av Berra

Ångesten tar mitt liv...

mulletant
tors, 2019-08-01 - 07:05

och blev desto gladare nu. Härligt att läsa, ser ’min’ föreställning om det fina uteköket för min inre syn. Jag avskyr hettan, nu är det onödigt svalt här men vi ser fram emot de ljumma, mörka kvällarna när ljuset från ledlisten kommer till sin rätt och kröner hela härligheten på ett fantastiskt sätt. Magnifikt✨✨✨ / mt

Berra
mån, 2019-08-05 - 00:26

..och ja, jag har redan börjat skälva, ångesten kommer krypandes längs med ryggen, snart är jag där...på jobbet.

Men...som sagt en vecka återstår och det är bäst att göra det bästa av den.
Så har det varit de förra semestrarna, jobba hårt med något projekt första veckan, och sedan varva ner de andra två.
Det funkar men det har blivit lite kyligare och vi har haft det lite svårt att sitta ute om kvällarna.

Uteköket då, jajamän funkar alldeles utmärkt, har inte brunnit upp än.
Lite våghalsigt att peta ner en kolgrill i bänkskivan, men det funkar, har massor av värmeisolerande lösningar.
Två kvällar har vi kört från båda stugorna, och sedan spela sällskapsspel i paviljongen ända fram till klockan tre på morgonen.
Eftermiddagskaffet kör vi också där efter att fått igång det elektriska, så hittills har vi använt den.
Visst har det funnits fylla, svågern och svärsonen körde på hårt i förrgår och mådde därefter under gårdagen.
Man märker hur drickande eskalerar, det ska vara nya drinkar i parti och minut, och lite hur det muntligen tar över våra samtal.
Försöker inte låta det ta över mina sinnen, utan låter det problemet ligga hos den som äger det, dvs den som dricker alkoholen.

Tiden vid stugan är både lat och intensiv på samma gång, svårt att formulera i ord.
Vi bygger och fixar en massa, har lite svårt att sitta stilla, saker och ting går sönder och behöver en ständig tillsyn.
Spången till bryggan körde sopbåten sönder, lagad, nedersta trappsteget på badstegen trasigt, bytt och fräshat till.
En grind till hundnätet ordnade vi till på spillvirke, har tröttnat att fastna med foten i nätet när man kliver över.
Men så när vi slappar så gör vi det ordentligt också, somnade på solstolen idag ett par timmar, dreglade ner madrassen med en snusfläck.

Samtidigt får man inte heller glömma att försöka njuta av livets små stunder.
När man hoppar helt näck i havet efter att ha suttit nästan en timme i bastun jag och svågern, det iskalla vattnet som nästan helt lamslår kroppen som om den försökte säga..är du helt dum i huvudet.
Efter någon minut har kroppen vant sig vid det kalla vattnet och när man stiger upp på bryggan så säger den...tack det där var skönt!
När man tar sista kvällskissen ute vid kisstratten och det är helt kolsvart ute, och alldeles tyst...
Man tittar på en stjärna som lyser mellan träden och upptäcker snart att det är ett flygplan för att den blinkar på långt håll.
Bäbisen gnyr i rummet bredvid och hundarna ligger båda i våran säng, den stora på täcket vid fötterna den lilla ligger sked med mig under täcket och inte ens en prutt kan få den att vilja gå därifrån.
Den lilla voffsingen älskar morfar och kunde inte låta mig vara ifred när jag låg på solstolen och sov, den kom fram med bollen i munnen stod på min rygg och släppte den i skallen på mig tills jag vaknade, hörrö här kan du inte ligga och slagga din slöhög!
Jag busar med dem hela dagarna när jag tar mig tid, och det är väl det jag får sota för i längden.
Myggbetten kliar något vansinnigt på anklarna och jag kan inte låta de vara ifred, också en semesterrutin.
Såg i badrumsspegeln att håret har blivit ordentligt blekt denna semester, kontrasten mot solbrännan är ganska så markant.
Vid närmare titt så är den inte blond, utan herrejösses, håret har blivit riktigt grått i år, precis som det anstår en morfar!

Imorgon tar vi en tur till civilisationen, vi behöver bunkra upp av både mat och dryck, och många kassar med pant som behöver tömmas.
Jag skulle nog anse att bara ca 1/4 av dessa har innehållit alkoholhaltiga drycker, resten låtsasöl och läsk.
Ja vi lever gott härute på ön, trots att vi lever mycket mer spartanskt än hemma, kanske är det just det som gör det så mycket mer levnadsvärt?
Allt har sina konsekvenser, inte bara spola i muggen så är det borta, eller stoppa in disken i diskmaskinen, eller ladda tvättmaskinen.
Ibland försvinner strömmen och man upptäcker hur sårbar man är och hur beroende man är av alla faciliteter.
Här får man ta tag i sakerna om det ska hända något och man måste alltid ha en reservplan.

