Tack alla för pepp och lycksamheter :)

När jag läser lite i forumet handlar mina inlägg allt oftare om generellt mående mer än A, allt hänger ju självklart samman men känns som jag är på fel ställe, Men jag trivs här i mitt lilla icke-hörn, och jag tror inte jag stör alltför många, så fortsätter besudla min tråd med tankar som sträcker sig från mjukt eller hårt bröd till livets lite mer intellektuella djupa frågor.

I dag fortsätter flytten och jag ska även få måla lite, sånt är ganska kul tycker jag. I dag ska jag försöka hålla god min och har bestämt mig för att inte dricka.

På lördag är det ett nytt firande, då är det 1 månad utan A, då ska jag utvärdera hur det har varit, men tror knappt det behövs.. det har varit meh, men på det hela så jädra mycket bättre än sämre. Inget har varit direkt dåligt, allt har varit bra, så fortsätter ta det dag för dag.

Klart du ska fortsättas skriva i ditt lilla hörn. Det är ju en del av forumet nu :) Jag behandlar också mest andra frågor än alkohol i min tråd. Inte konstigt alls, tänker jag. Vi har ju plockat bort alkoholen ur våra liv, så vad skulle vi rimligtvis ha att skriva om den? ? Däremot möter vi situationer, tankar och känslor, ja själva livet, utan alkoholen... Vi försöker figurera ut både de stora och de små frågorna. Det kan man ju skriva hur mycket som helst om. Ha en fin dag!

Jesus Kristus...

I dag skulle ju bli en bra dag, det blev det inte, men har en stor ljusglimt ändå.

Massa saker gick emot mig och jag kände mig extremt stressad och pressad på förmiddagen pga. olika orsaker.Mådde verkligen piss, och ville bara ge upp om mig själv och sova.

MEN, nu till det som var bra (och som jag inte kom på förrän nu), jag tänkte inte på A en enda gång. Tanken om att jag behöver A för att försvinna kom inte ens upp i mitt huvud. Det kan ju bara vara en tillfällighet eller så börjar min mentala reboot faktiskt funka. Hoppas så innerligt att det börjar funkar, även om jag inte riktigt är uppe i nästa level ännu ;)

Nu känner jag mig glad, har hunnit med det jag skulle göra i dag och känner glädje över att faktiskt kunna se små framsteg som detta.

Sitter uppe och kan inte sova.. kom på en sak som jag bara måste skriva ner.

Hoppas ingen tar illa vid, det är en metafor för mitt liv.

Så här går tanken, typ:

"Jag känner att jag alltid haft ett handikapp, ja ett fysiskt handikapp, fast det är ju självklart bara mentalt. I hela mitt liv, sen jag var ca 9 år har jag haft ett osunt förhållningssätt till mat. Har jag inte ätit för mycket så har jag ätit för lite, spytt, heltsätit, unnat mig för mycket, bantat, svält mig själv. Ja allt i större och mindre former. Allt har kretsat kring detta - ALLT. Det känns som att detta problem och kroppshetsen som detta har varit orsaken till, är och har alltid varit mitt största handikapp, som en krycka. Var alltså typ från början lite halt på ena benet. Det funkar ju att gå med en krycka, men klart det är jobbigt.

När jag började röka så var det också en krycka. Att försöka gå på två kryckor är väldigt jobbigt som ni alla vet, speciellt eftersom man måste skutta om man är halt på båda benen. Det blir med tiden så jobbigt att man måste åka rullstol, som sedermera är nästa steg.

Rullstolen är alkohol för mig. Allt annat förlorade viktighet. Jag slutade röka, men satt fortfarande i rullstol. Jag började äta hälsosamt, men satt fortfarande i rullstolen så inget höll lägre än någon månad. "

Kanske väldigt mycket babbel, och det känns som att jag borde fila på denna, men fick bara ett infall och skriver utan att tänka.

