av Frökenfu

Frökenfu
sön, 2019-10-13 - 08:15

Min pappa som idag är kring 50 snåret, jag över 20 år, är periodare och har alltid varit. Min pappa är världens bästa, goaste, snällaste, roligaste man som är lätt att tycka om. Förutom när han dricker. Vilket han gör varje helg(fre-sö eller fre-mån dygnet runt).
Hur kan någon som är så kärleksfull och hjälpsam vända totalt? Jag är trött in i själen och vet inte vad jag ska göra. Orkar någon hänga med mig en stund här i tråden skulle jag bli så tacksam. Detta är första gången jag berättar för någon utomstående i hopp om att känna mig mindre ensam.

Min mamma som var vår allas solstråle gick bort när jag var barn. Efter det eskalerade pappas missbruk och han blev värre än någonsin. Själv med två barn drack han i veckorna. Han drack sig så där gräsligt full. Hög musik spelades nätterna igenom, han hade ofta dejt med mamma i köket (en uppförstorad bild av henne satte han på en av köksstolarna) och då fick man inte störa "dem". Han glömde ge oss mat och försökte vi fly låste han dörrarna och blev jäkligt arg.
Varje gång han dricker skickar han elaka sms till alla som står honom nära. Nästan alla i hans liv har tagit avstånd från honom förutom jag.
Anledningen till att jag är kvar är för att han fick barn för 5 år sedan med en kvinna som var psykiskt sjuk. Pappa har idag ensam vårdnad och jag är hans enda avlastning vad gäller min lillebror. Jag kan i n t e låta honom ge min lillebrorsa samma uppväxt som han gav mig, men ansvaret är stort och jag är så trött inombords. Varför ska jag vara förälder åt min förälder? Det känns som han tog min uppväxt ifrån mig och nu tar han även min ungvuxna tid. Andra i min ålder reser, umgås med vänner, pluggar osv. Det är inte ett alternativ för mig då min lillebror behöver mig här.
Jag ser framför mig hur allt går åt helvete för lillebror om jag bryter kontakten. Socialtjänsten är inkopplad sedan länge men vi är inte prioriterade. Pappa ljuger så bra så något LVM är inte aktuellt trots att jag orosanmält flera gånger.

Kan någon komma med lite pepp eller kloka råd till en ung uppgiven tös?

Adde
sön, 2019-10-13 - 10:10

inte rätt person att råda men försök ta egen hjälp hos tex Al-anon eller nåt behandlingshem där du bor. På många orter finns hjälp för anhöriga i grupper där det finns folk med samma problem som du har. Du kan inte göra nåt åt din pappas drickande men du kan göra nåt åt din egen situation och för din bror.
Som exempel kan det se ut såhär : https://vardochomsorg.uppsala.se/personligt-stod/socialt-stod/trappan/b…

Fortsätt att skriva här så kommer du att få mer stöd och hjälp !!

Kram !!

gros19
mån, 2019-10-14 - 18:35

Jättejobbig situation, men hela ansvaret för din bror kan ju inte du ta och kanske blir det inte bra ändå. Han vistas ju ändå hos din pappa en stor del av tiden om jag förstått det rätt. Undrar om du varit i kontakt med barn och ungdom på soc eller enbart de som jobbar med missbruk. Du har gjort orosanmälningar, men man har på soc inte fattat något beslut om att din pappa ska omhändertas enligt lvm. Det jag blir fundersam på är om den sektionen som jobbar med missbruk inte kontaktat barn och ungdom eftersom din bror lever tillsammans med sin pappa som har missbruksproblem. Det är dom skyldiga att göra. Barn får inte växa upp i hem där det förekommer missbruk. Om din pappa fick veta det kunde det i bästa fall bli en motivation att genomgå behandling för sitt missbruk. Jag tycker du ska göra en anmälan till soc och den sektionen som jobbar med barn. Det finns säkert olika lösningar inte nödvändigtvis att man placerar din bror i familjehem. Det är sista utvägen, men det finns t.ex. kontaktfamiljer och förhoppningsvis fler lösningar. Vet det är inte lätt och förmodligen finns det oro för vad händer då och det vet man ju inte. Ansvaret ligger då hos soc och inte som nu hos dig. Du finns där ju ändå för din bror. När jag läser vad du skriver förefaller det som att du måste göra något så en förändring sker. Alanon är också bra där kan du får stöd och det behöver du säkert för egen del. Det är inte lätt men fundera över vilka alternativ som finns.
Kram och lycka till. Du måste också få ett liv.

Frökenfu
mån, 2019-11-11 - 01:07

Sedan jag skrev här sist har jag velat om jag behöver hjälp eller inte, att jag kanske ändå kan reda ut min situation utan stöd eller hjälp från andra. Jag nappade nästan på min egen övertygelse men är nu tillbaka för att ventilera min senaste insikt.