..och ja, jag har smakat på allas drinkar för att bilda mig en uppfattning, men vet ni?
Jag har stannat där, vet var min gräns går, smaka går bra, men att berusa sig, där går min gräns....
Hur spartanskt man än lever under för sorts förhållanden, så behöver jag inte utsätta mig för mer onödiga risker.
Jag stoppar vi 0,5%, under det är det fritt fram, men varför ska man dricka mer när man inte är törstig längre?
Alkoholen sätter helt andra spärrar har jag märkt, de flesta inga alls..

Tjing!

Berra

Berra
mån, 2019-08-19 - 01:19

..och genom det öppna fönstret hör jag hur regnet vräker ner utanför.
Klockan har passerat tolv och en ny vecka har tagit sin början.
Ligger och sparkar mellan varma lakan, kroppen kan inte komma till ro, trots att jag har varvat ner framför teven hela kvällen.
Det ör alltid en obehagskänsla inför fem nya arbetsdagar, man vet aldrig exakt vad den har i sitt sköte.
Kanske ör det därför jag har svårt att komma till ro...

Tittar ut genom samma fönster och ser hur stora rännilar passerar förbi vår garageuppfart, det studsar ringar på dess yta av regndropparna och de är lätta att se i det oranga ljuset ifrån gatlyktan.
Det skvalar ifrån regntunnorna när de rinner över, är jag missnöjd?, nejdå.
Regnet behövs och det gör mig absolut ingenting att det regnar på natten, jag har t.om lagt ut gödning på gräsmattan så jag är bara glad åt det...
Men vad svårt det är att få ner vilopulsen på mig, det kryper inuti benen, och på utsidan är de svettiga, men fötterna fryser nästan alltid.
Så min sovstil eller försök till det ser ut som en gammaldags sockertång, täcket täcker allt utom knäna som sticker ut halvvägs.

I mitt huvud håller helgens intryck på att sorteras in i kronologisk ordning, kopplat till mina sinnesintryck och känslor.
Vi har varit på resande fot med två andra par för att se på en föreställning ca 30 mil härifrån med hotellvistelse.
Mycket skratt och mycket upplevelser, sena kvällar och tidiga mornar, och ja...det var jag som körde.
Kanske till de andras stora fördel, de behövde inte oroa sig för när de skulle sluta dricka på småtimmarna, jag fanns ju där.
Min nykterhet underlättar alltså för andra att kunna dricka mera, en av nackdelarna med att vara nykterist.
Men det blev inga spritorgier för det, ganska sansat men långt ifrån nyktert.
Envisas med att provsmaka allt för att bilda mig en uppfattning, och när det smakar sprit om drinkarna så gör det ingenting, det är mycket värre om de inte smakar starkt, vilket skulle kunna missbedömas och överkonsumeras.
Vid middagen drack herrarna båda samma lokalt bryggda öl till maten, men innehållet hade olika färg, en ljus och en mellanmörk?
Så kan det nog bli när produktionen har små serier.

Oj nu vräker det ner utanför, och vi har verkligen haft varierat väder under helgen, ömsom regn, ömsom sol.
På vägen hem var regnet lika kraftig så att vattnet sprutade som en solfjäder runt bilen, risken för vattenplaning var nog överhängande.
Så man får vara glad att man lever i ett land med variation i vilket fall, tänk de som bor t.ex i Thailand, de har alltid sol och en hemsk värme blandat med mycket hög luftfuktighet.
Som en anekdot kan jag berätta att för många år sedan hade vi en delegation från Thailand som skulle lära sig vår produktion på jobbet för att en del av den skulle förflyttas till just Bangkok, de sade första gången de var här...
”You live in a very luxurous country” sade deras arbetsledare.
Jaha tänkte jag, och fick tanken på att vi har ett ganska så gott levnadssätt i det gamla svedala...
”You have aircondition even outside”, fortsatte han....!
Och för dem var kyla en lyx, bara sådant som fanns på fina affärer och på hotell.
Nästa gäng som kom i mitten på November stod utanför personalingången och de stod länge med sina plastsandaler och kände på en isfläck på asfalten, de som bara sett is i drinkar tidigare.
Så det som vi kan anse vara ett dåligt väder kan för andra vara en ren lyx, beroende på vartifrån man kommer.

