Detta är för mig dag 3 utan alkohol. Första gången på några år som jag hållit upp så länge... har läst flera gånger om dagen här i forumet sedan i måndags och det är en fantastisk känsla att inse att jag inte är ensam. Att min relation till alkohol inte är unik, att hur den får mig att känna och bli inte är min personlighet utan snarare alkoholens personlighet. A får mig att tro att livet är tråkigt utan den, att jag är tråkig utan den...
Jag har länge haft flyktiga tankar om att allt dåligt i mitt liv är förknippat med att jag druckit men jag har låtit de tankarna fladdra iväg för fort för att faktiskt förstå vad det betyder. Under dessa tre dagar, efter att jag börjat läsa här, har jag tvingat mig själv att gå igenom all skit jag gjort mot mig själv och andra och kommit fram till följande:
Inte ett enda katastrofalt beslut, fruktansvärd händelse eller dagar och nätter fyllda med ångest har förekommit utan att alkohol på något sätt varit inblandat. Jag har ibland bara haft en ren jävla tur att det inte slutat värre än det gjort....
Det har bara gått tre dagar, vilket inte är så mkt men det är tre dagar utan ångest och det betyder mkt för mig!
Men jag vet att det kommer bli en svår kamp och jag är inte säker på hur det kommer gå om inte min man vill sluta tillsammans med mig... Jag vet att det här kommer vara det svåraste jag någonsin gjort...
Men jag SKA lyckas, för mig och mina fantastiska barn och TACK till alla er som kämpar samma kamp som jag och som vågar berätta om det här så jag får ta del av det ni tänker och känner!!!! Jag är inte ensam och ingen av er heller!❤️

När man börjar inse att det är något knas med den man är. Det är en förödande insikt samtidigt som det är en ursäkt. Jag ju har alltid kännt, försökt, klämt mig själv in i, alla sammanhang där jag vill vara. Om jag kan beskriva mig själv kan jag nog enklast göra detta genom följande: fantastiskt bra på att vara den omgivningen vill att jag ska vara, är den bästa anställda du någonsin kan ha, är älskvärd för alla, fin mamma lagom crazy för tonåringen och fullständigt välutbildat stöd för sonen med autism och adhd....Men jag själv går sönder. Och eftersom jag redan är trasig. I skrivande stund gråter jag så mkt att det kommer ta mig ett tag att producera det här inlägget...Skulle vilja säga att jag är SÅÅÅ stolt över mig själv pga mina studier, där jag har lycktas bättre än jag någonsin kunnat drömma om men jag tror ändå att det är lite "hitta på". Besvikelsen då: Alkoholen. Den kommer som ett brev på posten när den visar sig vara det enda som lättar min ångest. Då talar jag om riktig ångest: den som får dig att kräkas, kallsvettas, hjärtklappning, svårt att andas, den som får dig att vilja krypa ur ditt eget skinn, bokstavligen. Något osammanhängande inlägg men jag har sökt hjälp på vår fantastiska 1177... Så jag hoppas ff.
Men hur det än är så läser jag så mkt här på forumet och ni fantastiska människor som vistas här vill jag säga detta: Ni är heeeelt fantastiska!!! Ni är i kontakt med era känslor och hade jag mött någon av er IRL så tror jag att vi hade berikat varandras liv, kanske hade våra blickar mötts och vi bara vet. Jag önskar av hela mitt hjärta att det går bättre för er än för mig<3<3<3

Vad jag önskar att du skulle må bättre!
Så jobbigt du har det. Det måste finnas något annat sätt än alkohol som hjälper dig att bli lugnare.
Du behöver verkligen proffshjälp!!
När du skrev här då du hade din långa vita period då mådde du ju mycket bättre.
Vill så gärna att du ska upp på fötterna igen!
Sänder många varma kramar till dig❣️
?????

Du verkar ha det otroligt tufft! Hoppas verkligen att du får professionell hjälp, och att du kan komma ur känslan du har nu.
Alkohol gör en nedstämd och skapar ångest, så det är verkligen den absolut sämsta medicinen. Men har man druckit under en längre tid tar det ett tag att komma ur det. Kan du ta en vit vecka? Och känna på saken?
Kram! ???

Fibblan

Shit vad du sliter..usch, känner så med dig. Och känner igen mig. Den där riktiga ångesten. Förstår att du vill beskriva, så man ska förstå. På riktigt! För den kommer ju i så olika former och i olika grader..
Därtill lite slarvigt använt kanske hos gemene man. Hursomhelst, kanske har jag aldrig haft det lika svårt som du, vad vet jag. Och jag har det betydligt bättre nu än jag tidigare haft det..Och att jämföra eller försöka mäta tjänar ju heller inget till. Det enda jag vill få sagt är att jag känner så med dig!
Skickar styrkekramar och hopp om att det kommer bli bättre??!

