av Mittemellan

Mittemellan
mån, 2019-08-26 - 21:48

Ända sen jag börjat förstå och knyta ihop trådarna har jag varit arg. Arg för att mamma lever en traumatisk barndom med alkoholiserade föräldrar och sedan gör samma sak mot oss. Anmälan till Socialtjänsten, "vem var det som ljög?". Hysch, vi pratar inte om det här. Mamma är inte alkoholist. Mamma är trött. Jag är 12 år och vaknar av min mammas skratt i köket, smyger upp och ser henne sittandes själv med vinflaskan vid matbordet. "Mamma, vad är det som är roligt?". Inget svar, hon ser mig inte, hör mig inte. En känsla av obehag som sprider sig i kroppen när jag försöker smyga så tyst jag kan tillbaka till sängen. Jag är 14 år. Min äldsta syster och mamma bråkar. Några minuter tidigare har min syster stått och hällt ut flaskor med vin i slasken. Mamma tar bilnyckeln och åker. När hon kommer hem har hon nya flaskor. Jag är 17 år. "Gillar du inte rött vin eller?". Frågan är enkel, ångesten är stor när killen för glaset under näsan på mig. Doften sprider sig i kroppen lika fort som gråten tjocknar i halsen. Vänner som inte förstår. Vänner som säger att dem förstår. Jag är 25 år. Studerar på annan ort och sover hos min mamma när jag hälsar på hemma. Klockan är 02:30 när lampan tänds och jag sätter mig käpprakt i sängen. "Jag dör!! Ring ambulans!". Pulsen i 180, vart är min telefon? Vad har hon tagit? "Mamma vad har du gjort?". Svaret lamslår mig. Lugnande tabletter och sprit. Min kropp blir iskall, där jag sitter på knä framför min döende mamma, på hennes badrumsgolv. Jag hasplar ur mig vad som hänt för den som svarar på 112, min mamma börjar frenetiskt be mig lägga på. "Det behövs inte, jag behöver ingen ambulans". Förvirring. Kvinnan i telefonen ber att få prata med min mamma, hon börjar lugna ner sig. Vi avslutar samtalet och jag hjälper henne i säng, hon ligger mitt emot mig ihopkurad och gråter, som ett barn. Vill inte leva. Jag känner mig som 12 år igen och försöker vara stor. 6 månader senare går vi en promenad. Hon har börjat gå på AA, hon säger "jag är alkoholist". Jag förstår inte. Får vi säga det nu? Efter 28 års tystnad står helt plötsligt elefanten mitt i rummet. Vi ser den allihopa. Min mamma mår bättre och jag drar mig undan. Lever med ångesten och skulden. Är arg och besviken. Men skulden är värst, den äter upp en inifrån. Hur förlåter man och går vidare?

Skrållan
mån, 2019-08-26 - 22:22

Å så jobbigt du haft det. Jag som är mamma till 3, skulle vilja ge dig en kram, och säga att allt kan bli bättre. Men jag förstår att du bär med dig dina minnen. Men har du någon du kan prata med? Någon som verkligen förstår? Du skulle behöva prata av dig och börja bli hel igen. Inte bära detta ensam.
Du har ju ingen skuld i detta. Det är bara din mamma som kan ta ansvar för sitt drickande. Du kunde inte göra något alls åt hennes missbruk.

gros19
mån, 2019-08-26 - 23:16

Det finns stödgrupper på olika ställen för personer som vuxit upp i dysfunktionella familjer. Där får man möjlighet att bearbeta sitt förflutna och att förlåta och gå vidare i livet. Vuxna barn grupper kallas det och det bygger på AA s program. Leta på nätet. Du kan även söka dig till Al-anon som är en anhöriggrupp för personer som har anhöriga med missbruksproblematik. Detta kan nog hjälpa dig mycket. Det är mycket motstridiga känslor att hantera . Har själv deltagit i sorgebearbetning för att få möjlighet att inte påverkas så mycket av det förflutna. I en sådan grupp bearbetar man sorgen över, som i ditt fall, en barndom som inte motsvarade det man kan förvänta sig som barn. Hoppas något passar dig för du har säkert mycket att bearbeta.

Mittemellan
tis, 2019-08-27 - 20:44

Ja ACA, har provat det men upplevde att alla andra hade gått igenom så mycket värre saker än mig... har inte vågat gå tillbaka för att det kan sådan ångest. Kan al anon vara bättre tro?