En annan grej som jag fick lära mig i veckan då jag gick på en arkeologisk rundvandring i mitt egna bostadsområde.
Vår mark har här varit bebodd i 2500 år, och på just vår plats så kom tamgrisen som en nymodighet, vi var först med att ha de äldsta benresterna med just grisdelar och det var en lyx, stod t.om högre i rang än de andra kreaturen såsom kon och fåret.
Folk lär ha vandrat långväga för att få prova denna delikatess, tänka sig grisen....en delikatess.
Så är det inte nu, nu är kossan högre i rang.
Vi lever i en föränderlig tid, vissa saker tar tusentals år att förändras, andra saker kan vi förändra själva på bara ett ögonblick.
Som t.ex att sluta dricka alkoholen.

Nu har min stackars hjärna löst en del världsproblem färdigt för ikväll, det slet lite och jag tror nog att ögonvråna klibbar lite mer nu än när jag började skriva i tråden, så jag ska ge den ett försök med att slappna av helt med lite musik i lurarna.

Ha’ de’

Berra

mulletant
mån, 2019-08-19 - 02:41

Jag är vaken och ångrar lite att jag lovat jobba några behövda timmar på mitt gamla jobb. Att påminnas om en hel ’påtvingad’ arbetsvecka, och en till och en till... gav min lilla insats dess rätta proportioner. Jag tänker att det är ganska precis nio år sen nu som jag hittade till forum, till Carinas anhörigblogg och köpte mina första böcker om medberoende och missbruk. De första tveksamma stegen till ett förändrat liv som jag är tacksam över. Jag läser sporadiskt här numera; följer dig, Adde, santorini, även PP och Pi och några andra som jag känner mig ’bekant’ med. Tillströmningen av nya känns både hoppfull och tragisk. Hoppfull för att mänskor hittar hit och tragisk för att det skall behövas. Innehållet i berättelserna är detsamma fastän alla människor är unika. Different but same, same...
Även här hos mig öser regnet ner och det gör mig rakt ingenting, inte heller dagtid. Det är vilsamt och kravlöst.
Hoppas din vecka blir en bra vecka! Jag ska göra det bästa jag kan av min. / mt

Berra
mån, 2019-08-26 - 00:40

..och tagit måndagen ledigt, bara sådär....
Helgen blev knökfull och tiden räckte inte till, så vi tog till en nödlösning, och tar semester imorgon.
Lördagen var fullbokad med att gå på kalas, och det blev sent, ja och trevligt för all del.
Men sopförjan kommer bara två gånger per säsong till stugan, och den kom idag under två timmar.
Så upp tidigt för att ta oss ut till stugan, kånka och släpa grejer som omöjligt gå att elda upp senare i höst.
Men åka över dagen är rent slöseri med tiden, så jag tog semester och frugan kan jobba på distans.
Och vilken tur vi har med vädret, det har regnat fyrtio millimeter under senaste veckan, och nu tjugosex kanske tjugosju grader.
Vi har njutit varje minut i solen, kanske årets sista varma dagar, på kvällen kommer daggen med ruggig kyla.
Fukten kryper en ända in på skinnet genom kläder och allt känns nästan kladdigt, kroppen kan inte andas men fryser ändå.

Så hör ligger jag i min säng, men inte den ordinarie utan vid stugan, ute är det alldeles kolsvart och en enorm...tystnad.
Så tyst att det nästan är obehagligt, långt ut i viken ligger en ensam stackars segelbåt, och vi kan höras dess röster på flera hundra meters avstånd,, man kan höra hur blodet pulserar i sina öron.
Man märker att semestertiderna är över, för det är alldeles lugnt, överallt, helt stilla och kav lugnt på sjön, trots att det blåste rätt rejält på dagen.
När man tar sista kvällskissen så tittar man upp på en helt klar stjärnhimmel, det spritter av små klara lampor över hela himlavalvet.
Kan stå hur länge som helst tills nacken blir helt stel, och det känns som om man stirrar ut i all evighet, en oändlighet utan stopp.
Man är nära naturen och lever märkbart under mer av dess regler, hör styr vädret mer, sol, regn, blåst, kyla, värme och mörker, och man får anpassa sig efter det eftersom vi är ute mycket mer hör ön hemma.

