av Dee

Talien
fre, 2019-10-04 - 06:57

"Jag strävade efter att kunna få livet att funka, full" ???
Japp, jag med... Då är man sjuk, utan tvekan. Jag är så glad att jag förstått det, att veta om det tror det kommer hjälpa mig mycket längs vägen!
Inspirerande och hoppingivande läsning för mig, på dag 47..
Tack ?

Dee
fre, 2019-10-04 - 10:35

Japp, då är man lite sjuk...
Jag kan inte förstå sådär i efterhand hur det gick till. Livet liksom. Men det gick. Tills det brakade.
På nått vis är jag jävligt tacksam att jag inte är född periodare utan fullblodsalkis. Att det är allt eller inget liksom. Det gör nog det hela så mycket enklare att acceptera att man är sjuk, man hinner liksom inte släta över perioderna med nyktra perioder där man distanserar sig till problemet.

Dag 47 är starkt jobbat, hur gör du för att hålla dig nykter?
Jag tog faktiskt hjälp av alkoholhjälpens program där man kunde va anonym.
Det är första gången jag ger nykterheten en ärlig chans, glad att ha fått se så mycket fördelar utan återfall emellan.
Tacksam för det!

Helmer
fre, 2019-10-04 - 14:20

Hej, gått i terapi totalt i 4 år= KBT och psykodynamisk terapi(PDT). Blivit utredd för ADHD, ADD, DCD och biopolär sjukdom och har inga av dessa diagnoser.Har varit på berondecentrum under 6 månader(ej inlagd) men under behandling. Har ätit antidepressiv medicin. Vad vill jag säga med denna information? Jo att jag provat en hel del för att bli nykter. Min sambo var med om en stor olycka för 10 år sedan och är sen dess förlamad, jag fick hjälpa till med allt. Folk slutade ringa och ingen fanns fär för oss, för vem vill umgås med sjuka människor...? Tog nästan kål på mig kan jag säga. Sen fick min mor svår bukcancer, som hon överlevde mot alla odds, men hon har varit så dålig, att jag fått hjälpa henne också i flera år. Samtal, alla dess samtal.....till sjukvård, hemtjänst, myndigheter, rehabcenters mm. Vet att många har det lika jobbigt och dom kanske kan hantera sin ångest utan sprit, men det kan inte jag..Jag vet att dricka är ens eget val och för en människa som inte har alkoholproblem eller svår ångest, så är det jäkligt lätt att säga. Nu håller jag på att dricka mig fördärvad och det hjälper ju varken min sambo eller mor, ja ingen. Konstigt nog hade jag 6 månaders nykterhet under både 2017 och 2018 utan medicinering. Men när ångesten vtider om kniven i ditt bröst och man kan fly några timmar, så blir det tyvärr ett alternativ.
Tack för ordet

Dee
fre, 2019-10-04 - 14:56

Att dricka alkohol är bara ett symptom på något annat bakomliggande, precis som du berättar.
För min egen del utvecklade jag sjukdomen delvis pga att jag har gener nära i släkten på båda föräldrarnas sida, sen många år av fysisk och psykisk mobbning i högstadiet som ledde till att jag tappade vem jag var och kände att det blev jobbigt i sociala sammanhang pga att jag inte kunde spelreglerna efter att ha levt länge isolerad och inte umgåtts med folk alls.
Att hitta alkoholen gjorde delvis mig till en mer utåtriktad person, men dövade också mycket av den ångest och sociala rädslan jag hade.
Senare kom den också att spela roll i att kunna slappna av, att kunna sova, att belöna mig själv med, tills dess att den blev lite för mycket belöning och man mådde skit dagen efter och behövde ta återställare och så var den riktiga cirkusen igång. Jag jobbade under min aktiva period nära 60-70 timmar per vecka, drev eget och var omåttligt populär i det jag gjorde, vilket hela tiden ökade kraven och prestationsångesten. Det dövade jag innan jag skulle upp och leverera med... just det, en liten jäkel.
Sen har det även spätts på utav min kollega som också har problem och är aktiv alkoholist, med att när vi drack tillsammans så kunde vi normalisera våra alkoholvanor nått så extremt.
Många pinnar i elden ledde till en rejäl brass helt enkelt.

Det låter som att du har det skittufft och jag önskar att jag kunde ta en del av bördan och bära åt dig.
Att dricka alkohol på ångesten skapar kemiska reaktioner i hjärnan, trust me, i know, vilket ger mer ångest och kan ge ihållande ångest längre än vad vi tror. Så var det för mig. Jag drack för att dämpa men fick bara mer ångest av alkoholen.
Finns där kanske någon som kan hjälpa dig till att få bukt med ångesten? Medicinering? Något att sova på?
Jag vet att det låter banalt och som en droppe i havet men det kan ju va en början.

