hehe Mirabelle, jag menar inte att skratta, man din berättarförmåga är så underbar och komiken får en ju att känna att man sitter precis bredvid och rent ut sagt garvar ikapp när de där icke önskvärda sakerna sker såsom borttagning av ansiktsmask/vaxningskit. Vilken pärs - jag vet PRECIS hur det kan vara. Rosa barnrumpa brukar vara det jag associerar mitt face med när det sker (hemskt att man aldrig lär sig, det har hänt fler gånger än jag skulle erkänna för någon annan än dig) ;)

Ja... Nu igen. Men alltså, människan promenerar, nej KLAMPAR dödsföraktande runt på min sista nerv. Vid ett möte idag fräste jag ifrån åt hen inför chefer och allt ? Jag tål inte att höra männskans röst längre, för allt som kommer ur munnen är helt verklighetsfrämmande, ovidkommande slöseri med andras tid. Jag har nu fått veta att chefernas plan är att bli av med fanskapet så fort som det bara är möjligt inom lagens råmärken. Jag antar det betyder att ingen kommer klyva’na med en spade... Är det olagligt att hälla salt på folk? Jag vet att det inte är olagligt att vara dummare än tåget, men det borde det fan vara. Nu ska jag iaf försöka finna ro i att hen är på god väg ut. Måste bara sluta spotta småspik. Adios, låt inte dörrn slå dig i arslet på vägen ut. Eller jo, gör det, och kliv in och ut tio gånger gärna, innan du försvinner ur min åsyn för all framtid. Wow, det är vad jag kallar ”a Hollywood ending” ?

Alkohol handlade ju det här forumet om... Min app säger mig att jag har passerat fyra månader nykter (minus min lördagsvurpa). Är inte ett dugg sugen på vin. Min reality check botade snabbt alla romantiserande tankar om guldkant på tillvaron. Efter så lång avhållsamhet blev ångeststegringen och ätstörningskopplingen så otroligt tydligt. Nej tack. Det klarar jag mig definitivt utan.

Hinner inte skriva då mycket just nu, men vill ändå önska dig en trevlig helg. Helvit, förstår jag. Härligt!

Får fundera över hur jag bäst bygger upp min Cola Zero-ranch. ??

Kram kram

Och dessutom ätstörningsfritt ? Har varit ute på lunch med kollegiet och demonen lämnade mig ifred. Inte ett dugg sugen på vin. Ryser av obehag bara av tanken. Och jag bara myser åt senaste nyheten - Dementa snigeln har sagt upp sig. Högst ofrivilligt. Cheferna tvingade fram det med gedigen dokumentation på diverse tjänstefel och löfte om replissarier, avsked på grått papper. Så det är visst straffbart att vara dum i huvet, trots allt ? Om jag har hållt mig ifrån att fläta till hen i två månader så ska jag nog lyckas sitta på händerna ett par veckor till...

Vilken jädra vinst - bra saker sker bra människor(och tvärt om då såklart) ;)

Grattis till den megavinsten, låt oss hoppas att det inte kommer en gräshoppa eller skvallerbytta nu bara :)

Ha en fin helg bästa Mirabelle, jag ska (som du vet) försöka med detsamma, vare sig det blir med eller utan A.

Något har hänt i mitt inre under de senaste månaderna. Jag vet inte om det är social fobi i samband med utmattningsdepressionen jag har lidit av under ett antal år tillbaka, kanske alltid... Men vad det än var, så tynger det inte mig längre. Idag ska jag tjänstgöra som klassförälder och ordna jippo för en av ungarnas klasser med medföljande föräldrar. Sådant gav ångestpåslag deluxe förut. Nu känns de lugnt. Visst, jag skulle hellre ligga hemma i pyjamas hela dagen och pilla mig i naveln... Jag har trots allt mina preferenser. Jag kommer aldrig tycka att sånt här lattjo är kul. Men jag är inte näst intill paralyserad av ångest. Det är inte plågsamt. Jag är oerhört tacksam för denna utveckling. Ha en fin lördag forumvänner!

