Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Fibblan

Och många av dem!!
Tänk dig den varmaste, längsta, mest lugnande och rogivande kramen..den vill jag ge dig?!
Det är tufft, men också detta kommer att gå över. Det finns ngt annat än där du är nu. Du har varit där förut och du kan hitta dit igen?!
Be om så mkt hjälp det går, både med anhöriga och annan hjälp. Du är så värd att må bättre!
Kärlek♥️!

/Fibblan ?

- Vi ska till xxx på fredag, blir skitkul. Du bara måste hänga på.
- Nja, jag ska faktiskt ha en dejt.
- En dejt??? Du är ju gift. Lyckligt, dessutom... Alla av oss avundas er.
- Haha, ja, men den är ju med honom.

Här har vi världens mest brutala sanning och taskigaste lögn i samma dialog.

Jag väljer att säga att jag vill umgås med min man just på fredag enbart för att han ska på AW och inte är hemma förrän sent.

Så, om det finns några Einstein i närheten, här har ni chansen på miljonfrågan/-orna:

Vem ska jag egentligen på dejt med?
Vem är viktigare än en helkväll med flera vänner - som dessutom efterfrågar mitt sällskap och tycker att träffen inte blir densamma utan mig?
Vem konkurrerar med min älskade mans sällskap?
Vem har fått mig att omvärdera och bortprioritera så många roliga saker i mitt liv?

Tyvärr har alla här en spetskompetens vad gäller just denna fråga. Det är klart att det handlar om Mr eller Mrs A.

Ovanstående var hämtat från framtiden, med verklighetsbakgrund i nuet, extrakryddat med några axplock ur dåtiden.

Jag är rädd. Skiträdd, rent ut sagt. Att supersociala och glada jag i framtiden alltid kommer att välja A framför umgänget med både man och kompisar.

-----

Min egna tankar som föregick texten fick mig att tänka till både en och två gånger i dag. Mitt planerade besök på Systemet uteblev. Det lilla gömda som finns kvar hemma står orört, vilket aldrig brukar hända. Aldrig.

Jäklar så nära det är att ovanstående blir mitt val varje dag.

Jag är så in i bomben skiträdd.

I dag är jag nykter. För att jag vill. För att jag måste. Alternativet är inget alternativ.

Kram på er

-----

Tack för fin respons. Panikångest är verkligen ett helvetes j-a skit. Jag kämpar på. Inte bättre, men inte heller värre. Jag får åtminstone vara glad för det sistnämnda, positiv som jag är av naturen...

...på att välja ensamheten hemma istället för att träffa vännerna. Ta en dag i taget, det har jag lärt mig av dig bland annat. Och inte heller första glaset som FinaLisa skriver.

Jag tror din date på fredag får förhinder faktiskt! Idag är idag! Kraaam

Har haft det själv, lider med dig. Riktigt vidrigt är det ju. Märker du någon förbättring med panikångesten efter längre vita perioder?

Fibblan

Den är också bra?! Håll i det, även om jag förstår att det är hur tufft som helst för dig
Just nu..?
Och jag håller med dig! Tur att du är positiv till din natur. Samtidigt som jag tänker att det där också är aktiva val..Att, du trots ditt tuffa läge, har förmåga att styra dina tankar i en bättre riktning. Att du gör vad du kan för att förhålla dig på bästa sätt till situationen som råder. Kom ihåg vilken styrka det är bevis på??! Du har så mkt som är bra med dig och som din man och dina vänner, OCH INTE MINST du själv, vill behålla och som ska få fortsätta finnas och växa?!
Jag tror på dig?!
Gott att du fortsätter kämpa?!
Stor kram!
/Fibblan ?

Du beskriver det så bra Vinäger. Hur man isolerar sig med sin flaska. Den dejten var mitt val också för inte länge sedan alls. Även fast det inte känns så alls just nu. Typ, va? Har jag någonsin varit någon som dricker alldeles för mycket och för ofta i ensamhet? Det känns som ett vagt minne av en dröm. Men det var verklighet. På riktigt. Tack för att du påminner. Kram

Tack för återkoppling på mitt senaste inlägg. Vill förtydliga att det inte är så illa att jag ställt in en helkväll, utan att det är ett skräckscenario inför framtiden. Bara att tankarna finns där räcker för att göra mig rädd.

I dagarna är det två år sedan jag loggade in här för första gången. Två år. Så många nya bekantskaper och vänner Mycket har hänt, absolut mest positivt, men...

Just nu vet jag varken ut eller in.

Ni som följt mig vet att jag aldrig varken eftersträvat eller trott på så kallat socialt normaldrickande - vad det nu är. Helnyktert är mitt mål, men det verkar vara en utdragen process att komma dit.

