Sandarin

Jag fick i dagarna ett sms där min dotters alkoholiserade pappa ger mig skulden för att deras relation inte är bra. Jag har "sått split emellan dem". Han vill få mig att tro att han är nykter nu och har börjat om med en ny kvinna som förstår honom och kan stötta honom till ett nyktert liv. Han har varit sjukskriven för "utmattning och depression" sedan december, men säger att han varit helt öppen med sitt alkoholberoende inför arbetsgivaren. Det faktum att han försöker ge mig (och även vår dotter, 19 år) dåligt samvete gör det dock svårt för mig att tro att han varit så öppen med sitt alkoholberoende inför sin nya kvinna (eller sin arbetsgivare för den delen) som han påstår. Jag tycker inte alls att han verkar vara på bättringsvägen. Jag har inte kollat upp med henne om hon känner till hans beroende. Borde jag det? Borde jag känna skuld för att jag känner till hans missbruk, men låter bli att säga något?

Min dotters alkoholberoende pappa och jag är separerade sedan tio år tillbaka. Känslomässigt var separationen inte svårt alls för min del - men oron för hur min dotter skulle ha det under pappaveckorna var stor. Jag var inte medveten om mitt medberoende då, men så här i backspegeln är det väldigt tydligt att hans missbruk präglade hela familjen. Allt eskalerade dessutom under separationen.

Ett år efter att vi separerat flyttade han ihop med en annan kvinna, som ytterligare ett par år senare kontaktade mig eftersom hon upptäckt hans alkoholism. Därefter följde en lång period av gemensamma försök att få honom att bli nykter. Avgiftning, antabus, kontakt med arbetsgivaren, AA-möten etc, etc. Jag ville inte att min dotters pappa skulle vara en alkis helt enkelt och kände nog även en viss skuld i att jag inte sett och försökt hjälpa honom med hans beroende tidigare. Trots alla insatser slutade det med att deras relation tog slut och när han flyttade ut sa vår dotter att hon inte ville bo ensam med sin pappa igen. Sedan dess har hon bott hos mig och min nya man på heltid, men träffat sin pappa emellanåt - ibland har han varit nykter, ibland inte. Hans alkoholism har han aldrig pratat med henne om och om hon frågar om konstiga meddelanden hon fått försöker han bara skoja bort dem eller hitta på förklaringar, om han sluddrar skyller han på allergimedicinen.

Nu är hon snart 19 år och har just tagit studenten. Vi hade hoppats att han skulle vara nykter och kunna vara med och fira, men så blev det inte. Han skickade ett sms istället...De har inte setts sedan hennes födelsedag i höstas och innan dess var det förra våren. Hela förra sommaren var han upptagen med en ny relation och ställde in deras möten. Hon prioriterade inte honom heller. Vår dotter har varit mycket tålmodig och alltid svarat fint på hans meddelande, men jag tror att hon har tröttnat nu. Hon skickade ett sms där hon ifrågasatte hans elaka ton mot henne. Det var alltså detta som ledde till hans långa meddelande till mig där han i en ganska aggressiv ton uttrycker att det är mitt fel att hon inte vill träffa honom. Jag har inte svarat på hans meddelande. Borde jag det?

Jag är så trött på att hans alkoholism påverkar mig mer än tio år efter att vi separerat. Jag känner skuld, men inte för att min dotter har en dålig relation med sin pappa - det får han ta på sig själv - men för att jag inte förstått vidden av vad ett medberoende innebär.

Jag känner också skuld för att jag vill att han ska nå botten så att han ska kunna vända. Jag vill att han ska se, med nyktra ögon, på vad han ställt till med genom åren och genuint be om förlåtelse för det. Men är det möjligt att han nått botten och vänt - utan att se sin del i den dåliga relationen mellan honom och hans dotter? Kan han ersätta far-dotter-relationen med en ny kvinna, gå vidare och må bra? Kan man ta sig ur ett missbruk utan att konfronteras med vad man åsamkat andra, eller finns det anledning att misstänka att nykterheten (om det ens är en nykterhet) är tillfällig och osann?

Du skrev ditt inlägg för en tid sedan och vi beklagar att det har dröjt med respons. Du har separerat med mannen som är far till din dotter för över 10 år sedan. Han har problem med alkoholen och du ser hur din dotter påverkas av detta. Det hörs att du finns där för henne, att du försöker påverka honom och nu tog du steget att skriva här. Du frågar flera saker här i ditt inlägg som säkert många här inne har erfarenhet av och kan stötta dig i och svara på. Gissningsvis har du redan tagit beslut kring en del saker, så som skulle du svara på hans meddelande eller inte. Däremot kanske du fortfarande funderar på om du ska kontakta hans nuvarande partner exempelvis?

Du har ingen skyldighet att göra det, troligt vet partnern om detta. Bästa är ju alltid om han själv kan ta det samtalet samtidigt är det ju ibland svårt och oron tar över så man behöver prata med människor runtomkring i syfte att försöka hjälpa. Du vet mer hur eran situation ser ut, finns inte direkt några rätt och fel.

När det kommer till om han kan ta sig ur ett missbruk utan att konfronteras med vad man åsamkat andra, svårt att svara på. Jag kan bara gissa även där att det beror på men att många gånger vet de flesta om innerst inne vad de gjort och vad de skäms för- går igenom det på sitt sätt.

Om du vill fortsätt skriv och läs här, ibland behöver man skriva flera gånger för att inlägget ska synas innan man får flera svar. En del använder sin tråd lite som en "dagbok" och fortsätter berätta kring hur det går och kan vart efter få stöd från andra. Gör det som passar dig såklart!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet