Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Btt

Inte mera : Så smärtsamt att läsa din och dina barns situation.
Den är ju sjuk , det är din man också håller jag med om.
Men även om man är sjuk får man väl inte bete sej hur som helst och skylla på det.
Få alla andra att gå på tå , må dåligt, på spänn för att inte veta vad som händer i nästa minut eller timma.
Nej alla har ett ansvar att behandla varandra med kärlek och respekt speciellt i en familj.
Så självklart ska du ställa krav på din man. Hans sjukdom är behandlingsbar.
Det som han utsätter er för smärta och sår resulterar också i ohälsa.
Rädda dej själv och dina barn visa dem var gränsen går. Det är inte alls okey att misshandla oss varken psykiskt eller fysiskt.
Sträck på dej,ställ krav,fast det är svårt.
Många kramar

InteMera

Nyår. Denna alkoholens högtid. Mannen har redan somnat, läs slocknat, och det är bara eftermiddag. Försöker hålla humöret uppe och har varit ute med barnen. Några gäster har vi inte bjudit heller detta nyår, litar liksom inte på att han ens hålls vaken tills middagen skulle börja. Så vi äter tidigt på nyår och sen kan han sova och resten av oss sysslar med vårt utan hans medverkan. Ett helt vanligt nyår hos Familjen Alkoholist kan jag bedrövat konstatera.

Gott nytt år till er alla och envar på detta forum, må 2018 bli ett år av insikter och handling mot ett bättre liv!

Renée

Hej InteMera

Tack, jag önskar dig detsamma;
"må 2018 bli ett år av insikter och handling mot ett bättre liv!"

Tack för alla dina kloka och vänliga ord här på forumet.
Kram /R

MCR

Jag hoppas det nya året kommer ge dig och barnen den utväg som ett eget boende innebär. Så innerligt önskar jag det. Så att ni kan få den frid och det lugn som ni förtjänar.

För du har redan tagit ditt beslut. Och att vägen fortsätter att vara lång känns orättvist.

Du är stark och jag tror på det nya året!

Kram

InteMera

Det är som om jag lever med två olika män. Idag är det den hurtiga som skojar, lagar mat och tränar som är hemma. Han kom hem sent igår kväll, denhär hurtiga, när den andra som var full och vresig sovit av sig eftermiddagens ensamma dryckesparty i garaget på dagen. Men jag förväntas alltid vara lika glad oavsett vem av Jekyll och Hyde som råkar hålla mig sällskap. Är alla alkoholister såhär, känns som personligheten byter oftare än jag hinner ställa om numera.

Tär på nåt fruktansvärt, även om jag börjar bli bättre på att konstatera jaha när ändringen kommer utan att låta det nämnvärt ändra mina planer eller agerande. Vill bara försöka skona barnen från det värsta, själv har jag slutat bry mig i det avskred till ord som kommer ur honom på fyllan. Men sen när den hurtiga är hemma skäms man nästan över sina planer att flytta. Men jag inser jag själv kommer bli galen av att leva vidare med denna personlighetsklyvning framför ögonen, som ställer till det när man minst anar det.

Blev ett rörigt inlägg dethär men skrivandet är en ventil att släppa ut all röra i huvudet så man kanske lättare kan sortera det som finns där när man släpper ut det?

InteMera

En vecka har gått utan fylla och nu har han blivit träningsfanatiker istället. Jag kommer på mig själv med att skämmas för att jag letar boende. Tänk vad fort man inbillar sig problemet är borta för att det varit lugnt några ynka dagar. För mig har liksom inget ändrat ändå, för jag vet nästa fylla kommer tids nog. Kanske blir en längre paus nu på några veckor, kanske till och med en månad, men den kommer. Han verkar tro vi har det bra nu. Han har ju börjat träna. Som om det skulle lösa problemet. Men spriten har varken diskuterats eller några löften från hans sida avgivits. Och jag mår illa av bara denna väntan även om allt skulle vara bra egentligen. Jag har blivit sjuk av hans beroende. Så enkelt är det. Jag kan inte förmå mig att tycka om den nyktra personen mera heller, när den fulla sidan av honom behandlar mig så illa däremellan. Och det är nog det som avgör att vi inte kan fortsätta denhär dansen längre, stegen bakåt är alltid fler än stegen framåt och det orkar jag bara inte med mera. Behöver ro. Tid att vila. Tankerum. Andrum. Glädjerum.