Man känner sig underordnad men rättar sig efter det, och det känns bra eftersom man ändå inte kan förändra det.
I mitt tidigare liv så tyckte man att alkoholen hade samma prioriteringar, man kunde inte ändra på det och man anpassade sig efter det.
Strunttankar, egentligen, det går visst att förändra, och det sitter i tanken, i huvudet...
Tacksamhetsbönen...ge mig styrka att förändra det jag kan....och inse skillnaden, ett mycket bra visdomsord.
För varje dag ökar min styrka att förstå att alkoholen har ingenting mer i mitt att göra...
Eller så tänker jag så här, jag kan visst dricka alkoholen, inget som förbjuder mig längre, jag är vuxen nog att förstå dess konsekvenser.
Jag får....men vill inte, vill inte konstig i mitt beteende och bli ångerfull, må dåligt få konstiga tankar och så vidare...
Jag vill ta en större kontroll över mitt liv, förändra det jag kan, och inte lägga energi på sådant jag inte kan rå på...
Jag kan styra mitt drickande, men kan inte rå på vädret.
Jag kan förändra nuet men inte gårdagen, jag kan se positivt eller negativt på morgondagen ( ja bortsett från måndagar då..) och på så sätt så ett frö om hur det kan komma att bli, blir dagen skit så kan jag glädjas åt att jag såg positivt på den fram tills dess i alla fall.
Eller som kärringen sade som grät vid fel grav, då var det ingen glädje med den sorgen.
Eller som norrlänningen sade, du ska nog se att det blir skitväder i morgon också, man måste tänka positivt!

Med det sagt så har jag nog tömt nattens funderingar, efter att ha lyssnat på frugans suckar och jämrande i sängen bredvid.
Hon måtte ha drömt mardrömmar, hon är nog lite mörkrädd här ute i vildmarken, riktig stadsbrutta man har skaffat sig.
Själv funderar jag på om jag ska skyffla skit eller påta i trädgården under morgondagen, det är nästan samma sak men lite olika tid på hur länge det har legat i jorden, ja och i det ena fallet hur mycket man ska rengöra fingrarna innan man bakar sig en ny snus.

Mors Berra

Berra
mån, 2019-09-02 - 01:22

...är att överföra min bakfylleångest till mina barn.
Svårt att avgöra om det är en bra egenskap eller inte, kanske är den genetisk.

Min gamle far var absolutist, hela sitt liv, min mor påstår att farfars supande skrämde honom som liten.
Pratade med henne igår om det, och även han blev hånad för sitt nyktra leverne,
”tänka sig att hon inte kunde ta sig an en man som inte kunde ta sig en sup då och då...”
Så misstänksamheten har vi båda fått uppleva, min far och jag, men inte samtidigt eftersom jag blev nykter efter hans död.

Men för ett återkomma till vad jag har lyckats med, jo sprida den vidare till mina barn, bakfylleångesten...
Sorgligt ja, men kanske nödvändig...
Min dotter hade ett par präktiga rotfyllor, och fick ångest dagen efter, hon har definitivt tagit det väldigt lugnt efter det.
I lördags morse kom grabben hem halvfem på morgonen, vaknade fortfarande på förmiddagen med en hemsk ångest.
Han kunde inte sova för i hans huvud snurrade det en massa tankar om vad han hade gjort under natten.
Han hade lyckats ringa en kund och skickat en massa dumma mess på natten, han vred sig i ångestkrämpor i soffan.
Jag såg på hans minspel att han inte mådde så bra, kände igen mig totalt.
Han tog en dusch men inte heller det lyckades dämpa hans oro.
Satte sig i utemöblerna på baksidan med en kopp starkt kaffe, såg ner i golvet och jag såg att han skämdes...
-Jag kommer att bli som du pappa, sade han..
-Vadå svarade jag.
-Jag kommer bli nykterist i framtiden, precis som du...
Nänä fortsatte jag, bli inte det, det är skittråkigt, lär dig dricka med måtta bara...
Tillsammans med frugan berättade vi om vänner som inte klarar av spriten längre och som vi klassificerar som alkisar.
Och att vi inte umgås med dem längre för att det bara var alkoholen som band ihop oss, vi skapade en förändring, för vår egna skull.

Han suckade och tyckte nog att livet sög ordentligt just då, jag kände empati och förstod hur ångesten grävde i hans mage.
Ja det gör ont, det går över med tiden tills han har fått lite distans till det.
Han berättar om mer dumheter som hände, vi försöker varken trösta eller på något sätt släta över det, han måste få bearbeta det själv.
Vi kunde bara berätta ur våra egna erfarenheter, och hur det lindras lite med tiden.
På kvällen skulle vi iväg på femtioårsfest, så det var mer kalas på gång, men han bangade inte, han följde med trots den hemska baksmällan.
Inte tog han en endaste droppe med alkohol, ingen återställare eller försök till att lindra ångesten med mer alkohol.
Tvärtom var han väldigt öppen med sig baksmälla och ångest bland gästerna, några skrattade åt han och andra kände medömkan.
Först på söndagen blev han lite piggare efter att fått lite mera sömn, men oron gnagde i hans kropp, han var inte samma glada kille.