Ta hand om dig och tusen tack för din delning ?

Helmer
fre, 2019-10-04 - 16:58

Tack Dee för din kommentar. Det var snällt. Ja förmodligen är det genetiskt. Har inte haft riktiga missbrukare i min familj, varken med droger eller alkohol. Däremot finns det psykisk ohälsa på ena sidan av familjen. Men när livet vänder i 360 grader, så är det svårt. Vet även att dricka alkohol kanske får en att må bättte för stunden med ångest. Sen mår man sämre, mkt sämre. 2-3 dagar senare först börjar man må bättre.
Ha en trevlig helg

Talien
lör, 2019-10-05 - 08:26

Jag är också glad av att vara fullblodsalkis ?.. på nåt vis är det lite: "when you see it, you can not unsee it"
Jag kan inte romantisera alkoholen eller tro att jag kan dricka lite.

Jag har försökt att hitta lösningar för att bli lycklig, i tron att mitt missbruk då skulle minska ner till ett normaldrickande. För helt nykter har jag då tidigare inte haft avsikt till. Det här är första gången jag försöker mig på nykterhet, för att kunna bli lycklig. En rätt häftig skillnad som jag drivs av!

Jag hittar inspiration i er alla här som kommit längre än mig, det ger mig hopp ?

Crna macka
lör, 2019-10-05 - 15:50

Det är faktiskt så enkelt. Sluta dricka, ta aldrig det första glaset. Om det finns andra bakomliggande problem lös dom så gott det går UTAN alkohol.Tyck om dig själv för den du är, skit i vad andra tycker, ingen bryr sig egentligen.

Mvh

Steffi63
mån, 2019-10-07 - 10:14

I fredags först då förstod jag hur allvarligt det var med mina alkoholvanor. Jag var så alkoholförgiftad att jag inte kunde gå ur sängen, hjärtat galopperad, ångesten skrek i min kropp, kunde knappt ta mig till toaletten, kramper m.m. Värsta känslan jag har haft i hela mitt liv, trodde på allvar att jag skulle dö.
Lördagen något bättre, fortfarande problem med hålla mig upp längre stunder för hjärtat och andningen hängde liksom inte med. Började googla om man kan dö av kraftig bakfylla, det kunde man inte men av alkholförgiftning. Detta skrämde mig så in i helvete. Tänkte är det detta du vill? Ta dö på dig själv sakta men säkert. Kom fram till att det är nu eller aldrig jag måste ta tag i mitt liv.
Efter lite mer googlande hamnade jag här och började läsa era inlägg, framför allt Dee’s. Kunde inte sluta läsa, det var ju jag. Inte i allt men väldigt mycket i tankarna, känslorna, ångesten och det beteendet. Idag är det måndag och börjar må hyfsat bra. Första natten sen i torsdags som jag sovit bra.
En dag i taget och aldrig ta det första glaset ska bli mitt mantra på min resa mot mitt nya liv. Förstår att det kommer bli jävligt tufft och många utmaningar på vägen. Förmodligen mycket ångest, för mitt mående bottnar ju i det.

Tack för en fantastisk läsning på era inlägg.

Dee
mån, 2019-10-07 - 12:28

Först och främst vill jag bara säga att det är suveränt att du här här! Du ska va varmt välkommen!
För det andra så vill jag understryka hur glad och tacksam jag blir när jag hör att någon säger ”det där är ju jag” om det jag skriver om här, det är den finaste belöningen jag kan få nykter - att kunna hjälpa andra till tröst över att inte va ensam. För det är du inte.
Och för mig var det exakt lika dant innan jag själv började skriva, inläggen här var något som gjorde att jag insåg att jag faktiskt inte var ensam.

Min nyktra väg kantas just nu av en enorm tacksamhet, lite mer än vanligt.
Jag är så jävla glad att jag är en fri själ, jag är så tacksam att jag slagit mig fri och att jag kan få känna denna tacksamhet och ödmjukhet inför livet - som jag faktiskt valde.

Jag vet inte hur många gånger jag varit sådär illa däran som du beskrev det, det är många.
Tack för att du vågar dela med dig!

Hur ser dina tankar ut kring framtiden och alkoholen?

Stor kram,
Dee

Steffi63
mån, 2019-10-07 - 18:42

för framtiden ? men tiden lär ju visa mig vägen och jag får ta varje utmaning vart efter de kommer.

Jag har ångest men vet inte varför. Jag oroar mig först och främst över kommande resa som kommer ske mitten av december, reser till vietnam i fem veckor med min sambo.

