Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

På mannen. Mitt ex, gjorde också en massa idiotgrejor på fyllan..Du känns superstark nu lim?..Jättefint att läsa om dina tankar och göromål..Det låter som din inre styrka har vuxit i takt med tiden..Jag tänkte häromdagen också på plufsigheten som blir av alkohol..Jag känner som du att kläder sitter snyggt, och att man ser en fräsch kvinna i spegeln?..Det känns som om dina steg framåt blir mer och mer bestämda..Om du minns så vacklade jag också många gånger i mitt förhållande till exet..Hade han varit full hela tiden hade separationen gått snabbare..Men ju mer semestrar och helger som söps sönder, desto närmre kom föraktet från mig till honom..Jag tror stenhårt på dig lim, det har jag alltid gjort..Stor varm kram???✨?

Så imponerad av dig och av hur du orkar. Det låter verkligen som att du får dra hela lasset och stå för all trygghet. Att det ibland kommer ett mörkare inlägg - allt annat vore vansinne. Skönt att läsa att du har ett bra stöd i dina anhöriga. Vet inte hur gamla dina barn är, men hoppas att du snart kan komma ur din situation!
❤️❤️❤️

Lim

Tack Amanda, miss lyckad, Adde och knaskatten ♥️

Amanda, jag funderade på din fråga om vad jag behöver mer av i mitt liv och vad som ger mig energi. Det jag direkt tänkte var att jag snarare behöver mindre av något och det är mindre av min man och hans laster. Jag har önskat MER av honom så länge men fått inse att det inte kommer att bli så som jag vill ha det. Det är sorgligare att vilja ha mer av något än mindre. Kanske mer frustrerande såhär men mindre ledsamt.

Jag får energi och kraft av att vara aktiv och att vara ute så det anammar jag MYCKET i mitt liv. Jag har svårt för att "lata mig" för då blir jag rastlös. Promenader njuter jag av och det är en hel del orsaken till att jag så gärna vill ha en hund.

Jag tror jag behöver mer "egentid" egentligen men som livet ser ut nu är det svårt att få till det så ofta. Jag gillar inte att lämna barnen. Så jag har löst det genom att inkludera dem mkt i det jag gillar. Vi har gemensamma intressen och det är väldigt roligt. Jag kan inte få nog av mina barns sällskap ♥️ samtidigt vet jag att jag måste nära mina egna kompisrelationer också. Men jag pressar inte mig själv i det för det gör INGEN nytta för mig. Allt har sin tid. Det sista jag behöver är att få tiden att räcka till ännu mer.

Min man sa igår att han ska ta en paus med drickandet. Jag tar det med en stor nypa salt. Alla hans vänner dricker som hobby och vill mer än gärna ha med honom på eländeståget. Nåväl. Tänker inte ens lägga tankekraft på det för det gör varken till eller från. Är trött på att bli besviken.

Knaskatten, båda mina barn går i lågstadiet ♥️ de har vuxit mkt och framtiden skrämmer mig lite mindre nu hur det än kommer att bli med mig och min man.

Tack snälla Adde. Det känns bra här i det vidare livet. Rätt på alla sätt och extra bra nu när jag börjat skriva lite mer igen. Pausen var bra för mig men det har varit skönt att skriva här under ledigheten.

Å miss lyckad, du är en sådan tröst för mig ♥️ jag ser framför mig hur jag en dag kan ta samma steg som dig om det behövs. Just ikväll känns tanken sorglig (där ser man, jag hoppas tydligen på att min man kommer sluta med alkoholen och en del av mig verkar tro det?! Häromdagen var tanken inte alls sorglig).

Nu ska jag ta en dusch. Skölja av mig sjövattnet från dagens kalla bad och sedan ska jag ta en promenad.

Hoppas ni har en lugn kväll där ute ♥️ kramar!

Lim

God kväll (natt ?) allihop.