Märkte att mina socialfobier minskade med nykterhet, i mitt fall tror jag att det har med att hjärnan har fullt upp med att upptäcka livet igen.
Den hann inte med socialafobier också vilket är enormt skönt, kommer en släng av det ibland men är hanterbart.
Så njut av dagen// kram Strulan

Ytterligare en nykter helg går till historien :) Klasstjofräset gick strålande. Till min stora överraskning hade jag till och med trevligt. Kors i taket. Tänker att det kanske inte vore helt avskyvärt att lära känna en del av de andra föräldrarna litet närmre. Wow, curb your enthusiasm miss Positive ;) En mamma berättade att hennes ungar har börjat dammsuga huset självmant, och har en aversion mot oordning på sina rum. Henne tänker jag inte lära känna. Avund klär mig inte. Söndagen vigdes åt golf. Det kan ha varit säsongens sista runda. Svingen går ”sådär” iförd lager på lager... på lager... på lager... och ylle på det. Jo, jag är ju en frysfjärt. Min expertis på området ”extremt varma kläder oavsett väder” skulle få vilken polarexpedition som helst att gråta av avund. Hoppas alla forumvänner har haft en fin helg och är laddade inför veckan som nalkas :*

Åh herregud vilken dag... Krishantering och eländes elände, och den jävla dementa snigeln. Kronan på verket - vagnskada på nya bilen. En idiot som stod och blockerade parkeringen när jag skulle åka hem. En unge som ringer hysteriskt och vill ha mamma nuuuu. Jag trängde mig förbi idioten, men var för kort i rocken för att se stenen någon annan idiot hade placerat i vägen. Skrrrraaaaaap. Hela högersidan ? Där tog problemlösningsförmågan stopp. Jag ringde min man och ylade tårdrypande ”Jag har sumpat den jävla helvetes biljäveln!!!” och så någon slags svårbegriplig redogörelse för min olycka, men mest svordomar... Makens respons ”Öh vänta litet, är DU skadad? Mår du bra?” Jag, fortfarande i yl-mode ”NÄÄÄEEE jag mår inte ett dugg bra. Jag är helt jävla KNÄCKT!” Makens respons ”Andas och lyssna. Allt är bra. Strunta i bilen. Det är bara litet plåt som verkstan får fixa. Ingen fara. Det viktiga är att du inte är skadad. Skit i bilen nu. Jag löser det.”

❤️ Ibland minns man varför man gifte sig med karln ❤️ Kanske är det därför det ska gå åt helvete ibland... Universums sätt att påminna om att man inte måste klara allt själv. Det finns en livskamrat att luta sig mot.

Vilken underbar make du har Mirabelle, wow.. precis en sån jag ska hitta nån gång framöver :) Jag kan också bli så där hysterisk, bägaren är fylld och rinner över - ledsen, arg, frustrerad och man bara släpper ut allt. Tror det är bra! Det får oss att släppa ut känslorna istället för att dricka på dem :)

Just ja, nu hänger jag även här i "Det vidare livet", nådde ju mitt mål för att komma hit, så nu fortsätter vi bara och kör - nyktra :)

Jag visste väl att du skulle bestämma dig för att hänga här ? Du är alldeles för envis för att komma fram till något annat ? Du behövde bara fundera färdigt ? Ja, min man är ett helgon vad gäller att bemöta känslosvall och känslosvaj ❤️ Haha, för ett par år sedan hände något riktigt dråpligt. Jag skulle hem och det hade blivit bäcksvart ute. Upptäckte att bilens annars automatiska lyktor inte gick igång. Blev nära nog utprejad från vägen av mötande trafik. Helt hysterisk ringde jag upp gubben (enastående problemlösningsförmåga, jag vet...) Jag ylade i falsett en lång stund innan jag stannade upp för att dra andan. Då hörs en förskrämd karl i andra änden ”Ursäka damen... Jag vet inte vem du tror att du har ringt... Men jag är rätt säker på att jag inte känner dig... Jag skulle gärna hjälpa dig, men jag är ledsen, men jag känner inte till din bil heller...” ??? Jag hade i min hysteri ringt ett av gubbens gamla nummer, som nu tillhörde någon annan stackars intet ont anande karl. Guuuuuud så pinsamt ?

Jag är så jävla förbannad så det sprakar om mig. Ikväll fick jag telefonsamtal från en (nu myndig) unge. ”Mamma kan du hämta mig efter jobbet?” Det visar sig att hen behöver eskort hem eftersom hen har blivit dödshotad av ett orten-gäng killar i yngre 20-årsåldern, då hen förhindrade snatteri för många tusentals kronor. De har lovat att de ska ”cutta” MITT BARN, leta upp hens familj och ”cutta” oss också. De behöver inte leta. Imorgon är det jag som går och kräver butikschefen på foton från övervakningskameran. Sen beväpnar jag mig med ett vedträ och letar upp dem. Så ska vi se hur tuffa de är utan tänder och ädlare delar. Jävla as. Min man insisterar på att så kan man inte göra. Nähe. Nästa gång ungen jobbar tänker jag hålla vakt iaf. Och av en ren händelse kommer jag ha en tegelsten i handväskan. Och jävlar nåde dem om de visar sig.