Jag har så länge jag minns varit en beroende människa av olika slag. Fanatisk i mina val, mitt destruktiva liv, mina destruktiva relationer. Har svårt att hantera känslor, nervärderar mig själv, alltid en inre oro osv osv

Jag använde amfetamin i 20 års åldern, kom till en gräns och slutade tvärt.
Ersatte det med hasch, det pågick under 20 år, just för att komma ner. Slutade tvärt för 12 år sedan.
För 3 års sen slutade jag med cigaretter, slutade tvärt, ersatte det med nikotin tugggummi.
Slutade med nikotin tuggummi för 1,5 år sedan, samma sak där, slutade tvärt.

Alkoholen kom in i mitt liv för ca 8 år sedan och har sedan dess accelererat under de senaste åren.
Problemet började på allvar när jag tog den första återställaren. Gillade känslan att vara små lullig.
Det gick över till att ha glaset sidan om sängen så jag kunde ta en klunk eller två om jag skulle vakna under natten.
Efter det började jag smygdricker, gömma flaskor, dricka dagar i sträck.
Det blir bara mer och mer, värst blev det nu när jag åkte iväg med min syster på semester under en vecka.
Hon visste inte om mitt problem. Detta urartade givetvis och hon blev besviken,

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mitt dåliga beteende och mående. Känns som det bubblar i kroppen. Jag som aldrig tyckt om att skriva.

Din berättelse har fått mig att inse möjligheterna och valen jag kommer göra fram över.

Tack för din återkoppling ❤️

Dee
mån, 2019-10-07 - 20:22

Jag var också rädd för framtiden. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sluta dricka, eller klara av att vara nykter.
Jag stod inte ut med tanken på att vara nykter i någon form av socialt sammanhang, inte ens med mig själv tillslut. Det var fruktansvärt.
Saker som jag förut njöt utav att göra, blev saker jag inte alls klarade av att göra nykter.
Så jag förstår din rädsla.
För mig blev botten mycket värre än rädslan till sist, och det var först då jag kunde övervinna den, när jag slagit i botten. En supersvår grej att beskriva. Man bara vet att man är där.
Jag minns att jag tänkte: "Nu är jag verkligen nere i skiten och harvar, jag kommer fan inte längre ner, jag skulle kunna komma men då blir jag bostadslös och uteliggare. Jag dör hellre än att bli det, jag måste upp nu!"

Har du någon gång funderat på kemisk ångest?
Googla det, om du inte har funderat på det redan. För mig var det likadant som för dig. Jag hade ångest, jag vet att jag hade ångest pga att jag visste att jag hade ett missbruk, men jag hade även ångest som var utlöst utav att jag drack alkohol. En kemisk reaktion i hjärnan.
Ångesten jag hade efter att jag tog mig ur mitt missbruk klingade av sakta men säkert och idag har jag ångest, precis som alla normala människor har, den enda skillnaden är att den inte växer och växer från ett litet frö inombords, den kan komma, jag kan hantera den och framförallt så spär jag inte på den genom att tro att jag kan dricka bort skiten.

Det där med beroendepersonlighet har jag läst mycket om. Kanske jag har en släng av det själv.
Det är lätt, har jag märkt, att man ursäktar sitt felaktiga beteende med att tänka och säga att man är en beroendeperson. Ett beroende är bara ett symptom på att något grundläggande i ditt psykiska mående och välbefinnande är fel. För min egen del så har jag varit lyckligt lottad med att kunna se vad som är fel i min självbild och vad jag försökt dämpa med hjälp av alkohol, och det är beskrivet i ett av många inlägg i min tråd.

Jag känner precis igen mig exakt i det du skriver med vinet vid sängen och allt vad det beteendet medförde. Jag hade alltid med mig en petflaska med "loka crush päron" där jag hade mitt vita vin - det ser typ lika dant ut i färgen, som jag hade med mig vart jag än gick eller gjorde.
Jag kunde till exempel vara vaken upp till 20-22 timmar på dygnet bara för att om jag gick och la mig skulle jag inte få dricka vin och då, när jag slutade för att vila/sova, så visste jag att jag mådde 10 resor sämre än under pågående fylla. Det blev min ursäkt till att inte sova till exempel.

Hur känner du inför att din syster blev besviken på dig?
Har hon lyft vad hon såg/upplevde under resan med dig?
Är där andra personer i din närhet som sagt någonting?
Har du erkänt för någon?

Kanske det är bra att du börjar skriva hur mycket som helst om din bubbla. Få ner det på papper.

