Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Bara måste skriva, trots att man bör undvika det när man är påverkad av alkohol.

Du gör det bra, vet vad som är viktigt för dig och dina barn. Jag beundrar dig.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men vet att man bör undvika det när man är onykter, så jag slutar här. ?

Kramar i massor till dig

Åh Lim!
Så skönt att få ett livstecken!
Du låter så bestämd och stark, som att du har landat i beslutet. Drar paralleller till min egen nykterhet - alla tidigare gånger när jag har slutat har jag undvikit att berätta det för människor. Jag har rationaliserat det med att jag inte vill he några falska löften, men egentligen har det nog handlat om att jag har velat ha en dörr öppen till alkoholen. Om jag inte berättar att jag slutar blir jag inte ifrågasatt om jag börjar igen...
Den här gången är jag bestämd. Och öppen med det. Jag VILL stänga dörren.
Tänker att du gör detsamma nu, när du väljer att prata med vänner om din man. Det tror jag är så otroligt viktigt! Inte bara för att ta dig ur situationen och inte kunna halka tillbaka in i den, utan också för att inte behöva böra allt själv. Du har varit så stark, så länge. Försökt hålla ihop en familj och ett äktenskap tillsammans med en människa som i sina handlingar jobbat åt motsatt håll. Nu är det din tur att kunna luta dig mot människor. Få kärlek och stöd. Inte vara den enda som är vuxen och tar ansvar.
Är SÅ otroligt glad över att du har tagit beslutet. Att du prioriterar dig och ditt och barnens framtida liv. Du gör så rätt.
???

Lim

Tack igen snälla ni för all stöttning.

Jag och min man har som sagt knappt pratat. Men igår kväll satt vi tillsammans i soffan. Han frågade om vi ska vara ovänner nu. Jag sa självklart nej. Men att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till honom. Allt är så konstigt.

Jag har ju verkligen tänkt mkt på allt som sårat mig. Grävt i mitt inre. Små detaljer och stora gräl. Svek och brutna löften. Tårar i natten och ensamhet under helger och ledighet. Tänker på hur patetisk och dumpad jag känt mig så otroligt ofta. Förr grät jag ofta över det men jag har lärt mig att förtränga. Men nu sipprar det ut. Alla minnen som jag tillåter komma fram.

Hade vi varit pratsamma och kramiga den här tiden så hade jag inte lyckats plocka fram alla dessa minnen. Men jag behöver det för att komma vidare. Varesig det skulle vara som skilda eller som ett par så måste jag vidare.

Vi pratade allvar igår i alla fall. Han är inte villig att sluta dricka helt. Och jag står fast vid att det är mitt krav. Men han kan inte ens förmå sig att säga att han ska försöka längre.

Jag försökte få ur honom varför han drack ett helt dygn nästan direkt efter han sa att han ska försöka bättra sig och vi skulle se vad dessa 6 månaders betänketid skulle ge. Men jag får inte ur honom några svar direkt.

Han är också helt oförstående när jag säger att han väckt mig så ofta och bråkat. När jag säger att han väcker barnen. Han ser det inte alls som något återkommande eller som ett problem. Men jag sa att jag vaknar på nätterna med enorm hjärtklappning när han är ute på natten.

En del av mig blir så jäkla osäker. Överdriver jag? För han verkar ju inte se problemet alls. Förstår inget av det jag säger nästan.

Han sa att tiden som är kvar till han flyttar ska han sköta sig och inte störa mig. Han sa förlåt för allt han gjort (fastän han inte förstår vad han gjort?)...

Jag är så ledsen idag. Tror det är för att vi pratade igår. Och jag känner att det är jag som bryter upp vår familj fast jag samtidigt vet att jag inte skulle gjort det om han bara kunde ge upp alkoholen.

Jag lider av att vi varit tillsammans sedan jag var tonåring och det kanske kommer en tid när vi inte pratar ens.

Sorg sköljer över mig när jag tänker på allt vi gjort och alla drömmar vi haft och uppfyllt ihop.

Men... Han kan inte välja mig framför alkohol. Det gör så ont att bli bortvald för en sån grej.

Jag drack förr men inte alls som han. Och jag vet inte om det är normalt eller vanligt för en alkoholist att på riktigt välja alkohol såhär istället för att försöka göra familjen och äktenskapet helt igen? Är det nån som vet? Varför gör han såhär? ☹️ Jag kan inte greppa det...

