Så trött/ ledsen/ besviken
Har varit inne och läst både ofta och mycket. Gråtit när jag läst era berättelser och samtidigt känt någon sorts av tröst i att jag inte är ensam om detta helvete!

Min man är alkoholist och med handen på hjärtat har han varit det större delen av vårt gemensamma liv. För ca 2 år sedan var han på behandling och jag var så lycklig över vårt nya liv! Äntligen kunde jag börja andas och fungera normalt igen. Sedan dess har det blivit en del återfall och varje gång har jag kastats ner i det svarta hålet där det finns ångest rädsla tårar och sömnlöshet.. När han nyktrar till sker någon slags försoning, jag tar hand om och tycker synd om.. Vrider ut och in på mig själv för att han ska vara nykter. Trots att han aldrig gör det samma för mig trots att han ser min bottenlösa sorg och hör hur jag spyr av ångesten hans sjukdom ger mig. De senaste 2 mån har han druckit från och till i perioder. Jag har varit vaksam på minsta tecken och ofta fått en lögn serverad rakt i ansiktet när jag har frågat om han druckit! Blir så arg på mig själv att jag ens frågar. Jag vet ju redan innan att jag kommer bli serverad en lögn. När det varit uppenbart har det hetat att idag är sista dagen, jag lovar och tummen upp. För att sedan upprepas om och om igen. Letar och hittar tomma flaskor överallt. Han drack igår. En vän till oss kom förbi och jag ville bara dö av skam. Min alkoholist också vilket blev en bra ursäkt att dricka idag också. Han kom hem tidigare från jobb och jag var på väg till affären. Han har mage att be mig köpa 6 starköl han behöver trappa ner! Jo den har jag också hört X antal ggr. Jag köper ingen öl varpå han själv kör och handlar 6 öl. Efter en öl är fanskapet redigt full. Såklart har han druckit mer innan han vågade sig in. Detta trots att jag sagt att jag kommer flytta om ingen förändring sker. Jag orkar inte bli bortvald och komma i andra hand mer. Jag klarar inte av fler svikna löfte! Han lovade ( också för 100 gången) att nu var det nog och han skulle ta itu med sina problem och ta antabus igen. Nu sover han ruset av sig o i kylen väntar hans andra öl. Vilket gör att antabus inte är aktuellt imorgon heller.. Hur gör man? Hur och var hittar man styrkan att bryta sig fri och inse att man aldrig hade chansen att vinna över alkoholen?? Hur hittar man tillbaka till ett liv utan ångest, skam och skuld? Jag litar inte ett dugg på honom och är rädd att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. Mitt mående går hand i hand med hans och varje gång tilliten och mitt goda mående börjar komma tillbaka så PANG! Det här var inte livet jag drömde om och jag förbannar min egen svaghet. Att jag inte släppt taget tidigare. Var hittar man kraft?

Djävulsdansen

Tack igen för kloka ord & input
För att du ger mig nya infallsvinklar.
Skulle behöva en Ullabulla i mitt liv ❤️
Ja.. Vad händer då? Jag kan inte låta bli att känna mig sviken... Och besviken.. Och kan tycka att genom att låtsas som ingenting kommer han lätt undan, utan några större konsekvenser.. Jag vet inte.. Ett förlåt och tack för allt du gör/ står ut med!?
Men det är kanske min sjuka medberoende sida som spökar!? Är kanske inte rimligt...
Men att låtsas som ingenting känns ju som ett medgivande att det är ok?
Gillar att du bråkar med mina tankar?

För att man "står ut" med fylla och dumheter som sägs och görs på fyllan.
Som inte är den man,man egentligen lever med.
Man vill ha förklaringar och förlåt och gottgörelser.
och det är liksom den betalning,eller lön man får för mödan.
Att de är snälla,bekräftande lite hundiga i sitt beteende.
och man får storsint förlåta dom.

Dvs man är då plötsligt i överläge igen för att tidigare ha varit i ett extremt underläge.

