Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Klart att det är sorgligt. Att skriva under skilsmässopapper är ju inte det man hoppas på när man gifter sig med varandra. Men det verkar nästan som att han också inser att det inte är bra som det är. Att du ens behövde vakna med hjärtklappning... Jag tror precis som du, att det är sorgligt och overkligt men framförallt bra och rätt. ❤️

Lim

God morgon. Har varit vaken ett par timmar. Tittar med ett halvt öga på en film med min ena pojke. Och hunden ligger tätt intill mig.

Igår började jag gråta på jobbet. Jag har ett jobb där man aldrig kan komma undan och aldrig har en paus men just igår fick jag tillfälle att sitta vid datorn ett tag där. Då hann jag känna efter hur jag mådde. Sedan hemma på kvällen stod jag framför spegeln och grät en lång stund. Det blev framför spegeln eftersom jag var i badrummet för där kunde jag gråta utan att barnen såg mig. Men det blev ännu sorgligare när jag såg mig själv. Så ledsen.

Vi har skrivit på pappren nu och jag har betalat in ansökningsavgiften. Ska posta dem idag.

Min man skrev ett sms igår om hur vi träffades för många år sedan. Han skrev inte att han ångrar skilsmässan eller vill sluta dricka. Men det gjorde ändå ont.

Jag väntar på att han ska säga att han ångrar sig. Samtidigt som han till och med skyndade på processen att skriva på skilsmässopappren. Det är bara det att jag är van vid att han låter det gå så långt innan han ångrar sig. Som om han testar hur långt jag kan gå. Alltså jag vill inte att han ska ångra sig. Men jag törs inte tro att det gått såhär "lätt".

Men iof, när jag tänker efter har det inte gått lätt. Processen hit har ju hållt på i några år egentligen. Jag har tänkt på att skiljas nästan varje dag det senaste året åtminstone. Och han har pratat om att skiljas och flytta massvis med gånger oprovocerat när han druckit.

Han har kunnat väcka mig full och det första han sagt har varit "ska jag flytta?". Visst säger alla som dricker att man inte ska lyssna på dem när de är fulla men om de säger samma sak VARJE fylla måste det ju ligga nåt bakom det? Eller? Jag drack ju aldrig på det där sätter. Blev inte redlös och startade inga gräl, sa inga elaka saker. Så jag vet inte vad som är sant eller inte när en full människa pratar? Men min känsla med min man är att han säger sanningen. Han har sagt att jag är tråkig också men dagen efter sagt att det inte är sant att han känner så. Men där tycker ju jag att hans dagliga beteende visar att han tycker så. Hans flykt till kompisar och alkoholen visar ju det mkt tydligt.

Egentligen är det poänglöst att försöka analysera vad han känner eller inte känner. För jag måste lära mig att lyssna till vad jag själv känner och bry mig om det mer. Dessutom har han skrivit på pappret. Ville han ha en chans till hade han sagt det, inte skrivit på om skilsmässa.

Känns så overkligt om jag ska få leva ett liv utan att behöva anpassa mig efter honom...kan inte tro att det är sant.

Är tyvärr nära på att förtränga allt onda. Så jag tvingar fram saker ibland. Igår när jag lagade middag tänkte jag på alla lördagar jag varit själv. Andra familjer umgås då men min man har alltid varit med kompisar då. Om han inte jobbat. Jag har alltid känt att hans jobblördagar varit okej men alltid känt mig så ensam när han stuckit ut. I princip alla lördagar är så och jag har så många gånger tänkt att lördagar är min sämsta dag pga det. Då har min ensamhet varit så galet tydlig. Söndagar är alltid hans bakisdag. Då sover han till långt efter lunch och då vill han att jag ska åka och köpa "söndagsmys". För då är han seg och trött och sötsugen. Då brukar jag alltid tycka det känns så tråkigt... Jag vill ju ha ett riktigt lördagsmys snarare när han är pigg.

En förbättring sedan i våras är att han inte har druckit många ggr hemma. Men jag antar att det hade kommit igen nu när vintern kommer. Det finns ingen anledning att vänta på det.

Jag gör rätt. Måste påminna mig om det hela tiden.

Hoppas ni får en fin lördag där ute.

Det känns bra att läsa vad du skriver..För mig tog det länge innan jag var helt säker på mitt beslut om flytt..Nu tänker jag bara att, synd att jag inte gjorde det tidigare..Allt har oftast någon mening..Hoppas du får trygghet och styrka av ditt nätverk..Du är så J-a bra som slutat dricka, och roddat hela din familj själv länge..Du är värd det bästa..Låt tårarna flöda ibland, det renar..Förstår att du har blandade känslor..Nu visar du barnen hur man hanterar alkoholism, om dom hamnar i sådana lägen i framtiden..Din styrka ger barnen harmoni..Nu och framöver..Stor bamsekram❤️???

