av Azalea

Azalea
sön, 2019-09-29 - 22:55

Hur funkar det att vara en periodare?
Jag misstänker att min man är det. Han dricker som besatt under 1 vecka, 3 veckor men även upp till 2,5 månader i sträck. Äter inget, gör inget mer än köper nya flaskor när de gamla är tomma. Äter i stort sett ingenting under dessa perioder.
Hur klarar man sig?
Kan man komma ur detta beroende?
Hur ska jag som anhörig klara av att växla från "nirmalt" liv till totalt kaos.
Hoppas någon jan hjälpa mig att förstå

Tackohej
mån, 2019-09-30 - 08:49

Jag har haft liknande mönster även om jag inte hamnat i totalt kaos. Jag kunde helt enkelt inte sluta dricka. På slutet blev ett glas till många glas på kvällen. På morgonen kräver kroppen och hjärnan mer av giftet (alkoholen) för att inte hamna i en helvetes abstinens. Dricker för att vara normal liksom.
Man brukar beskriva sjukdomen i tre delar,
Fysiskt allergi - dvs kroppen vill bara ha mer efter substansen tillförs systemet.
Mental besatthet - allt handlar om när man får och inte får dricka osv
Andlig brist - den här biten är svår att förklara.
Jag själv har nu lyckats bryta mönstret och snart 8 månader nykter genom att först få hjälp av vården med avgiftning följt av antabus flera månader för att tvinga mig att bryta. Sen har jag börjat med AA och 12-steg. Min lösning och mångas lösning verkar vara just 12-steg för långvarig nykterhet. Annars kämpar man sig mest igenom en vit period liksom tror jag.
Måste vara fruktansvärt att vara anhörig till en missbrukare. Jag märkte hur min hjärna ändrades och inser nu hur sjuk jag var. Allt var andras fel osv.
Som anhörig har jag inga direkta tips och råd förutom kanske det trista att det inte spelar någon roll vad man gör, tror verkligen att viljan att sluta måste komma på riktigt inifrån den sjuka. Verkar vara så i alla skrifter, böcker och erfarenheter.

Azalea
mån, 2019-09-30 - 20:25

För att du tog dig tid att svara på min undran.
Du ska vara stolt över dig själv att du lyckats bryta loss dig och sakta men säkert jobba dig tillbaka. Det känns som att AA och 12-steg verkar vara det bästa behandlingen som är långsiktig.
Problemet jag har som anhörig är att det är total tystnad om det som varit, perioderna, det senaste kaoset var hemskt under två månader och nu dricker han inte sedan 2 månader och låtsas då som om inget har hänt.
Jag minns ju allt som hände och sades och har svårt att glömma och gå vidare. Känner att jag blivit en sur och bitter fru som inte kan glädjas riktigt. Väntar bara på nästa omgång liksom. Så jobbigt.
Ska man som anhörig ta upp det som varit eller vara tyst och bara vänta till nästa omgång?
Just nu går han nog på de vita knogarna och kommer att fortsätta med det eftersom han inte vill ta någon annan hjälp utom antabus under ett litet tag.
Tack än en gång och lycka till i ditt tillfrisknande. Du kommer att lyckas?

DetGårBättre
mån, 2019-09-30 - 23:46

Min far var periodare och jag är också en periodare. Nu hoppas och tror jag att jag slutat för sista gången. Tar dock en dag i taget nu. Jag tror det skiljer mycket. Min far tog aldrig upp något efter sina fylleperioder. Jag gjorde det inte heller som barn. Allt var ju bra och kärleksfullt mellan perioderna. Skammen hos min far var nog stor. Han hade nog stora problem inom sig som han aldrig löste. Jag vet inte om han försökte få bukt med sina alkoholproblem "på riktigt". Det är möjligt att han kämpade men att misslyckas och det finns de man älskar runt en som lider gör lidandet hos alkoholisten än värre.

Jag har alltid varit öppen om mitt drickande för alla. Dock har jag ingen partner eller barn som blir drabbad nära mig. Vänner etc kan till viss del bli drabbade men oftast stänger jag bara in mig och super i min ensamhet.

Jag tror dock att det måste lyftas förr eller senare om det ska kunna bli en förändring. Det måste vara något man kan prata om. Dock får du inte skuldbelägga ifall du vill nå framgång. Men är personen inte redo att sluta så kommer det inte hjälpa med att ni samtalar tror jag. Vad är han redo att göra egentligen? Jag t ex är helt mot antabus då det inte är en lösning på ett problem. Då kan de lika gärna bura in mig. Problemen som gör att man dricker är de man måste lösa. Självföraktet blir oftast större för varje gång man dricker dessutom.

Utåt är det alla andras fel. Du är säkert en dålig hustru, ni bor fel, hans vänner är korkade. För att kunna sluta på riktigt måste man gräva i sig själv och se sina egna brister och vara villig att jobba på dessa.

Att gå på vita knogar är bättre än att inte gå alls. Ni kan väl tillsammans gå på ett öppet AA-möte, dit alla är välkomna. Men alla är olika, jag är öppen för det mesta medan många ska lösa det på exakt en väg - sådan har jag till viss del också varit även om jag alltid varit öppen med problematiken. Alkoholen är en jävel då man alltid tror att man kan dricka bättre framöver.

Han måste hitta sin väg till ett nyktert liv där han trivs med sig själv. Be honom inte sluta för gott, eller för att sluta en viss tid. Han borde vilja sluta helt, men att det inte finns några absoluta förbud för all framtid. Nya beslut kan tas i framtiden. Ofta går det åt helvete den dagen man tar ett beslut att dricka igen. Vissa klarar det dock. Jag verkar inte vara en av dessa!

Viktigaste frågan... ja alla kan komma ur ett sådant beroende. Vilja och rätt väg! Men saknas viljan är det ett jävla kämpande. Har han ingen som han kan se upp till som slutat?