Men det är den karusellen man mår bäst av att bryta.
Och för att bryta måste man göra annorlunda.

Och hur man gör det,det måste man komma underfund med själv.
Men ilska och anklagelser,eller tyst surande biter definitivt inte.
och gör en själv inte ett dugg gladare heller.
För man köper så gärna deras aldrig mer.
Som ingen tror på,men ändå försöker man.
Du kanske har läst Märta tikkanens fina dikt:
Tycker den så fint beskriver hur man beter sig.

Dikt av Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga

"Om jag inte hade älskat dig
så oerhört
och alltid hade trott
på dina ord
om att det här var sista gången
definitivt och oåterkalleligt
allra sista gången
du drack
så hade det kanske varit lättare
att stå ut med
de gånger som kom sen

Men jag trodde ju alltid
på det du sa
och älskade dig
och var övertygad om
att du egentligen inte ville någoning annat
än sluta dricka
och aldrig börja igen

Det föreföll förresten
fullständigt logiskt
för vem skulle frivilligt
vilja ha det så jävligt
som du hade det varje gång
och det blev dessutom alltid
lite värre
än den förra bottenjävliga gången

Nångång när jag misströstade
frågade jag dig
varför du inte hade slutat
fast du så säkert lovade
att du skulle göra det
förra gången

Då svarade du
att du egentligen inte
hade velat sluta
innerst inne
den gången eller nån annan gång
Men, sa du, nu ville du
på ett helt annat
och alldeles nytt sätt
Nu ville du
alltså verkligen
aldrig mera dricka
Och trodde jag dig?

Naturligtvis trodde jag
nu när du ville
också allra innerst inne
Och jag älskade ju dig

Småningom blev det så
att jag kanske egentligen
inte längre trodde
när du försäkrade att du
skulle sluta

men jag kom på mig med
att jag tydligen ändå
hade gått omkring och hoppats
eftersom jag varje gång
blev så ohyggligt
besviken

Man borde förstås
varken tro eller hoppas
utan bara älska
och vara lika
överraskad
och tacksam
varje nykter kväll
efter en nykter dag

Så är det bara inte
det är inte alls så

När jag inte längre tror
och inte längre orkar hoppas
bryr jag mig inte om
ifall du är nykter
eller super

Nu får du tro och hoppas
alldeles för dig själv
jag har tröttnat på
att bli besviken
jag ställer inte längre upp
på dina villkor

Av alla sätt
vi har prövat på
verkar det här vara det enda
som faktiskt har effekt

Synd bara
att det kom för sent
för mig

Så var det alltså
min likgiltighet
du behövde
medan min kärlek tydligen
bara var dig till skada"

Märta Tikkanen
Århundradets kärlekssaga

Ullabulla - du är en mycket klok kvinna. Läser mycket av det du skriver. Klok är ordet.

Softjessi - vad skulle hända om du nästa gång din man är på väg in i en manisk period -
bad honom gå? Han kan ta sina perioder någon annanstans. Varför ska du gå?
Menar inte för gott - men för att visa sin familj respekt.

Din son mår förmodligen dåligt och tyvärr är risken
stor att han hamnar i ett medberoende i vuxen ålder.
Är det något du har funderat på?
Att skaffa honom hjälp för detta för att minimera den risken?

Ledsen att det sket sig igen .....
Hoppas att din man förstår att han måste ta hjälp.
Vet du hur mycket din man dricker under en period?

