Jag är vaken o fortfarande nykter! Ja jäklar, går dagen va verkligen en av dem värsta dagarna jag varit med om under denna nykterhet. Suget va så obehagligt o kände mig så liten o svag. Men jag lyckades storstäda badrummet inatt, tog en lång dusch o la mig i sängen med några mackor o en serie o nu sitter jag här, fortfarande nykter! Känner mig tyvärr inte starkare utan mer orolig o rädd, att jag kunde hamna där igår, att jag va så jäkla nära att kasta bort allt jag krigar för! Fan jag vill verkligen inte hamna där igen!

När man tror det inte kan bli värre vänds allt upp o ner, det är ett helvete o jag vet inte vad jag kämpar för längre. Jag är helt förstörd o det finns inget annat ett ge upp denna skiten, jag "behöver" A, för utan det har jag inget. Jag behöver fly, jag behöver överleva!

Dem säger ju att ditt beroende o missbruk inte bara förstör för dig själv utan också dem runt om dig som du håller kär. Men fan för det, för hur sorgligt det är så har denna jäkla nykterhets kampen jag går igenom förstört allt som betydde något o delar av det jag så kämpar för. Har jag lyckats förlora mig själv så mkt i en kamp om ett nyktert liv. Jag har blivit lämnad av min kärlek efter snart 3 fina år. Hur fan ska jag hantera detta? Jag kan inte få fly, jag får bara sitta i det, nykter o ren o bara känna allt. Den helvetes antabusen gör det inte lättare, det kliar i kroppen o paniken är så sjukt obehaglig. När man tar tag i livet o vill förändra allt för en bättre framtid o tar sig igenom saker man aldrig trodde va möjligt, så kommer det fan för mig alltid något annat, som en jävla käftsmäll o tar all den sista orken!

Kämpigt med motgångarna och även svårighet för grupper. Hejar på dig här i alla fall. Så digitalt är du inte ensam.

Trots allt som hänt o hur jag mått o så jäkla nära jag varit, så har jag 54 dagar nykter! Jag har slutat på antabusen, men ej driuckit. Jag vill, jag kan, jag "behöver". Jag sitter o funderar på om jag ska. Men jag är bara så vilsen just nu. Jag vill bara dricka just nu, få koppla bort, få känna mig som mig själv lite, men försöker göra allt för att låta bli, varför vet jag inte längre. Jag vill nog bara inte känna att jag har misslyckats. Men sen har jag hur det än är fortfarande lyckats med 54 dagar. Det är i allafall miljoner tankar o känslor just nu, jag vet knappt vem jag är längre, har verkligen förlorat mig själv i allt kaos o det är otroligt skrämmande o frustrerande.

Jag trodde jag skulle fixa det, men sen rann bägaren över när min kärlek lämnade mig, inte pga av alkoholen då. Men det blev för mkt o ensamheten gick inte längre att hantera. Men det kom som en käftsmäll o jag gav upp två dagar innan jag nått 2 hela månader nykter, nu ligger min medalj oöppnad en i låda, jag har sjunkit så långt ner nu o vet ej hur jag ska ta mig upp. Jag trodde verkligen jag skulle klara det men nu känner jag mig bara så otroligt värdelös o misslyckad. Vet ej längre vilket som va värst, att försöka klara av att vara nykter eller att jag börjat dricka igen. Jag har typ aldrig riktigt gått "all in" förr på detta sätt (utan droger, a o annat) men kanske också därför det tar hårdare på mig än vad jag trodde. Jag är så vilsen!

Dag 60 sen förlorade jag kampen. Men jag har slutat på antabus. Många sa det va en styrka i sig att våga ta hjälp o gå på antabus. Men än känner jag nog tvärtom, jag tycker ni som försöker hålla er rena utan borde enligt mig vara mkt starkare även om jag förstår det ni menar med att låta någon/något annat ha kontrollen över allt.

Ja, vem är starkast, den som absolut vill klara allt själv eller den som har styrkan att ta emot hjälp.
I min värld är det den senare, den som kan ta emot hjälp när det behövs. Kanske för att jag själv har så svårt att ta emot hjälp och beundrar dem som vet när det är dags att ta hjälp och "seglar om mig".
Du för ditt livs kamp, alla medel är tillåtna!

Sofia

Hej uddda! Jag beklagar att din kärlek har lämnat dig, vilken tuff sak att hantera. Ensamheten blev för svår att hantera utan alkohol och du bröt din 60 dagar långa nykterhet när det här hade hänt och känner dig nu misslyckad. Såklart förstår jag din besvikelse, men jag kan också se viktiga lärdomar som du fått med dig genom det här återfallet. Ensamhet är en riskfaktor för att börja dricka igen. Om du vill göra ett nytt försök med nykterhet kan det vara bra att skapa en sorts krisplan - vad gör jag när jag känner mig väldigt ensam? Nu hoppas jag verkligen, verkligen att du ska slippa bli lämnad av en partner under lång tid framåt, men det kan ju dyka upp andra risksituationer. Vad kan du göra för att distrahera dig från starka, negativa känslor? Vem kan du prata med? Finns det några hjälpsamma tankar som kan vara bra att påminna sig om?
Kom ihåg att det är väldigt vanligt att en resa mot nya alkoholvanor kan vara både lång och krokig. Det här är första gången du gör en helhjärtad satsning på nykterhet, inte konstigt att det är utmanande! Jag tänker ändå att det kan bli lättare att hantera återfall och hitta tillbaka till sin målsättning om man tänker "vad kan jag lära mig av det här till nästa gång?" istället för "åh, typiskt mig, jag klarar det aldrig" eller liknande.
Hälsningar med hopp och värme,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mitt förhållande med min stora kärlek tog slut för typ tre veckor sedan efter nästan tre år ihop o sen nästan direkt där efter gick jag tillbaka till min största kärlek A. Jag har aldrig känt mig såhär ensam förr o det är sorgligt o sjukt frustrerande. Men ja det har blivit väldigt mkt A senaste veckan, kanske nästan lite obehagligt mkt. Men det är som det är. Jag gick på antabus o höll mig nykter 60 dagar, men 2 dagar innan min 2 månaders dag så vann beroendet o ensamheten. Idag ligger min medalj oöppnad i en låda, men tyvärr vann A denna gång! Nu går vi hand i hand varje dag tillsammans tills dagen jag kanske finner meningen till nykterhet.

Då det blivit mkt senaste veckorna o jag fått lite ändring i min medicin, så skrev min läkare ut Naltrexon mot A sug då jag just nu inte känner mig redo att börja på antabus igen, är detta något ni provat? Har det gjort någon skillnad för er?