Det är nu drygt fyra månader sedan jag av någon outgrundlig anledning avbröt min flera månader helvita period. Sedan dess dricker jag då och då. Vet inte varför, förutom att panikångesten tillfälligt lindras. Men det är nog inte hela sanningen.

Förutom lite för mycket A under en fest, där alla andra - utom två chaufförer - drack minst lika mycket som jag, har jag inte spårat ur en enda gång. Det gjorde jag visserligen inte under ovan nämnda fest heller, det blev vara lite mer än jag tycker är ok.

Vet inte vad jag vill säga med detta, mer än att det för tillfället funkar. Samtidigt är jag medveten om att jag utmanar A-livet alldeles på tok för mycket. Motivationen är inte på topp då A för tillfället hjälper mot ångesten. Jag är rädd för hur framtiden kommer att se ut, men förmår inte sluta helt just nu. Tankarna på att dricka eller inte dricka finns där varje dag, bara det är ju ett bevis på att det är ett problem.

Helgen har i alla varit vit då de aktiviteter vi ägnat oss åt krävt detta. Jag är glad för det. Som jag skrivit tidigare, jag kan ju inte ge upp allt bara för att det inte funkar varje dag. Då går det fort utför.

Mest ostrukturerat svammel nu, känner jag, är trött och ska sova.

Jag har i alla fall inte gett upp.
Det gör jag aldrig.
Bara så ni vet.

Kram på er

Välj din väg och se till att du blir trygg i ditt val. Finns ju inget rätt eller fel, men tror tyvärr att du lever farligt och måste vara extra vaksam om det är värt det.
Många kramar till dig // Strulan❤️?

Jag har ju själv hållit på som du och låtit bli alkoholen helt för att sen komma tillbaka till att dricka lite och jobba på att hålla det lite.
Kom ihåg att Iron Will sa till mig ”lycka till, men jag har aldrig hört talas om nån härinne som har klarat att dricka normalt igen”. Jag tror att det är en slippery slope. Att man måste vara så jäääääkla på sin vakt hela hela tiden för att inte öka på bruket och så småningom hitta sig själv där man var förut. I ett liv man inte vill ha.
Jag har kommit fram till att det inte är värt det för mig. Att testa igen. Så himla fantastisk är inte alkoholen att jag måste riskera allt för att se om jag kan ha en bra relation med den igen.
Men alla gör sin egen resa, och det viktiga är hur du känner. Det kanske funkar för dig, vem vet? Stor kram!
❤️❤️❤️

...och det är därför vi finns här allihopa. Jag tycker du resonerar helt rätt och klokt Vi är inga unikum till människor utan jag försöker alltid tänka på hur bra "vi" är här inne som insett att det måste göras något åt drickandet. Jag vet ibland inte heller varken ut eller in och det är förmodligen därför man hela tiden får börja på ny kula liksom. Jag har också tänkt att jag inte kan ge upp för att det inte fungerar klockrent då är jag snart tillbaka i gamla rutiner.

Morgonsvammel från mig! Ha en fin dag! Kraaam

Så tror jag fortfarande inte på att man kan återgå utan att konstant ”jobba med sitt intag”. Dvs man kan inte vad jag sett eller hört återgå till en spontanreglering av intaget (minns knappt att jag nånsin kunnat det). Men jag tänker samtidigt (nu när jag inte ser så svart-vitt) att om man fortsätter försöka och i och med detta i alla fall får mindre fulfyllor och ångest, så kan det ju säkert finnas de som kan leva med en delvis förbättrad situation. Men det blir ju ändå en sorts kamp utan slut att konstant försöka hålla intaget lågt. Inget jag själv kan leva med (längre). Men i ditt fall vinäger så vill du ju helst lägga av och jag hoppas paniken lättar så du kan ta nya tag!

Flatenloppet tar en timme om du går. Vet det för jag har bott i i närheten. Men hela grejen är att vi med olika missbruk och psykiska problem springer eller går detta lopp. Flera av oss på Irl träffen kommer. Jag kommer och tar med mig frun.

Jag ska alltid ge glädje och lösa problem. Levereras ska ske, jag fixar det. Men för allt ska hända behöver jag ett par bärs. Sen blir det flera. Nykter typ många dagar. Har atros i höger knä och tummarna. Atrosen vill ha sol och värme. Frun har atros i hela kroppen. Hon har jobbat på långvården i ,40 år. Nu ska vi jobba till 75. Ska jag orka behöver jag bränsle?

Funderingen beroende eller inte verka vara ständigt aktuell. Här kommer ett gammalt inlägg från min tråd:

"Beroende

Läser runt lite på forumet och några tankar dyker upp - i sedvanlig ordning. Om jag lät min hjärna vila emellanåt kanske mitt liv skulle vara lite enklare.

