Hej alla!
Jag är tillbaka. Jag har varit nykter i två dagar. Detta ska bli den tredje. I tisdags gick jag på mitt första AA-möte. Jag var så tveksam in i det sista. Men sen beslutade jag mig i sista stund för att åka. Vilken tur att jag gjorde det. Det var väl ca 12-15 personer där och alla såg helt normala ut. Man skulle aldrig kunna tro att någon utav dessa män/kvinnor haft problem med alkohol/narkotika. Jag blev så varmt välkomnad! Mötet kändes så bra att jag ser fram mot nästa tisdag och då vill jag kunna säga att jag firar en veckas nykterhet. Det har väl aldrig hänt i mitt vuxna liv... Innan jag åkte till mötet sa jag till familjen att jag skulle till kyrkan på meditation. Men efteråt kände jag att jag ska ju vara stolt, inte skämmas, för att jag varit där så jag berättade var jag varit dagen efter.
Igår var jag på onsdagsmässa i samma kyrka. Jag kände att jag behövde lite andlig spis.
Allt gott till er alla!

Femina

Otroligt, men snart har det gått två månader...bara sådär! Ikväll var det stegmöte. Jättetrevligt som vanligt. ?

Femina

Jag hade tänkt "vila" från möten idag men så kom rastlösheten farande vid middagstid så jag kastade mig hastigt i bilen och åkte iväg på möte iaf. Väl på mötet känner jag mig lugn och rastlösheten försvinner. Väl hemma igen så känns det ok. En dag i taget. ?

Femina

Jag får klappa mig själv på axeln. Det här trodde jag aldrig så sent som för ett par veckor sedan att jag skulle klara. Men tiden har flutit på och nykterheten har blivit en ny vana. Det känns som om jag varit nykter hela sommaren. Helt otroligt faktiskt. Nästa vecka får jag ta ny medalj på mötet. Det känns overkligt, men bra!?

Vilken skillnad i ditt förhållningssätt till dig själv och din förmåga... Kommer du ihåg dippen när du skulle få din förra medalj? Det är som att du VÅGAR vara nöjd med dig själv nu. En spärr har släppt :) Grattis!

...jag klappar DIG på axeln! Så grymt! 2 månader! Det peppar mig ännu mer även om jag aldrig kommer ifatt! Grattis Femina!

Femina

Någon dag i veckan kan ju faktiskt vara fri från möte, så man hinner längta lite också! ?

Femina

Extremt låg just nu. Som ni säkert redan märkt så dippar jag lite då och då. Jag märker det själv när jag skriver här. Jag måste göra något åt detta för det känns som om det bara blir värre och mer frekvent. Jag vill storgråta och gallskrika men det går ju inte när familjen är hemma. Jag orkar ingenting, vill inte leva, känner total uppgivenhet, apati, ilska, vrede, frustration, meningslöshet... Ingen som känner mig förstår hur illa det kan vara. Jag vet att känslor "bara" är känslor och att de inte är farliga i sig och att de går i vågor. Men vågorna kommer tyvärr tillbaka.
Min man ligger som vanligt bakfull på soffan, oförmögen att vara till någon glädje eller nytta för någon. Igår fick han en utav sina "svettningsattacker" när han lagade mat så han tog med sig vinglaset, lämnade grillen, åt ingen middag utan la sig på soffan. Han är mager som en skrika. Hans kropp får ju ingen näring. Han äter som en fågel. Men dricka vin går bra!
Idag sa jag åt honom att det går fortare för honom att ta livet av sig ifall han övergår till ren starksprit! Det är inte lätt för mig och barnen att leva med någon som aldrig är glad, aldrig vill göra något, som tycker allting är jobbigt osv. Han vill ju heller inte ens försöka bli frisk!
Jag har haft hans alkoholism att bråttas med i ca 11 år, samtidigt hållet ihop familjen, sonens diagnos, min mobbande chef och till slut min egen hjärnsjukdom, utan hjälp och stöd. Det är inte konstigt att jag blev totalt utmattad och själv tog till vinet. Nu är jag nykter men inget annat har ju förändrats. Jag vet inte hur jag ska orka leva. Jag vet bara att det inte blir bättre utav A. Och att barnen lidigt tillräckligt. Jag måste tro på en kraft starkare än mig själv som kan hjälpa oss. Ikväll är det ett möte. Måste försöka ta en dusch innan dess. Hjälp mig! ?