I alla fall. Efter igår så hamnar jag i en sån svacka. Vet varken ut eller in igen.

Han visade mig några lägenheter igår och pratade om vilken soffa han ska ha. Jag kunde knappt svara för jag vill säga "men snälla inte ska du väl flytta! Du ska ju sluta dricka och bo kvar" Orkar inte med allt. Orkar inte tänka på att han ska bo nån annanstans. Samtidigt som jag ju vet att så länge han dricker kan jag inte bo med honom.

En helt knäpp sak är att jag tycker det varit så lugnt. Att han inte druckit osv. Men i själva verket drack han i torsdags. För 6 dagar sedan alltså. Och då väckte han oss. Så vi klev upp kl 4 pga oron vi kände i magen.

Att jag tycker att 6 dagar är lång tid är ju i sig själv sjukt. Och det ÄR lång tid för honom. Nästan så jag undrar om jag räknat fel. Jag har ju lite släppt kontrollen.

Märker att jag saknar att vara kärleksfull. Men jag lägger band på mig. Det är så viktigt att jag visar med handling vart jag står i allt. Man får inte mig om man dricker. Men jag saknar närhet och ömhet. Saknar att skicka sms och hjärtan.

Å det var bra att jag skrev nu och faktiskt räknade efter och fick påminnas om att sist han drack och kom hem supersent och väckte oss var så nyligen. Det ÄR inte jag som hittar på saker.

Eftersom att vi verkar leva i olika verkligheter kanske det är ännu viktigare för mig att försöka stanna i min känsla. Jag är så nära på att försöka släta över allt igen. Allt för att slippa gå igenom allt det här. Vad är det för fel på mig? Varför slätar jag alltid över allt. Hur kan jag tänka 6 dagar efter hans nattliga fylla att vi kanske inte borde skiljas trots att mitt enda krav är att han inte dricker. Hur kan jag ens tänka tanken?

Jobbigt är det just nu i alla fall. Men det är ändå som att jag innerst inne inser att det är oundvikligt. För jag biter ihop på ett sätt jag inte brukar. Jag står fast på ett nytt sätt. Och varenda gång min man söker kontakt som om det vore som vanligt så stoppar jag det och påminner om det vi pratat om. Förr i tiden lät jag det bara vara då. Stoppade huvudet i sanden och låtsades som att allt var okej.

Just idag känns dock allt fel. Att stanna är fel. Att skiljas är fel. Inget känns bra i magen alls. Undrar när jag ska bryta samman? Mitt liv är svårt på fler plan dessutom. Detta är inte mitt enda bekymmer...

Klagosången slut för nu. Hoppas ni andra mår bra ♥️♥️

Och beskriver så himla bra..Jag känner igen känslorna av overklighet och bara gå vidare som vanligt..Med hjälp av många på forumet och i min närhet fick jag kraft att se sanningen..Just att bli lurad och förd bakom ljuset av den som ska vara min kärlek och bästa vän..Jag märkte mer och mer på mina barn hur skevt vårt liv hade blivit..Det gick sakta utför, så man märkte inte förfallet förrän jag lämnade relationen..Lim, du är stark och bra..Hämta kraft från dom bästa dagarna och tillåt dig vila när du behöver..Ilska kan ge energi..Stor varm kram du kloka kämpe❤️

Skriver inte så ofta i din tråd men läser alltid. Minns att du skrev på forumet när jag började här.
Jag tycket du verkar vara en så mjuk och känslig person och du värnar om din familj.
Att du och din man träffades som tonåringar gör nog att ni svetsats ihop känslomässigt och som efter flera år har övergått att ni mer levt bredvid varandra än med varandra.
Och Lim, det är klart att du känner sorg inför detta att skiljas. Det är ju inte konstigt att tvivla på om man gör rätt när man levt så länge i ett förhållande att det som är dåligt har blivit "normalt" i ens vardag.
Så försök se ljust på framtiden där du och dina barn kan leva i lugn och ro och umgås med vänner som ger positiv energi.
Önskar dig all lycka???

Kramar
???

