Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Känner igen det där som sammanfattningsvis kan beskrivas som: man vet med hjärnan vad man borde göra men man åker en karusell som av någon anledning är svår att hoppa av. Jobbigt att vara kvar och jobbigt att lämna, en rävsax. Tror du får ett mycket lättare liv om du bor själv med dina barn. Bara att ansvara för två små barn är mycket. Att då ha en vuxen människa som belastar en ytterligare blir en orimlig börda. Kram

Nykteristen

Ibland är d skönt med en paus mitt i allt, d fick jag i två veckor ungefär! Vi är tillbaka på Tura ett såklart med smygsupandet. Jag är bortkopplad, jag känner mig känslomässigt bortkopplad och har gjort ett bra tag nu. Det gäller liksom att ta d där sista klivet till frihet inte bara psykiskt utan även fysiskt. Att d ska va så jäkla svårt.
Jag gjorde nåt idag, Jag träffade en man som jag haft kontakt med en längre tid. Han vet om min ”problematik” som finns hemma....det va på nåt sätt så härligt att prata med en man som är ”vanlig” som inte har ett missbruk. Jag fick se en glimt av en person som jag vill umgås med, en person jag nångång i framtiden kan se mig med. Samtidigt gör det så in i helskotta ont i mig att d inte är med min sambo...d ör ju egentligen han som jag vill ska va den personen, den mannen som sitter på andra sidan bordet av mig och där vi löser värdsliga problem ihop...där vi är öppna, glada, sprudlande och avslappnade ihop med en kopp kaffe.inte han i garaget med en öl o cigg o jag sittandes i soffan med en the medans barnen sover..... Men för att återgå, det va en häftig känsla samtidigt som jag även tvekar på mig själv som kvinna. När jag sitter där, tänker jag...varför skulle en sån här man vilja ha en sån som mig? En person som levt känslokallt med en missbrukare i så många år. Jag som inte varit intim med nån på 2 år, hur ska en vanlig man vilja ha mig? Men jag längtar kanske efter nåt obegripligt.

vanlig man skulle vilja ha dig! Du är ju helt vanlig eller förresten en helt vanlig människa som skaffat sig extra mycket styrka. MEN jag tror man behöver jobba med sig själv först. Allt börjar ju inom en själv. Man blir som smittad när man lever i närheten av sjukdom. Tror det är viktigt att göra sig av med "smittan". Känns också lite som om man har blivit bestulen på sin personlighet, man har varit någon annan under en längre tid. Att hitta tillbaka till sig själv tar tid. Packa upp bagaget brukar det väl kallas. Först nu börjar jag känna att jag faktiskt förtjänar en riktigt bra man. Kände precis som du: vill verkligen en helt vanlig man ha mig. Du förtjänar det bästa av allt i livet! Nu ska du bara känna det själv också. Kram till dig

Lim

Hej nykteristen..

Jag har läst igenom i princip hela din tråd idag. Känner igen mig i så oerhört mycket av det du skriver.

Att man fått nog av allt men samtidigt känner att steget till att separera är så tungt. Jag har funderat i flera år och nu skickat in skilsmässoansökan. Men kastas ändå mellan sorgen över den kraschade kärleken och drömmen om en partner för livet och förhoppningar om ett lugnt liv utan alkohol.

Men visst tar processen lång tid? Man har ju lärt sig att släta över allt och trycka ner sina känslor så lång tid. Så att lära om tar tid. Att bearbeta idén om att lämna någon man älskar...

Jag har också två barn med min man. Barn som nu också har dragits in i fyllegräl och vuxenbråk på ett sätt som inte är okej och som ledde till skilsmässoansökan.

Jag drack förut också (inte på långa vägar på det sätt som våra män) men slutade helt och hållet för 2 år och 8 månader sedan. Så jag vet att man kan sluta om man vill.

