av Tröttheten

Tröttheten
tors, 2019-07-25 - 15:23

Skulle verkligen behöva råd från er. Jag känner mig så ensam i detta.

Min man sedan 15 år tillbaka är alkoholist.
Han har alltid haft ett avvikande sätt att dricka på, blivit för full, betett sig underligt, sagt elaka saker på fyllan osv men de senaste åren har detta sakta utvecklats till att han under en period drack nästan dagligen och däckade på soffan vid ca 21 tiden varje kväll. Dessutom blir han aggressiv ca 1/10 gånger han dricker och skrämmer mig och barnen med skrikande och obehagligt beteende. Han har t.ex hotat att döda mig några gånger på fyllan ”för att få ut min livförsäkring”, kallat mig för ”feta kossa” eller ”feta hora” osv framför barnen. Han har hela tiden skött sitt jobb utmärkt även om han mot slutet av ovanstående period av våra liv vid något tillfälle åkte skitfull till jobbet och sov där (men inte blev upptäckt) samt kört bil efter att ha druckit minst 3 öl, något han tidigare varit oerhört noggrann med att aldrig göra.

Jag har bråkat, tjatat och ställt ultimatum. Jag har hotat med att lämna honom och försöka ordna egen vårdnad om barnen. Numera har vi aldrig alkohol hemma (utöver den han köper i smyg) och han dricker aldrig öppet framför mig längre. Jag har berättat för min familj och hans men får inte så värst mycket stöd någonstans ifrån. Hans pappa tex tycker att jag överdriver då min make klarar av att hantera ett jobb och därför ”inte kan vara alkoholiserad”.

Han har viss insikt i att han inte kan hantera alkohol och har gjort stora förändringar i sitt drickande. Han har tagit kontakt med beroendevård och har sedan ca 6 månader börjat ta Campral men han dricker ändå ca 1-2 gånger i veckan. Eller med andra ord såfort han tror att han kan komma undan med det. Han ljuger ständigt. Om allt möjligt men fram för allt om sitt drickande. Jag ställde mitt kanske 100de ultimatum inför semestern och sa att han inte fick följa med mig och barnen om han inte lovade att bli nykterist. Han lovade, denna gång även inför vårt äldsta barn som är stort nog att fatta vad det handlar om. Under 2 veckors semester drack han ändå vid två tillfällen: en gång var han dyngrak (framför barnen) och vid det andra tillfället drack han bara en öl. Han lovar och svär att han ska bättra sig. Han lovar att han ska leva som nykterist och tycker att jag borde stötta honom i hans kamp och inte kan bli så arg som jag blir när han dricker. Han menar hela tiden att han har kommit långt och numera ”nästan inte dricker alls”. Problemet är att han känns som en tickande bomb. Jag kan fortfarande aldrig slappna av när han är själv med våra yngsta barn. Jag undrar alltid om han dricker eller har druckit. Jag kan inte ta med honom på middagar eller fester då jag hela tiden måste bevaka honom.

Men det största problemet är såklart våra barn. En del av mig vill bara dra. Men han vill ha delad vårdnad och vid en rättegång är jag inte så säker på utgången då han har ett högt uppsatt jobb, är väldigt talför och proper. Så jag undrar vad som är bäst för dem i detta läge? Ska jag stanna och bråka och slita och försöka pusha honom mot nykterhet? För deras skull. Och till viss del för hans. Eller separera och hoppas att han inser att han inte klarar att ta hand om dem? Han dricker jämt när han är med barnen i vanliga fall. Han nattar dem sen börjar han dricka, men några gånger har jag kommit hem och barnen är fortfarande vakna och ligger och kollar på film men han är utslagen på sin favoritplats soffan. Oftast lyckas jag gå emellan och liksom mörka för barnen när han är dyngrak men ibland har de undrat varför pappa är så konstig.