Lim

Tack fina snälla miss lyckad ♥️♥️♥️

Jag är så glad att detta forum finns som faktiskt är alkoholrelaterat. Man skulle ju kunna bli knäpp annars i relation med en alkoholist. För det är ju inte så att han tycker att han har alkoholproblem eller att det kan vara orsaken till att jag vill separera.

Hade jag inte haft möjlighet att ventilera om problemen hade nog inte jag heller sett problemet så klart och tydligt. Eftersom alkoholism är nåt skambelagt har jag inte pratat om detta med någon alls på flera år.

Man blir ju expert på att dölja, släta över och låtsas som att det regnar. Är så glad att jag inte låtsats här. Är så glad att jag kan läsa om en del av mina bekymmer med honom även om det bara en är bråkdel jag skrivit ner. Egentligen borde jag ta en skrivbok och skriva ner allt alkoholrelaterat jag minns i vår relation. Kan vara bra att ha de dagar jag kommer ångra mig.

En sak som jag längtar efter när vi inte bor ihop längre är att inte rycka till när sovrumsdörren öppnas. Det ljudet är det värsta jag vet. Vi har ganska tröga dörrar så de låter en del. Jag är nära på traumatiserad.

Att veta att det inte kan vara han som argsint rycker upp den. Å vilken harmoni.

Jag har sagt detta till honom förut. Hur plågsamt det är att inte kunna sova av den oron. Jag sa det när han hade en paus i drickandet under 3-4 månader... Någon vecka efter att jag berättat det så drack han igen. Och dörryckandet började igen ett tag efter.

Men som jag skrev för ett tag sedan... När jag bor utan honom ska jag till och med sova med öppen dörr.

Jag hade overklighetskänslor ibland under vår separationsprocess. Men sedan blev marken stabilare under fötterna på mig. Fick ju stöd av dig Lim och flera andra underbara människor på forumet..❤️..Vi stöttar dig lim..Framtiden utvecklar vi själva..Nu tar du på dig kaptensmössan och kör..

Lim

♥️♥️?? Tack igen miss lyckad. Jag längtar så mkt tills jag är på samma plats som du är. På andra sidan den jobbiga skilsmässan.

Jag har magkatarr och huvudvärk. Ligger mest i sängen. Skulle behöva städa men orkar inte. Skulle vilja ta en lång promenad och gråta ut i mörkret.

Tankarna snurrar hela hela tiden från djupa livsval till fåniga saker som vilka sängkläder jag ska behålla.

Det känns så sjukt att jag inte pratar med min man om kaoset i hjärnan och hjärtat. Han känner väl samma och det är jobbigt att inte kunna dela det med varandra än. Jag var så stel mot honom idag. För jag vet inte vad annat jag ska göra för att inte verka ångra mig. Vill ge honom en kram. Jag vill gråta och säga att allt kommer bli okej och att jag finns här om han behöver mig. Att jag vill att vi ska vara nära vänner och träffas. Men jag törs inte säga allt det. Och det gör mig rädd att min kyla mot honom ska göra oss osams. Men visar jag värme och kärlek... Vill inte ge fel signaler. Dessutom är risken enorm att jag börjar gråta då.

Vi skiljs ju för att han inte tycker relationen till mig är tillräckligt viktig att kämpa för. Vi har vuxit ifrån varandra. Han verkar tro att jag vill bestämma över honom snarare än att jag plågas av hans drickande. Att jag inte vill att han ska komma hem full allt från 3 till 5.30 på morgonen är tydligen för mycket begärt.

Usch. Jag vill krypa ur mitt skinn.

Läste att moderaterna (väl?) vill ha söndagsöppet på systemet. Hurra! Grattis till det stora idiotpriset. Kan folk inte klara sig utan tillgång till systemet en enda dag i veckan? Och inte är det alkoholister som skriker högst om att få det kan jag tro.... Det är alla "utan" alkoholproblem. Men enligt mig har de också problem om de måste ha vin på söndagar också.