/Fibblan ?

Nu var det längesen jag var här. Igen... Alkoholen är fortfarande en följeslagare som envist hänger sig kvar. Och jag saknar styrka att göra mig av med den helt och hållet. Däremot känns den emellanåt inte lika viktig och central som före mitt långa uppehåll, dess betydelse har bleknat en smula och jag försöker skapa ett liv där jag kan ersätta det den ger mig med annat som är mindre destruktivt. Jag pluggar och det får mig att må bra, eller iaf bättre. Jag har ff inte träffat en kurator eller psykolog. Rädslan för att någon myndighet ska kliva in och bedöma mig är fortfarande för stor. Men kanske övervinner jag den skräcken en dag. Nu när jag studerar igen har mitt liv en annan mening och det är denna mening som jag tror i slutändan kommer få mig att välja bort alkoholen. För om något hos mig blir för värdefullt att förstöra kanske jag kommer låta bli. Önskar er alla lycka till och jag tänker ofta på er och detta forum där vi får finnas utan att dömmas. Det är något fantastiskt och vi har alla tur att det finns. Kram till er alla, bekanta som obekanta❤️??‍♀️

Tack för kram och kraft!!❤️ Har tänkt på dig Denhärgången, hur går det och hur mår du?? Ska ta mig en titt i din tråd! Att du dock är kvar här bra om du förstår vad jag menar. Eftersom jag vet vad jag pysslar med varje gång jag själv försvinner härifrån så tolkar jag din närvaro som positiv.
För mig är det bra dag idag! Dvs jag är inte bakfull... känslan av att vakna utan total ångest, illamående och brist på ork och engagemang är för mig en av de bästa saker som finns. Blir ofta full i skratt när jag tänker på det... Hur många i min omgivning hade förväntat sig det svaret på frågan: vad är det bästa du vet? Tragikomiskt men likförbannat komiskt!?? Här hos er är det dock inget konstigt med det alls och det är skönt att det iallafall finns en plats på jorden där jag inte avviker fullständigt.
Så idag är jag glad, sitter på tåget på väg till en föreläsning. Också något som är det bästa jag vet. Dock är den här glädjen förrädisk, övergår den till något sorts märkligt speedat, euforiskt tillstånd tappar jag koncepten och befinner mig enbart i nuet och allt som kommer och allt som varit finns inte. Då finns bara viljan att förstärka och förlänga mitt tillstånd. Så jävla märkligt det är, att använda samma metod för att döva som att förstärka. Men jag ska komma ihåg att det är jag som bestämmer idag och allt jag vill är att vakna med samma glädje imorgon som jag gjorde i morse. Det är den sanna friheten att inte göra sig själv sjuk.
Att inte behöva dricka är den enda frihet jag behöver.
Kram??‍♀️

Har tänkt på dig ibland. Tråkigt att det inte funkar som du vill, men samtidigt fint att läsa att du hittar små ljusglimtar. Så länge du har dessa och kanske kan få dem att bli flera finns det hopp.

Fnissar lite åt frågan Vad är det bästa du vet? eller snarare svaret på den. Precis som jag gör när Fibblan skriver om att längta till måndag. Det är nog bara vi här som förstår. Tur att vi har varandra. ?

Hoppas att studierna gör att du orkar ta tag i det du behöver. Du är så insiktsfull, men det räcker inte alltid.

Många kramar till dig. ?

Sen sist har jag varit nere i hålet ett tag. Men fy fan, dit vill jag inte igen... Han kan stanna där nere, min man, men han drar i mig. Jag känner det som om han vill ha mig där nere, jag trodde jag skulle kunna leva med honom och samtidigt ta hand om mig själv. Det går nog inte. För 6 dagar sedan sa jag att jag vill inte dricka varje dag. Ok sa han och vi köpte inget på fyra dagar men tro på faan att i onsdags när jag kom hem från jobbet är vinet upphällt till mig t om... Jag börjar på allvar tro att han är helt dum i huvudet. Igår var vi bjudna på halloween fest till våra grannar och tillika hyresvärdar. Jag ville gå för min yngste sons skull då där var massa barn. Tidigare på dagen hade min man smsat mig och frågat om han skulle handla ”lite gott” till kvällen. Jag vet vad det betyder så jag skrev att köp inget till mig och jag skrev även att vår äldsta son och jag mår dåligt av allt drickande men att han gör som han vill när det gäller honom själv. Vad händer? Jag och lillen går till festen och maken och äldste sonen är hemma. Maken dricker både whisky och cider och är sådär dryg och lättretlig som han blir när han dricker just whisky.
När jag sagt att sonen mår dåligt av det.
När han vet att de kommer vara ensamma tillsammans hela kvällen.
Fy fan.
Jag ångrar att jag inte tvingade med min son på festen. Där dracks det inget alls, festen var ju för barnen... Jag märker så tydligt att mina barn gillar att vara ensamma med mig så nu har jag en till, ny, drivkraft att vara nykter: att använda min nykterhet för att ta mig ur den här dödfödda jävla spritfälla.... jävla idiot...
Kram på er alla!????‍♀️