Vet att sådan här brakfyllor brukar dämpa hans drickande framöver, frågan är väl bara hur länge?
Men hoppas på att han finner en gyllene väg till att få ett bra socialt drickande, ett som fungerar framöver.
Självklart måste de unga få trampa i klaveret några gånger tills de finner sina begränsningar, för vissa tar det lång tid ..

Men det gör ont i ett faders hjärta att se sin egna son ha en sådan ångest, en självupplevd sådan, som fick mig att resolut sluta dricka själv.
Jag vet att det gör ont, ja helvetiskt ont och att det med tiden blir värre för att sedan aldrig sluta helt.
En livserfarenhet som jag inte vill att de själva ska få uppleva utan kan bromsa sitt drickande i tid.
En svår balansgång som inte alla klarar, ibland undrar jag inte om det ligger i generna.

På femtioårsfesten då?
Tja fem flaskor alkoholfri öl på fyra fyllchaffisar säger ju lite om hur dåligt omdöme de hade, dålig framförhållning.
Flaskorna var ju avsedda för mig, men jag fick dela med mig av dem, alla vill inte dricka sötsliskig läsk på fester..
Två tredjedelar gick hem när det blev för kallt och ruggigt på sena kvällen, resterande kvalade sig till A-klassen och fortsatte resten av natten och efterkommande morgon med en vidhängande bakfylla.
Fick lite bilder skickade till mig nästföljande dag med hur man hade staplat grejer på ett sovande ansikte, klassiska fyllbilder.

Själv har jag också magsmärtor men av helt naturliga orsaker, skönt att veta.
Några dagars tarmvila med fasta läker ut allt elände, det händer någon gång per år och jobbigast ör att sitta och räkna tuggorna när andra äter och magen knorrar frenetiskt av hunger och samtligt tvärlåst.
Idag var det ett födelsedagskalas till, och alla go’saker på kaffebordet rev i suget, men det var fortfarande bara ett hungersug trots allt.

En helg ett liv, man känner att man lever i vilket fall, och visst är det skönt att jag fortfarande ser problemen större med att dricka alkoholen än glädjen att få dricka den.
Tio och ett trekvarts år, still going strong.
Men det är dock mycket tack vare att andra forfarande dricker den som håller min övertygelse uppdaterad.
Hade jag inte sett nackdelarna eller inte velat sett dem, så vet man inte hur det hade gått.

Tack min son för att du offrade dig i helgen, det stärkte mig ett tag till, men jag hade helst sett att du hade sluppit.
Och tack den tredjedel som stannade kvar på femtioårsfesten och festade resten av natten, era bilder stärkte mig också ett tag till.
Jag vet hur ni mådde, och jag kan inget annat säga att ni förtjänade det, det var en risk ni tog i beaktning när ni inte insåg era begränsningar.
Lätt att bara efterklok, bättre att vara för-klok.

Nästa uppdatering redan om fyra dagar, då vi har firmafest på jobbet, och jag vet redan vilka som är lågoddsare.
Man ser så mycket man egentligen inte vill se när man är nykter, den verkligheten som inte dimmas genom en berusad syn.
Skrämmande men verklig, kanske jag är dum som fortfarande väljer att gå på fester, vad tror ni?

Tjopp!

Berra

Berra
mån, 2019-09-16 - 00:35

..med bara två ”likes” och inget svar så trodde jag att jag hade gjort mitt på forumet.
Det känns svårt när man bara skriver rakt ut i tomma intet, och intet svarar tillbaka...

Jo jag vet att jag inte är någon speciellt aktiv medlem på forumet, jag svarar inte i andras trådar, kommer inte med goda råd, tröstar sällan utan håller mig i min egna tråd...
Jag har varit där ni alla är och passerat den, minns med obehag hur det kändes när man inte kunde lita på sin egna intention att kunna hålla sig nykter, utan att man nästan alltid trilllade för någon omständighet som gjorde att man föll tillbaka till alkoholen.
Det var alltid andras fel, tyckte man då, alltid lättare att skylla ifrån sig, själv var man alltid oskyldig till allt.
Man tyckte att andra ”tvingade” mig att dricka, eller att omständigheterna gjorde det..
Tills den dagen då jag aktivt var tvungen att gå emot mina principer om att våga sticka ut, att våga säga nej...
Och vara beredd på att möta frågorna, varför?
Vad hade jag för svar utan att erkänna mitt missbruk, att väga svaren på guldvåg utan att erkänna alltihopa, ett uns av verklighet i mjuk förpackning?
Men kunde också bli förvånad över de reaktioner om att jag var ”duktig” som inte drack, och att andra mycket väl hade gått i samma tankar men inte fått arslet ur vagnen..
Kanske det hade varit enklare att säga det rakt ut, jag är en alkis och sedan fått stått ut med allt hyschande och pysslande bakom min rygg.
Men det kanske kom där i alla fall, utan min vetskap, vad vet jag..