Kram,
Dee

Dee
tis, 2019-10-08 - 19:29

Jag grubblar ikväll. Känner mig låg och grubblar.
Hela min arbetssituation börjar kännas ohållbar. Tyvärr fungerar jag så sedan tidigare att jag inte riktigt är en människa som kan släta över saker och gå vidare om jag känner att jag har blivit sårad, oavsiktligt eller med avsikt.
Det kanske är en bra egenskap förresten, men jag hade önskat att jag föddes med lite mer diplomati och lättvindigt sinne.
Just nu är det en massa undersökningar på min arbetsplats som skapar en ganska stor konflikt i mitt huvud.
Frågor som man ska svara på där man ska vara "anonym" som det så fint sägs, vilket man inte alls är, i alla fall om man ska lyssna till sin inre skeptiker.
Jag har börjat fylla i enkäten och stötte på min inre konflikt ganska omgående i frågor som berör sexuella trakasserier och mobbning.
Min stolthet tvingar mig att fylla i det sanningsenligt, men min skeptiker säger att jag måste akta mig.
Vi är bara en handfull personer och majoriteten av de jag arbetar med är av det andra könet. Vilket troligtvis reducerar det till spårbart.
Frågor om chefen finns också med.
Jag klickar inte med min chef. Chefen har väl inte hanterat vissa saker korrekt och är mest intresserad av att resultaten skall vara goda siffermässigt. På papper.

Jag hör på min kropp att jag är ganska stressad för närvarande. Jag kommer ofta hem med kramper i magen vilket är spårbart till stress, min psoriasis har blommat ut igen efter att ha varit rätt lugn och det är fan i mej aldrig tyst i skallen. Och jag känner mig för närvarande rätt låg och omotiverad när det kommer till alla tankar kring arbetsveckor och arbetssituationen.
Jag är ändå glad att jag är så bra på att felsöka oroskänslorna i kroppen sen jag slutade dricka alkohol, istället för att dricka på känslan och spä på oron till ångest som spårar ur så småningom. Jag finner en tacksamhet och ro i mitt normala agerande och att jag fortfarande försöker sätta mig själv och mitt egna välbefinnande i centrum.
Jag har felsökt och när jag hittade felet (som ändå är väldigt tydligt) så började jag problemlösa. Jag ser egentligen ingen annan utväg än att frenetiskt söka nya jobb. Mycket pga att det som har hänt har hänt och jag tydligen är en långsint (?) jävel, men också för att jag känner mig klar och nöjd med det jag utforskat på min nuvarande arbetsplats.

Vill avrunda min dag med att fokusera på tacksamhet.
- Idag är jag tacksam för att jag ser och fokuserar på friheten i nykterheten.
- Idag är jag tacksam för att jag tagit mig i kragen och problemlöst, dvs sökt några nya jobb.
- Idag är jag tacksam för att jag kan hantera känslorna på ett adekvat sätt i min nykterhet.

Steffi63
ons, 2019-10-09 - 18:09

Jag pyton, ångerfull och taskig. Hon hörde av sig via sms på söndagen (vi kom hem på torsdagen) då släppte den värsta ångesten.

Hon menar att gjort är gjort, nu går vi vidare. Jag skulle vilja prata, helst göra om semestern utan sprit. Vilket inte kommer hända förstås. Jag har inte pratat med henne.

Vi är halvsystrar, samma pappa, vi skulle lära känna varandra mer på djupet. Och jag totalt flippar ut.

Pappa undrade hur det hade gått, han vet att jag druckit för mycket, men säger inget. Jag har det efter honom. Han har inte druckit på 30 år, kanske någon gång vid speciella tillfällen. Han har sagt många gånger att han är sugen på att köpa hem en flaska whiskey men vågar inte. Rädd för att falla tillbaka.

Min dotter ville ta avstånd från mig för några år sedan, jag var alltid full. Relationen är bra mellan oss men hon hatar att se mig dricka.

Att min sambo fortfarande står vid min sida är en gåta för mig. Jag har bettet mig så illa mot honom, sagt idiotiska saker, allt från att vi ska separera, till att jag ska ta livet av mig.

Inatt sov jag gott och känner att mina krafter är på väg tillbaka. Har varit och tränat idag. Ju piggar jag blir desto mer distans får jag till det som hände - igen. Har inte druckit en droppe alkohol på 6 dagar.

Steffi63
ons, 2019-10-09 - 18:28

Och du kämpar. Du är min - mentor - jag blir så peppad av ditt skrivande. Även när du dippar. Jag samma tankar och känslor gällande mitt jobb. Känner att vad jag än gör och säger är det ingen som förstår - så har det varit i hela mitt liv. Frustration, tycker chefen inkompeten, kollegor som är tröga, känner mig annorlunda. Du ska veta att det är aldrig tyst i mitt huvud heller, vänder och vrider på det mesta. Jag är en orolig själ, får ofta höra att jag är stressad vilket inte tycker att jag är. Blir så jävla irriterad.