Vill bara säga att jag känner med dig. Och att jag hoppas du blir fri. Ser att din tråd startades för ett par år sedan och han har inte slutat än. Du har verkligen försökt. Samma med mig. Väntar på att sanningen ska slå min man i huvudet men det verkar inte ens ske trots att jag vill separera nu. Alkoholen är för stark för vissa ☹️☹️

Kram till dig från en annan mamma med samma bekymmer

Nykteristen

Så himla starkt av dig att begära skilsmässa och tack för att du velat o orkat läsa min tråd.

När jag själv läser blir jag deprimerad och arg över hur en människa kan låta sig behandlas på det där sättet.....sen kommer jag på att d va ju faktiskt jag, mina enbart mina ord o h nej inte känns det lättare för det.

Hur gamla är sina barn?
Har du hittat lägenhet?
Har du visat skilsmässopappren för mannen?

Lim

Ja visst kan man bli chockad själv när man ser sitt liv utifrån liksom.. Allt vi gått igenom och normaliserat. Men innerst inne vet vi ju att det inte alls är normalt. Men det är ju en överlevnadsstrategi när man är mitt i det. För att orka med så förtränger man och förklarar och slätar över. Tillsist vet jag ibland inte om jag bara överdriver de gånger jag fått nog liksom. Men sanningen är ju att det är alla andra gånger jag "underdriver".

Väldigt många av dina inlägg hade jag kunnat skriva. Hur mannen kan vilja rädda allt och ändra sig men likväl börja dricka en dag senare?!

Mina barn går i lågstadiet båda två. Och de verkar ha blivit tillräckligt stora för att deras pappa ska tycka (i fyllan) att det är okej att väcka dem och prata illa om mig och min familj. Det är därför jag vill skiljas. Men jag sa att om han slutar dricka helt kan vi försöka igen. Men i hans bakfylla och ilska så skyndade han till och med på hela processen. Skrev på pappren och postade dem. Så nu är det betänketid på 6 månader (snart har en månad passerat).

Det är en jobbig period nu men tänker jag tillbaka så är ett liv med en aktiv alkoholist ohållbart.

Läste att du träffat en man och fått känna hur det är att möta en man utan alkoholproblem. Men att du önskar det var din sambo du fick uppleva det med. Jag förstår dig så väl!! Det finns ju alltid den drömmen inom oss och en tro på att det livet ligger och väntar. Men frågan är hur länge man ska vänta och såras. 15 år till? ☹️

Din son påverkas negativt också skrev du. Jag tror att när vår egen kraft svajar och vi är så fast i vårt beteende att trycka ner våra känslor och inte ta oss själva på allvar så kan det hjälpa att titta på barnen utifrån hur de påverkas.

Tills nyligen stannade jag med min man för barnens skull och hade kunnat göra det hur länge som helst. För deras skull. Men nu när de mår illa av hans beteende så måste jag skiljas tidigare än vad jag planerat.

Det är en stor sorg att ge upp sitt förhållande med den man bildat familj med. Det var ju inte planen när man startade sitt liv ihop. Men tar det slut är det faktiskt inte vårat fel. För vi kan inte sluta dricka åt dem.

Justja. Jag ska bo kvar i vårt hem och mannen hitta lägenhet. Jag behövde inte kräva det utan han vill ha nåt mindre och billigare.

Hoppas jag inte skriver som om jag vet vad jag håller på med eller är ute på andra sidan. Tyvärr är jag fortfarande fast i detta ett tag till och jag genomlider fortfarande min mans nattliga bråk och fylla regelbundet. Han dricker fortfarande och påverkar oss oerhört negativt. På ett sätt bra att bli ännu mer säker på att separation är rätt men också slitande. För jag orkar inte mer. Är så själsligt trött och av all inhållen gråt känner jag mig ofta alldeles febrig ☹️

Men det är nästan värre när de är snälla och kärleksfulla? För då kommer hoppet fram. Falskt hopp är det för det mesta.

Hoppas jag inte skrev för långt. Och hoppas du får en fin helg ?

Nykteristen

Så skönt ändå att ni kommit överens iallafall om den biten. Jag förstår att du måste ha det sjukt jobbigt speciellt nu när processen med allt detta är igång.
Hur har du tänkt med barnen?