Hursomhelst, idag är det en självklarhet, jag är Berra och jag dricker inget med alkohol i, så det så, alla vet som behöver veta det.
Och det finns som oftast alltid ett alternativ för mig, och de som ändå för tillfället inte vill eller kan berusa sig.
I min omgivning har det skett en förändring att det alltid ska finnas ett alternativ, och då inte lättöl, läsk eller vatten.
Jo jag ör nöjd så, och så får det fortskrida, åtminstone för en överskådlig tid framöver.
Jag vet inte om jag för alltid kommer vara nykterist, jag får ta det den dagen då det kommer, OM den kommer..
Just nu känns det inte så, och jag får sitta stilla i båten och acceptera läget, det här är mitt, OCH jag har kontroll över det.
Och har jag kontroll över det så är det bra, det hade jag inte när jag drack, och det vill jag inte under några som helst omständigheter uppleva igen.
Som en liten anekdot kan jag berätta att under helgen tände svärsonen en av mina snuskigt dyra cigarrer tagen ur min humidor vid stugan.
Snurrade på en cognac-kupa med en nästan lika fin lagrad rom, och frågade ....
-Du är inte sugen va?
Jag svalde hårt men svarade utan fördröjning att det vågade jag inte längre.
Jag syftade naturligtvis på garren, men hans fråga kunde lika gärna handlat om alkoholen.
Och det konstiga i situationen hade varit att svaret blivit lika rätt där också.
Nu är man en beroendepersonlighet och det gäller ju faktiskt ALLA former av beroende, rökning likaså.
Att sluta röka är en jobbig sak, men inget man måste göra i samkväm med andra, alkoholen ör djupare rotad än så.
Nu gjorde det ingenting att han röker upp mina garrar, en efter en, han kan klara av situationen utan att få ett beroende.
Bättre att de används medans de är någorlunda fuktiga, blir de torra kan man lika gärna röka björklöv.
Bättre att de går åt medans de har något värde, ingenting man kan briljera med om de ändå inte går att använda.
Ingen blir ju imponerad av en sönderrostad veteranbil, eller hur?

Så, för att återgå till veckans händelser, ja eller två..
Stora grejer har hänt, mitt barnbarn har döpts, i andra landsänden.
Själv ör jag väldigt traditionsbunden och trodde att vårat barnbarn skulle döpas i ”min” kyrka, där generationer ligger begravda.
Men lika envis var barnets pappa, och först blev jag stött, men sedan förstod jag ju att för honom var det lika viktigt som för mig.
Och han är ju ändå barnets pappa, och hur bra blev ändå inte det.
Hela min släkt färdades de dryga femtio milen och kyrkan låg himla fint på en kulle ut över havet, allt blev så bra.
Många såg det som en weekendresa med hotell och grejer och vi fick god tid att umgås allihopa, sånt som man inte får i vanliga fall då alla far hem efter dopfikat, så där fick jag ge mig, och så mycket bättre det blev...
Okey allt blev inte helt bra, lite dramatik innehåller väl ändå en dålig såpa, eller hur?
Grabben och hans tjej gjorde slut precis under den helgen, hon åkte hem på lördagskvällen under gråt och tandagnissel.
Ja alla var ledsna, det bölades både här och där, och hela vägen hem i bilen, mamma med...
Många försökte trösta den rödgråtna lillemannen, och han var helt förkrossad, första kärleken gör alltid ont, vansinnigt ont.
Såg reprisen av mitt egna liv gå upp i ridå, men jag var inte på långa vägar så öppen med det mot andra då.
Tappade femton kilo på några månader och förlorade både bästa kompisen och första flickvännen i samma sväng.
Berättade om min upplevelse för honom och bad honom att sluta älta det som varit, och försöka i den mån det går att se framåt.
Inte lätt, jo jag vet men det tar tid att lappa ihop ett brustet hjärta, ärren gör det svårare att brista framöver men också svårare att dela med sig av, att inte lägga all pålitlighet på ett enda ställe, att spara lite till sig själv är bra att ha så är det lättare att få upp självförtroendet igen.
Så helgen som gick, gick högt och lågt på samma gång.
Tråkigt att förlora en fin kommande svärdotter och hennes familj, men det kommer flera tillfällen och att ha tilltro att ens barn väljer nästkommande med god urskiljning, någon som de ska kanske orka leva resten av livet med, och bilda familj med.
Livets Stig är inte alltid spikrak, och då och då snubblar man på dess rötter, men hade den varit bred som en motorväg och asfalterad så måste den bli jäkligt långtråkig att vandra på, så man får curla lagomt mycket, hur mycket man än älskar dem.