Och att jag ens sitter här och försöker skriva nån sorts försvarstal till varför jag vill flytta förklarar väl en hel del också, den medberoendes förbannelse och den godtrognes eviga tro på att det ska ordna sig. Vilket det inte ofta gör när det är alkoholism man har att göra med tyvärr. Om jag kan få in det i min skalle, att jag inte behöver motivera mig: att jag Vill ska vara mig tillräckligt motiv!

InteMera

Kort efter mitt senaste inlägg brakade hans kulisser, han hade gjort saker han inte minns på fyllan och jag blev kontaktad av okända mänskor som tyckte jag skulle veta vad som pågått bakom ryggen på mig. Länge tydligen och alltid på fyllan. Han fattade då själv att det gått för långt och ville gå till missbruksvården och få hjälp. Det besöket blev sen aldrig av, försvann i ett töcken av ursäkter och uppskjutningar. Men han höll sig faktiskt nykter för en gångs skull, 38 dagar. Tills idag. Spring i garaget, snarkningar på soffan och småvinglande vid kastrullerna när jag kom från jobbet. Han försöker så hårt verka normal så det blir fånigt, när jag känner lukten av sprit så fort jag öppnat ytterdörren.

Tur jag hunnit vara lite glad över en piggare man som varit glad och trevlig en tid, nu är vi tillbaka på ruta ett och jag längtar bara bort.

Gör och säger också helt sjuka saker på fyllan och minns inte i efterhand! Nykter i några veckor för det blivit för mycket av allt till och med för honom! Efter nån månad sätts det igång igen med ”ursäkten” ska bli normaldrickare! Så less att jag kan spy på det! Skämdes också emellanåt för att jag var misstänksam och inte så positivt inställd! Han blev som manisk med något annat under sina nyktra perioder, promenader, husprojekt eller nåt annat som passade för stunden! Bra saker men i överdos! Varje gång blev man hoppfull och tänkte nu äntligen! Har fått nog nu! Står bara inte ut med eländet! Han kan supa bäst f-n han vill! Orkar inte ha överseende, förlåta, lukta diskret om det luktar sprit och allt annat man tvingades in i! Förstår att du längtar bort!

Nykteristen

Varför varför varför gör dom såhär! Borde dom inte själva känna att under tiden som de är nyktra så är livet mycket enklare, livet består inte av enbart bråk, lögner och evigt smygande! Är det så mkt bättre att låta alkoholen bedöva alla tankar om livet, om den goda stunden...eller är det bara då de mår bra? När de får knäcka den där ölen? Jag lider med dig att du inte fick njuta längre!

InteMera

Ja hur svårt kan det vara för dem egentligen, att leva med en glad familj eller hellre som du säger välja smygande, lögner och bråk. Min man tog sig en rejäl fylla i veckan som gick också, såg lite skamsen ut när han tidig eftermiddag kom in vinglande från garaget på vår gemensamma lediga dag när han bara skulle fixa en grej i garaget som igen då slutade med brakfylla inom en och en halv timme. Jag förstår inte ens hur man kan bli så redlöst full på mindre än två timmar! Och vad i tusan går i honom så fort han går in garaget när det ska drickas så fort han ens går in där? Bränner snart ner garageeländet om det stoppar honom från att dricka!

Nykteristen

Oj oj oj och oj va länge sen d va jag va härinne! Mkt har hänt, både positivt och negativt. På nåt sätt skäms jag att jag själv inte kommit längre, fast ändå har jag kommit jättelångt i min insikt och nåt jag ändå är stolt över.

Nu förtiden är det ju inte bara jag och min son det handlar om utan jag, min son och dotter. Mina älskade barn som jag bara vill det bästa för.