Diskrepansen mellan vad han säger och vad han gör är enorm. Jag och barnen är det viktigaste och mest fantastiska han har och han ”skulle gå under” utan oss. Men i verkligheten är han rätt så ointresserad av både barnen och mig. För det mesta tittar han på sin telefon och vill att barnen ska titta på TV så att de är lugna. Sjukt nog har jag så svårt att se ett liv utan honom. Jag tror ständigt på hans utläggningar om nykterhet och hur mycket han älskar oss bara för att bli besviken och sviken om och om igen. Jag är så trött och jag vet inte vad jag ska göra.

Tröttheten
tors, 2019-07-25 - 11:53

Jag var trött och förtvivlad när jag skrev gårdagens rätt så röriga inlägg. Vad jag undrar över är vad som är bäst för barnen: att stanna kvar i en relation fylld av bråk där jag ändå lyckas ganska bra med att vara en buffert mellan barnen och deras stundtals berusade far eller att lämna honom och riskera att han ska vara själv med barnen varannan vecka? Är det vettigt att stanna i relationen och försöka stötta honom så gott jag kan så att han kanske, kanske blir nykter? Han har ju trots allt viss insikt i sitt missbruk. Någon form av kärlek har jag ju såklart kvar för honom och jag har svårt att se hur jag ska kunna leva utan honom som jag har bott med så länge, men jag vet inte vad som är uttryck för flera års medberoende och manipulation och vad som är ”verklig” kärlek.

Skrållan
tors, 2019-07-25 - 12:33

Så bra att du börjar skriva här. Många goda råd får man från dom som har erfarenhet av samma saker. Jag skrev på detta forumet för flera år sedan. Men nu öppnade jag en ny tråd. När jag ser tillbaka på det jag skrivit för flera år sedan, så är det samma nu. Mannen dricker sig full fredag, lördag och några öl söndagar. Ibland även på veckorna. Inget har blivit bättre de åren jag väntade på att han skulle bli nykter.
Jag har nu ställt ett ultimatum, ingen alkohol och behandling. Han kan inte sluta dricka så nu har vi bott isär i 3 månader. Han har tecknat sig för en lägenhet och jag också. Vi håller på med huset så att vi kan sälja det.
Jag kände att jag bara hade 2 val, trots att jag älskar honom, och det är att stanna och acceptera att han dricker eller att gå. Jag har provat allt. Jag kan inte få honom nykter.
Det är ju värre för dig som har barn. Vi har inga barn tillsammans.
Så jag tror även om du stannar, så kan du inte få honom nykter. Det jobbet måste han göra själv.
Det har inte varit lätt att lämna, men undan för undan blir jag starkare. Hittar glädje igen. Och jag är så tacksam för att jag har ett brett nätverk med släktingar och vänner jag kan prata med när allt känns tungt.

Tröttheten
tors, 2019-07-25 - 15:31

Tack för ditt svar.
Jag vet ju innerst inne att detta är något han måste välja själv. Är samtidigt så orolig att han ska krascha helt när jag lämnar honom: köra full, förlora jobbet och lägenheten osv. För barnens skull känns det så oerhört plågsamt.
Jag är så kluven. Och trött. Jag har ett heltidsjobb, ensamt ansvar för 3 barn, 2 sjuka föräldrar och så en mansbebis på det. Jag vet inte hur länge jag ska orka.