Grattis till nyktra dagar och fina beslut.
Det är tungt att läsa om hur du har det. "Dödfödda jävla spritfälla" är rätt på pricken hur jag skulle beskrivit mitt tidigare äktenskap i perioder. Känner desperationen och frustrationen komma krypande.
Fantastiskt att du orkar se dig själv och din egen vilja. Har du andra runt omkring dig som kan se dig i din utveckling? Jag tänker att du behöver uppmuntran och stöd att stå fast vid ditt beslut och din förändring. Du kommer ju inte få det från honom, han är inte redo att se sig själv.
Du är så klok och stark. Du behöver all kraft och utrymme till dig själv, växa in i den personen du vill vara. Om inte han kan följa med kommer du få hantera det också. Men nu är det du som gäller.
Kram och pepp och styrka!

Tack fina och intelligenta Denhärgången??Just nu kryper det i mig men jag har bestämt mig. Redan första gången tanken dök upp för drygt två år sedan visste jag att den inte skulle försvinna. Även om jag velat och tänkt att jag borde nöja mig med att han ju är snäll och älskar mig... Men ibland får jag tankar som slår rot i mig direkt och jag visste egentligen så fort den dök upp att detta var en sådan tanke. Idag har jag bestämt mig men jag vet bara inte hur och när. Blir aldrig rätt ögonblick, I know, I know... Men jag är en sån som gnetar och nöter om jag inte exploderar, jag kan hantera båda sätten. Han gör mig ju inte illa på det viset att han är elak, så som jag vet att många andra män kan vara. Problemet är att jag tycker han är dum, korkad. Han förstår inte problemet med alkoholen och han har aldrig riktigt velat lära känna mig. Tidigare har jag tyckt att det var skönt, jag ville gärna gömma den jag är men nu har jag ingen lust att göra det längre. Då blir det väldigt tydligt hur lite han vet om mig.
Hursomhelst är det omöjligt för mig att se honom som den jag kommer leva med resten av livet. I många år trodde jag dock det men det var samtidigt som jag vägrade se mig själv.
Jag har egentligen inte många som känner mig, faktiskt bara en jag kan prata med om allt det här. Men för mig räcker det faktiskt och jag har ju er här!❤️
Kanske är det ett problem, något som felar hos mig. Jag är väldigt socialt kompetent men jag är mycket sällan intresserad av att lära känna andra, minns aldrig ett namn eller knappt ett ansikte om personen i fråga inte gjort ett stort intryck på mig, detta börjar bli pinsamt i skolan då jag inte vet vad mina kursare heter fast vi varit i samma grupp i två månader. Jag tycker inte om fysik närhet om det inte handlar om sex. Kramar förstår jag mig inte på, om det inte gäller mina barn tycker jag det är skitjobbigt rent ut sagt. Jag förstår ju varför man gör det men jag blir obekväm. Nu skriver jag bara rakt upp och ner det jag tänker på, det har kanske inget att göra med någonting och jag skriver inte för att någon ska kommentera men jag undrar om någon förstår vad jag menar. Det känns som om det finns en vägg mellan mig själv och alla andra förutom mina barn.
Hur känns det att inte behöva konstruera och censurera sig själv tillsammans med andra? Jag vet inte det. Istället har jag strategier för alla typer av sociala interaktioner men jag börjar bli trött faktiskt.
Det går iallafall ganska bra att inte dricka. Den största riskfaktorn när det gäller det är nog Den Stora Rastlösheten. Vad gör man när man helt enkelt inte klarar av att ha lite tråkigt?
Kram till er alla och jag önskar er alla en bakis-fri morgon imorgon!!!❤️❤️??‍♀️

Hoppas att du hittar tillfället att våga ta steget. Som du beskriver din situation är det nog det bästa alternativet. Att leva i tvåsamhet kräver ju att båda får ut något positivt av förhållandet. Att bli sedd och bekräftad för den man är. Så otroligt viktigt.

Håller med Denhärgången, du är klok och stark. Utan din analytiska förmåga hade du kanske inte insett vad grundproblemet är.

Kan tyvärr inte hjälpa dig kring tankarna om social kompetens kontra ditt ointresse för andra. Jag är själv mycket social - för mycket ibland, kanske - men trivs med det. Älskar att få nya bekantskaper, men vill endast ha fördjupad relation till några få. Har du någonsin funderat över vad detta med att du måste typ spela en roll bland människor, samtidigt som du ogillar fysisk närhet som kramar, kan bero på? Uppväxt, arv, ev någon diagnos eller helt enkelt din personlighet?