Att du tvivlar på ditt eget minne, din egna upplevelser... Det är bara ett bevis på hur skadlig relationen är för dig. Din man är manipulativ. Han utsätter dig för narcissisternas favorit-strategi - gaslightning. När offret reagerar/agerar lyckas narcissisten få offret att ifrågasätta sin verklighetsuppfattning och tro att de egna känslorna är irrationella. Ett citat från queenbeeing.com ”Gaslighters make You feel crazy because they act like your reactions to their abuse is not rational ”

Du är inte galen. Du är inte överkänslig. Dina minnen är verkliga. Dina känslor är befogade. Dina upplevelser är verkligheten. Hans oskyldiga uppsyn är en medveten, manipulativ lögn. Kram!

Gör ju att man gärna själv”glömmer” det jobbiga och jävliga.Oftast för att det är så omvälvande att bryta upp, och för att det finns bra stunder också...Vi som även missbrukat alkohol själva, vet att minnet kan vara helt väck långa stunder eller bitvis.Själv har jag ringt många samtal utan att komma ihåg det. Även gjort en massa andra idiotsaker som fallit i mörker..Sen ljuger dom flesta beroendepersoner för att skydda sig och sitt missbrukande....Huruvida Lims partner är en N-person eller ej, är inte jag den som kan avgöra.Men helt klart har han stora a-problem..

Givetvis har inte jag heller vare sig tillräcklig inblick eller den psykologiska expertisen att avgöra om din man lider av någon personlighetsstörning alls. Jag tolkade alldeles för friskt utifrån min egen ryggsäck. Oavsett om din man manipulerar eller faktiskt inte fattar/minns, så är dina upplevelser sanning, dina känslor är befogade, och du gör helt rätt som agerar utifrån det.

Vad jobbigt, Lim! Det är klart att det är otroligt kämpigt och jobbigt och sorgligt att ta steget ifrån varandra, särskilt när ni har varit tillsammans så oerhört länge. Men under de senaste åren (låter det som när man läser dina inlägg) har ert förhållande inte varit en ömsesidig relation där ni växeldrar och ger varandra stöd. Det verkar helt enkelt ha varit du som har fått hålla ihop allt och vara den vuxna. Din mans relation till alkoholen är säkert en bidragande faktor.
Du HAR försökt. Du har varit tydlig. Du har kämpat och du har gjort ditt.
Han kommer inte att sluta dricka förrän han själv når sin gräns. Var den finns kan ingen veta - inte ens han själv. Klart är i alla fall att ingen annan kan sätta gränsen åt honom - han väljer ju alkoholen framför dig. Oerhört sorgligt, men det innebär att det är han som väljer att skiljas, inte du.
Du gör rätt, du gör rätt, du gör rätt.
Påminn dig själv om allt. Gräv, minns, skriv. Och tvivla inte på din känsla.
KRAM

Lim

Mirabelle jag googlade på gaslighting. Har läst om det förut men utan att tänka utifrån mig själv och min man. Men han utövar det verkligen. Särskilt när han druckit. Han kan ju säga typ "jag ska flytta" och sedan säga att han skojar. Att det inte går att skoja med mig som tar det på allvar.

Hans humor handlar mycket om att reta upp mig på olika sätt. Så som vissa barn kan göra ibland om inte en vuxen hjälper dem att förstå lekkoderna typ. Och när jag tillsist blir på dåligt humör så säger han typ "det går inte att skoja med dig. Jag ska snart dra ändå så blir du nöjd" och så sticker han till nån kompis. Alltså planen var ju alltid att han skulle åka bort (utan att jag visste) men han lämnar mig ofta med känslan av att jag varit tråkig som inte ens kan vara glad när han skojar och är på bra humör. Men hans skoj är ju på min bekostnad hela tiden och inte ett dugg roligt. Jag känner mig som en sur vuxen medan han är den skojiga grabben. Fastän han faktiskt bara retas. Alltså ibland är han rolig på riktigt och vi kan skratta tillsammans men det är sällan jämfört med det där retandet. Att bli retad på olika sätt tills man bara vill skrika är ju verkligen inte roligt.

Tack knaskatten. Han har egentligen aldrig växeldragit med mig. Jag har alltid varit den som tar ansvar. Men det är väl nu efter alla år som föräldrar ihop som jag helt enkelt knäckts. Ensamheten jag upplevt är inte normal. Allt har inte med alkoholen att göra utan han är rätt självisk som person tror jag. Men att leva med en självisk mansbebis som DESSUTOM missbrukar alkohol... Alltså det blir bara för mycket att bära.