MM

Djävulsdansen

Tack för att ni orkar läsa och engagera er ❤️
Betyder massor!
Du har så rätt igen Ullabulla! Jag vill ha betalt, vill att han ska skämmas..
Men mest av allt vill jag nog ha en bekräftelse på att han förstår hur illa han gör oss när han dricker. Och den uteblir ju om det bara slätas över.. I fyllan låtsas han åtminstone vara helt oförstående när jag påtalar hur det påverkar oss..
Då är det bara han, hans ångest och spriten som räknas. Åh vilken fin dikt! Precis så!
Har läst mycket om boken och försökt köpa den utan att lyckas. Får kanske prova på biblioteket. Samtidigt tänker jag.. Är det möjligt att vara likgiltig inför någons missbruk om man fortfarande älskar?
Eller det är möjligt först när man gett upp och slutat älska?
MM! Jag erbjöd min man att köra honom till ett hotell där han kunde supa i fred men svaret blev nej.. Han tycks inte förstå hur hemskt det är att tvingas se på misären
Jag tror han är väldigt rädd för att vara ensam.. Båda våra barn blev erbjudna anhörigvecka i samband med min mans behandling. Dottern gick men sonen ville inte. Sonen är mer inbunden.. Säger att han inte orkar bry sig om pappa mer.. Att han har svikit så många ggr.. Att han inte kämpar tillräckligt själv.. Han är uppgiven och även han trött på att det efter en period förväntas va som vanligt. Ska ta upp anhörigvecka med honom igen.. Kanske han är mogen och mottaglig nu 5 år senare.
Ja! Hjälp måste mannen få. Men det tycks finnas mer okunskap kring periodare.. En svårare nöt att knäcka? Och om man är nykter långa perioder vaggas man in i någon sorts trygghet/ förnekelse..
Får jag fråga hur du själv gjort för att bryta ditt missbruk?
Han dricker mycket och allt han kommer över.. Denna gång har det varit bag in box, vinflaskor, bubbel samt otaliga flak öl och cider.. ( då det var vad som fanns tillgängligt)
Han dricker snabbt för att sedan kunna somna, vaknar och upprepar samma procedur.. Det är väldigt destruktivt
Sprit är nog att föredra egentligen då det ger en snabb och önskvärd effekt ganska direkt.
Det är så sorgligt att se.. Hur en människa kan bli som förbytt över en natt.
Kram till er båda ❤️

Har han rätt att säga nej? Jag har svårt att se att han inte skulle förstå att han sårar sonen.
Hjärnan blir ju iofs påverkad och man tänker inte på ett rationellt sätt när man dricker även om det
är i perioder så tar hjärnan stryk.

Nu har jag snart 3 år helt utan alkohol och jag vågar påstå att hela min omvärld ser annorlunda
ut. Jag kan se andras behov och förstå andras resonemang på ett helt annat vis. Hjärnan har
"mognat" och det jag inte kunde "se" för 3 år sedan är nu så glasklart. De mängder vi dricker
skadar naturligtvis vårt tänkande.

Jag tror att den bekräftelse och förståelse du vill ha kommer när din man bryter ihop och kapitulerar.
När alla väggar rasar ihop och man kommer till insikten att jag super bort mitt liv. Jag super bort min familj.
Han har förmodligen ett "accepterande" från dig så länge du är kvar. Även om du inte accepterar det så är det
så i din mans värld. I sin egen värld så har han inte stört, förmodligen stängt dörren och sover och dricker.
Och så farligt kan det väl inte vara? Min fru är ju kvar, så det är väl ingen misär?
Han har svårt att förstå din medberoende sida. Förmodligen dricker han så mycket i sina perioder att han
inte heller minns eller vet att han har betett sig illa.

Det som hände var att min dotter kom hem i en dålig period. Hon var hos sin pappa och jag erkänner att
jag pga av en veckas drickande inte fattade vilken dag det var. In kliver hon i misären jag har lyckats dölja
under många år. Hon såg på mig med orden: Sök hjälp eller så förlorar du mig.
DÅ i den sekunden fattade jag att höll på att förlora den finaste jag har, min familj.
Nu ser jag att hon räddade mitt liv.

Jag har lyckats förskona min dotter från mina perioder då hon har vart hos sin pappa varannan vecka.
Planerat en period - börja dricka när hon drar - supa i en vecka - ställa mig upp dagen innan hon kommer hem igen.
Nu kom hon hem till att se 6 st liters tomma flaskor runt sin mamma.