Hoppas verkligen att du hittar vidare i livet nu. Utan A. Det är du värd. ?

Många kramar (brukar vara lättare att ta emot via cyberrymden ?).

Tack finaste Vinäger!! Cyberkramar tar jag gärna emot!?❤️ Jag funderar mer och mer kring en diagnos faktiskt då min yngsta son ju har ett par stycken... Och jag känner igen mig själv som barn i honom på många sätt och på något sätt skulle det ju vara logiskt. Är dock osäker på om det är något att gå vidare med, jag är ju vad jag är med eller utan eventuell diagnos. För min son var det ju självklart då en diagnos krävs för att ha rätt till stöd men för mig som vuxen är jag inte på det klara med vad som gäller. Får väl googla?
Jag har haft ca 11 bakisfria mornar nu om än inte helt vita kvällar. Igår blev det lite glögg och för några dagar sedan någon folkis men jag klarar helt enkelt inte tristessen i att komma hem, tvätta, städa, laga mat och sedan umgänget med min man... Det är så vansinnigt TRÅKIGT!!! Det är så roligt att umgås med mina barn men jag kan ju inte klistra mig på dem så fort vi är hemma. Dessutom verkar de dra sig undan när maken är hemma, även när han inte dricker. Det är som om han har förtur till mig vilket känns sjukt.... Det kan inte fortsätta såhär men hur fan gör man?!
Många (cyber) kramar!!!❤️❤️❤️??‍♀️

Hehe, känner igen mig i varenda ord du skriver typ. Jag tror jag började dricka som ett sätt att komma undan det sociala. Jag ska påbörja en utredning kring det, inte direkt heller för att jag tänker att det ska göra skillnad, men för att lära känna mig själv. Tänkte bara tipsa om du googlar att det finns mycket ny forskning på det kvinnliga perspektivet av diagnoserna. Man har tidigare varit inne på att fler pojkar får diagnos för att det är vanligare genetiskt, men nu kommer mycket studier om att det är lika vanligt hos flickor, men blir oupptäckt för att flickor ofta anpassar sig på ett annat sätt. Eftersom man tränas in i att relationer är ett intresse blir man liksom expert på att kopiera och spela roller. Det var rätt mycket som föll på plats för mig när jag läste om det. Men som du så klokt säger spelar det ju egentligen ingen roll om det finns diagnos bakom eller inte, om man kan acceptera sig själv och respektera sina behov.
Jag tycker det låter spännande med förändringen du har framför dig. Både du och din man förtjänar mer än den där tristessen. Jag tänker att den där bestämdheten föder mycket hopp. Kanske kan det bli något lustfyllt som bryter tristessen, att fantisera och visualisera hur du vill ha ditt nya liv. Jag vet inte hur man gör, hehe jag gjorde det på sämsta tänkbara sätt. Men det låter som att det är nåt mycket bra du börjar gå igenom, oavsett vad det leder till.

Nannin

Hur har det gått för er alla här inne? Jag är ny i forumet och är inne på min första dag. Vill gärna kämpa tillsammans med er.

Kram ?

Denhärgången! JAAAA tänkte jag när jag läste det du skrev om att kopiera roller! Jag är så jävla bra på det att jag faktiskt inte vet hur, vad, vem jag själv är... Jag har ju alltid gjort det, kopierat beteenden av olika anledningar, till en början var det nog för att undvika min mammas raseri och hennes eminenta sätt att få mig att känna mig som en hemsk människa men eftersom det fungerade så bra så fortsatte jag bara. Men ibland tänker jag att om jag inte vet hur jag är på riktigt kan jag ju välja vem jag är utifrån vem jag vill vara. Frihet? Nja, risken är stor att det också blir någon form av kopiering.. Fan också. Jag har läst lite om just NPF hos kvinnor men ska ta reda på mer, det är något som klickar till i mig när jag tänker på det. Det finns något där.
Och du har rätt, det jag har framför mig ÄR spännande! Och jag undrar så om min man inte själv tänkt i dessa banor då vi yrkesmässigt gick skilda vägar för snart två år sedan och jag gick upp i helt nya intressen. Vi har ju bara vår historia tillsammans och våra barn gemensamt numera.
Nu skrev han efter typ en veckas tystnad och frågade om det hänt ngt... Han blir alltid tyst när det finns ngt mellan oss som inte är bra, tiger ihjäl allt, sen kan det komma ett sms där han kräver en förklaring. Som nu...
Tack iaf Denhärgången för ditt svar, jag behövde det❤️❤️

såhär i juletid. Hoppas att du hittar lite lugn och ro nånstans. Vackra, ljusa dagar och massor av hopp önskar jag dig. Och ge dig själv tro på din styrka i julklapp.