Vilken kämpe du är.
Jag har inte lika mycket stök omkring mig som tex alkoholiserad sambo. Men känner så igen mig i din beskrivning av dina dippar. Dom är så vidriga och jag kämpar med att komma ur dom. Jag tror jag går på för få möten. På vilket sätt tycker du möten hjälper? Är det känslan att inte vara så ensam?

Inte konstigt att du dippar kraftigt. Mitt mående har också hängt väldigt mycket på hur maken mår och hur barnen mår. Och det har varit tungt, mycket tungt att bara invänta katastrof efter katastrof och lägga all sin kraft på att samla ihop de trasiga, hålla under armarna och bygga upp dem igen. Man blir helt apatisk inför sig själv, och är till slut ingen alls... Det bästa du kan göra är att muta in ett litet område av livet som är ditt, bara ditt. Dina möten är superviktiga. Du frigör din egen person och identitet från familjen. Så sakteliga växer det där inmutade området av livet, och du upptäcker en dag att du är en egen person igen. Det blir lättare att sätta personliga gränser och värna om sin egen emotionella hälsa i stöttandet när man ser tydligt var ”jaget” slutar och resten tar vid. Det låter säkert jätteflummigt, men jag kan inte förklara bättre. Fortsätt gå på möten, så ofta som bara är möjligt. Det är en bra början. Nästa steg klarnar när du är redo. Kram

Jag lider med dig och ber en bön för att du ska få det lite lättare i tillvaron. Som du kämpar! Du är värd att få må bra. Finns det något konkret som skulle göra att dipparna blir färre?
Varm kram❣️

Jag lider med dig och ber en bön för att du ska få det lite lättare i tillvaron. Som du kämpar! Du är värd att få må bra. Finns det något konkret som skulle göra att dipparna blir färre?
Varm kram❣️

Femina

Ja, både känslan av att inte vara ensam samt att jag har en anledning att ta mig ut, åka hemifrån, slippa se maken. Han är en sån som bara tyst tar emot allt man säger. Det spelar ingen roll ifall jag försöker tala förnuftigt, vädja till hans känslor, bli arg, hota, gråta, argumentera, påminna om barnen... Ingenting hjälper. Han är tyst eller säger att han "inte vet vad han ska säga", är passiv, springer ut och röker och bara "står ut" tills jag tröttnar för att få lugn och ro på soffan igen. Samma mönster i alla år. Om han tog hand om sig själv skulle iaf hälften utav mina problem försvinna. Jag är nästan helt ensam i detta äktenskap. JAG skulle vilja ha stöd och kärlek själv. Bästa sättet att få det är att ge samma sak. Men jag har gett, gett och gett, och det har inte hjälpt alls utan bara gjort mig utnyttjad och medberoende. Mötena hos AA är min livlina just nu. ?

Sluta ge. Släpp taget. Maken ör en vuxen människa och får hjälpa sig själv, eller gå under. Helst önskar man ju att du och barnen helt skulle slippa se på... Om det inte är möjligt att lämna (ekonomi osv) så kanske det är möjligt att leva separata liv under samma tak? Med att styra sitt eget förhållningssätt kan man komma långt. Det viktigaste just nu i denna stund är att du kommer iväg på möte, får perspektiv. Skit i duschen om du inte orkar. Jag har svårt att tro att du är oanständigt skitig, eller att någon i sammanhanget skulle döma dig. Kram på vägen!