Inte bra. Hon har egentligen aldrig sett mig bete mig illa, då jag i princip har levt som nykterist när hon har vart med
mig.

Jag förstod bara att jag var tvungen att bryta detta, jag har inte fysiskt beroende men likt din man velat dra ner livs-rullgardinen i en vecka.
Orsaka mig själv en blackout från livet. Precis så. Vakna till. Snabbt dricka 10 cl sprit. Somna om. Vakna. Dricka - klunka i mig.
Somna om.

Men det är SÅ svårt för din man - att se att man har problem. Periodiskt beroende är komplicerat.
Hur funkar det? Av 12 månader är vi nyktra de flesta av månaderna helt utan tankar på A för att 2-3 månader
totalt supa lita narkomaner. Men läs: Narko - mani, Dipso - mani. Det är mani som ligger i grunden - tror jag
själv. Det finns inget stopp.

Hur ser livet ur efter en period? Lever ni som vanligt utan att prata om det?
Någon skrev tidigare i din tråd: Alkoholen är så mycket viktigare än dig och er son.
Skriver det igen. Det är enbart så i en dålig period. I en bra period så betyder ni allt och
alkoholen har ingen plats.

Jag vågar nog säga att din man inte ens har några tankar på A i en bra period. Inget sug.
Tills nästa smäll på käften kommer oavsett vad som utlöser den.

Det jag har fått hjälp med är under KBT: Konsekvenstänkande, impulsivitet, lära mig att "spela hela filmen - vad händer när jag tar första glaset?"
Det visade sig också under min rehabilitering att jag har ADHD, något jag inte vetat om. Jag fick en utredning som ledde till diagnos ADHD.
Valde att medicinera i låg dos. Det har också förändrat mig i kampen mot A.

MM

En konsekvens.
En konsekvens som gör SÅ förbannat ont att han inte har något val.
Inte ett hot. Det funkar inte. En överjävlig handling.
Din man kommer att fortsätta så länge du vårdar
honom. I din mans alkoholiserad värld är det samma
sak som att du accepterar det.

Jag har svårt att förstå medberoende men förstår självklart
att det inte är lätt.

På samma sätt som ni inte förstår vårt beroende så har jag
svårt att förstå ert sätt.

Besvikelsen och sorgen måste (i min värld) ta slut och
döda den kärlek man har?

Finns det inte en gräns även för medberoendet och man
antingen accepterar eller kapitulerar?

När man blir spyfärdig på det och gör precis vad som helst
för att slippa det?

Djävulsdansen

Förlåt för sent svar..
Du har så rätt.. I att han ser det som ett accepterande från mig som förlåter och stannar kvar gång på gång.. Det blir en ond cirkel och jag tycks oförmögen att hitta ut
Jag tycker själv att det här med periodiskt beroende är svårt att greppa.. Man är ju ”frisk” långa perioder. Sen blir det precis som du säger mani. Det är kusligt att se..
Efter en period.. Jo vi pratar. Jag söker en förklaring. Mannen säger att det inte finns någon bra förklaring.. Han vill bara sova bort det sjuka som just då härjar i kroppen. Precis som du beskriver. Jag lider med både honom och alla andra som drabbats men är samtidigt så besviken på honom att han inte söker mer hjälp. Han tycks mer acceptera att det är så hans liv ser ut. KBT låter lovande! Hade varit fantastiskt om han gav det en chans. Samtidigt blir det så att jag tassar runt lite på tå. Vill inte älta perioden för mycket. Vill inte trigga igång ångest
Vilket såklart är helt galet
Besvikelsen och sorgen ligger såklart och gnager. Tilliten försvinner.
Många gånger har jag önskat att kärleken ska ta slut så jag kan avsluta relationen och gå. Men den finns kvar där. Kärleken till min nyktra man. Men en dag rinner det säkert över och kärleken dör ut
Jag önskar så innerligt att min man kunde kapitulera precis som du gjort
Innan det är för sent!
Jag beundrar dig MM!
Stor kram

Anthraxia

Hans beteende måste få konsekvenser, han måste inse HUR illa han gör er - enda sättet att få in DET i hans skalle är troligen att lämna honom. Tills dess är det ju bara du som "gnäller" - men det KAN INTE vara så illa som du säger, för då skulle du gå.

