av Mirabelle G-S

Mirabelle G-S
tors, 2019-08-29 - 21:03

Fick brev från läkaren som envisades med att tappa mig på blod iom att jag sökte mirakelkur mot restless legs. Blodproverna indikerade ”subklinisk hypoteros”. Det låter ju fullkomligt livsfarligt! Jag visste väl att det var en dålig idé att ge bort mitt blod ? Google säger mig att det har med sköldkörtel, hormoner och ämnesomsättning att göra iaf. Nåja, jag står nog inte med ena benet i graven, för de vill ta nya prover om två månader. Inget akut alltså.

Ensam1984
fre, 2019-08-30 - 10:48

Mirabelle.. jag har också hypotyreos och restless legs.. Är vi samma person? ;)

Hypoterios är jättevanligt och du får bara ta en tablett varje dag resten av ditt liv. Jag känner själv ingen direkt skillnad men läs lite om det - det är inget allvarligt.

Just ja, fick medicin mot mina restless legs, "Madopark" som även parkinson-sjuka får (fast jag fick jätteliten dos) oxh det funkar verkligen.

Lycka till. Det är INGEN fara vännen :)

Mirabelle G-S
fre, 2019-08-30 - 15:47

Vad lustigt, vi måste vara krämp-tvillingar du och jag :) Ja, jag ska läsa på litet om tillståndet nu i helgen. Skönt att det låter allvarligare än vad det är. Symptomen kunde visst vara torr hud, frusenhet, matthet, sömnbesvär, övervikt och depression. Allt stämmer ju på mig, utom övervikt. Men hypo-yadayada kan visst påverka alla inre organ om det inte behandlas. Det var sådana prover de skulle ta också i nästa omgång. I övrigt såg testerna rätt fina ut. Det var bara järndepåerna som var för låga. Det ska nog fixas lätt, och så blir jag som ny :)

Ensam1984
fre, 2019-08-30 - 18:35

Precis, fel på ämnesomsättningen och jag har framförallt märkt att det var fel då jag tappade så sjukt mycket hår, det blev jätteslitet snabbt och torrt. Vet inte om det har kommit tillbaka, kanske bara är så att man blivit gammal ;)

Men Hypotyreos är en av de vanligast folksjukdomarna läste jag. Det verkar dock som att det är svårbehandlat så att man mår bättre, men lever gör man lika länge bara man tar sina tabletter.

Bra att de kollar upp dig rejält och skönt att det andra såg fint ut.

Mirabelle G-S
lör, 2019-08-31 - 10:00

Nu slås jag av hur mycket bättre jag har blivit på att lyssna inåt, acceptera och släppa sedan jag slutade dricka på negativa känslor. Tex gårdagen. Det enda positiva med arbetsdagen var att den så småningom tog slut. På allvar. Förr hade jag sjudande av ilska över min vanmakt plockat upp vin på vägen hem. Sedan hade jag druckit, medans jag ältade dagen over and over again, tills ”fuck-it känslan” spred sig i kropp och knopp. Jag hade hållt god min inför familjen och vägrat erkänna enns för mig själv att jag kände mig besegrad. Sedan hade jag suttit uppe trots att hela mitt inre skrek av utmattning. För att dricka mer. För att få känna ”fuck it” litet längre. För det vet man ju innerst inne, att när det välsignade ”fuck it” går ur kroppen så har de obearbetade negativa känslorna förvandlats till ångest. Och nästa dag är det den ångesten man dricker på istället. Igår när jag åkte hem ältade jag naturligtvis dagen, så som man gör när man är samvetsgrann. Och jag kom fram till att det fanns inget, absolut inget jag själv hade kunnat göra annorlunda för att avstyra allt som gick fel. Jag accepterade att tingens ordning låg utanför min kontroll. Och jag accepterade att det gjorde mig ledsen, besviken och faktiskt ganska rädd. Och det var befriande att erkänna för mig själv att den dagen var överjävlig, utanför min kontroll. Det är OK att känna att det enda positiva med den dagen var att den var över. Och det är OK att vara utmattad och inte orka med vare sig sig själv eller någon annan efter en sådan dag. Så jag kröp i säng med min spikmatta strax efter kl 20, somnade som en sten. 12 timmar senare vaknar jag pigg och positiv. Besvikelsen, ilskan och rädslan värkte bort under natten. Hoppfull, inte stupfull, som Ensam skrev i sin tråd.