Idag har jag haft en underbar dag. Sol och bad som vanligt plus lite annat. Höll på att bli pannkaka vid ett tillfälle när min telefon ringde. Det var socialtjänsten som hade fått in en orosanmälan på barnen pga min mans senaste LOB. Samtalet var helt okej. Vid ett tillfälle sa handläggaren ungefär "men vad tycker du om hans drickande, det är ju inte bra att dricka sådär Ofta? Han har fått x antal LOB, det är ju inte normalt" med en ton som lade en del av ansvaret på mig (menar inte att det var så hen menade men efter år av skam och av försök att hjälpa honom har jag ju ingen ork ens att stötta längre) jag svarade helt ärligt att jag sköter mig själv och barnen och allt jag har att göra. Min man får sköta sitt drickande själv så jag vet faktiskt inte om han behöver eller vill ha hjälp eller vad som krävs nu. Barnen har det bra och ser honom inte dricka och han inte dricker inte hemma (vilket är sant).

Syftet med samtalet var ju att stämma av hur barnen har det och jag vet ju att mina barn har det bra. Så tack vare det var det ju lätt att prata. Jag sa även att jag inte dricker överhuvudtaget så barnen har mig när/om min man är ute.

Min man har inte bett om ursäkt eller så för att jag behövde ha ett sånt här samtal. Det enda han sa om det var att han blir arg över att de ringde. Arg över att polisen tog honom. Han tyckte allt var onödigt.

Hur som helst. Ärendet avskrivs.

Jag är glad för det givetvis. Men samtidigt har jag svårt att förstå systemet. Många ljuger nog för socialtjänsten. Av rädsla antingen för den drickande partnern eller rädsla för att barnen ska dras in i något.

Jag tycker ju att min man behöver hjälp men inte törs jag säga det till en främling på telefonen.

Men jag hoppas att jag hade vågat säga om barnen for illa. Än så länge gör de inte det. Och det är ju det viktiga och det är det som orosanmälan handlade om.

Han har inte druckit sedan den LOB:en trots lediga dagar. Det betyder inte att han inte kommer att dricka snart men jag gissar att han ändå längst inne känner att något gick snett sist och att alkoholen spelade roll. Även om han inte erkänner det.

Tackar min lyckliga stjärna för att jag är nykter. Förstår ni vilken lättnad att kunna ta ett samtal med socialtjänsten sådär utan att bli orolig ens?! Jag har ju ingenting att dölja eller skämmas över. Inga lik i garderoben. Och jag vet att mina barn mår bra, helt ärligt.

Ja ni, man lär så länge man lever och jag får väl försöka se allt som en erfarenhet. Som ett kapitel i mina memoarer. Så kan jag skriva nu för att jag försöker ha lite distans till allt. Försöker lägga kraften på det positiva.

906 nyktra dagar idag.

Tack gud för det.

Kramar till er alla ♥️

Kan inte ens föreställa mig, men det måste vara så jobbigt att behöva ta emot ett sånt samtal.
Positivt förstås att din man inte har druckit på några dagar nu. Förmodligen känner han väl innerst inne att det skulle behövas en förändring? Ibland är det lättare att vända sitt eget dåliga samvete/ångest till ilska utåt.

Förstår din man hur du känner tror du? Går det att prata med honom? Du verkar vara en så genomtänkt, intelligent och reflekterande människa och jag tänker att din man borde ha några av de egenskaperna också (bakom alkoholen) eftersom ni ju har valt varandra en gång i tiden.

Stor kram till dig!

Lim

Tack knaskatten för ditt svar. Och tack för kramen ♥️

Ärligt talat tror jag han förstår till en viss punkt. Men hans själviskhet är för stor. Jag har ju talat om förut att ett tag fick hans drickande mig att inte tycka om att leva ens. Jag sa det till honom när han frågade mig hur det kändes att han varit nykter tre månader. Jag öppnade mig då om hur lättad jag var och hur dåligt jag mått tidigare. En vecka efter det samtalet började han dricka igen!! Så det bevisade för mig hur lite mina känslor betyder.

Vi är väldigt olika som personer han och jag. Och med tiden har jag ju varit med om så mkt dåligt att jag har svårt att se det bra. Om han gör bra saker ser jag det som oäkta eller tillfälligt för jag väntar bara på nästa svek. Som jag skrivit förut... Det har gått för långt så det är svårt att reparera.