Så, enda sättet att skära genom alkis-filtret är troligen att lämna.

Jag vet inte. Jag tror det.

(Edit: notera att "gnäller" och "Kan inte vara så illa" inte är min åsikt, utan mitt förslag på alkis-resonemang - och jo, jag tänker fortsätta säga "alkis" hur jävla kränkande det än må vara för det stackars missbrukarna, för mig ligger skillnaden i "alkis" = självisk skithög som glatt förstör allt omkring sig UTAN att ens göra ett seriöst försök att bli frisk - så känner man att man inte matchar det så behöver man inte ta åt sig; mitt förakt är reserverat de som vägrar säga "såhär är jag, jag trivs med det, jag tänker inte förändras, du slösar ditt liv om du tror något annat" istället för att fortsätta ljuga och ljuga och ljuga och ljuga, och ge falskt hopp, och slösa andra människors liv genom att låtsas att de tänker förändras)

oroligfru

Jag måste ta tid att gå tillbaka till start av denna tråd då jag ögonblickligen känner igen mig. Min man kan också vara nykter (om jag är hemma o inte på resande fot) i många månader, men så fort han reser till Sverige (bor utomlands) eller om jag gör det så tappar han fullständigt kontrollen.
Senast nu denna vecka då jag varit i Sverige, då jag åkte hem för att fixa en sak åt honom, så fullständigt kraschar han, spyr på balkongen så grannarna ser, gömmer sprit i buskarna utanför, nästan medvetslös och spenderade 12.000 på sprit. På 8 dagar!!

Ska läsa mer om din resa,
Kram

Djävulsdansen

Ja det är så jag känner mig just nu..
ännu en semester åt helvete.
Och jag är så arg så ledsen och så fruktansvärt ångestfylld. Mest arg är jag på mig själv som borde vetat bättre, borde vetat att allt skulle gå åt skogen. Vad fan ör det för jävla fel på mig?? Jag är sjuk! Så sjuk! Och så arg! Började bra. Lite socialt drickande. Tills det var dags att inta lite vin istället för frukost. Ja sen kan ni själv räkna ut resten. Jag har gråtit, bönat, bett, skrikit, kastat saker och sagt de jävligaste och mest sårande ord jag kan komma på. Jag har tagit hand om, äcklats av och känt obehag.
Jag har varit rädd. Packat en väska för att lämna honom här i ett främmande land men inte kommit iväg. Rädd att han ska supa ihjäl sig eller göra sig illa. Varit ensam, så ensam. Legat vaken om nätterna, ömsom med ångest och samtidigt ett hopp om att morgondagen ska bli bättre
Men den blir aldrig bättre tillsammans med en alkoholist. Jag borde fattat det! För flera år sedan. Och det gör ont! Så in i helvetes ont! Nästan en hel semester åt helvete!
Årets chans att njuta o vila upp sig. Istället kommer man hem som ett vrak. Och jag gråter när jag tittar på mannen. Försöker hitta min man, han jag älskar. Men hur kan man älska någon som älskar flaskan mer. Någon som i en period skulle byta bort en mot en flaska vodka? Någon som trots mina böner sveper den ena ölen efter den andra? Någon som inte ser mig och mina behov..
Jag är så ledsen.. Över att min man inte vill kapitulera inför sitt missbruk.
Att han inte vill välja mig. Trots att jag väljer honom om och om igen. Jag är en idiot!
Jag ger så mycket mer än jag får tillbaka. Tillåter mig att bli manipulerad och ljugen för. Lindrar ångesten när den kommer och förlåter om och om igen.
Ingen frisk människa skulle göra så!
Ändå har jag så svårt att göra mig fri. Att gå! Det valet kan ju ingen ta ifrån mig. Ändå stannar jag och hoppas om och om igen.
Hela mitt jävla liv kretsar kring hans nykterhet. Mitt mående går hand i hand med hans beroende! Jag är så sjuk, så sjuk i mitt medberoende att jag tvivlar på att jag någonsin kan ta mig ur det.
Tänkte egentligen inte skriva här då jag skäms över min egen svaghet. Men det här får bli en del i processen.
Kanske jag ska låta honom läsa en vacker dag. Kram till alla er andra som kämpar ❤️

