Vi vet ju allesammans som är här, att vi är här av en anledning.
Det känner vi längst där inne, så också jag.
Så många gånger jag försökt sluta med skiten!
Det går två dagar max 4 eller kanske en vecka om inte abstinensen är för hård.
Sedan är jag på't igen.. tror att jag är safe.. för att sedan inse faktum när jag vaknar upp på natten eller morgonen helt kallsvettig, darrig och luktar förtidig död..
Jag tog hjälp idag.
Ringde det där jobbiga telefonsamtalet till beroendemottagningen.
En fantastisk trevlig kvinna svarade!
Jag berättade ALLT.
Hur jag kan börja grunda med några folkisar, gå vidare över till vin, däcka efter jag ätit och sedan fortsätta på kvällen tills jag känner mig "trygg" att somna om igen...
Allt har verkligen eskalerat sedan jag blev arbetslös..
Det roliga jag har är att dämpa nervositet och ångest i vin eller öl.
För att på kvällen ha dåligt samvete hur jag misshandlar min kropp och tänker: - I morgon.. då ska jag inte dricka..
Men när morgonen kommer så går tankarna mot ölen och allt det andra och så är bollen i rullning igen...
Dag ut och dag in!
Fan också!
Men igårkväll fick jag nog och beslutade mig att ringa det där jobbiga samtalet och blotta mitt liv.
Vaknade såklart tidigt med den där darriga oron i kroppen, tog två koppar kaffe och kallsvettades fram till ca kl 10, innan jag med svettiga fingrar och en lite molande känsla under höger revbensbåge,tog upp telefonen och slog numret...
Jag är stolt över mig själv!
Fick ingen tid förrän i mitten av januari... men nu finns det ingen återvändo längre.
Något att se framemot.
Förhoppningsvis ett nyktrare och mer välmående liv.