Det finns tusen saker till att berätta om, men om fyra och en halv timme ringer mobilen igen då jag jobbar morgonskiftet om än tillfälligt ett par veckor framöver, föregående två blev det kvällsskiftet och det passade en kvällsmänniska som mig ganska så bra, men blev inget familjeliv alls, och som ni vet, familjen är viktigaste i mitt liv just nu, och har så varit hela tiden, bortsett från den tiden då jag drack...
Då var bara berusningen det viktigaste i mitt liv, och må den tiden aldrig komma tillbaka.

Over n’ out!

Berra

Strulan65
mån, 2019-09-16 - 07:31

Tror många liksom jag gillar måndagar med dina betraktelser, det ingår i min rutiner.
Så snälla fortsätt med det, viktigt att få veta att livet är bra efter år av nykterhet// kram Strulan❤️❤️❤️❤️❤️

mulletant
fre, 2019-09-27 - 05:14

bästa forumbrorsan Berra! Jag skriver lite till morgonkaffet och ser att du fick för dig att ’du gjort ditt’.
Jag är övertygad om att du och Adde behövs här med er långa erfarenhet. Du vet att det var ni som gav mig mitt första tunna, sköra halmstrå till hopp! Två nyktra gubbar, de bästa forumgubbarna i världen.
Jag kan också så väl förstå att inspirationen tryter emellanåt. Jag skriver sälkan här numera. Läser lite sporadiskt och selektivt. Det blir så.
Det viktigaste för mig är att ’gamla forumvänner’ inte bara försvinner. Det kan göra mig orolig. Vi fäster ju oss vid varandra, vi som delat så mycket liv.
Stora morgonkramen, ha en fin dag! Och trevlig helg förstås, idag är det fredag! / mt

Berra
sön, 2019-09-29 - 01:18

..för era uppmuntrande svar, det hjälper mig att vilja fortsätta skriva ett tag till.

Ja här går livet i sin stilla lunk, eller egentligen inte alls, det beror på hur man ser på det.
Vi har vartenda helg uppbokad, förra helgen åkte vi till ett litet gårdshotell frugan och jag med ett presentkort jag hade fått när jag handlade för mycket pengar på ett byggvaruhus.
En helt öde stad där säsongen garanterat var över, vi spatserade helt ensamma på byn en lördagseftermiddag, tror vi mötte bara fem personer på en och en halv timma, två av dem med pizzakartongen i högsta hugg, en med hund.
Roligaste var nog mötet med en skrotnisse som hade sin gård precis utefter en av huvudgatorna, han var glad över en liten pratstund och vi gick runt i hans hus där det fanns en massa antikviteter inom citationstecken.
I mitt huvud rullade bara inledningsmusiken till Albert och Herbert, saknade bara klapprandet ifrån hästen, vad var det han nu hette?

Just nu befinner vi oss som vanligt i stugan, och det har ni nog hört till leda nu, men det är nöstsista gången för i år, om två veckor stänger vi för säsongen, så denna helg har vi traditionsenligt eldad i eldningsgropen, det blev träden som föll för nyårsstormen som fått lämna tillbaka sin koldioxid till luften igen.
Tidigare så hatade jag verkligen hösten, men har med åldern lärt mig att börja uppskatta den, antagligen för att sommaren så definitivt var över.
Nu är det lugnt på ön, inga grannar eller barnskrik, knappt några båtar heller, luften ligger högt och klart och vi är verkligen ett med naturen.
Träden färgar horisonten i alla vackra höstfärger, rött, gult, orange, brunt och naturligtvis grönt.
Det som inte har motsvarat förväntningarna är detta tjat om svampexplosionen, det är knappt mer än en vanlig sommar faktiskt.
Trots idoga timmar i skogen, tror jag bar varit ute i tio timmar på två veckor, och lika besviken varje gång, det blir en svsmptoast till lilla frugan om man har tur, det är hon värd.

I en plastpåse i hallen ligger mina eldningklöder och luktar f-n, de ska hem och tvättas.
Svågern och jag tog en välbehövlig bastu på eftermiddagen och fick bort röklukten, vi var modiga och tog ett nakendopp från bryggorna i kanske ett fjortongradigt hav, hoppade precis vid badstegen och väl med huvudet under ytan kändes det som tusen nålar på benen, jag "sprang" upp för stegen igen och precis då, när kroppen förstod att den inte skulle dö kommer den där härliga känslan, wow!
Det är lite speciellt att stå på en kall och regnvåt brygga barfota, Linda in sig i en ljummen badrock av tjock frotté, titta ut över havet som nu är grått av regn och med en massa prickar av kyligt regn, horisonten nu inlindad i grått regndis, och man känner att detta, det är att leva en bit mer än det vanliga vardagslivet, och man känner bara en sådan där lycka, det klafsar i trofflorna av vattnet som rinner ner efter benen när vi går alla trappstegen upp till bastun igen och tar en sista uppvärmning innan vi duschar av oss sista röklukten.