Lider med dig! Sommaren för två år sedan mådde jag ungefär likadant! Det GÅR att ta sig ur och få ett bättre liv! Tror det var det berömda bananskalet när det gäller mig själv. Vet inte vad det var som fick mig att ta steget mot ett annat liv. Lyckliga omständigheter tur i oturen men framför allt stöd och pepp här! Så sluta skämmas och fortsätt skriva av dig! Slösa inte mer tid på honom! Bara gå utan att tänka för mycket för sammanfattningsvis är det skadligt att ha det som du har det! Du har kämpat nog nu! Det är som ett fängelse, dörren ut i friheten är öppen men av någon anledning är man rädd att ta steget ut i friheten. Som sagt gå därifrån! Massor med kramar och styrka ♥️

Förstår dig så väl. Har ju varit i samma sits. I början kom tankarna, dricker han för mycket? Jag vågade knappt tänka tanken. Sedan började jag erkänna för mig själv, jaa han dricker alldeles för mycket. Att tänka tanken att lämna, nej nej.
Sedan gick det några år igen. Jag stod ut.
Tankarna om att han är alkoholist började ta form.
Ska jag berätta för någon? Aldrig i livet.
Men sedan gick åren. Han drack mer och mer. Jag började må dåligt av det. Började skriva här. Tankarna på att han blev full, ordentligt full varje helg, gjorde ont i mig. Och jag tänkte på det varje dag. Nu berättade jag för mina vuxna barn. Dom hade anat, men inte att det var så illa. En tung börda föll. Jag kunde prata med barnen när jag mådde som dåligas. Jag slutade skriva och läsa här. Jag mådde dåligare av det. Jag började ju ana att jag var tvungen att lämna.
Gick några år igen. Jag hittade tillbaka till forumet . Och efter 2:a försöket att lämna, så ställde jag ultimatum. Det som avgjorde var att mannen var samma dumma man full som nykter. Det flöt liksom ihop.
Och nu har vi bott isär i 3 månader. Vi har tecknat oss för egna lägenheter och håller på att sälja hus.
Och fast det varit svårt, så vet jag att jag är på rätt väg. Mannen vill inte sluta dricka, så då får vi gå skilda vägar.
Så jag vet vad du går igenom. Det kommer inte bli bättre. Men du måste ju ta steget själv.
Som någon skrev till mig, vill du fortsätta så här i 1 år, 3 år eller 5 år till? Hur länge orkar du Softjessi ?
När ska du få den semestern som du önskar?
Skickar en stor styrkekram

skrivit,ta av dig offerkoftan jessi
Det är ett hårt ord som ingen vill identifiera sig med,offerkofta.

Men det är rätt bra ord och faktiskt någonting som man kan ta av sig om man vill.
Vill,just order vill är viktigt i sammanhanget tycker jag.

Jag ville inte att mitt ex skulle gå,jag ville att han skulle stanna och sluta dricka.
men gjorde han det?,nej inte alls.

Vad hände då,jo jag blev tvungen att ta på mig offerkoftan och liksom vara martyren som stod ut.
Han gick och jag blev tvungen att börja tillfriskna.