Det sär med att pappan väcker barnet har börjat nu senaste tiden o jag blir så förbaskat arg....han går in o berättar hur lite han älskar mamma o att d är bättre om vi flyttar så pappa får va själv o allt möjligt!

Men eller hur, sen kommer dagen efter o allt är ”normalt” igen....de är kärleksfulla o känns trygga. Dock har dessa känslor sakta men säkert lämnat mig. Även om önskan är kvar så finns inget hopp kvar tyvärr! Så ja, denna mannen jag träffat som jag skrev att jag önskade va min sambo så ja d gör jag....dock vet jag o har i dagens läge realiserat att det aldrig kommer bli så. Men är så osäker som person just nu, vilket är en sån hemsk känsla.

Hur känner du? I dig själv menar jag....är SU en stark person på det sättet eller har du som mig förlorat dig själv en aning?

Lim

Usch vad tråkigt att det är likadant för er. Att han väcker honom och blandar in honom i saker barn ska slippa. Eller egentligen ska vi vuxna också slippa det ☹️

Det verkar som att du är på väg att lämna honom på riktigt denna gång?

Jag har nog snarare kommit till en punkt där jag absolut inte kan se mig själv i en relation igen. Det är inte värt det nånsin. Längtar så oerhört efter att bara tänka på mig och barnen. Vill inte anpassa mig efter någon annan alls igen nånsin. Är så trött på det.

Jag har de senaste åren jobbat mycket med mig själv. Så jag har hittat mig själv skulle jag nog säga. Var nog borttappad förut och som resultat av det drack även jag. Men till skillnad från våra män så såg jag faran och bytte riktning i livet. Tror jag hamnade fel mycket pga mitt äktenskap. Har i många år varit osäker på mig själv och haft låg självkänsla men tack och lov inte längre.

Du har yngre barn än vad jag har också och med ett barn som är 1 år (väl?) är man väl lite "lost" i sig själv även i en bra relation skulle jag tro. Man ska hitta tillbaka till sig själv och den man är efter bebistiden. Så kände iaf jag.

Med tiden kommer du hitta dig själv igen och se ditt värde. Att i flera år ta emot den skit din man kastat på dig bryter ju ner. Inte många skulle orka det.

Det här klappa/slå beteendet som våra alkoholiserade män verkar ägna sig åt förvirrar hela ens inre. Ena dagen är man inte vatten värd men nästa dag betyder man allt. Det är psykiskt misshandel som bryter ner oss ☹️ och även våra fina barn bryts ju ner när männen väljer att dra in dem. Det gör mig så arg att min man gjort så att mina barn kan säga saker som att "pappa luktade jättemycket öl. Jag är rädd". Barn ska slippa sånt ☹️☹️

Heja dig och ditt framtida liv. Ett steg i taget ♥️

Nykteristen

Blir på riktigt helt dum i huvudet...så då åker han o en kompis till Sthlm över dagen och hans kompis skriver ett whatsapp att d är nog bra om du lägger barnen innan vi kommer hem...han är jättefull! Alltså va är d för fel på människan????
Han gör mig kräkfärdig! Inte nog med d så har väl hela jvla avloppssystemet gått sönder i huset så nu är d ju inte att ”bara” flytta utan att behöva lägga pengarna på det först för att överhuvudtaget huset ska kunna användas. Är så trött och arg på allt idag på hela förbaskade situationen.
Saken gör inte bättre att den där mannen jag fikat med och pratat med uttryckt ändrade känslor dvs mer än kompiskänslor. Varför?! O varför nu?! Allt på en gång....blä för mitt liv just nu. Förlåt för hemskt tråkigt inlägg

Nykteristen

Har precis lämnat barnen på fsk...gått runt runt i området o drar mig för att gå hem o möta honom...
Har hittat en lägenhet som jag vill ringa på, vill så gärna ha den. Skulle lösa så många problem men varför är d så jvla svårt för?! Hela mitt inre skakar av rädslan, nervositeten över att d nu är dags för min del....
Gråten är så nära just nu

Lim

Ring på den ?vet att det inte alls är lätt att ta steget. Men å andra sidan har din man tagit alla steg åt dig hittills som lett hit. Utan hans steg i många år hade du inte varit här. Tänker på dig ❤️

Nykteristen

Tack, ska försöka ta nya tag imorn....jag ringde gjorde menyval och la på av nån konstig jäkla anledning o blir så sur på mig själv!