Igår kom jag hem med barnen på kvällen och hörde direkt på min mans skratt att han druckit. Han var inte direkt full men jag hör direkt när han försöker skratta på ett artigt sätt som för att dölja att han druckit. Han somnade innan oss (det brukar inte hända när han dricker trots att jag brukar önska det). Han gick upp i natt och drack massa vatten. Också ett tecken på att han druckit. Alltså jag letar inte tecken för jag vet direkt ändå. Jag är galet känslig för lukten av alkohol. Känner direkt.

Men när jag hörde honom i köket så kände jag bara "hur ORKAR någon dricka?". Det är ju ett elände. Elände från stunden man ska köpa drickan till stunden när kroppen skriker efter vätska och ro.

En sak som jag varit bestämd med sedan jag slutade dricka är att jag aldrig köper alkohol. Jag köper inte ens en folköl till någon. Det är skönt att min man respekterar det. Att han inte tjatar. För hade jag inte bestämt det hade jag nog lätt fått köpa ut åt honom. En del i lättnaden av att aldrig dricka är också att aldrig köpa. Jag hatade att köpa alkohol när jag drack. Ibland drack jag inte av enda orsaken att jag inte ville köpa.

Så mkt ångest och vånda man slipper när man ger upp alkoholen alltså.

Hoppas ni alla får en bra dag där ute i landet ♥️

Jag minns när jag läste om någon tjej som slutat dricka och bodde ändå delvis med sin supande partner att jag tyckte synd om henne. Tänkte också att vad skulle hon med honom till? Sen efter något år så satt jag i samma situation..Saker blev värre, utan att jag tänkte på det. Jag är van att hantera speciella situationer sen många år tillbaka..Vilket ju många av oss är bra på..Det som gjorde mig redo att flytta, var när jag förstod att exmannen aldrig tänker sluta dricka..Hans kunskaper och insikter om sitt och andras beroende var typ noll..Då tänkte jag att jag vill inte slösa bort mitt och barnens liv på någon som slösar och super bort sitt..Steg för steg..Satte den första stenen i rullning och det blev lite positiv dominoeffekt..Allt har sin tid..Numera ger jag bort min tid till folk som vill varandra väl..Där ingår inga missbrukare..Du har hjälpt mig flera gånger lim, med dina svar och tankar..Hoppas jag kan vara ditt stöd också..Stor varm Styrkekram..❤️

Du sitter i en sits som måste vara otroligt jobbig och svår, Lim. ?
Och miss lyckad, så bra att du finns som stöd! Som har varit i en liknande situation. Har du ensam vårdnad om barnen, eller bor de även med pappan?

När jag flyttade, bodde dottern helt hos mig, sonen ville bo med pappan v/v..Sedan började pappan dricka mer på kvällar och helger när sonen var där, så sonen ledsnade..Vi har gjort så att sonen som är 15 styr själv hur mycket han vill vara hos pappan..Alkoholismen är progressiv, det innebär för sonen att det blir svårare att bo hos pappan..Nu flyttar sonen till eget pga studier..Det jag har försökt tala om för barnen är att alla har val..Det finns hjälp att få om man vill..Barnen kan inte göra så pappan dricker mindre eller slutar..Det är bara han själv som kan det..

Lim

Ja knaskatten det är svårt ibland. Och sorgligt. Tack för din omtanke ♥️

Saknar enormt att ha en partner att känna sig som ett team med. Det gör jag ibland men inte ofta. Jag känner att jag bär ett enormt ansvar och det kan ge mig dödsångest rentav. Vad händer om jag försvinner?! Kommer barnen ens få tänderna borstade? Kläderna tvättade? Ja... Allt sånt skrämmer mig ibland.