Min lillebror har blivit tilldelad en kontaktfamilj. En process som jag och min pappa hållt på med senaste 2 åren utan att hitta någon som matchar våra behov.
Men nu, äntligen, har han fått en stabil och trevlig familj som ska avlasta oss en helg i månaden. Tyvärr känner jag att insatsen kommer för sent och att det inte kommer att räcka till. Pappa dricker varje helg, 3 dagar i sträck och jag själv är inte kapabel mentalt att ställa upp som stöd för lillebror på helgerna som jag tidigare gjort.
Att lillebrorsan är hon sin kontaktfamilj en helg i månaden kommer inte vara tillräckligt. Resterande helger kommer han spendera tillsammans med vår fulla farsa.
Jag gjorde en anonym orosanmälan för tre veckor sedan till soc, min farbror som jag pratade med samma helg gjorde en i sitt namn också. Ingen återkoppling har givits till varken pappa eller min farbror. Anledningen till anmälan är för att pappa på fyllan smsar och ringer ungefär ALLA vi känner. Han terroriserar oss med sms som pendlar från att vara kärleksförklaringar till rena hatbrev. Detta pågår dygnets alla timmar fre-sö och jag fattar verkligen inte hur människan klarar att hålla sig vaken under så lång tid. Med tanke på att jag vet hur han blir när han är full så finns det inte en chans att min lillebror får den omsorg ett barn kräver under helgtid.
Jag har även ringt socialkontoret och försökt få kontakt med min lillebrors handläggare. Killen som svarar i telefon vill inte lämna ut handläggarens nummer till mig och säger alltid att han ska lämna ett meddelande till henne men hon återkopplar inte.

Eftersom jag själv känner att jag är på bristningsgränsen vad gäller mental hälsa så hade jag ett givande samtal med min käre make här om dagen. Jag landade ganska bestämt i att JAG absolut skulle må bäst av att eliminera pappa ur mitt liv. Frågan är bara hur. Hur gör man slut med en förälder?
Innan jag pratar med pappa om detta MÅSTE jag få bli hörd av någon på socialtjänsten. Jag måste få berätta precis hur min lillebror har det och jag måste veta att dom kommer hjälpa honom. Jag vet med all säkerhet att dagen jag berättar för pappa att jag inte längre vill ha honom i mitt liv kommer han vända mig ryggen och klippa all kontakt med mig. Hans drickande kommer eskalera och lillebror kommer få det värre. Med skämskudden i hand får jag erkänna att jag blivit medberoende och ibland inte talat hela sanningen för varken myndigheter eller anhöriga omkring mig. På något sjukt och skevt vis vill jag skydda min pappa och ursäkta hans missbruk.
Tanken på att bryta med pappa och ta bort mig själv som stöd för min lillebror gör mig livrädd. Vad för jag om vi bryter kontakten och lillebror inte får hjälp?
Hur sover jag gott om nätterna då?

Nordäng67
mån, 2019-11-11 - 07:34

Fruktansvärt ont att läsa om hur du (och din lillebror) har det. När det gäller att bryta med din pappa. Det blir ju gärna drama utan dess like när man har en relation till någon som missbrukar. Man själv låter sig också dras med. Du kanske helt enkelt kan göra ett avslut med honom utan att prata med honom om det. Bara börja gå din egen väg så att säga. Behöver inte vara svart eller vitt, antingen eller. Utan mer ett avslut inom dig själv och för din egen skull. Då kan du fortfarande träffa din bror. Visst du kanske rent fysiskt träffar din pappa men inte mentalt/ansvarsmässigt. Att bryta med din far blir mer att sluta ta ansvar för honom. Otroligt jobbigt när det är med minderåriga barn inblandade. Och man häpnar över hur byråkratiskt och stelbent det funkar när samhället ska/borde gå in och ta ansvar. Du har gjort en orosanmälan som inte verkar få effekt. Kan du vända dig till någon chef/politiker på orten där du bor och påpeka hur det förhåller sig med respons på er orosanmälan. För den lilla människan (du i det här fallet) blir det ju som att kämpa mot när man bara vill kämpa för ett gott syfte. Om du inte redan har sökt hjälp och stöd för egen del kan jag varmt rekommendera KBT. Har själv haft stor nytta av det. Växt upp med en psykiskt sjuk mamma och sedan haft förhållanden där jag har fått "spela samma roll" som under min uppväxt. Du måste börja sätta dig själv i främsta rummet. Det handlar inte om att bli en fullblodsegoist utan att helt enkelt bry sig lika mycket om sig själv som man bryr sig om sina nära och kära. Att älska sig själv också helt enkelt Massa kramar