Det finns även någon metafor för att ta sig ur detta och sitta i rullstol medför att man aldrig tränas för att gå, som kan kopplas till mitt liv och att jag aldrig ahr tränats till djupa sociala relationer pga. att jag aldrig känner mig tillräcklig för andra... det tar vi inte nu :)

Fortsätter i morgon, nu bör det sovas,

Kom till Jesus. Han sade till den lame, ta din säng (rullstol) och gå... ? Förlåt. Nu tror jag jag lyckades stöta mig med varenda människa på forumet. De okristna känner att de blir tvångsfrälsta och de troende känner att jag driver. Förlååååt men jag var bara tvungen... Själv är jag ju troende (till mina ateistiska religionsfobiska föräldrars stora förtvivlan). Så litet halvt allvarlig är jag när jag säger kom till Jesus. Fast jag menar mer att hitta något som är större än en själv. Något som är så viktigt att det där med mat, vikt och kroppsnoja (till och med det egna jaget öht) hamnar ute i periferin. Om du har läst min tråd så vet du att jag också tampats med ätstörningar i livet. För mig är enda sättet att hålla de demonerna utanför mitt liv att fokusera på något annat än mig själv. Nu ska jag bry mig om mig själv, träna, äta rätt, må bra... Allt sådant fokus på me myself and I kickar igång ätstörda tankeverkstaden. Trist, men ändock min sanning jag måste förhålla mig till.

Mirabelle, du har som vanligt så sant. Det triggar så mycket när fokus läggs där.

Att fokusera på något annat än sig själv är svårt för mig då jag faktiskt inte har något annat än mig själv att fokusera på. Anledningen - har aldrig vågat eller velat dra in någon i min imperfektionism och kanske skada någon. Och så är jag ganska självcentrerad och har svårt för att andra ska bestämma vad jag ska och inte ska göra.

Men nu ska jag inte hitta bortförklaringar. Nu ska jag försöka hitta det som kan ta upp min tid, men jag är i mångt och mycket "the center of the universe" i min värld. Bryr jag mig för mycket om andra så får ju de en överhand gentemot mig. Usch vad det låter sorgligt, men det är jag...

I vilket fall, i dag har jag bestämt mig för att inte dricka. Ska istället försöka sälja lite prylar så jag inte har riktigt lika mycket att bära när jag väl flyttar :)

Jag tycker du är otrolig faktiskt. Så många nakna, smärtsamma sanningar du ser rakt i vitögat och bara utmanar. Rakt upp och ner. Inga krusiduller. Inget självbedrägeri. Respect! Vilken häftig resa i personlig utveckling det här blir för dig! Sedan det här med att vara en imperfekt människa... Jag läste ett tänkvärt meme någonstans. Minns inte exakt hur den löd, men kontentan var att om man är bekväm och öppen med sina svagheter så kan ingen använda dem mot en... Jag brukar tänka på det ibland när jag känner mig frestad att dölja mina tillkortakommanden, osäkerhet eller brist på kompetens inom något. Det är rätt skönt att ta det där aktiva beslutet att vara ärlig istället. Det brukar fungera förlösande för omgivningen och bidra till ett öppet och tolerant klimat där man hjälper varandra. Så man kan tänka så, att man gör gruppklimatet en tjänst när man vågar vara rudis ?

I dag är en sån där dag då jag hade planerat saker, men så blev det inte så för att en annan person drog sig ur. Jag tycker inte sånt är jobbigt, men blir så villrådig och hjärnan bara snurrar, vad ska jag göra nu? Det snurrar bara i huvudet, både fysiskt och spirituellt

Har ingen jag måste göra, saker som jag skulle kunna göra och saker som jag borde göra. Men jag kommer inte upp ur soffan bara. Så här har det varit ett par år nu, men det här fastnande... som handbromsen ligger i. Trodde det skulle bli bättre när jag började käka Levaxin efter att jag fick reda på att jag hade Hypoterios, men icke...

Har i alla fall bestämt mig för att i dag blir den 4:e nyktra fredagen på år och dag :) Det ska firas i kväll med en kall A-fri öl på balkongen.

Ska försöka komma igång och spackla lite nu, fixar köksluckorna :)

En reflektion, jag har ännu inte kommit igång riktigt idag, men jag har säkert tänkt tanken att gå till bolaget kanske 10 ggr redan i dag, det brukar inte va så mycket. Det som känns bra är att jag hinner bara fundera någon sekund på å vad gott med... ska gå, vad köpa... sen kommer tanken - "är det värt det? seriöst, kom igen... ska du festa själv? Vad är det du ska fira? Om du ska dricka och göra dig själv besviken så får det tusan vara när du ska ha kul och umgås med andra. Om du dricker nu börjar du på noll. Du gör dig själv besviken och kan inte vara en förebild för någon där ute nån gång".