Jag har i alla år jag minns haft ganska mkt existentiell ångest i augusti. Har nog skrivit om det här förut också tror jag. Och den börjar komma nu och jag har varit på väg att få panikångest några gånger. Men tack vare nykterheten (som vanligt) har jag ju lärt mig hantera känslor så just nu rider jag igenom det så gott jag kan. Jag vet att jag är sådan här och att jag kommer att komma över det. Men för stunden är det lite jobbigt och jag känner mig ganska liten. Just dödsångesten jag får är så tung. Den är inte alls bara kopplad till min mans drickande utan såhär har jag nog ändå. Men det blir ju värre av att jag känner mig som ensam ansvarig för livet typ. Men som med mycket annat försöker jag se det som positivt att jag upplever komplexitet eller hur jag ska uttrycka det. Ju mer man upplever och känner och är med om desto ödmjukare blir man och desto mer kan man ju relatera till olika människor. Det är inte bara av ondo att vara med om svåra saker eller känna svåra känslor.

Nu ska jag ta en kortis med vovven och krypa ner i sängen.

Fick dock plötsligt ett behov av att släta över lite av det jag skriver om min man fastän jag inte borde. Det är ju min ventil att skriva anonymt om det jag inte pratar om högt i verkliga livet. Men vill ändå säga att han har goda sidor. Det är ju bara det att alkoholen tenderar att överskugga det. Och det är därför alkohol är ett jävla helvete.

Så. Nu fick jag svära lite också. Skönt.

Puss och godnatt!

PS. Miss lyckad du är som min klippa i stormen så du vet ♥️

Sofia

Hej Lim! Du skriver om en ökad ångest, som du har haft ett mönster av att känna under augusti i många år. Starkt att du klarar av att rida igenom känslorna nu så gott du kan, utan att döva med alkohol. Det låter ändå tungt att gå runt med dödsångest och att känna sig så ensam ansvarig för livet, även om du har den fantastiska förmågan att se fördelarna med det eftersom det gör dig mer ödmjuk. Känner du något behov av mer stöd för att orka ta dig igenom den här ångestperioden? Jag tänker t.ex. på om du skulle kunna känna dig stärkt av att träffa någon som arbetar med anhörigstöd, t.ex. via kommunens beroendeenhet, eller psykolog/terapeut via vårdcentralen. Men det är bara en tanke från min sida, du känner dig själv och vad du behöver bäst!
Varma hälsningar,
Sofia, alkoholhjälpen & anhörigstödet

Jag blev tårögd när jag läste ditt inlägg lim..Du har det tungt emellanåt, men har hittat strategier att klara dig..Kanske som Sofia skrev, att du skulle prata med någon. Just för att få se din egen situation utifrån..Du har stöd från ditt nätverk..Men ibland kan det vara bra att lätta sitt hjärta för någon annan. Måste inte vara proffs heller..Kanske någon på jobbet..Hursomhelst. så vet jag att du klarar dig, och barnen.. Varm Styrkekram till dig fina, starka, underbara lim❤️

Lim

Tack Sofia för rådet. Jag känner mig inte redo att prata med någon tyvärr. Jag vet inte... Men egentligen borde jag kanske. Någon dag kanske jag kommer till en punkt när jag gör det. Har det i åtanke i alla fall ♥️

Miss lyckad. Ja jag klarar mig. ♥️♥️ Igår hörde jag min man prata i telefonen. Han pratade om öl med sin kompis. Jag trodde att han skulle sticka iväg och dricka. Kände att jag skulle be om skilsmässa idag. Att jag inte har något att vänta på.

Sedan blev det inget drickande och vi såg en film istället. Då kände jag att jag skulle kunna leva med honom för alltid.

Det blev så tydligt hur alkoholen är det som faktiskt kommer att rasera allt. Mycket är dåligt i övrigt tycker jag men det är alkoholen som är den enda grejen som gör att jag vill skiljas.

Men jag undrar vad jag väntar på. Eller jag vet. Att barnen ska bli större. Att de kan välja vart de vill bo. Att de kan lämna pappans hus om de inte vill vara där. Att de ska slippa bli dem som väcks av honom på natten när han dricker. Några år till och sedan kommer jag bli så pass ensam i mitt hem att jag tror att steget kommer bli lätt att ta. Jag menar, vänner kan man ju vara men jag måste inte vara ihop med honom om jag inte ens vill?