Ja precis miss lyckad. Det är så omvälvande att bryta upp att man bara förtränger och förtränger gång på gång. Vill så gärna vakna upp och inse att jag drömt det onda. Vill inte behöva ta konsekvenserna av en skilsmässa. Tycker inte heller att jag förtjänar att behöva gå igenom det. Men... Ja...

Igår slutade min man jobbet tidigt. Som jag förstår det åkte han ganska direkt till en kompis. Jag jobbade sent.

Runt 21 kom han hem. Det är tidigt för honom. Han hade druckit. Han kändes dock inte direkt berusad. Men han skulle ju jobba kl 5 imorse så det var ju därför han kom hem så tidigt.

Nu var det cirka 3-4 timmar sedan han slutade jobbet och han har inte kommit hem. Jag vet inte om han jobbar imorgon ens. Men är han ledig så är han garanterat ute och dricker nu. Och det är DETTA som är en enorm stress att hela tiden leva i som anhörig till en alkoholist. Ovissheten kring allt. Om han kommer hem stupnykter så har jag ändå suttit hela kvällen med en klump i magen inför hans fylla. För jag kan aldrig tro att han inte dricker. Inte ens de gånger han lovat att inte dricka så har jag kunnat vara säker för han har kommit hem full massa gånger ändå.

Och så skulden jag känner om han kommer hem och inte har druckit. Skulden över att jag bara tror illa om honom.

Och det tär att vara redo för strid hela tiden. Redo för besvikelse. Även när han inte dricker så ligger oron där och höjer pulsen.

När man gått igenom hemska saker med någon som dricker så är ju även lukten av alkohol något väldigt triggande. Jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av lukten. Det är väldigt jobbigt faktiskt. Så det räcker med lukten för att jag ska känna för att fly. Pga det kan jag inte ens acceptera att han dricker en öl om vi ska vara tillsammans.

Ni kanske undrar varför jag inte vet ens om han jobbar imorgon. Det är ju märkligt. Men jag försöker liksom hålla mig ifrån det vanliga beteendet som hans fru. Jag övar på att vara separerad. Och det ligger inte i hans natur att berätta för mig hur hans arbetsdagar ser ut. Jag har alltid vetat enbart pga att jag frågar. Så nu har jag slutat fråga (om det inte påverkar hämtning av barnen).

Det känns bra att både han och jag får öva på hur det är när jag inte beter mig som hans fru längre.

Jag har slutat säga att jag älskar honom. Vi brukade säga det många gånger varje dag faktiskt. Sedan vi skrev på skilsmässopappren har vi sagt det ett par gånger till varandra bara.

Det känns som att det är bra att vänja oss av vid sådana saker. Långsamt liksom. Trots att det är smärtsamt.

Jag kan då och då chockas av att jag faktiskt gav honom en ny chans efter pappren var inskickade... Men att han inte tog den chansen!

Häromdagen sa han att han tror vi egentligen bara behöver semester ihop eller gå och fika och prata. Men om han trodde det... Varför skrev han på skilsmässopapper? Allt är så snurrigt och det är när jag försöker förstå allt det här snurriga som jag inte vet vad som är rätt.

Struntar jag i vad han tänker eller känner så är det lättare för jag vet ju vad jag vill.

Nåväl. Fortsätter härda ut dagarna och hoppas på en ljus framtid..

Kram ♥️

Det du beskriver är så hemskt. Att någon annan lyckas skruva om världen tills den passar den, tänja på sanningen och manipulera. Det låter fruktansvärt osunt.
En tanke som slog mig: är du säker på att din man verkligen har skickat in era papper?

Vad tänker du framåt nu? Hur länge ska ni leva under samma tak?
???