Nåja...

Speciellt en sak har fångat mitt intresse den senaste veckan: beroendet. Många skriver att de inte är beroende, andra är osäkra på om de är det.

Vad är då ett beroende?

Frågar man ett uppslagsverk får man i svaret bland annat detta:
"... fenomen som innebär de fysiska och psykiska mekanismerna bakom att en person återkommande utsätter sig för något som den vet är skadligt."
Och vidare:
"... personen har svårt att styra intaget av substansen."

Jag tänker att alla som har hittat hit har ett slags beroende. Om man har svårt att låta bli att dricka är man på ett eller annat sätt beroende. Att jämföra sig med personer som dricker mera än vad man själv gör är ju ganska verkningslöst. Möjligen om man kan dra lärdom av hur fort det kan gå utför.

Flera skriver att de druckit i många år, men aldrig tagit något på en vardag, tagit en återställare, druckit på morgonen/före lunch/före middag/före kl 19.00 osv och därför tror att de är säkra. Alkoholism är en progressiv sjukdom, det vet vi. Ingen blir fullblodsalkis över en natt. Alla har vi - visserligen på olika sätt, men ändå - druckit oss till detta. (Det går självklart bra att använda mindre stigmatiserande ord än alkoholist/alkis, gillar det inte själv, men betydelsen är densamma.)

Själv drack jag i mer än tjugo år endast på helgerna. Att ta något på en vardag fanns inte på kartan. Men så en dag...
Jag drack under dessa många år heller aldrig före helgmiddagen, tankarna fanns helt enkelt inte. Men så en dag...
En återställare? Nej, fy, vad äckligt. Det föll heller aldrig mig in under alla år. Men så en dag...

Varför skriver jag då detta?

Självklart för att varna andra. Det kan gå så himla fort. Kan jag påverka bara en enda i rätt riktning, är det värt dessa tankar.

Istället för att fundera över om du är beroende eller inte, ta varning av att du är här, på Alkoholhjälpens sida. Sluta dricka innan du kommit så långt att du inte behöver undra, utan är smärtsamt medveten om att du är djupt nere i A-träsket. Det blir så mycket svårare då. Inte bara att sluta rent fysiskt utan också att hantera den ångest det destruktiva drickandet medfört.

Detta alltså skrivet i all välmening, av omsorg - garanterat utan en enda tanke på mästrande - i sann forumkärleksanda."

Kram på er

Det här inlägget kommer jag ihåg ? Det är fortfarande lika bra som det var då. Jag tänker ofta på just det här inlägget i din tråd när ”det första glaset” hägrar med falska löften och A-djävulen viskar att så farligt stora problem med alkohol har jag nog inte ändå... Så en har du definitivt påverkat och motat i rätt riktning ❤️

Jag tänker också att alla som hittat hit har ett beroende. Att jämföra med andra som är ”värre” säger ingenting. Man vet nog att man har problem. Det svåra är att alkoholhjärnan försöker intala en att det nog inte är så farligt ändå. Och så håller man på år efter år och det blir bara värre. Till slut når man förhoppningsvis botten. I bästa fall kunde man kanske lära sej av andras misstag? Verkar inte så då man läser forum. Men hoppas på det kan man alltid. Att någon skulle ta till sej det vi lärt oss den hårda vägen.
Kram på dej!

Åh, det ryser i hela mig när jag läser din text, Vinäger - det var precis så för mig! Från att ha druckit alkohol enbart på helgerna i 20 års tid (förutom universitetsåren, då var det ju "helg"och utgång ons-tors-fre-lör ibland!) förändrades mitt intag stegvis - men farligt fort! Det tog bara några månader från det att jag började pimpla vin/öl på vardagskvällar efter jobbet till att jag drogs som en magnet till vinboxen redan framåt lunch. Vips kunde jag inte stå emot en skvätt vin - eller snarare fyra, fem - i kaffemuggen en blank förmiddag för att "komma i form".
Det är bra att bli påmind om hur det faktiskt var.
Tusen och åter tusen tack för tankeställaren!

Fibblan

Vin i kaffemuggen, bara för att "komma i form".. Har man en gång varit där, är väl risken i princip 100% att hamna där igen..?! Verkligen värt att påminna sig om, när man efter ett par månaders nykterhet börjar tänka, nämen det var ju inte så illa..och jag kan nog hantera alkoholen nu. Ska bara dricka ngn gång ibland till helgen, i sociala sammanhang..etc..etc..
Tackar också ödmjukast för påminnelsen ??!
Kramar
/Fibblan ?