Det är väldigt skönt att känna den här känslan av att jag får faktiskt lämna honom om jag vill. När tiden är inne och barnen större kan jag dessutom börja bete mig mer som jag vill och det i sig självt kommer nog leda till att min man kanske tar steget till att skiljas. Jag spelar ju ett spel just nu ärligt talat. Stunder jag egentligen vill skrika på honom så gör jag tvärtom. Man kan inte spela ett spel för evigt.

Ibland läser jag i anhörigtrådar där folk råder skribenten att lämna maken (det är typ bara flickvänner och fruar som skriver) för barnens skull. Men jag tänker tvärtom. Så länge det inte är våldsamt hemma förstås. Men än så länge anser jag helt att mina barn har det bäst såhär. Jag kan skydda dem och ha dem 24/7. Och det pågår ingen öppen konflikt mellan mig och min man. Skulle hans drickande däremot börja drabba dem så skulle jag vilja lämna honom och se till att barnen får vara med mig och att ex. Socialen får veta exakt hur han beter sig. Men jag hoppas och tror att det inte kommer att bli så.

Alltså om min man skulle få läsa det jag skriver ? Han skulle tro att jag skriver om någon annan. Han tycker ju att han dricker helt normalt. När han blev LOBAD var han ju bara ute och festade (som ALLA andra gör tydligen) och hade oturen att träffa en polis som var en idiot.

Ofta tänker jag att jag vill vara singel sedan. Men ibland föreställer jag mig ett liv med en nykter kille. Men ganska snabbt avfärdar jag den tanken för jag tror det är så svårt att hitta en sådan man. Som dessutom är nykter med planen att vara det för alltid. Nej hellre är jag ensam än att oroa mig för alkohol i olika former. Jag hatar alkohol för mycket alltså.

Dagen jag är singel:
Jag ska ha ett rent hem där både alkohol och cigaretter är förbjudet.
Jag ska sova med öppen sovrumsdörr utan att vara rädd för att någon berusad man ska få för sig att komma in och störa mig.
Jag ska bjuda hem folk oavsett tid på dagen, kanske kl 8 på morgonen!
Jag ska ge barnen mer utrymme. De kan få en hel våning i huset för sig själva om de vill. Inget rum kommer att vara vigt åt en bakfull man.
Jag ska spela musik och dammsuga på förmiddagarna när det är helg.

Jag ger det här äktenskapet x antal år (har en siffra men vill inte skriva ut den). Sedan är det tack och hej. Och detta skriver jag nu trots att det varit lugnt här hemma. Jag har rätt att ha det som jag skrev ovan.

Kram från en tjej som varit nykter 2 år och 6 månader idag ??♥️♥️

Två och ett halvt år! Det är ju fantastiskt!

Tycker att du resonerar så himla fint och klokt. Att stanna tills barnen är stora nog att välja själva. Om du orkar det låter det som en bra plan. Men viktigt att du känner efter vad du står ut med och klarar av! Att du också tänker på dig själv i allt. ❤️

Det du vill ha i livet är ingenting konstigt. Det låter som ett vanligt, tryggt, bra liv. Och det är du så värd.

Lim

Tack finaste knaskatten och miss lyckad ♥️ jag har gått in här några gånger men inte orkat logga in. Skjutit upp det hela tiden.

Det var rätt lugnt här ett tag. Men nu har min man åter igen gjort massa dumma saker berusad. Jag satte ner foten idag. Förväntade mig en ursäkt och ånger men han sa att det var mitt fel att han betett sig som han gjort?! Att han får komma hem när han vill och att det inte är min ensak. (han väckte mig alltså med gräl kl 3 på natten ett par timmar innan jag ska till jobbet).

Jag sa att det är bättre att vi ansöker om skilsmässa. Jag sa att jag inte kan leva med en person som är ute och dricker på nätterna och väcker mig och barnen när vi behöver sova. Att han ens kan påstå att det är mitt fel och tycka att han får göra exakt som han vill gör ju bara att jag måste ut ur detta äktenskap. Det ÄR inget äktenskap.