Det är skrämmande vad människor kan utsätta sina ”närmsta” för... Oavsett om det är medvetet eller inte så gör det stor skada på ditt självförtroende, din självkänsla och din framtidstro och tillit till livet. Tack vare lov att du är på väg ut Lim, och att dina barn slipper genomleva otryggheten, kränkningarna och övergivenheten deras mamma utsätts för. Du är deras viktigaste förebild. De observerar och lär sig vad de kan förvänta sig av livet. När du går visar du dem att även de är värda så mycket mer. Kram

Har för mig att jag fick stålsätta mig för att inte krama eller vara nära mitt ex, fast det hade känts bra..Tänkte som du att jag var tvungen att träna mig på att separera och bli singel..Efter ett tag visade mitt ex mer dåliga sidor och då var det lätt att det blev en barriär mellan oss..Vilket gjorde det känslomässiga enklare...Du är stark och bra lim..Du har stöttat mig mycket..Nu stöttar jag gärna dig..Du är så fin❤️Både som mamma och kvinna..Glöm aldrig det!!

Lim

Hej igen.

Ja knaskatten, papprena är inskickade. Man får hem en bekräftelse via post där det även står när man kan skicka in papper för att fullfölja skilsmässan när man har betänketid som vi ju har pga barnen. Han var väldigt ivrig med att signera och posta de där papprena... Han kanske ville göra det innan han hann ångra sig?

Ja mirabelle, jag försöker tänka så. Och jag hoppas kunna bli en ännu mer harmonisk och bra mamma. Om skilsmässan går bra utan bråk kan det ju bli så att jag kommer att må jättebra sedan och det får en positiv påverkan på barnen.

Tänkte på en till grej. Min man förklarar sina utenätter med att jag och barnen ändå är i andra rum än han. Vi tittar på film i annat rum eller gör andra saker och han är själv ändå. Och det är ju sant. Men det har ju vuxit fram av att han är så ointresserad av oss.

Om jag och barnen gör saker om dagarna medan han är med nån kompis eller ligger hemma bakis en hel semester till exempel... Är det konstigt om vi vänjer oss vid att han inte vill vara med? Vi har under alla år byggt upp ett eget liv utan min man om dagarna. Och nätterna med. Men han får det att låta som att han känner sig ensam på kvällarna så därför är det lika bra att gå ut och träffa folk. Så det blir mitt och barnens fel att han går ut för vi får honom att känna sig ensam.

Förut när han drack hemma undvek vi honom pga det. Dukade upp fredagsmys i sovrummet istället. Han har ju jagat bort oss liksom.

När han ännu längre tillbaka i tiden drack med kompisar här hemma så kunde det till och med vara så att jag och barnen hade det mysigt i vardagsrummet med chips och läsk och film. Men när min man skulle få besök fick jag och barnen byta rum. Så då lärde vi oss att sluta duka upp i vardagsrummet. Alltså... Det här utanförskapet han upplever på kvällarna är ju resultatet av hans eget beteende under många år.

Jag förstår att känslan av ensamhet han känner är sann. För han är ensam här. Det stämmer helt. Men poängen är ju att detta är skapat av hans egna val. Val som han gör hela tiden och som jag bett honom tänka på. Jag har bett honom komma till oss och vara med oss men han är ju inte intresserad. Han vill att vi ska söka oss till honom... Men det är liksom försent.

Hans känslor och upplevelser är alltså sanna. Pga det så är det svårt att argumentera emot. Men det finns ju orsaker bakom som han helt är ansvarig för.

Sedan blir det också lite orättvist att han kan ligga i soffan och vänta på sällskap medan jag gör läxor med barnen, ser till att de duschar, diskar i köket, går ut med hunden och lägger mig med barnen och pratar och myser och borstar deras tänder. Allt detta kunde han vara med på!! Men han vill ha sällskap i soffan. Men i en barnfamilj finns det tio andra saker att göra.. Men man kan göra dem tillsammans om man vill spendera tid ihop. Sedan somnar jag av utmattning och han känner sig ensam i soffan så kvällen efter sticker han ut och dricker istället. För stackars honom får ju ändå vara ensam hela kvällen och somna ensam.

Suck. Klockan är snart 23. Han är fortfarande ute. Det gör att jag arbetar upp en ilska så därför skriver jag rätt hårt om honom nu. Det gör mig arg att jag ägnar massa tid åt att tänka på hur han tänker och mår medan han antagligen skiter i hur jag mår?? Begriper han inte att varje natt han är ute (han har inte ens hört av sig) så finns både jag och hans barn hemma!! Okej om han nu skiter i mig men barnen då. De har inte träffat honom ordentligt på länge. Han såg dem en snabbis igår när han kom hem på kvällen.