Imorse fick jag ett sådant där eureka moment... Jag har kommit till vägs ände med mina bälten. Det går inte att göra fler hål. Inte utan att paja nitar, dekorativa mönster etc. Vad göra nu? Svaret är - ät mer choklad. Och jag slås av hur många av livets vedermödor som kan lösas, eller i var fall lindras, med denna mening. Trött och hängig - Ät mer choklad. Äcklig lunch - Ät mer choklad. Orkar inte tänka middag - Ät mer choklad. Synd om mig - Ät mer choklad. Saknar guldkanten - Ät mer choklad. Stökigt hem - Skit i det och ät mer choklad.

Plötsligt slog det över. Jag har umgåtts med min svåger hela dagen. Vi mötte upp gubben i gamla stan för att äta middag innan de skulle dra vidare till en konsert. När vi fått in maten drabbade ångesten mig som ett ångvält. Hjärtat hamrar. Det gör ont att andas. Det tjuter i huvudet. Yrsel. Klump i halsen. Magen vänder sig ut och in. Tvingade mig själv att svälja ner några tuggor, för syns skull. Ville inte sabba grabbarnas kväll. Om min man hade sett hur det stod till skulle han säkerligen ha struntat i konserten och följt med mig hem. Kämpade mot tårarna hela vägen hem. Är hemma nu. Fortfarande gråtfärdig i största hemlighet. Nu är det istället barnen jag inte vill oroa. Hittade en bortglömd atarax, som jag tog. Väntar på att den ska ta udden av ångesten. Känner mig uppgiven. När ska det här ta slut? Jag är rätt säker på att ångesten utlöstes av det upplevda hotet mot ett av barnen igår, i kombination med att jag idag blev påmind om de stora ekonomiska konsekvenser familjens trauma förde med sig. Konsekvenser vi fortfarande inte ser någon ände på. Vi kommer att få leva med det, på samma sätt som vi lever med minnen av trauma. Jag trodde att jag hade accepterat, bearbetat och gått vidare. Men nej, jag lever fortfarande i skuggan av domedagen. Nykter är jag emellertid. Alltid nåt.

Håhåjaja, det blev till att rycka upp sig i rödaste rappet. Det är helt enkelt inte min lott i livet att få bryta ihop i lugn och ro. Just när jag postade mitt ångestladdade inlägg ringde minstingen. Hen hade åkt med kompisen till dens pappa. Väldigt mysko omständigheter runt den där kompisen, som minstingen lärde känna under en period då de gick i samma skola. Allt är liksom hemlighetsstämplat. De har flyttat runt hela tiden, och man får aldrig veta var de bor. Därför har ungarna alltid umgåtts hemma hos oss, då vi inte känt oss bekväma med att vårt barn befinner sig på hemlig adress och får skjuts hem av en hemlig människa vi aldrig fått träffa. Men nu hade de alltså fått ett ryck och åkt till pappan, på eget bevåg. Det visar sig när jag knappar in adressen på färddatorn att mitt barn befinner sig i ett av Stockholms ruffigaste områden. Långt hemifrån. Gissa om jag fick bråttom... Jag tror tyvärr jag klippte en fartkamera på vägen dit. Kände mig lagom tuff när jag satt i bilen och väntade nedanför det enorma lägenhetskomplexet. Flera orten-gäng strök förbi i mörkret och blängde in på mig. När det förlorade barnet äntligen dök upp hade hen inte vett att slänga sig in i bilen action style, så vi kunde rivstarta och fly. Nej hen gjorde sig ingen brådska, bara vinkade glatt och viftade med en enorm godispåse. Draw attention, why don’t you. Jag var nog tyvärr rätt kort i tonen ”Snabba på, hoppa in, stäng, lås”. Tror jag klippte samma jävla fartkamera på vägen hem. Det blir dyrt det här. Väl hemma visade minstingen en bild han hade tagit på kompisens urgulliga, jättesnälla hund. Pitbullterrier. I shit you not. Jag tänker inte enns försöka vara fördomsfri.