Jag VILL inte behöva skiljas. Jag vill absolut inte det och jag dör av tanken att det skulle kunna bli värre för barnen?? Men hur ska jag orka flera år till såhär när han visar NOLL intresse av att ändra sitt beteende!?

Jag vill lämna honom. Jag vill bo ensam med mina barn. Jag vill ha en kontakt hos socialen om barnen ska vara hos honom (hur han nu ska vilja ha dem... Han vill ju bara ut hela tiden). Jag kan inte fortsätta det här spelet. Han bidrar inte med NÅGOT bra i mitt liv förutom att jag får ha barnen heltid om jag lever med honom (vilket inte är så bara...).

Vill inte skriva vad mina barn säger och tänker men de har alltså börjat påverkas av hur han beter sig. De är för stora för att missa allt nu.

Önskar jag kunde se in i framtiden. Vilket val är det rätta!?

Hur mycket ska man stå ut med och till vilket pris?

Jag skriver av mig nu. Vet inte vad som kommer att hända men jag känner att jag vet att jag kan inte fortsätta leva med honom när han dricker. Men jag kan inte heller låta barnen behöva göra det utan mig sedan heller. Nu finns jag ju alltid med.

Vad är bäst för barnen?!

Usch. Livet är så orättvist tycker jag.
Jag ska inte behöva känna ångest över att barnen ska behöva vara med sin egen pappa. Finns det hopp att han kanske blir en bättre pappa om vi skiljs?

Fuck alkohol. Jag kan inte fatta att folk sitter hemma och MYSER med sånt skit. Samma skit som river sönder min familj. Helvete!!!!!!!

Jag har snart ingen självrespekt kvar. Jag är hans slav. Han gör vad han vill och jag bara ler. Men jag klarar inte mer. Inte när han rakt ut nykter säger att han får komma hem när han vill och att det är mitt fel att han bråkar med mig. När han inte ens ångrar sig dagen efter. Då har någon slags gräns passerats.

Käre gode Gud, hjälp mig att bli fri och hjälp mina barn ♥️ hjälp oss komma ur den här situationen hela tillsammans ♥️

Vilken fruktansvärt jobbig situation du befinner dig i. Det måste vara förfärligt. Och så mycket du har stått ut med och hållit ihop under så lång tid..! Jag förstår verkligen att du reagerade som du gjorde, och jag tycker att du gjorde rätt i att sätta ned foten. Det har ju pågått så länge nu att det inte kommer att bli någon ändring av sig självt. Jag förstår att det känns urjobbigt med tanke på barnen, men samtidigt: de märker ju vad som pågår. Och även om du finns där som deras trygghet 24/7 så påverkas de så klart av att ha en pappa som gör tvärtom, finns där med sin otrygghet. Det påverkar ju dem också.
Kom ihåg: det är också en gåva till barn att stå upp för sig själv som förälder. Allt kommer att ordna sig.
♥️ ♥️ ♥️

Ler

Finaste finaste Lim ❤️ Loggade in i dag o ser att du är tillbaka ... och har varit det ett tag .. så jag hade en del att läsa ikapp .. och såå sorgligt det är att läsa ditt senaste inlägg .. vad A gör mot oss o våra familjer o barn .. Har hela tiden vetat att du har en plan och att det är dags nu .. du har själv kommit till den punkten att nu får det vara nog .. Barnen o du behöver komma ifrån homom och som du säger så förstår o känner de mer än vi tror .. Förstår också hur jobbigt det är att hela tiden fundera om vad som är rätt och ovissheten om hur det ska bli .. Jag har ju själv gjort den resan .. Tänker på dig på dig o hoppas att du har krafter kvar att ta dig igenom den här jobbiga tiden .. kom också ihåg att det är helt ok att be om hjälp , från vänner o familj .. skulle så gärna vilja komma upp o hjälpa dig och barnen ❤️ du är värd så mycket mer ❤️ Massor med Kramar .. Lerigen