Mirabelle G-S
lör, 2019-08-31 - 12:04

Jag måste fortsätta mina funderingar kring det här med stress och arbete. Jag lämnade en väldigt osund arbetsplats. Och på ytan kan det nog se ut som om jag hoppat ur askan och in i elden. Min nya roll är tuff, oerhört tuff, omöjlig på många sätt. Ändå blir jag inte stressad. Utan jag tar mig an varje ny dag med lugn och tillförsikt. Jag tror skillnaden ligger i ärligheten. Situationen på förra arbetsplatsen var så förljugen. Det gick inte att andas om det tuffa i situationen. Man skulle le och kvittra positiva plattityder uppåt, nedåt och åt sidorna. Man skulle mörka allt som inte stod rätt till. Tystnadskultur. Allt medan folk sjukskriver sig för en fis på tvären i sitt tysta missnöje. Men ändå ler de och kvittrar enligt det heliga positiva tänkandet. Den som lyfter att något inte står rätt till möter replissarier. Munkavle från ledningen. Långa blickar från kollegiet som annonserar ”Du är fel”. Den här arbetsgivaren (kommun i Storstockholm) har till och med inskrivet svart på vitt i lönekriterierna att man ska göra reklam för och prata positivt om arbetsgivaren. Att peka ut brister i arbetsmiljön är ett personligt misslyckande att nå kriterierna för den årliga löneökningen.

På min nuvarande arbetsplats är det helt annorlunda. Det är skittufft, och det är ingen stor mörk hemlighet. Alla vet att det är skittufft. Det finns stödfunktioner både uppifrån och från sidorna, just för att det är erkänt skittufft. Man får regelbunden terapibetonad handledning för att hålla i en riktigt tuff miljö. Det finns ingen förljugenhet. Då mår jag bra. Oavsett hur tuff och knäckande situationen kan vara, så mår jag bra i det bara jag slipper låtsas att det är något annat. Bara jag slipper låtsas så behöver jag inte dricka för att stå ut. Jag står inte enns ut, utan har faktiskt rätt kul. Galghumor är ju enligt mig bästa sortens humor ?

Mirabelle G-S
sön, 2019-09-01 - 20:37

Det är roligt när avkomman delar ens intressen. Ett par av mina ungar är intresserade och har fallenhet för musik. Sådär som ungar med diagnoser kan vara överbegåvade inom vissa intelligensformer, så är de med musiken. De spelar fler instrument än jag själv, och skickligare dessutom. Och de lägger stämmor så självsäkert att vilken körsångare som helst blir grön av avund. Så. Skrytet avklarat. Nu kommer dilemmat. I flera år har de snöat in på låten ”Cancer” av Twenty one Pilots, som de framför med hjärtskärande känsla. Det knäcker mig fullkomligt varje gång. Den där dödsångesten jag kämpat med hela livet drabbar mig med obarmhärtig kraft när mina älskade barn sjunger den döende cancerpatientens sång. Jag tappar koncepten helt, bryter ihop och gråter så det skvalar. Varje gång de kommer till ”Cause the hardest part of this is leaving you” går jag fullkomligt upp i limningen av ångest. De själva är helt obekymrade i sitt förhållande till döden. Litet nyfikna och vill gärna reflektera kring fenomenet. Jag antar att man får vara tacksam att jag inte överfört min dödsångest till dem, men gudars vad jag önskar att deras bekymmerslösa inställning kunde smitta av sig på mig... Kanske är det en ”issue” jag borde söka någon slags hjälp för?

Mirabelle G-S
mån, 2019-09-02 - 07:24

Kanske. Jag har iofs.haft problem med dödsångest sedan jag var 4 år... Jag är bättre däran som vuxen, eftersom jag har andra mentala verktyg än jag hade som barn. Men ibland blir den där ångesten ändå övermäktig och bara KÄNNS.

Mirabelle G-S
mån, 2019-09-02 - 17:38

Herregud vilken skitdag! Det verkar att måndagar mest är damage control på min nya arbetsplats. Allt och alla krisar samtidigt. Helt otroligt. Nåväl, då vet man det, och behöver inte ha några andra förväntningar. Måndag är härmed den veckodag då inget vettigt blir gjort. Skadereglering och tillbudsrapporter. That’s all. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var hemskt sugen på att hälla en flaska vin över den här dagen. Men det är ju inget option längre, så jag laddar om och åker iväg till veckans repetition med min grupp hobby entertainers. Det brukar lyfta humöret.

Mirabelle G-S
mån, 2019-09-02 - 22:35

Som förväntat, så lyfte missmodet under repetitionerna. Jag fick distans till eländet, och kan nu rycka på axlarna åt det. Så vin var inte lösningen. Lösningen var ett par timmars hyperfokus på något som är så svårt att det är omöjligt grubbla på annat under tiden man ägnar sig åt det. Och så givetvis gott sällskap, där man känner sig accepterad och omtyckt precis så som man är.

Mirabelle G-S
tis, 2019-09-03 - 17:41

Vilken tur att jag inte drack på min skitdag igår, för idag är jag tvärtom riktigt nöjd med hur dagen artade sig. Om jag hade druckit igår hade jag troligen inte lyckats så bra som jag gjorde idag ? Man måste ha alla sinnen skärpta och vara alert, på tårna, varje minut. Det rimmar illa med dagen-efter-symptom... Nu ska jag mota iväg ungar på diverse aktiviteter och sedan njuta av att göra inget vettigt alls resten av kvällen ?

Fibblan
tis, 2019-09-03 - 18:11

Den där känslan av att man fixat en tuff dag utan..den är så jäkla skön. Och precis som du säger så blir man bara mer stärkt av det och är ju i långt bättre skick att klara av det som behöver redas i, även dagen därpå.
Heja dig?!
Du är en sann inspirationskälla ?!
Kram
Fibblan ?