Ska ge er och mig själv en update om läget. För ett år sen va dottern nästintill nyfödd och graviditeten hade varit allt mat än lätt. Kroppsligt va d helt okej trots foglossning och grejer men sambon hade sen vi fick reda på graviditeten gått totalt crazy på alkoholen och med den blivit väldigt aggressiv, mot mig! Han knuffades, slogs o va allmänt grov i munnen och kör detta framför sonen också. Detta fortsatte dock utan d fysiska våldet när dottern anlänt och i vintras gjorde han sig osams med allt o alla i sin omgivning, han lovade där o då att nu va d nog med alkohol. Familjen först o den ville han inte förlora. Hela våren och hela sommaren gick han omkring och smygsöp var o varannan dag för att var dagen efter ”va ångerköpt” o be om min förlåtelse, vilket gick en stund. Vi åkte iväg på semester och han lovade att inte supa till d med två små barn i närheten plus hans bästa vän med familj som också va med. Tror han hade en spritfri kväll under hela 2 veckor....
När vi kom hem fortsatte d ungefär varannan till var tredje dag som han dricker sig apfull.
Så nu är d nog oavsett vad, jag har ringt et hyresföretag som ska hålla koll på lägenhet till mig o barnen, jag har även pratat med eTt anhörigcenter som då även har samtalsgrupper för barn dit jag ska ta med sonen...mitt värsta scenario är att sonen kommer få lida mer än han gjort! Så dessa steg har verkligen stärkt mig och nu får han dricka hur han vill och jag har t.om slutat kontrollera hans drickaställen efter flaskor. Bara d känns som ett stort steg för mig då kontrollerandet va en stor grej för mig innan...
Men jag har sjukt långt kvar och medberoendet sliter tag i mig från ingenstans ibland och skriker ångest och självömkan för denna individ till sambo jag har. Att allt är mitt fel och att jag borde kunnat göra mer o allt d där...ja ni vet! Men ofta när d händer så försöker jag lyssna på poddar (alkispodden bla, grym podd) eller läsa här på forumet för att komma tillbaka till min tankegång och hitta motivationen igen....

InteMera

Vad tråkigt att höra det fortfarande är motigt men hit till forumet är man alltid välkommen tillbaka ? Det tar tid att bearbeta sig själv och hitta orken och modet att göra saker annorlunda, var snäll med dig själv och låt saker ha sin gång! Tids nog hittar du kraften att bryta dig allt mer ur det destruktiva och ta dig vidare.

Jag har själv jobbat hårt med mig själv i flera år för att äntligen börja få rätsida på mig själv. Jag har eget boende men bor också med mannen när han är nykter, så jag har inte lämnat helt men hittat ett sätt som fungerar för mig och barnen genom att ha ett eget ställe att växla mellan. Jag har en egen tråd Nu ör det dags om du vill läsa om min resa senaste dryga året. Allt är inte svart eller vitt och några standard lösningar finns inte så fundera vad som funkar för dig och hur du vill ha det ett år, fem år från nu. Och under tiden kan du lassa av dig frustrationen här på forumet ?

Nykteristen

Jag har kommit så långt att jag bara är så arg pch förbannad nästintill jämt när jag ser honom, hör honom eller ens tänker på honom. Kan knappt titta på honom o än mer prata med honom eller om honom. Jag litar inte ett uns på ett enda ord han säger till mig och jag räknar timmar tills han öppnar en nästa öl så jag kan bli än mer säker på att det enda jag vill är att försvinna ifrån honom. Jag får ont i magen av att öppna ytterdörren och veta att han finns innanför, eller när jag ser honom komma gåendes uppför uppfarten och vet att han snart kommer in i huset.
Ändå så är jag förbannad på att jag älskat honom, men troligtvis och innerst inne mest för att han faktiskt är mina barns pappa. Mest och troligast är jag också arg för att han gör såhär mot sina barn! Usch för denna kraftiga hatkärlek jag har inom mig som helst av allt skulle vilja banka skiten ur honom

Nykteristen

Mitt i allt detta nu när han står därnere och skriker för full hals efter en utekväll igen så ångrar jag att jag inte gått tidigare att jag inte öppnat ögonen för allt som är och varit i 13 år. Jag har kämpat för en man som inte vill bli kämpad för, som nu står därnere och gång på gång på gång skriker över hur synd d är om honom att han bara vill ha kärlek men att den stora fula kossan däruppe bara tänker på barnen och aldrig på honom längre. Konstigt då, känns ju sådär att ha ett kärleksfullt liv med en man vars bästa vän och älskarinna är en flaska....den kärleken och åtrån glöder då inte här längre!

InteMera

Det blir allt svårare för dig att alls motivera varför du ska ge honom ytterligare en chans. För ja vi ”kossor” tänker till slut bara på barnen och oss själva, då de minsann inte slösar en tanke på oss när de står där och gapar. Vet inte och förstår inte hur de tror de ska få nån kärlek tillbaka när de beter sig såhär? Vem tror de att glåpord, påhopp och elakheter motiverar att visa kärlek? Hur tror dom familjen ska kunna känna trygghet eller samhörighet när elakheterna åker ur munnen på dem så fort flaskan är korkad?