Femina

Nej, Mirabelle, du var inte alls flummig. Jag har insett att mina gränser gentemot andra totalt suddats ut och ofta vet jag inte hur jag ska hantera situationer. Det är nästan prio ett i arbetet med mig själv framöver. Det gäller alla mina relationer. Jag känner sån frustration för att jag har så mycket "utmaningar" i mitt liv att ta itu med att det är svårt att veta vilken tråd jag ska dra i först. Fast det spelar kanske ingen roll, bara jag drar i nån tråd...
Och vad gäller min man så skulle jag gärna hjälpa honom ifall han var villig att ta emot hjälp, trots att jag nästan drunknar själv. Det är ju ganska skrattretande med tanke på att han inte bryr sig om att hjälpa varken sig själv eller mig. Som sagt, gränser är sunt.

skaffat dig nån sponsor på AA ? I så fall....se till att få hjälp med att komma igång med ditt arbete i steg 4 och 5. Jag menar inte att du ska hoppa över de 3 första stegen men just nu känns det som att du har mest behov av att få tömma ur dig allt du bär på. Vet inte om du hittat till Helene Furness och hennes sida Beroende ? Mycket bra hjälp där !

Jag har följt sig sedan du började skriva här och vet vilken kamp du kämpar med.
Men jag har faktiskt ingen aning om hur du tänker om din egen framtid...?
Vill du leva med din man och isåfall varför?
Pratar du med din sponsor om din relation med mannen?
Tycker att du är värd så mycket mer uppskattning än du verkar få av din man..
Kramar
???

Oj så tufft du har det ?? Du skrev att du har barn med diagnoser med o sen det du berättade om din man det får mitt liv med ett barn med ADD 18 år att framstå som ganska enkelt. Du måste fortsätta ta hand om dig som du gör! Först o främst dig själv maken är vuxen - förstår att det säkert är tufft att se en person man älskar (för antar att du gör det än?j inte förstår qtt ta tag i sitt liv ?? men du måste rädda dig o barnen främst. Barnen var ganska stora med 17 o 19 så vuxna mer eller mindre (även om vi vet att barn med diagnos inte ligger lika högt upp i år o är inte så vuxna som åldern säger...
Fortsätt att kämpa för dig! Skickar en STOR varm kram ??❤️❤️

Femina

Tack för er respons allihopa! Nej, jag har ingen ny sponsor och har inte börjat jobba i stegen ännu. Däremot inser jag att jag måste ta tag i mitt medberoende. Det kan jag inte vänta med eftersom det är så intrasslat i varandra, beroende/medberoende. Jag hittade ACA på nätet, tillfrisknande vuxna barn, och de har möten måndagar på samma ställe där jag varit på ett 90 minuter långt talarmöte ikväll. Jag provar nog att gå dit imorgon. Jag vet att al-anon har möten för medberoende men när jag läste runt lite på ACA hemsida så stämde mycket in på mig, trots att mina föräldrar inte var alkoholister. Men, har man vuxit upp i en känslomässigt dysfunktionella familj så blir resultatet detsamma och jag tyckte redan som ung att mina föräldrar var emotionella analfabeter. Min pappa dog ju vid 58 av den här hjärnsjukdom en som jag tyvärr ärvt. Min mamma lever fortfarande i offerroll och stor förnekelse och hon gör allt hon kan för att jag ska känna skuld i mitt liv samtidigt som hon kräver att jag ska ställa upp för henne. Hon bor bara ett par kilometer härifrån så vår relation är väldigt dysfunktionell. Inget jag gör är någonsin tillräckligt samtidigt som hon inte kan glädjas för min skull ifall något bra händer. Det räcker med att jag berättar att jag ska äta lunch med en väninna så säger hon genast att "hon minsann inte har någon att träffa/hon är så ensam/kommer inte ut/har ont i benen" osv. Hon är en fullfjädrad energitjuv som inte tar ansvar för hur hon levt sitt liv. Det var så synd om HENNE när min pappa blev sjuk. Jag såg ingen kärlek där utan hon passade på att "ge igen" för gammal ost när hon fick övertaget. Nog om detta för ikväll. Jag kämpar vidare, en dag i taget. Jag tänker inte sluta nu när jag kommit så här långt redan. ?

Femina

Tillfrisknandevanner.se är en förening för vuxna barn. Jag har beställt deras självhjälpsbok "De tolv stegen för vuxna barn" på Bokus. ?