av Mindchaos

Mindchaos
tors, 2019-09-19 - 07:37

Som så många andra här så har jag varit en relativt aktiv (läsare) men icke interaktiv besökare innan jag tog steget att skriva det här förstås. Första gången jag tog mig hit var för cirka 3 år sedan. Då hade jag inga direkta problem (inte alkoholrelaterade i alla fall). Tyckte att det kändes skönt att jag inte hade ”hamnat där” ännu och att jag med lätthet kunde fortsätta min konsumption.

Om ni har läst på vad ”egot” samt ”superegot” innebär så kanske ni har driftat iväg i tankarna precis som jag och börjat ifrågasätta dina egna tankar mer och mer. Ett av mina ”jag” vill mig illa, vilket egentligen är helt sjukt när jag tänker på det, men så är det (så upplevs det). Ni vet den där rösten som alltid säger emot allt. Ifrågasätter att ni ifrågasätter att det ifrågasätts. Den del som är paranoid och utgår från att alla vill dig illa, att du inte passar in någonstans och så vidare. Den är i konstant kamp med ett annat ”jag” som stöttar och motiverar. Vem som vill ta till alkoholen som medel för att tysta dessa ”jagen” är jag osäker på.

Jag tror att insikten och förståelsen har växt en del på senare tid, då jag har börjat förstå varför det är såhär. När du får en tanke och ska komma fram till en slutsats så kommer den slutsatsen ifrågasättas med alternativa slutsatser. Oftast handlar det om negativa tankar och oftast vinner den ”positiva” tanken (beror ju på vad det handlade om). Av den kapaciteten hjärnan har och den erfarenheten som gör att en slutsats kan göras så kommer alla alternativa slutsatser att beprövas. Det här är i grund och botten bra. Jag måste känna mig säker på att slutsatsen är väl beprövad och är den absolut mest logiska och rimliga slutsatsen som kan ha gjorts baserat på min hjärnas förmåga. Det är dock illa när vissa erfarenheter har gjort att ”jaget” som negativt ifrågasätter fått mer kraft. Har mer eller mindre utvecklat någon form av paranoija - misstänker jag.

Tillsammans med social fobi som har funnits hos mig så länge jag kan minnas är inte det här en bra kombination. Du som inte vet vad social fobi är och vad det innebär för individen bör inte läsa sjukvårdens beskrivning. Tycker den är oerhört fattig. Så som dom beskriver det så går en person med social fobi runt och tänker tankar som ”jag duger inte”. Så är det inte. I grund och botten ligger det något i det men det är knappast de tankarna man brottas med. Jag maskerade min sociala fobi genom att bli någon annan. En ”clown”.

I vuxen ålder efter några års medicinering av antideppressiva försvann den masken och den sociala fobin blev starkare än någonsin. Har lite svårt att veta exakt när det blev som värst och vad som triggade, men är rätt säker på att mina perioder med panikattacker förvärrade situationen avsevärt. Social fobi för mig är helt okontrollerbart. Du kan välja att utsätta dig för situationer där din hjärna slår på alla larmsystem som finns i kroppen (vanlig metod för KBT), men jag är lite osäker på om det hjälper. Det är bara obehagligt och jobbigt och ger mig inte direkt någon bättre insikt. Jag vet vad problemet är för mig. Det svåra är att det är ett automatiskt system som slås på när man minst anar det och definitivt i situationer där man minst vill att de ska inträffa. För mig har det mer handlat om en självuppfyllande profetia. Speciellt när den där ”dåliga” delen av min hjärna fått mer kraft och de tankar som uppstår den vägen mer eller mindre realiseras. Det kan vara så enkelt som att du befinner dig i en social situation där alla har det trevligt men ni diskuterar ett ”känsligt” ämne. Nu menar jag inte känsligt specifikt för mig, utan mer ”i den här situationen vill man inte visa några avslöjande tecken”. Och vad händer? Jo kroppens larmsystem slås på och du får en panikattack - och folk runt omkring missbedömer situationen. Så ja, i grund och botten tror jag att det handlar om att man inte vill bli missbedömd men det går inte att ”bara tänka sig förbi det”. Inte när hjärnan är tillräckligt ”infekterad”. Tack älskade hjärna för att du samarbetar med mig :)