Lim

Föreställ dig ett liv i lägenheten med dig och barnen. När turbulensen lagt sig och du kommit ut på andra sidan av allt det här svåra. Ett hem utan fyllegräl och oroliga barn. Du förtjänar det. Hoppas du orkar ringa imorgon. Hejar på dig!

Nykteristen

Ja, den tanken har jag föreställt mig många ggr och den verkar befriande! Ångrar nu ikväll att jag inte ringde idag....imorn kanske d är försent!

Nykteristen

Ringde om lägenheten o hon som har hand om hyresavtal är på semester hela veckan så dessa lägenheter som har sista ansökningstid nu handläggs när hon är tillbaka. Så kunde slappna av lite för den delen. Lämnade ett meddelande att hon ska ringa mig men kommer ringa tillbaka i vilket fall. Kändes så skönt att ha gjort ett sånt steg nu o ganska målinriktat steg. Jag kanske ändå har chansen på den?!

Lim

Ett stort och viktigt steg har du tagit. Oavsett om lägenheten blir din eller inte så har du kommit framåt bara genom att ringa. Hoppas VERKLIGEN att du får den.

Nykteristen

Imorn gäller d, imorn får jag veta om jag får lägenheten eller om de i annat fall kan erbjuda mig en annan lägenhet. Hemma är allt ”normalt” dvs han är den där omtänksamma pappan som han kan va när han har en dag utan alkohol. D är
De dagarna d gör lite ont i mig att vi troligtvis inte kommer ha så många fler såna stunder, att jag överger honom, denna fina man. Men sen vet jag vad alkoholen gör med honom, hur förbytt han blir. Med alkoholen blir han den där elaka, egoistiska mannen där det enda som spelar roll är just hur mkt man får dricka utan att nån lägger sig i....
Åhhhh denna förbaskade kamp o dessa skuldkänslor jag har

Lim

Känner igen mig i dina känslor. Man blir manipulerad skulle jag säga. De fina dagarna ska kompensera för allt det onda. Men hur mår vi? Hur mår du? Inte så bra förstår jag och då räcker inte några bra dagar.

Den inre kampen är så tuff ☹️ ibland vill jag knäppa med fingrarna så att ett år har gått. Men å andra sidan kanske det är alla dessa känslor man behöver bearbeta?

Hoppas du får bra besked angående lägenhet idag. När du tvekar, läs dina trådar på forumet. Det är flera år av kamp. Du har gjort ditt allra bästa. Mer antagligen. Nu är det din tur att få må bra och hitta dig själv.

Kram!

Nykteristen

Det gick åt h-vete med lägenheten, de har bytt hyreshandläggare på bolaget och hon va inte trevlig nånstans. Först där kände jag hopplösheten i d hela och till råga på allt när jag kom hem stod sambon o började prata om all utbyggnad vi ska göra på huset och d slår slint i huvudet på mig. Börjar förklara för honom klart o tydligt att här ska inget göras om utan att här ska d flyttas om d ska göras nåt. Vilket såklart bröt ut i världens största gräl nånsin. Nej, barnen va inte hemma...gick hämtade dom efter att jag lugnat mig men kände bara hur tårarna började strömma ner! Ringde en kompis som snällt förklarade att d är HANS fel inte mitt som han gärna förklarar för mig. Samlade mig o gick in på fsk....kom hem, vi va trevliga mot varandra. Han stack till stan på cykel (dvs han kommer hem full ikväll) har bara lust att sätta mig i ett hörn o riktigt fulgråta över hela situationen. Men har ju barnen...till skillnad från honom som tydligen har full rättighet att bara sticka utan att tänka på sina barn eller fråga om d är okej! Som vanligt.....