Han klagar på att han är ensam hemma. Men han kommer aldrig på idén att ordna det mysigt åt oss och föreslå en film. Nej nej. Ska vi umgås måste det vara jag som ordnar det och oftast säger han ju nej ändå. Så jag har slutat fråga.

Det kommer ta några månader innan vi kan flytta isär. Men det är jag som kommer att bo kvar. Jag funderar på hur jag ska möblera osv. Men det ger mig mest panik för jag vill bara få det överstökat. Jag vill återta rummen som han har lagt beslag på. För så känns det. Det finns rum här som är hans och som blev det förut när han drack hemma. Rum jag undvikit sedan dess för att de påminner mig om hans drickande. Många gånger har jag drömt om hur jag ska ordna det hemma när jag bor utan honom men nu när det verkar bli verklighet känns det inte kul längre. Bara jobbigt.

Men det som ska bli underbart är att slippa exakt det som jag känner nu. Känslan att jag vill sova men ligger och lyssnar efter nyckeln i dörren. Fyfan. Jag går på toaletten hela tiden för jag är så rädd att behöva gå upp på toa om han kommit hem. Tänker på vår hund som vaknar när dörren öppnas. Allt som stör min sömn. Och kommer han komma in i sovrummet och väcka mig?
Det är terror det här alltså. För varesig han kommer störa mig eller lyckas smyga in obemärkt så ligger jag på spänn. Åren har gjort så. Det ligger som ett kroppsminne att vara beredd.

När vi pratar låter det som att han tänker att barnen ska bo mest hos mig. Och det är ju turen med att han förstår att de står mig närmare och behöver mig. För jag skulle dö om barnen skulle behöva ligga med oro i magen när de ska sova och så skulle jag inte ens finnas där. Det FÅR inte hända så ska barnen sova hos honom måste det vara noll alkohol med i bilden annars hämtar jag hem dem.

Jag måste hålla fast i den här ilskan för det är den som gör att jag vågar. Jag får inte låta mina sympatier för honom göra att jag själv fortsätter leva i den här skiten.

HAN gör det här. Just i detta nu gör han det igen. Han är ute och dricker fast han vet exakt vad jag känner. Det är klart han vill skiljas!!! Han vet ju exakt. Ändå säger han "hoppas vi inte ångrar oss sedan att vi skilts"... Men hallå? Du gör ju valet nu. Du fortsätter med allt jag ber dig sluta med. Du hade möjligheten att stoppa skilsmässan för bara några dagar sedan men du väljer att inte göra det. Det finns ingenting att ångra sedan. Valet görs NU. Jag fattar inte vad som ska ångras. För min del finns det inget val längre. Han visar mig ju absolut noll respekt och hänsyn.

Om han vill ha mig kunde han haft mig. Så enkelt är det faktiskt.

Lim

Tack snälla miss lyckad ♥️♥️ det hjälper så mkt att du gått vidare. Precis sådär tänker jag att det blir med oss också. Det är som att vi fasar ut varandra. För igår sökte han närhet men blev irriterad och gick iväg när jag rörde på mig på ett obekvämt sätt. För en vecka sedan hade han stannat och försökt ändå. Tror han börjar inse att det har ett pris...

Lim

Japp. Kl 4 öppnades sovrumsdörren. Han ville prata. Jag sa nej, inte nu. Jag sover!

Men tillsist klev jag upp (barnen vaknade också). Han ville säga att han inte vill skiljas. Att han älskar mig. Full som bara den. Jag höll mig lugn. Lyssnade. Han sa att han ska ändra sig men jag sa att du gör ju exakt samma sak igen nu. Du väcker och du är full. Han sa att han bara kan prata om det här när han druckit. Han vill inte skiljas. Han älskar mig. Han grät.

I 45 minuter pratade han. Så 4.45 sa jag att jag behöver sova. Då plötsligt blev han arg. Gick in till barnen som var vakna (stackars mina älsklingar) och säger "vi ska skiljas!". I 30-40 minuter pratade han om hur synd det är om honom osv. Han kallade mig egoist och vampyr som tar barnen (för att jag är med dem alltså. Jag tar dem inte utan jag är en mamma). När han somnat smög jag och mitt ena barn upp. Min andra sov vidare (det var bra för han behöver sova).