Men i alla fall. Bortsett från ovanstående så är jag en person som gillar att diskutera de ”större frågorna”. Jag gillar att gräva och jag gillar att hitta frågor. Frågorna är det som driver mig. Sådan har jag varit hela livet. Jag måste, bara måste veta hur saker och ting fungerar. De större frågorna vet jag att jag inte får något svar på men det är där jag gillar att vara i tankarna. Mindre frågor såsom ”hur fungerar TV:n” eller ”radiovågor, vad är det för något”. Alla sådana frågor har besvarats aldeles för djupt. Jag vet hur allt (allt jag är medveten om) fungerar (när det kommer till teknik). Övriga områden har jag bara rört ytan på.
Tänker mycket på orsak och verkan. Det bör vara en universell sanning, men vad vet jag. När du får en tanke eller snarare blir medveten om en tanke så betyder det att tanken fanns innan du blev medveten om tanken, eller snarare signalerna i hjärnan som slutligen tolkas som en tankeverksamhet av ditt medvetande ”triggades” av något utanför medvetandet. Vad triggade dessa signaler? Tänk bara tanken att vi är medvetna om att vi är medvetna. Kanske ser ut som ett fattigt påstående på ytan men gräver du lite så får du se. Vi vet effekten/verkan, men ”vem” var orsaken. I ovanstående exempel så är medvetandet alltså effekten. Så vill vi ju inte tänka? Det betyder att något underliggande som ej ligger i vår ”kontroll” styr. Vi blir således åskådare som tror att vi kan påverka en match vi inte ens är med och spelar. Vi kan knappast påstå att det existentiella ”jaget” sträcker sig förbi vårt medvetande men ändå händer det så mycket i hjärnan som inte triggats av medvetandet. Har vi någon kontroll över huvud taget eller är det bara en illusion? Här vägrar jag tänka att vi inte har kontroll. Det skulle göra allt ganska meningslöst minst sagt. Den tanken ligger ändå där som en potentiell slutsats och oj vilka panikkänslor som triggats av liknande tankar...

Religion..oj oj. Nej det ska vi inte gå in på. Kan bara säga att jag blev hjärntvättad som barn och att den hjärntvättningen varit extremt svår att ”tvätta bort”. Kanske har det något med den klyvenheten jag upplever i min egna hjärna. Tankar som varit ”sanna” har blivit osanna. Vem kan jag lita på om inte mig själv? Nog om detta.

I alla fall. Såhär håller min hjärna på hela dagarna. Varje sekund av varenda minut. Kanske inte är så hälsosamt, men jag ”gillar” det samtidigt. Jag stöter sällan på människor som vill sitta och diskutera på den nivån. Kanske tänker dom att det är meningslöst eller så förstår dom inte vad jag menar.
Jag förstår mig inte på kallprat.

”Fint väder”
”Ja.. det är fint”
”Var har du köpt den där tröjan?”
”HM”
”Ok”

Lite överdrivet men ni förstår vad jag menar.

Hur som helst så har detta lett till att jag umgås väldigt mycket med mig själv. Isolerad med mina egna tankar. Jag både älskar och hatar att umgås med mig själv. Ibland får tankarna lite för mycket utrymme, nästan så att det blixtrar i hjärnan. För många tankar samtidigt. Alkoholen gör att jag kan umgås med mig själv på ett lugnare sätt. Tillsammans med mariuana (som jag brukar väldigt sällan) kan det uppstå en rätt häftig kontrast i tankeverksamheten. Dels blir jag medveten om fler tankar som är väldigt löjliga rent ut sagt och andra tankar som följer en mer logisk natur kan man följa med ner på djupet. Oftast mår jag dåligt av mariuana. Får ångest och många dåliga tankar får mer ”färg” men det har faktiskt varit lite som terapi för mig. Dels att göra något som tvingar mig att möta mina dåliga tankar men också för att få lite mer insikt i hur min hjärna fungerar. Jag vet... det låter löjligt. Jag förespråkar absolut inga droger. Försöker bara förklara hur jag har använt det. Mariuana utan alkohol blir nästan alltid en skräckupplevelse. Alkoholen gör så att jag kan möta dessa ”skräckupplevelser” och titta på dom konstruktivt. Alkohol har använts nästan varje dag i 3 år. Mariuana i perioder senaste året. Kanske med 3 månaders mellanrum. (Är en bit över 30)

Nu försöker jag få mitt beslut att bli offentligt så att mina övriga ”jag” svårare ska kunna ta över. Det är mitt ”primärjag” som talar nu. Jaget som faktiskt har en fin framtid, som vill jobba sig uppåt, växa i sig själv. Den delen av mig själv som i alla fall vill detta och vet vad som behöver göras. Det andra jaget ”alkohol-jaget” är rädd och gör allt för att dränka problemen. Problem från förr, potentiella problem i framtiden, ja ni vet. Skulle egentligen vilja skriva ner allt som har skett i mitt liv. Beskriva de minnen från upplevelser som tillsammans med egot/jaget har format det tankemönster jag idag har. Detta för att få en djupare förståelse.