Du är min inspiration här, jag följer dig och dina toppar och dalar. Tacksamhet är fint och vi ska vara tacksamma att vi har tagit vårt liv tillbaka. Du har kommit oerhört långt, jag står bara i startgropen just nu. Hoppas jag kommer i mål och är nöjd, glad och tacksam.

Kram bästa skrivare ???

Sofia
tors, 2019-10-10 - 11:17

Vad fint att du har hittat en inspirationskälla och mentor här (Dee) och grattis till 6 nyktra dagar! Du har tidigare tagit dig ur flera andra beroenden så du har med dig många goda erfarenheter av att klara av en stor förändring när du väl bestämmer dig, det är en väldig styrka. Det låter som att dina nära relationer har påverkats negativt av alkoholen och att du har goda chanser nu att göra en förändring som leder till bättre relationer med familj och vänner.

Vad härligt att du har kommit igång med att skriva här, fast du tidigare inte har tyckt om att skriva. Skriv gärna mer om allt du funderar på, låt det bubbla ut! Ett tips är att starta en egen tråd, som du kan ha som din egen dagbok och reflektionsplats, så blir det lättare för andra användare att följa dig och lättare för dig själv att gå tillbaka och läsa om din egen utveckling. Det kan verkligen ge mycket, att skriva regelbundet och sedan efter ett tag läsa igenom allt för att se vad som går framåt och se mönster i mående m.m.

Återigen, varmt välkommen hit!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Dee
mån, 2019-10-28 - 19:44

"Fan Dee!
Jag är så glad och stolt över dig och att du lever sundare och bestämde dig för att bli nykter.
Tror att vår vänskap hade tagit slut om du inte blivit nykter.
Inte pga att du drack utan pga att du blev en annan person och var lite argare. Du är bäst <3"

Smset nådde mig när jag redan satt på bussen efter en lång och härlig promenad i skogen med den personen som känt mig allra längst i min bekantskapskrets.
Jag ville börja grina av tacksamhet.
Jag är så in åt helvete jävla tacksam.

Livet rullar på och jag har märkt att när jag börjar ge av min genuina vänskap, min genuina kärlek till mina vänner, börjar jag få det jag förut trodde var ouppnåeligt och enkom baserades på att jag inte presterat tillräckligt högt i vår vänskap.
Alla vapen, all rustning, har jag till syvende och sist lagt ner, och kvar står jag och ingenting blockerar den kärlek och vänskap jag har att ge.
Den är bara ren. För första gången på över 30 år är den ren.

Jag träffade en annan gammal vän här om dagen, han kom hem till mig och fikade. Jag tog mod till mig och besvarade hans fråga om vad som hänt annars i mitt liv med att "jag nyktrat till". Han själv har varit nykter i 19 år nu, något jag vetat och beundrat honom för sedan den dagen vi skakade hand för första gången.
19 år. Det är beundransvärt.
Vi satt länge hemma hos mig och drack en massa kaffe och pratade om nykterheten, och jag fick så många pusselbitar bekräftade angående mitt eget missbruk och min egen nykterhet. Jag känner på något vis att han kommer att spela en ganska stor och viktig roll framöver för mitt vidare liv som nykter. Som någon slags mentor typ. Jag är så enormt tacksam över att jag kommit ganska långt i min nyktra inre resa och förstod ganska tidigt in i nykterheten under tiden jag satt och plitade med alkoholhjälpens program, att jag aldrig mer kommer kunna dricka en droppe alkohol. Med den insikten finns inga argumentationer eller dumdristiga resonemang. Han bekräftade min tes med att säga att under hans dryga 19 åriga karriär som aktiv inom AA-rörelsen aldrig sett någon som är sjuk i vår sjukdom kunna bli "bota" och dricka som "normala människor" igen.

Tänk att alla dessa människor jag har runtomkring är så jävla förstående och solidariska och vill mig väl.
Det är helt sjukt - jag har aldrig kunnat tänkt att jag är värd det tidigare, och när jag var aktiv förstod jag att jag inte var värd det, men något stort har verkligen förändrat mig inombords, något som breder ut sig inuti mig och invaggar ett lugn och en tacksamhet och en tanke om att jag faktiskt visst är värd det.
Det är min belöning för att jag är nykter.
Det är mitt kvitto på att jag gjort ett rätt val.

Mod och styrka,
Dee