De tankarna kommer så snabbt nu, och det ultimata svaret "NEJ, i dag tänker jag inte dricka" hjälper och framförallt RÄCKER för att jag ska lämna tanken och inte fortsätta tänka och försöka hitta kryphål och undanflykter. Det känns så skönt, tankarna försvinner inte, är lite mindre än i början, men nu efter drygt en månad har resonemanget ändrats. Fasiken vad stolt jag är över mig själv nu. Ska leva på det lite och faktiskt njuta av det, att jag är så jädra grym. Trodde inte det var möjligt.

Är väl medveten om att jag inte har utsatts för någon riktig testning ännu, såsom gå ut med vänner, något jobbig händer, stress osv. Men skiter rent ut sagt i det nu. Jag lever nu i dag och kan inte kontrollera vad som sker i framtiden utanför min sfär.

Tack alla ni som skriver, för det är enbart ni (och jag själv) som har lyckats förändra mig på dessa dagar. Utan er hade jag aldrig fixat det :) Och jag hade nog inte fattat att det faktiskt är värt att leva lite också :)

Sitter hemma, ensam som vanligt... för det mesta så gör det inget att jag är ensam. Men just i kväll så känns det så sjukt ensamt. Önskar jag hade en vän att umgås med. Men är så dålig på att fråga folk om de vill hitta på något, och nu när det inte innefattar A så är det ännu svårare.

Har några riktigt fina och underbara människor i mitt liv, men de lever inte nära mig, med dem skulle jag kunna pyssla, spela spel, promenera, kika på serier.. ja sånt jag gillar. Men var hittar man såna människor liksom? Det var bara en ren tillfällighet att jag hittade dem, pga. en mycket obskyr obsession.

Jag vet att ensamheten går över, bara jag sover så är jag ensam i morgon med, men dagarna är enkla, gillar mest att vara med mig själv och få göra det jag gillar utan att ha någon som jag måste irritera mig på. Jag är typexemplet av en ensamvarg, men jag gillar att vara social med mitt folk, inte (i min värld) ointressanta, skitsnacks-människor som inte kan eller vågar gå på djupet och diskutera saker.

Behövde bara få skriva av mig lite nu, har spacklat i köket i kväll, men har ju fokus som en fiskmås så klarar bara av att göra sånt någon timme, sen hittar jag typ en nål, som borde ligga i en låda, men innan jag kommer till lådan så snubblar jag på mattkanten. Kommer på att jag måste lägga ny undermatta, men när jag går för att hämta saxen som jag måste ha för att klippa undermattan så sticker jag mig på nålen som jag tappade på marken. På väg till toaletten för att hitta ett plåster så märker jag att alsolspriten är slut, kanske har jag någon i extragömman, då ser jag att blodet har kommit på nya matten. Måste tvätta, på med skorna och ner till tvättstuga. Oj, jag glömde ta på plåster, upp igen, trampar på nålen igen, och så fortsätter det (typ). Inte konstigt att ingen blir gjort.

Hur skulle någon någonsin kunna orka med mig, jag orkar knappt med mig själv vissa dagar *hihi*

