av Triste

Triste
mån, 2019-07-29 - 05:37

Hej alla fina därute.
Jag googlade runt lite och fann denna sida, vilket stöd man ger varandra ♥️.
Jag har en fråga, det är så att jag och min man har två grabbar över 20 år och det är inte förens nu som de börjat att prata om deras pappas alkoholmissbruk. Det bara bubblar saker ur dom och jag känner stor skam och sorg med allt de sett och hört. Samtidigt tror jag att det är positivt att de kan prata om det. Är det någon som har liknande erfarenheter?

Rosette
tors, 2019-08-15 - 14:19

Det var ett tag sedan du skrev ditt meddelande hit. Beklagar att du fick svar lite sent. Ibland behöver man skriva flera gånger så att ens meddelande hamnar längst upp i flödet igen om det är flera som gör nya trådar samtidigt exempelvis.

Du skriver här för du är anhörig till din man som har alkoholproblem. Du oroar dig lite över era gemensamma barn, hur de kan ha påverkats av detta och nu har de börjat prata lite om det.

Det är säkert flera här inne med liknande erfarenheter som kan känna igen sig i den dubbla känslan av oro och samtidigt kanske en lättnad av att de pratar om det. Generellt brukar vi prata om att det är bra att prata om det, även med barn istället för att de ska bära det inom sig, som du själv också nämner att det känns positivt.

Fint att du tog steget att skriva här, fortsätt gärna läsa och skriva och hoppas du tittar in snart så du ser detta!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Triste
lör, 2019-08-17 - 07:29

Tack för svar. Vi fortsätter prata med varandra och jag märker nu att de mår bra av det. De har ju burit på en oro och skam i många år och jag som mamma har verkligen stoppat huvudet i sanden. Jag behöver nu sluta piska mig själv och har bett mina barn om förlåtelse för det de fick uppleva. Deras pappa har aldrig varit våldsam men däremot väldigt full i perioder då han skämt ut sig ordentligt.

Triste

Nordäng67
lör, 2019-08-17 - 09:34

Har också barn i samma ålder som dina barn och det bubblar ur mina också när det gäller deras far. Inte på grund av alkoholism utan när det gäller egoism, orättvisor och frånvaro. Kände också skam och dåligt samvete när det började bubbla. Sen insåg jag att det inte var deras syfte att jag skulle känna så och inte heller har dom någon nytta av att jag känner det. Tror dina barn, liksom mina, helt enkelt behöver prata med någon dom litar på och som delar deras upplevelser. Och också bekräftar att deras känslor och uppfattning från barndomen stämmer. När dom var små och växte upp bubblade det inte utan snarare idealiserade dom då sin pappa. Vilket ofta skapade frustration (i smyg) hos mig. Nu har jag förstått att det var barns sätt att hantera samma sak som dom nu hanterar genom att på ett vuxet sätt "bubbla". Låt dina barn prata och prata med dom tillbaka. Ett bra sätt att bearbeta för er alla. Och ta inte på dig någon annans skam. Två av mina tre barn har valt bort sin pappa. Inget jag bett dom göra eller uppmuntrat dom till men heller inte motarbetat, dom får göra sina egna val. Uppmuntrar dom att lyssna på sig själva och ta hänsyn till sina känslor. Vilket jag själv har varit riktigt dålig på att göra. Jobbar mycket med det nu och hoppas innerligt att mina barn är och blir bra på det mycket tidigare i livet. Jag och pappan till mina barn separerade när barnen var små och jag har därefter haft ett förhållande med en man som har alkoholproblem. Så jag förstår ditt (och dina barns) dilemma. Välkommen hit och bra att du har börjat skriva här. Man får så mycket stöd och pepp. När man själv skriver bearbetar man och allt blir så tydligt när man läser sina egna ord. Varm kram till dig

Triste
fre, 2019-08-23 - 23:17

Jag gråter när jag läser dina ord. Jag är verkligen tacksam över att jag kan dela med mig här, vet inte hur jag hade orkat annars. Man tror att man är ensam om att ha det så här och så börjar man läsa om allas situation. Man blir så ledsen över att livet kan vara så hårt. Sakta men säkert är jag på väg att inse att man inte kan rädda alla. Måste nog rädda mig själv.

Varma kramar