Hoppas ni andra har en härligare kväll än vad jag har ♥️

Lite råd igen..Du har klarat av att sluta dricka, du har orkat bo med någon som sviker dig, du har orkat hålla humöret uppe för barnen...Osv..Tänk vad mycket du fixat själv, lim..När det känns tungt ta kraft från vad du förändrat tidigare i livet..Styrkekram❤️

Så tungt det är just nu för dig, Lim. Det är så klart jättetufft! Men tror precis som miss lyckad att du kommer tänka tillbaka på det här och inte känna ånger utan stolthet. För att du prioriterar ditt eget väl och ve. Att behöva vara rädd för sin sovrumsdörr som öppnas... Nej, så ska ingen behöva ha det. En partner ska ju vara ens största STÖD, någon att luta sig emot. Inte någon som framkallar hemska känslor och rädsla.
Men livet är inte svart eller vitt. Sjävklart finns det också varma känslor kvar, säkert både ifrån honom och dig. Ni har en gång i livet valt varandra, ni har barn ihop och ni har levt ihop länge. Det är inte så lätt.
Men du gör det så bra. Du får gråta. Du får känna. Du får tveka. Men du får inte tvivla på om det är rätt, för det krävs bara att man läser lite i din tråd (som du själv säger inte innehåller mer än en bråkdel av allt) för att inse att saker inte är som de ska.
Du gör rätt. Men det är svårt. Det kommer att vara det i en tid framöver, men sedan kommer det att vända. Och bli SÅ mycket bättre. Frihet. Trygghet. Ditt eget. Tänk vad skönt. Det är skillnad på att vara SJÄLV med sig själv och att vara ensam när man är två. Skulle välja det första alla dagar i veckan.
Stor kram till dig. ❤️❤️❤️

Lim

Det går inte så bra här.

Papprena är inskickade. Men sedan ville han ha en ny chans. Lovade att förändra sig och att vi ska se vad som händer under dessa 6 månader av betänketid.

Sedan stack han igår till en kompis. Kom inte hem. Smsade kl 6 imorse att han sover hos kompisen. Hörde inte av sig på hela dagen idag och jag försökte ringa. Tillslut svarade han. Full. För en halvtimme sedan.

Tyvärr har han dragit in barnen. Sagt till dem att jag vill skiljas fastän det var han som skyndade på hela processen med pappren. Det var han som postade dem till och med. Sedan sa han till barnen att vi inte ska skiljas! Fram och tillbaka till barn sådär???? Jag försökte stoppa honom.

Nu i telefonen säger han att han vill skiljas. Han är i chock säger han. Allt handlar om honom. Stackars honom.

Mina kinder hettar och pulsen stiger för varje sekund. Jag vet inte vad jag ska göra.

Han är sååååå alkoholiserad. Så självömkande. Så oärlig. Det är klart han vill skiljas... Men han vill att det ska vara mitt beslut så att han kan skylla på mig.

Jag vet inte hur jag ska göra. Är så jävla rädd att skiljas för han kommer inte att vara snäll (om han dricker och det gör han ju) men jag vet inte hur jag ska stå ut med det här.

Allt är bara skit nu. Och han är så manipulativ att jag börjar tänka att det är jag som ställt till det. Jag skulle ha hållt tyst från början och räknat ner åren till barnen är äldre.

Hur jag än gör nu så kommer mina barn till skada. Så känns det och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Vet inte ens varför jag skriver det här. Ingen kan göra nåt åt situationen. Om han bara var nykter kunde allt diskuteras men nästa samtal vi kommer ha är antingen bråk inatt eller tystnad imorgon pga hans bakfylla.

Han är en vidrig människa.

Jag önskar att jag kunde trolla bort allt jobbigt, men som du skriver kan varken jag eller någon annan göra någonting som förändrar din situation. Men vi kan i alla fall finnas här, bry oss, stötta och bolla dina bekymmer med dig.
Det måste vara så otroligt frustrerande att din man drar in barnen i allt. Det är också det perfekta vapnet mot dig, eller hur? Är det en enda sak som är tydlig, är det hur mycket du bryr dig om dina barn. Hur du vill att de ska känna trygghet och hur din största prioritering är att skydda dem.
Nu har din man hittat ett oerhört fiffigt (och egoistiskt) sätt att komma åt dig - genom att dra in barnen i er vuxna situation och prata om saker på fel sätt med dem. Det är klart att det påverkar dem. Men jag tror faktiskt att det skulle påverka dem mer att växa upp i er giftiga relation, se dig vara tvungen att slå total knut på dig själv för att följa din mans nycker. Även om de är små tror jag att de förstår att saker inte är som de ska.
Jag tänker att det här bevisar att du gör rätt som försöker ta dig och barnen ur er situation. Att det sista du ska göra är att tvivla på att det är rätt, för i allt han gör visar han att det inte finns något alternativ egentligen.
Kan du ta dig och barnen ur situationen? Har du någon som ni kan bo hos ett tag?
Det kanske inte hjälper, men åh vad jag tänker på dig. ❤️❤️❤️

Det gör ont i hjärtat att läsa hur du har det. Och jag blir så jävla förbannad. Hur kan en vuxen man, en pappa, uppföra sig på det här viset??? Fy fan, rent ut sagt. Du behöver komma ur situationen. Ju fortare desto bättre. Finns det någon du och barnen kan sova hos, iaf de kvällar du vet att han dricker?