Beskrivningen du gör av dig själv låter som en beskrivning av merparten av mina familjemedlemmar (bla maken min). Jag orkar med dem, till och med älskar dem innerligt. Jag sliter mitt hår ibland, visst, men kärleken är konstant :) Jag är rätt säker på att jag skulle trivas ypperligt även i ditt sällskap och vårda vänskapen. Jag har heller aldrig förstått mig på samvaro som handlar om att bara sitta och utbyta plattityder, alternativt skvallra och snacka skit om andra. Eftersom jag tenderar att bli näsvisa fröken tvärtemot i sådana sammanhang är mitt sällskap sällan önskvärt mer än en gång eller två. Det löser sig kemiskt sas ? Men var hittar man folk man faktiskt vill umgås med... Jag har hittat en hel del genom en gemensam aktivitet i grupp. I början handlar det om att träffas varje vecka och bli riktigt skickliga tillsammans. Efter ett par år i samma sammanhang märker man plötsligt att vänskap har vuxit fram, och att man gärna umgås kring även annat än ursprungsintresset. Genom jobbet har jag också hittat riktiga vänner, som jag kan föra djupa samtal i timmar med. Mitt jobb är nog mitt största intresse egentligen... Eller, kärnuppdraget, som dränks i massa ”övriga krav under rådande resursbrist”, är mitt största intresse. De kollegiala kontakterna som utvecklats till riktig vänskap har byggt på en gemensam strävan att bli så bra vi kan bli på det vi gör. De kollegor jag funnit samsyn och gemenskap med är tyvärr mycket äldre än mig. De flesta har gått i pension nu, men vi hade en del fantastiska år tillsammans. Det är fortfarande dem jag hör av mig till och stöter och blöter med vid behov. Oj vad långt det blev... Men summa summarum - Kontakter utvecklas endast till vänskap för mig om vi delar ett starkt intresse och strävar tillsammans för att utvecklas. Det är först då gemenskapen blir tillräckligt intressant för att jag ska lägga tid och energi på den. Annars trivs jag bäst med att förkovra mig i mina intressen helt på egen hand. Du verkar litet lagd åt samma håll :) Vad hände med ditt obskyra intresse? Kan du återuppta det och hitta fler vänner? Finns det något annat intresse du vill utvecklas inom, gärna ett som utförs bäst i grupp?

I dag har jag äran att fira 1 månad nykter. Första gången någonsin som jag kan säga det sedan studenttiden startade för 15 år sedan. Det är möjligt att jag har varit nykter en månad några andra gånger då jag inte drack på samma sätt som jag gjort intill mitt stopp, men då var det inte ett medvetet val att sluta dricka för att det skadar mig.

Firar i min ensamhet, men det spelar ingen roll. Är stolt över mig själv. Har haft så många firar-dagar nu på sistone utan att dricka och det funkar så bra. På tisdag så har jag även varit rökfri i ett helt år.

Ska fundera på detta med intressen och var jag kan finna mitt folk. Mitt obskyra intresse har jag och utövar i dag. Men utan att gå in på det för mycket så är det som sådant att det är otroligt ovanligt och man inte har möjlighet att utöva det särskilt ofta pga. olika orsaker.

Funderar på att starta en blogg eller något liknande och skriva om/prata om mina älskade tv-serier, för det är bland det bästa jag vet. Men vill känna mig redo och inte ta mig an något jag kan få ångest av heller... vi får se, försöker bara leva i nuet nu. Vet att jag mår dåligt om jag gör och tar mig an för mycket på en gång. Måste hålla emot när hjulen börjar snurra. Det är en sån snar balansgång, inte göra för mycket samtidigt som jag måste göra något så jag blir utmanad.

Har i vilket fall bestämt mig för att i dag ska jag inte dricka, istället ska jag fira att jag inte vill eller behöver dricka :)

Tack Femina. Det är en bedrift men det var så enkelt. Vet att det låter helt knäppt. Det var tufft den första veckan, rutinen var svårast att komma från. Har fortfarande svårt att sätta mig på balkongen och när jag drack i början saknade jag det ibland.

Nu när jag tänker på det så har jag inte saknat att röka på evigheter, inte ens när jag drack för över en månad sedan. Så hoppas verkligen att detsamma kommer gälla A, även om jag behöver jobba mer med det dagligen för att inte falla dit. Tror i ärlighetens namn inte att jag någonsin kommer röka igen, för när jag gjorde det tyckte jag tom. att det var äckligt. A är jag inte lika säker på, jag vill säga att jag är bergsäker att jag aldrig mer kommer dricka, och det är vad jag vill och jag har absolut inga planer på att dricka, men det är något i mig som känner att det är farligt att säga Aldrig, ungefär som en trigger som kan göra att jag faller bara på det. Hmm.. är det normalt eller låter det bara som en ursäkt för att få ha alla möjligheter i framtiden!?

Sitter och förutom att filosofera kring det ovan så dricker jag en A-fri öl (Melleruds ekologiska är himmelskt god och bara 33kcal) och kikar på youtube, käkar mörk choklad och försöker insupa (väl valt ord) känslan av att jag är duktig och att jag är värd lycka och framgång.