Clara
tors, 2019-07-25 - 20:16

Det där hade jag kunnat skriva för fem år sen. Jag hade det EXAKT sådär. Till slut gick det inte längre, jag hade inget val längre. Jag köpte en lägenhet med hjälp av mina föräldrar, bakom ryggen på min man. Sen mejlade jag honom, en förmiddag när han var på jobbet, och berättade det. Han blev så klart vansinnig. Och ännu sjukare. Men på nåt sätt orkade jag stå på mig, och han bodde omväxlande på hotell och hemma hos sina föräldrar i väntan på datum för utflytt. Han var såklart vidrig under tiden. När vi väl flyttade isär kom han sig inte för att köpa sängar till barnen, så då kunde de ju inte vara hos honom. Sen blev han blixförälskad, och barnen blev mindre viktiga. Sen köpte han sängar, men orkade inte montera ihop dem. Sen "blev han utbränd" och orkade inte ha barnen. Det är fyra år sen vi flyttade isär snart, och han har inte haft barnen sovande hos sig en enda gång. Han har träffat dem ibland, det har gått bra nån enstaka gång men mest dåligt. Det är över två år sen han träffade dem utan övervakning av sina föräldrar. Just nu är han på behandlingshem (det är nästan tre år sen han blev uppsagd pga sitt missbruk) och han dricker inte, men hans mindset är fortfarande detsamma: exakt allt är mitt fel. Vårdnaden lyckades jag, via advokat, få överskriven på mig förra sommaren, utan rättegång.
Mitt i allt vidrigt kan jag ju se, så här i efterhand, att det rullat på rätt bra. Det har blivit bra för mig och barnen, även om det inte är nåns drömsits. Jag var också jätterädd att behöva lämna barnen hos honom halva tiden, men det slapp jag alltså.
Önskar dig all lycka och en ljusare framtid! Jag har en blogg där jag skrivit mycket om min väg ut, kanske hinner du hitta den innan admin tar bort länken: (borttagen länk, admi.)

Tröttheten
lör, 2019-07-27 - 18:30

Så sorgligt ändå. Hur kan de välja bort barnen på det sättet? Jag blev så illa berörd när jag läste ditt inlägg för jag kan mycket väl tänka mig att min man kommer agera på ett liknande sätt. Vilket på ett sätt vore bra för barnen, de ska ju inte behöva umgås med sin packade pappa. Men ändå omänskligt och sorgligt. Vad de väljer bort för att få kröka.
Men ändå finns den där rädslan att han ska stå på sig och kräva vårdnaden. Kanske till stor del för att jävlas med mig. Varje gång jag försökt lämna honom tidigare ömsom vädjar han, ömsom hotar han med att göra mitt liv till ett helvete. Igår skickade han mig ett mess om att han vägrar sälja lägenheten. Att jag i så fall måste gå via jurister och tvångsförsäljning vilket skulle ta en evighet och verkar oerhört jobbigt.

Tröttheten
sön, 2019-07-28 - 15:14

Och jag hittade till din blogg, tack. Det är smärtsamt och sorgligt men jag läser lite då och då.
Allt det där som brukade vara jag: stora middagar, glöggmingel och umgänge. Det gör jag aldrig längre. Maken blir helt neurotisk om vi ska bjuda hem någon och jag är bara rädd att han ska dricka (vilket han oftast gör). Fint att du kommit igång med sånt igen och verkar hitta åter till dig själv.

Clara
tis, 2019-07-30 - 11:31

...det är så sjukt likt! Sådär sa min man också, att han skulle göra mitt liv till ett helvete. Det säger han ibland fortfarande, att det är den enda anledningen han har till att leva vidare - att han ska göra mitt liv till ett helvete. (Fast sen gör han inte det. Han påverkar mitt liv ganska lite numer.) Och absolut skulle han motsätta sig försäljningen av vårt hus också, det skulle stå och ticka pengar tills jag gick i personlig konkurs. Det höll han inte kvar vid i mer än några dagar. Jag tror att de/han är så rädda för förändring att det försöker skrämmas (de tror säkert på det när de säger det iofs) men när det väl "händer" är det alltid alkoholen som kommer först. Det är ju mycket lättare att supa ner sig än att aktivt sätta sin exfru i personlig konkurs. Det är mycket lättare att supa ner sig än att kontakta en advokat, förbereda en stämning, fullfölja en vårdnadstvist.
Men såklart finns inget facit. Jag vågade hoppa, vågade lämna mitt äktenskap trots att det ju fanns bitar som var fina och bra också. Eller, det handlade egentligen inte om att jag vågade, utan om att jag inte hade nåt val. Jag var så stressad att jag började kissa på mig på vägen hem, nästan varje dag, av...skräck för att han skulle ligga där, utslagen på soffan, med barnen som satt bredvid och såg på tv. Det gick helt enkelt inte längre. Jag har det så väldigt, väldigt mycket bättre nu.
Stor kram till dig!