Du och barnen ska ha det bra..Då gäller det att ni får lugn och ro..Barnen kommer att förstå att du gör rätt..Dom har hört, sett och känt mycket..Du är stark, fortsätt att försök att vara det..Barnens pappa tänker egoistiskt, precis som dom flesta missbrukare gör när tumskruvarna dras åt..Det blir jobbiga stunder framöver..Hämta kraft när det är lugnare..Skriv här så går det bra..Varm kram ❤️??

Hur har du det? Vi kan inte göra något (för vi vet inte vem du är...), men vi finns här för dig! Alltid. Skickar kärlek och styrka. ❤️

Ler

Lim ❤️ Hoppas att allt är Ok med dig .. Och du gör det enda rätta .. Barnen kommer sinom tid att förstå , de är kloka .. Hoppas bara att du orkar vara stark och ta dig ur denna hemska mardröm ... Stor stor Kram till dig ❤️

då jag råkar vara inloggad. Jag är inte insatt i din bakgrund men kan ändå inte låta bli att ’lägga mig i’. Jag är övertygad idag om att vi måste våga lägga oss i varandras liv. Jag vill säga att du ska söka hjälp! Barnen far otroligt illa av att leva som ofrivilligt delaktiga i en våldsam relation. Även om det inte (ännu) gått till fysisk handling. Det är svårt att ta sig ur relationer som präglas av psykiskt våld och manipulation. Så bra att du ser vad det handlar om! Sök hjälp! Ta kontakt med mänskor som har kunskap om våld i nära relationer! Ta hjälp för att göra dig fri. För din skull och barnens. De behöver det och du behöver det!
En av dem vi - ett helt gäng - följde länge här på forum (ibland var vi flera akut rädda, nästan skräckslagna) har efter att hon tog sig loss tackat mig (vi är personliga vänner idag) för att jag brutalt skrev att det finns kvinnor som bokstavligt blir dödade i sitt eget hem. I allra värsta fall inför barnens åsyn. ’Jag behövde de orden’ sa hon.
Kunskapen och medvetenheten om den risken är klar och uppenbar idag. Ändå är det så svårt att göra sig fri.
Jag kanske skrev för mycket nu, för allvarligt. Men mitt samvete tvingar mig då jag sett och mött för många som stannat allt för länge.
Kraft och styrka till dig! / mt

Lim

Hej alla. Särskilt till er alla som skrivit till mig.

Jag tar åt mig av ALLT ni skriver ska ni veta. Och det är bra med era ärliga ord och omtänksamma ord.

Jag förstår ju allvaret.

Pratade ärligt ut med min mamma för första gången på länge. Har mörkat mitt liv så länge. Har även anförtrott i olika grad till några vänner varav en jag varit väldigt ärlig med. Känner att jag måste avslöja sanningen för gör jag inte det kommer jag alltid hitta ursäkter att stanna.

Ska försöka sluta tänka ur min mans perspektiv över huvud taget. Han har gjort sina val. Han kom hem kl 4 inatt. Då vaknade jag och barnen och kunde inte somna igen. När han somnat smög vi upp. Men han hade hunnit ge mitt ena barn ont i magen och det är ju pga alla bråk han startat på natten den senaste tiden.

Vi har knappt pratat eller setts på en vecka nu och det har varit så skönt. Jag har inte tänkt en enda sorglig tanke tror jag. Inget vemod. Jo sorg över situationen förstås men inte sorg över den förlorade kärleken.

Känner oro och rädsla men just denna stund mest kraft. Jag ska fullfölja denna skilsmässa och känner jag att det behövs så ska jag ta kontakt av socialen eller polisen. Tänker inte leva i rädsla. Och tänker inte låta honom förstöra mina barns barndom och liv. Jag ska ta tillbaka makten över MITT liv. Jag föddes inte till att leva som en rädd liten myra för en mans skull.

Han ska ut. Och jag hoppas han kommer att ruttna nånstans. Så ont som han gjort mig i alla år.

Tack igen för er kraft ni skickar mig. Ni hjälper mig att se klart och rätt och ni ger mig mod ♥️ TACK!!!

Så bra..Barnen är ju viktigast, och så smart av dig att prata med anhöriga..Styrka och beslutsamhet skickar jag dig??✨..Du har redan fixat en massa saker tidigare..Nu är det din tur att få leva som du önskar utan fylla och andra jobbiga saker som det medför..❤️