Förväntar mig att ni tar det jag skriver med en nypa salt på samma sätt som jag gör med övriga påstådda ”sanningar”. Har nog lite av ett destruktivt tänkande. Inte generellt sätt men för min egen lyckas skull. Söker inte bara efter svar utan söker mer efter frågor, men många frågor leder till rätt miserabla tankegångar.

Det bor en väletablerad tanke i min hjärna som vägrar lita på någon eller något, ja inte ens på mig själv och definitivt inte på mina tankar. Allt ifrågasätts. Att det ifrågasätts ifrågasätts. Vetskapen om att vi inte kan veta något till 100%. Ja, inte ens om du ser, hör, känner eftersom att detta endast är dina sinnen. Signaler som tolkas i hjärnan. Det enda jag kan lita på till 100% är tvivlet.

Men i alla fall; alkoholism är en sjukdom. Nja, skulle inte påstå det. Att tänka på det sättet gör att vi bortser från verkliga omständigheter som gör att vi vill dricka. Sedan så förstår jag inte hur folk beskriver den där bakfylleångesten? Jag får ångest efter en fylla men det kopplas knappast till några tankar om huruvida jag gjort bort mig dagen innan. Det handlar mer om en ångest jag inte riktigt kan ta på. Trots det ser jag att nästan alla beskriver det på det sättet. Det vill säga att de får ångest för att de oroar sig för vad de gjort dagen innan, vem de råkat ringa eller vem de skrivit till och så vidare. Känner inte igen mig i det här alls. Det känns mer som något bubblande inombords. Ingen konkret tanke på varför ångesten finns där utan i stället konstaterar jag att alkoholen ger kroppen dessa symptom helt enkelt. Jag kanske är själv med det här, men det tvivlar jag på.

Så ja, nu är det slut med alkohol!

Dags att möta mig själv på riktigt.

Om någon har en liknande problembild eller tips och trix på hur man står ut med sig själv så bomba på med kommentarer.

Hur bygger man upp ett socialt liv igen?

Kom precis på mig själv att jag har skrivit lite väl mycket (men ändå för lite). Någon som orkat läsa genom allt?

Ha en fin dag allihopa

Vinäger
lör, 2019-09-21 - 15:46

Ja, det går inte att undvika att se att du är en grubblare. ? På gott och ont. Självklart är det bra att fundera och ifrågasätta det som händer, men när tankarna tar över kan det bli jobbigt.

Känner igen mig i viss mån, även om jag kanske inte grubblar i samma utsträckning som du. Önskar ibland att vi inte var anonyma. Är säker på att du och jag skulle ha mycket att prata om under en fika.

Men nu får jag nöja mig med att önska dig lycka till i mötet med dig själv.

Kram

Mirabelle G-S
lör, 2019-09-21 - 21:19

Välkommen hit! Jag känner inte heller igen den dagen-efter-ångest som handlar om vad man gjort, sagt osv på fyllan. Jag dricker för mycket vin ensam hemma i soffhörnet. Svårt att göra bort sig då. Likväl finns ångesten där när berusningen ger vika. Tänker att det nog är kemiskt. Hjärnans signalsubstanser i obalans, typ. Vad gäller grubblerier klår du till och med mig. Spännande tankegångar har du. Jag vågar inte ge mig in i dem desto mer, eftersom jag vet att jag får svårt att släppa de där frågorna som inte går att besvara. Och så kommer ”den stora meningslösheten” med tillhörande ångest som ett brev på posten. Efter en utmattningsdepression försöker jag öva på att stanna i det konkreta ”här och nu”, låta något jag kan se, höra, känna, smaka eller lukta uppta mina tankar innan de rusar iväg med mig åt femtioelva olika håll samtidigt... Önskar dig välkommen hit till forumet :)