Alltså. På en vecka har han väckt oss två gånger kl 4. Hans argument för att det inte var fel denna gång är att det är lördag nu. Att vi kan sova sedan. Men snälla. Vi har två chanser i veckan att sova ut. Så förstör han det pga sin ENORMA egoism.

Jag sa till honom att han mår dåligt pga sitt alkoholintag. Jag sa att han är alkoholist (inte på ett taskigt sätt). Han började gråta. Men sa sedan att han inte är alkoholist alls. Men det är han. Han är det.

Lim

Jag har pratat med mina barn nu på morgonen. Lugnt och inkännande. Jag berättade vad det är som pågår och varför deras pappa beter sig såhär. Försöker att inte prata på ett sätt som smutskastar honom men försöker ändå vara så ärlig som jag tycker passar. Önskar jag inte behövde det men med tanke på hur min man drar in barnen så har jag inte mycket val känner jag nu. De behöver få höra en frisk förälder prata om det här allvarliga.

Måste förklara för dem att han säger många osanna saker och att det aldrig är barnens fel oavsett vad som slinker ur hans mun.

Min äldsta son sa att han förstår om jag vill skiljas. Han säger att han inte bryr sig för han tycker att hans pappa är konstig och inte snäll. Det här säger han alltså helt utan påtryckningar från mig. Tvärtom har jag ju försökt att hålla allt ifrån barnen för att inte oroa dem.

Men imorse sa jag att deras pappa har gjort sånt här i många år och att om han inte slutar med det så behöver jag få bo utan honom. Men att det kommer att bli bra.

Min man sa åter igen till dem att det är jag som vill skiljas. Han försöker göra mig till en bov men mina barn förstår bättre än så.

Nu har alltså min man sagt denna natt/tidiga morgon 1. Han vill inte skiljas 2. Han ska försöka sluta dricka 3. Vi ska skiljas (och sagt det igen till barnen). I den ordningen. Han förslog att vi kunde skriva ner imorgon på ett papper vad vi vill ska förändras. Och jag sa okej. Han ville försöka hitta en lösning. Men en kvart senare var jag en egoist och vi ska skiljas igen. Detta pga att jag ville gå ut med hunden och sedan lägga mig igen efter 45 av hans prat. Och jag insåg dessutom att barnen låg vakna så då kände jag att det fick räcka.

Att mitt barn säger att han tycker jag ska skiljas är ju väldigt allvarligt. Han har också fått nog av det här.

Min yngsta har det svårare och är rädd att behöva välja förälder men jag försöker stötta honom i att han inte behöver välja. Och inför mig behöver han inte oroa sig. Han får säga vad han vill och spendera tid med oss båda. Det jag är mest rädd för med honom är att han känner så mkt empati för sin pappa. Så jag sa att nu kommer deras pappa att tycka synd om sig själv ofta. Men att det aldrig är barnens fel om han gör det.

Önskar att min yngsta var ett eller två år äldre än vad han är. Men å andra sidan känner jag nu att jag måste rädda dem ur detta.

Nu när min son till o med tycker en skilsmässa är rätt så blir det en ögonöppnare om att jag inte överreagerar. Det är inte vanligt att barn vill att föräldrarna separerar. Han kommer förstås tycka sedan att han vill att vi ska vara ihop säkert också. Känslor i sånt här går ju upp och ner. Även hos mig så absolut hos ett barn.

Mina barn har börjat bråka mer med varandra och jag undrar om det har med allt detta att göra eller om det bara är en naturlig del i deras utveckling. Jag själv tycker det är otroligt jobbigt i alla fall för jag vill inte behöva bli arg. För deras skull och min.

Tänker de har ilska i sig nu som de tar ut på mig och varandra istället för på sin pappa? Men jag kanske har fel.

Lim

Min man sover. Jag är arg för att det är lördag strax innan kl 10 och jag redan varit vaken i 6 timmar. Det är inte klokt ju.

Är trött och redan hungrig på lunch. Vill städa och röja men orkar inte starta något.

Både baksidan och framsidan måste städas. Har inte gjort det än pga allt som varit.

Funderar ärligt talat på att sjukskriva mig nästa vecka. Vet att jag förlorar massa pengar och de på jobbet får det tufft utan mig men jag vet inte om jag orkar hålla upp fasaden en till vecka.