Hur tror du att du kunde vända din ilska och bitterhet till handling istället som skulle leda dig ens ett litet steg i en bättre riktning? Som du redan märkt så är det mest du själv som mår dåligt av att vara arg, han tar ändå inte åt sig. Vänta inte på en ursäkt och ett förlåt som aldrig kommer från hjärtat. Åk bort med barnen om du bara kan och låt honom gorma åt tomma rum istället! Du förtjänar ingen skit och han är en idiot om han inte ser vad han gör med er och förtjänar inte att ha en familj så länge han vill vara tyrann och inte pappa och make.

Stor styrkekram till dig från en som vet exakt hur det känns..

Nykteristen

Behöver ert råd och funderingar kring detta. Jag har varit i kontakt med ett anhörigcenter som tar hand om och ger stöd även till barn med föräldrar som har olika missbruk. Just för sonens skull så vore det bra att ”fånga upp” honom innan hans medberoende blir för starkt. Va där och pratade med dom och allt verkade superbra och de har en minigrupp som han kan få vara med i och som som tror skulle va perfekt hans del. Problemet? Pappans godkännande...det här kommer aldrig gå, han kommer vägra och säga tvärnej till detta. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Jag känner redan min egna frustration komma över mig pga detta....F-N att han ska sätta käppar i hjulet jämt!

InteMera

Kanske du kunde fråga centret hur dom brukar göra i sådana fall, vart man kan vända sig för att sonen ska få sina rättigheter tillgodosedda när pappan inte vill kännas vid problemet? Du kan inte vara den första som kommer till dem och ställer frågan. Men ja tyvärr generellt ska bägge godkänna om vårdnaden är delad, hur fel det än blir många gånger i just dessa fall.

Nykteristen

Frågade dom om just d för att sa nämligen att han kommer att motsätta sig det här direkt...vilket nog alla ändå tycker är fel att han gör då det ändå handlar om sonen och inte om honom i sig. Men de sa bara att då kunde de bjuda in honom o prata möjligheter...jo tjena som att d är enklare då eller?
Jag vet inte, allt är så känsligt nuförtiden...vi kan liksom inte prata knappt förrän det blir bråk på nåt håll......ohållbart jag vet, men tror bådas bägare har tippat

Nykteristen

Idag är hans födelsedag och d har då inte undgått nån redan o då är vi bara en timme in på den. När vi kom hem igår så va han plakat redan vid 18-tiden. Vi hade varit borta hela dagen och då hade han kunnat supa ifred, skönt för honom mindre skönt för oss....
Jag hoppas så innerligt att vi får en lägenhet snart för d börjar bli ohållbart. Måste ringa till dom på måndag igen och ”tjata” lite. Sonen grät ikväll för han va rädd...d är inget kul att se. Men vi pratade lite o d kändes som att han faktiskt kunde öppna upp sig lite för mig, vilket han inte gjort innan. Vi pratade om att pappa är sjuk och att han inte mår bra och d är därför han gör som han. Jag började även smått prata om att det är nog bäst om pappa bor själv snart eftersom han mår som han gör. För man ska känna sig trygg i sitt hem och just nu hör vi inte det och då är d bättre att man bor enskilt så alla kan försöka att få må bra men ändå träffas. Det höll han med om och han sa att då skulle han bo med mamma o lillasyster för där kände han sig trygg och inte med pappa.....

Nykteristen

Han ringde igår när han va på jobbet, tyckte d va tråkigt att vi ”lämnat” honom under helgen för att hitta på saker själva.....han ville ju faktiskt också vara med! Han ville också hitta på saker med sina barn och inte lämnas åt sitt öde hemma på soffan! Pinsamt säger jah! Inte vill jag eller för den delen vi ha med honom på nåt sånt längre för antingen är han full eller bakis, hur som ingen mysig människa.
Sen kompletterade han med att han också vill att vi ska bli lyckliga, men på nåt sätt har den båten börjat segla ut från hamnen....jag vet inte om jag verkligen vill d! Jah har kommit så pass långt med mig själv nu att frågan om att han skulle eventuellt möjligtvis ändå sluta dricka för att vi ska bli en lycklig familj är svår att offra denna gången för mig denna gången. Allt känns som ett hopplöst fall och d enda oavsett vad ör att gå vidare själv med mina barn, att få starta om och göra rätt.

Just nu känns d som ett fängelse och jag tror min kropp håller på att märka av d. Så många blodsockerfall och nästan små panikångestattacker så där att man känner sig instängd i sin egna kropp har jah inte haft nångång förut som nu! Men jag måste måste måste bita ihop o klara av d hör för barnens skull