Väldoftande påbörjar vi middagen i varsin stuga och möts sedan upp i en av dem för gemensam kvällsmat med minst trettio levande ljus runtomkring oss medans mörkret faller utomhus, nu är det verkligen höst och vi myser så mycket vi kan tillsammans.
Alla fyra somnar sött framför en långfilm på teven som vi alla har sett hela eller delvist förut.
För en timme sedan gick vi ner till vår lilla stuga och kröp in mellan varma täcken, och jag är alldeles för pigg för att kunna somna nu.
Jag får invänta nästa sömntåg som straff för att jag tog mig en liten tuppis framför teven.
Men det är det här som är livet, att kunna ta det lite lugnt och göra som man vill, jobba sig skitig om dagarna, tvätta sig ren och sedan äta god mat i goda vänners lag på kvällen, ganska så anspråkslöst egentligen.

Låter det tråkigt?
Nej inte alls, det är en väldig skillnad mot tidigare då alkoholen ökade stressen hela tiden, man låg nästan alltid i tidsnöd, och jag antar att det var för att alkoholen alltid skulle vara högst prioriterad, man fick stressa igenom hela dagen så att man fick tid till att dricka.
Nu kan jag njuta av tiden som jag har till förfogande, stanna upp och reflektera, är det här bra, och det är det oftast.
Det finns ett lugn inom mig som jag inte har kännt tidigare, och enkla saker har fått mig att finna glädje igen.
Att umgås med de som inte dömmer mig, som bryr sig om vad jag tycker och tänker, att få bjuda på ett ärligt skratt då och då.
Att prata om djupa eller besvärliga ämnen utan att känna skam, att blottlägga sig utan oro.
Och i ärlighetens namn, jag tror att nykterheten har en stor del i det, jag behöver inte dölja en av mina största hemligheter längre.
Inget smusslande och inga lögner, jag lever ett väldigt konkret liv där inget kommer som en besvärande ångest dagen efter.

Är jag tacksam?
Ja det är jag, och tack till mig själv att jag stod ut med allt besvär den omställningen det blev att bli nykter.
Livet är mycket enklare nykter, inget tryck över bröstet om saker som tynger mig, saker som jag har sagt eller gjort.

I morgon är det en annan dag, lika bra som denna, då ska vi gå på höstmarknad, ytterligare en bra sak med hösten.

G'natt

Berra

mulletant
sön, 2019-09-29 - 06:05

Det låter härligt det du beskriver om helgen. LördagsLycka! I mina ögon har du ett rikt liv med familj, vänner, arbete och vila. Nykter Närvaro i Tid och Stund.
Jag behöver också en ’riktning’ när jag skriver. Någon mottagare där ute i cyber space. Till skillnad från dig är jag inte beroende av svar - just nu slår mig tanken att jag är självtillräcklig (låter inte sympatiskt) - jag behöver en mottagare men skriver för min egen skull. Och när jag satt punkt är det liksom klart. Färdigt. Sen får det landa och bara om det landat hårt (blev en hård Brexit) behöver jag ett gensvar. Annars är jag fri sen. Har överlämnat tankarna och orden.
En gång, på den tiden vi ofta delade natten och ångesten du och jag, skrev du att jag är din stjärna i natten. Så vackert sagt. Det glömmer jag aldrig!
Ha en fin dag på höstmarknaden och en skaplig arbetsvecka! Stora kramen och tack för att du finns / mt

Pi31415
sön, 2019-09-29 - 07:15

hette hästen i Albert och Herbert, Berra!

På tal om TV-historia, så går det en bra dokumentär på SVT Play nu om Lennart Hyland. Bl.a. handlar den om Hylands alkoholism.

Ha en bra söndag Berra!

Fenix
sön, 2019-09-29 - 14:20

Berra för dina texter och dina tänkvärda ord om det nyktra livet. Läser alltid dina inlägg, men kommenterar långt ifrån alltid. Nu gör jag det:-)

Adde
sön, 2019-09-29 - 19:25

Adde muttrar lite över epitet "gubbar" som Mulletanten myntade här :-O Skulle väl stå "gubbe" = Berra ??? Jag är ju rena ungdomen :-))