Mirabelle G-S
tis, 2019-09-03 - 18:35

Man känner sig verkligen grym när man klarat av att möta de där känslorna man brukat dricka på. I mitt fall är den farligaste känslan maktlöshet. Och igår var jag verkligen maktlös mot oddsen som tornade upp sig från alla håll samtidigt. Det är en känsla jag aldrig har klarat av att acceptera förut. Men den här gången gick det ? Jag accepterade maktlösheten (om än med tandagnisslan och vita knogar) och gick vidare. Kram på dig vännen ❤️

Ensam1984
tors, 2019-09-05 - 18:02

Du är så grym... hoppas resten av veckan har varit bra för dig. Min har varit jättebra - men uttröttande.

Vet inte vad jag mer kan skriva - men du är så inspirerande och stark!

Mirabelle G-S
tors, 2019-09-05 - 20:18

Jag känner mig inte grym alls, utan fylld till bredden med harm (återigen, tack Adde för ett användbart ord). Resten av veckan har varit bättre. Harmen kommer sig av kvällens handledning, då handledaren (psykolog) påstod sig ha observerat att jag gjorde något som jag inte gjorde. Ett väldigt vanligt misstag i de sammanhang som jag arbetar i, men ett misstag jag lärde mig av med för många år sedan. Handledaren satt runt ett hörn och lyssnade på verksamheten. Då när jag enligt hen skulle ha begått det här misstaget befann jag mig i ett helt annat rum. Nåväl. Jag sa givetvis ifrån. 1) Just det misstaget begår jag inte längre (däremot en massa andra...) 2) Jag var inte i det aktuella rummet under observationstillfället. Ok, då hörde jag fel, sa handledaren. Fint så. Jag var nöjd med det. Men, så lägger hen till ”Du behöver inte ta åt dig så.” Som om jag vore obefogat stingslig på något vis. Inte ta åt mig??? När hen säger mitt namn och inför arbetslaget påstår att jag gjort något jag inte har gjort? Hur i helvete tar man INTE åt sig? Ska jag inte tala om att hen har fel? Nu fanns det massa annat att diskutera och kort om tid, så jag valde att inte orda desto mer om det. Men vaffan? Så jag är fortfarande skitsur. På den nivån att jag känner ilskan ila runt i kroppen i form av arga rysningar och pirrningar i ansiktet. Undrar vilken känslan hade varit om hen tagit upp något misstag jag verkligen hade begått... Då hade jag också varit upprörd, fast på ett annat sätt. Sur på mig själv förmodligen. Jag vill iaf tro att jag inte hade känt för att bita av huvudet på handledaren. Men vem vet. Det lär visa sig, för det ska navelskådas väldans mycket i min nya roll, och misstag lär jag göra så det räcker och blir över... Hade jag haft vin så hade jag hällt i mig det. Vilken tur att jag inte har något.

Mirabelle G-S
tors, 2019-09-05 - 23:17

Näe... Jag är fortfarande så förbannad att jag inte kan sova. Inte särskilt balanserat, jag vet. Inser även att jag blev manipulerad av en kollega under dagen. I kombination med handledarspektaklet bränner jag topplocket. Ska passa mig för den kollegan i fortsättningen. Alltid ska det finnas nån sån. Urk. Jag har gristidig start imorrn. Fan.

Ensam1984
fre, 2019-09-06 - 06:24

Men vilken jävla idiot, självklart ska en chef (för jag har för mig att du sa att du hade en psykolog som chef någon gång, kanske var en annan, spelar ingen roll, jag antar) inte påtala "fel" med specifika personer i grupp. Det är totalt oprofessionellt. Jag förstår din ilska. Precis sådant hände mig under min första karriär, då jag senare gick in i väggen. Min chef då ställde sig och skrek på mig inför kunder och personal. De FÅR inte behandla än sådär. Man tar personen till sidan, för en diskusion och faen också, är man psykolog borde man ha empati nog att förstå att man inte säger ”Du behöver inte ta åt dig så." Jobbar också med psykolog och andra professioner som verkligen ska ha en empatisk förmåga, de jag jobbar har just det.

Alltså en del folk borde få gå i vuxenskola, hur man för sig och talar med andra.

Måste dra till jobbet nu, men Mirabelle - din chef är ett pucko, var glad att du har överhanden där, du är nämligen inte det.

ha en fin fredag! Kram

Mirabelle G-S
fre, 2019-09-06 - 06:44

Vanligtvis är den här chefen en empatisk människa. Och själva handledningen skedde liksom i humoristisk anda. Litet hur dråpligt det blir när arbetslaget består av individer som alla tänker olika. Hen blev nog rätt ställd när jag protesterade, och ville liksom fortsätta i samma humoristiska anda utan sura miner. Nu har jag sovit några timmar och är inte arg längre. Men jag funderar ändå på att ta upp saken med chefen idag, i enrum. Kram till dig vännen. Ha en fin fredag!