Dvs livet eller exet rev av den i ett nafs.
Jag bad honom aldrig återvända som drickande så ag stod på mig.
Livet tillsammans med den drickande mannen var över.
Den kampen klarade han inte förrän tre år senare när han hade druckit klart.
Då hade han hela sin sorgeprocess kvar över vår relation,vad han hade offrat osv.

Så av med offerkoftan och börja jobba.
Du kan mer än du tror.
Vi på forumet finns här och kan stötta dig.
Sen finns stödgrupper kyrkans präster och diakonissor (gratis)
Sen även betald terapi om man känner att man inte mäktar med.

Djävulsdansen

För kloka ord och insikter. Jag behöver det nu för att orka vidare, framåt i rätt riktning. I min riktning! Jag funderar mycket på vad det är som gör att jag stannar.. Kanske att min man är periodare och nykter större delen av året? Rädslan att han ska dricka ännu mer om jag lämnar? Rädslan att tappa kontrollen? Vem ska se efter honom om inte jag gör det? Rädslan att mina barns far ska bli en heltidsalkoholist och att dom förlorar honom? Rädslan att jag inte kan släppa kontrollen ens när jag lämnar honom?
Jag vet inte längre.. Vad det är som får mig att stanna. Jag borde ju ha slutat hoppas för längesedan.. Som det är nu påverkar han ju mitt liv även när han är nykter. Rädslan att han ska dricka gör att jag väljer bort saker att göra. Jag kan inte åka iväg hemifrån och koppla av. Tanken finns där hela tiden.. Dricker han? Usch ja vilken jävla röra
Ulla Bulla du har ofta refererat till Århundradets kärlekssaga och jag har letat som en tok efter boken.. I natt hittade jag den som ljudbok och lyssnade. Vilken stark berättelse. Och kanske är det så att det är min likgiltighet som behövs istället för min kärlek? Så fruktansvärt tragiskt!
Kram till er alla!

Djävulsdansen

Fortsätter skriva för att sätta ord på mina känslor och tankar. Svag! Jag har varit svag och aldrig krävt något. Mest varit tacksam när mannen varit nykter. Inte protesterat när han gång på gång valt att avbryta Antabus för att kunna ta ett glas vin.. Varför? Varför har jag inte protesterat och gett honom ett ultimatum en gång för alla? Antabus annars går jag. Försöker fundera ut vad denna svaghet beror på? En tro att det faktiskt ska funka? Vilket det faktiskt kan göra långa perioder innan smällen kommer..
Eller är det en rädsla att faktiskt bli bortvald?
Funderingarna fortsätter

Två ord som styrde mitt liv.
Jag trodde att det var mannen och hans drickande.
Men i mitt fall så var det bara symtom på att min hjärna hade hakat upp sig på ältarstadiet.
Om jag inte kontrollerar så..
Om jag inte..
Och om jag avstod så kom rädslan.
Åsdå kontrollerade jag.
Efter ett tag förstod jag att kontrollen inte hjälpte ett smack.
Han blev bara bättre på att dölja det.

Men för mig så var kontrollen ett sätt att hålla mina rädslor i schack.
Om jag inte kunde kontrollera hans drickande så behövde jag försöka styra upp något annat.

Bra att du funderar,det brukar finnas många lager att klä av sig innan man kommer in till kärnan.

Det att våga fokusera på sig själv, våga titta på sig själv med ärliga och öppna ögon. Jag hade andras problem som någon slags täckmantel för att slippa ta tag i mina egna tror jag. Att överhuvudtaget erkänna att man faktiskt är sjuk var en hissnande känsla. Att våga erkänna att man njöt av att det var synd om en, hemskt och smutsigt kändes det. För man hade ju alltid varit "den stackars duktiga människan" som fått kämpa med andras problem, stöttat andra, tagit ansvar mm. Och det hade man gjort oavsett om dom ville det eller ej. När man slutade kämpa med dessa människor märkte man hur skrämmande lite dom egentligen behövde min "superkraft"! Samtliga mina "patienter" lever fortfarande om än inte på det sättet jag ville. Exet super fortfarande och det hade han nog gjort även om jag hade kämpat på i några år till. Hade nog gjort varken från eller till för honom. Men för mig däremot hade det varit en fortsatt spiral neråt. Bra att du funderar Softjessi, det föder insikt om dig själv. Bra att du verkar fundera mer över varför du själv stannar än över hans supande. Då har du fokus på dig själv.

