av Ikaika

Ikaika
fre, 2019-08-02 - 19:20

Ikaika betyder "stark" på hawaiianska. Jag, som du, känner mig inte stark. Jag är inte längre i en relation med en suicid alkohol- och drogmissbrukare, men jag är fast med honom ändå. Kanske känner du igen dig. Hur jag vaknar flera gånger per natt och kollar mobilen med ett ryck för att se om han har hört av sig och behöver hjälp, för det händer några gånger i månaden. I början var jag beredd på helgen, nu är jag ständigt i standby.
Kanske har du också mjukt frågat om han har ätit något idag, om han har några pengar kvar och om han har jobbat. Till slut blev det inte om, utan ett faktum.
Mina detaljer: Jag är ex till en 25 år gammal kille som jag plockade upp skärvorna av för 5 år sedan. Då var han tidigare missbrukare av alkohol och ectasy, men festade "bara" hårt när jag träffade honom. Min medberoendepersonlighet kickade in direkt och jag limmade ihop honom med all min kraft tills han hade ett jobb, var skuldfri, slutade röka och drack mer måttligt osv osv. Ja, du vet hur det kan vara. Här har vi en person vars största svaghet är ansvarstagande och han kände att jag tog alldeles för mycket kontroll sista året. Nu var han piggare och han skulle stå på egna ben. Han träffade en ny som sade till honom att jag hade manipulerat och kontrollerat honom i alla år, och att han nu skulle göra allt det där som han gjorde innan vi träffades. Pang, och nu är han mer illa därann än han var för 5 år sedan. Han lider av depression och ångest och tar alkoholen, röker grönt och tar lsd som snabbaste utvägen. Vilket leder till att han får panikångest och till slut sväljer tabletter tills någon ringer ambulans. Denna någon brukar vara jag, i natt var det hans vän och min bästa vän. Det som gör så in i helvete ont är att han aldrig har haft någon familj så att min har blivit hans, och att han ber på sina knän om hjälp av psykvården precis innan det tippar över till suicidförsök. I natt ringde han boendestödets journummer och de sa att de skulle komma. Det gjorde dem aldrig. Det var bara en jäkla tur att min kompis var där för att bett henne.

Situationen jag sitter i är ett medberoende av det slag att jag torkar hans blod efter självskadande, städar upp hans lägenhet när han är inlagd, kollar honom dagligen via sms för att känna av om han är påväg ner i skiten just den dagen, hämtar honom och låter honom sova hos mig när han varit iväg och druckit och... listan är lång. Jag skulle ta en kula för honom. Det skrämmer mig så otroligt mycket. Senaste gången jag hämtade honom låste han in sig i mitt badrum, allt gick otroligt snabbt, han skulle bara duscha men jag fick tankar om att han skulle skada sig efter bara kanske... fem minuter. Jag ska inte beskriva alltsammans här men jag hade rätt och i en panikattack hostade han fram "Lämna mig inte".
Det skär inom mig på en nivå jag inte trodde var möjligt.
Så här har det varit sedan februari och nu slutligen så har jag puschats till att söka psykolog. 9/9 ska jag dit och jag vet vad de kommer säga - Du måste sluta ha kontakt med honom. Men när jag inte står där när han ingen annan har, vem ska hålla honom vid liv?

Ullabulla
lör, 2019-08-03 - 00:33

Psykvården eller någon annan inom sjukvården?
Om du läser vad du skrivit så kanske du kan läsa in att det är du som är mer beroende av honom än tvärtom?

Det säger jag inte för att göra dig ledsen eller arg.
Men vi som anhöriga tror ofta att utan oss så går de under.
Det gör de oftast inte.
Däremot brukar vi som är riktigt illa däran vara helt vilsna utan vår hjälparroll.
Vem är vi då?
Vad ska vi göra av all vår oro och omsorg om vi inte får rikta den mot en människospillra vi kan rädda.

Välkommen hit.
Här finns massor av stöd att få om du vill bryta ditt eget mönster.

Sofia
tis, 2019-08-06 - 10:15

Vilken oerhört svår situation du beskriver. Du har under många år gjort vad du kan för att få ditt numera ex att ta sig ur svåra psykiska problem och problem med droger och alkohol, men det låter som att det också tar mycket av dina krafter. Du är i ständigt standby-läge och hör av dig och kollar läget varje dag. En oerhört fin omsorg om en som står dig nära. Samtidigt till ett högt pris för dig. Du ska inte behöva känna dig ensam ansvarig för att hålla honom vid liv, även om jag såklart förstår att det är svårt att släppa det när t.ex. jouren från boendestödet inte dök upp som utlovat. Klokt att du nu själv sökt hjälp för att ta hand om dig. Förhoppningsvis kan psykologkontakten handla om mer än bara "du måste sluta ha kontakt med honom", jag tänker mig att det finns många saker man kan jobba med... Har du kunnat prata med ditt ex på något sätt om hur den här situationen påverkar dig? Hur är hans inställning till att söka vård, går den att påverka?
Återigen, varmt välkommen till Anhörigstödet. Skriv gärna mer, ibland tar det ett tag innan nya trådar tar fart.
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

gros19
tis, 2019-08-06 - 21:03

Ja du sitter verkligen fast i ett medberoende och det måste vara förfärligt och så osunt. Att hjälpa någon som man bryr sig om är ju mänskligt och en fin egenskap, men att ta ansvar för någons liv är inte möjligt. Så här ser jag det - du har ingen möjlighet att förhindra att ditt ex går under och i värsta fall dör. I regel brukar det inte gå så långt, men det är ingen omöjlighet det kan man inre blunda för. I vilket fall som kan ju inte du vaka över honom varje sekund och om du försöker så är det du som går under. Det är oehört plågsamt att se någon man bryr sig om rasera sitt liv, göra val som är destruktiva, men du kan inte förhindra det. Som jag ser det behöver du i första hand hjälp och du har ju psykologkontakt. Kolla på nätet efter någon alanongrupp är mitt råd. Det första man får lära sig där är att man är maktlös och inte kan förändra en annan människas liv, men du kan förändra ditt eget förhållningssätt. Maktlösheten är en förfärlig känsla men när man väl insett det då känns det väldigt befriande. Detta handlar inte om att inte bry sig om den andre bara om att inse fakta. Du kan tala om var det finns hjälp att få, både för den psykiska hälsan och missbruket. Brukar gå hand i hand och missbruket i sig skapar mycket ångest. För att kunna tillgodogöra sig hjälp av psykiatrin behöver ditt ex vara drogfri och kommunen/socialförvaltningen erbjuder missbruksvård. Du kan även göra en orosanmälan dit och om ditt ex har behov av vård och motsätter sig detta kan det bli aktuellt med tvångsvård om det är fara för hans liv. Men DU FÖRST så tänker jag.

Lycka till det kan bara bli bättre!