Kom på en sak, en viktig sak, ja en helt sjukt viktig, kul och härlig sak. Mitt hem är (inte kliniskt) men jädrigt rent, det är städat, jag har mat i kylen, jag lagar för det mesta mat varje dag.. det har inte alltid varit så. Det är den senaste månaden..

Hmm... kan det vara så att det har något att göra med att jag har ny energi och orkar, vill mer?

Såklart! Yeah! Livet utan A är så sjukt mycket bättre!

Känner mig hög på min nykterhet, lite farligt, men definitivt mer konstruktivt än det motsatta

Och så var det morgon igen. Ska försöka göra en vettig frukost i dag, tycker det är så tråkigt att äta måltider ensam, speciellt frukost.

Ska ner i källaren och städa i dag, tvätta och försöka slipa och spackla lite mer i köket. I dag ska bli en bra dag!

Väljer att inte dricka i dag och är istället tacksam för att min hälsa är som en 17-årings (ja förutom lite övervikt, men det går ju att fixar sen)

Vaknade tidigt i dag. Och hade bara lite panik, inget farligt, jag kommer över det. Men har bara en känsla i kroppen att OMG hur ska jag kunna vara nykter när jag går ut med folk? Jag har inget planerat, så det är ju inte kommande eller något jag borde bry mig om, men va tusan.

Känner mig besegrad och känner inte något att jag vill dricka hemma, ensam igen (det som var mitt problem). Men det andra var ju bara inte mitt problem då jag så sällan gjorde det (gick ut alltså). Vill inte att jag ska omvärdera mina tankar kring att dricka i sällskap, men vi tar en dag i taget. Just nu i denna stund så känner jag mig inte tillräckligt stark i mig själv för att fixa det, men det säger bara att det inte är dags att gå ut i ett sånt sammanhang än bara.

I dag så väljer jag dock att vara nykter, att inte dricka. Istället så njuter jag av en helt ledig dag då jag får chilla i min ensamhet, sedan vankas några dagar hos päronen med släktsammankomst.

Vill bara tala om att jag läst hela din tråd först nu och tycker du verkar vara en fantastisk människa?
Intressanta tankespår och analyser.
Tack för att du delar med dig?

Det är så inspirerande att möta människor hör på forumet som verkligen tänker på djupet och på vad det är som gör en människa.
Må kraften vara med dig???

Kramar
???

Tack så innerligt FinaLisa, du anar inte hur mycket det betyder :)

Det du skrev är just det jag aspirerar till att vara, eller bli rättare sagt.

I morgon så startar veckan för mig med massa möten, intryck, lunch, fika m.m. med massa bekanta. Det tar sån energi från mig, men vet att det är bra för mig så jag ska bara göra det. Det får bära eller brista.

Ska bo hos mina päron några dagar också, och har berättat för dem att jag just nu inte dricker, jag vill testa mig själv så de har köpt A-fri öl till mig. Har ingen kultur att det dricks speciellt mycket hos mina päron men när det är släktsammankomst som det kommer bli så förtärs sådär jobbigt lagom-mycket. De blir lite salongsberusade och sitter och smuttar på Rosé. Inga dispyter, ett par öl, nåra små glas vin över massa timmar. Ofattbart i min värld.

Nu ska fröken sova. Natt på er!

Så var det morgon igen. I dag är det så mycket som kommer ske så jag känner bara för att ge upp innan jag ätit frukost. Men det ska jag inte. För ett tag sedan så hade jag krupit in i mitt hål igen och inte kommit ut, bara skitit i allt och hittat på ursäkter och lögner. Nu bara gör jag det, även om det känns lite ångestfyllt och panikigt, för som min KBT-terapeut (som ajg gick hos för typ 12 år sedan) sa: Vad är det värsta som kan hända?

Älskar det uttrycket och funderar man kring det så är det ofta ingenting, typ.

NU måste jag fixa mig och packa, får se om jag hinner i och skriva av mig lite mer i kväll. Har mycket som vill ner på pränt.

I dag väljer jag att inte dricka och lägger en tanke till att jag inte bara skriver det, utan menar det och även funderar kring det var dag jag skriver och säger det till mig själv.