Behöver orka så mycket. Behöver fixa så mycket hemma men hinner och orkar ingenting i denna kristid. Behöver kunna hämta barnen tidigt så att de får lite andrum. Tror det är viktigt.

Att min man inte ville skiljas inatt kan lika gärna vara glömt idag. Och det är sjukt irriterande att han kommer sova hela dagen i princip efter att han öppnat Pandoras ask i natt. Han lämnar mig med spillrorna av sitt beteende.

Samtidigt vill jag att han ska sova så jag slipper honom runt mig.

Jag måste säga idag (ikväll?) att detta var droppen. Han får gärna försöka sluta dricka men under tiden måste vi separera. Han kan inte hålla på såhär.

Jag minns plötsligt en sak från min egen barndom. Jag var väl i början av min tonår.. 13 år kanske. Min familj var med en annan familj på semester. En kväll drack de vuxna ganska mkt. Eller papporna i alla fall. Det var midsommarafton och alla gick till en midsommarstång. Men min berusade pappa skulle ha ett djupt samtal med mig. "när jag dör ska ni minnas mig. Den här låten ska spelas... Bla bla bla". Min mamma kom för att hämta mig till dansen men då blev min pappa arg och sa att vi pratar här. "visst vill du stanna med mig?" sa han till mig. Det ville jag absolut inte men jag vågade inte säga nåt. Så jag satt där och lyssnade på hans berusade sorgliga tal. Fy i helvete alltså. Exakt så behandlar min man mina barn. Mitt i natten!! JÄVLA APA. Och jag känner mig så maktlös för stoppar jag honom blir det bråk på allvar och det skrämmer barnen.

Det spelar ingen roll om han inte vill skiljas. Jag vill skiljas!!!! Jag måste det!

Ett par år efter det där med min pappa så skildes mina föräldrar. Min pappa betedde sig väldigt illa den tiden mot både oss barn och min mamma. Men jag är så glad att de skildes. För min pappa hade samma makt över min mamma som min man har över mig. Och när de skildes lärde jag känna henne på riktigt för första gången i mitt liv.

Jag har inte reflekterat över detta när jag själv drack - jag var kvar på en nivå där min alkoholism tog fart. Din man verkar besitta en omogenhet där han väljer polarna framför er. Väx upp människa - den känslan får jag när jag läser dina inlägg. Samtidigt så vet jag hur svårt det är att bryta alkoholmönstret. Kanske trampar på tårna nu - ber om ursäkt för det i så fall. Inte min mening alls.

Nu med nykterheten så ser jag detta hos flera runt omkring mig som har alkoholproblem. De har ett omoget sätt att reflektera över livet. Som att hjärnan stannar upp och inte utvecklas. Sällan en alkoholist spär på med vuxenpoäng. I USA vid behandling av alkoholism så behandlas man samtidigt för "Baby King - Baby Queen" syndrome. Har skrivit om det i ett annat inlägg - googla så får du upp. Alkoholister blir små narcissister där jorden kretsar kring deras förbannade ego (så även mitt när jag drack för mycket)

Jag vill
Jag ska
Mitt liv
Mina behov

"Sjukdomen" utvecklar och ger näring till egot.

Din mans resonerande visar bara hur långt gången han är i sin sjukdom. Det låter som att han är medveten om problemen men inte ännu inte kan släppa. Som alltid så ligger problemet på den som har supit sig till ett beroende. Självklart ska man hjälpa den man lever med men om det inte fungerar - (du har ju försökt) så måste man gå.

Låt honom ta sin process utan dig - förhoppningsvis kommer det leda till att han kommer till insikt.
Om du är kvar så kommer garanterat samma hjulspår bara bli djupare. Han kommer antagligen nå sin egen botten.
Inget är heller hugget i sten - ni finns kvar. Han finns kvar men på olika håll.

Hur skulle det vara att lägga fram det på ett sätt där du markerar att - DU inte vill och DU kan inte leva kvar i detta. När och om din man vill ha hjälp så finns du kvar som hans vän.

Ni har barn ihop - så försök att vårda vänskapen trots allt. Hjälp honom på DINA villkor som medmänniska men på distans där du bestämmer reglerna. Du kommer att fixa detta galant genom din klokhet och ditt lugn - du har en sådan enorm styrka, Lim.

MM