Djävulsdansen

Tack Ulllabulla & Nordäng för kloka ord ❤️
Vi är nu hemma sedan ett par dagar, mannen är nykter och har börjat jobba. Jag njuter av 1 veckas semester utan drama och tårar. 1 vecka som är min!
Har umgåtts med barnen, skämt bort mig hos frissan och samlat nya krafter.
Semestern har vi inte pratat så mycket om. Som vanligt ska det ”glömmas” Så tröttsamt
Jag samlar tid, kraft att ta upp det.
Eller kanske jag bara struntar i det?
Jag vill inte ha fler meningslösa förlåt och löften. Löften som ändå bryts
Jag tänker fokusera på mig! Göra saker som gör mig glad! Sen får mannen fatta egna beslut kring sin nykterhet. Jag måste sluta av kontrollera, mästra och va hans tjatiga morsa. Han får ta eget ansvar och konsekvenserna av sitt handlande.
Jag tycks inte va redo att gå. Inte än iallafall
Men jag ska iallafall försöka va snäll mot mig själv och försöka släppa kontrollen över mannen. Inte låta mitt mående gå hand i hand med hans. Kommer bli tufft men jag ska kämpa!! Heja mig!

Who_knew

Hej Softjessi!
Jiiises vad jag känner för dig när jag läser din tråd. Tack för att du delar med dig av ditt liv och dina tankar. Det är så mycket igenkänning i mönstren hos din beroendeperson och de upplevelser som följer med sjukdomen. Det är sån oerhörd smärta, bara blotta tanken att lämna sin livs stora kärlek. Sänder verkligen alla mina tankar och all styrka till dig i din situation. Det som slutligen fick mig att våga ta steget var bl.a. möten med medberoende personer vars barn konfronterat dem i vuxen ålder. I jämförelse med mina barns eventuella framtida känslor och upplevelser kring vår livssituation, kändes mina känslor för denna man lite mindre värdefulla (men bara lite bör understrykas). För mig var den insikten en hjälp att ta ett första steg. Min man har alltid varit mitt allt och det är så många drömmar som krossats. Det här var ju inte alls vad jag planerat och i andras ögon var vi oskiljaktiga, ett begrepp, en helhet, Yin och Yang, you name it. Det fina är ju att även om man lämnar så kan ingen sia om framtiden. Så många storys som jag också tagit del av längs min process där jag fått berättat för mig om tunga narkotikamissbrukare som hittat tillbaka till livet och återförenats med sin familj. Den tanken ger mig hopp om att även om jag definitivt lämnar nu så behöver det inte betyda det definitiva slutet på kärlekssagan.
All styrka, hopp och mod till dig ?

Jag har också läst i din tråd och förstår hur kämpigt du har haft det.
Det är tufft att leva med en beroende under dricka-perioden men jag tycker ibland nästan att det är svårare när det plötsligt är nyktert och allt ska vara glömt.
Där står msn kvar o alla minnen från det senaste och det är inte alltid enkelt att växla om och låtsas som inget har hänt.
Jag har gjort som du tänkte den sista tiden.
Genom att bara tänka på att jag mår bra och göra det jag trivs med har faktiskt känts bättre. Jag släppte all kontroll och så till honom att dina beslut=dina bekymmer, blanda inte in mig i det.
Jag mår så mycket bättre av det men kämpar just nu med skuldkänslor och ångest över att jag ska lämna honom.
Tufft beslut men det är både för min skull men mest för mina barn som trots de är vuxna så ska de inte behöva bära all oro för din mor.
All styrka till dig ?och ta hand om dig