Även jag känner igen mig i pianistens funderingar. Mina barn brukar tala om för mig att jag har ADHD. Ensam, jag nickar och hummar igenkännande när du beskriver så bra hur man kan förväxla att känna empati med att ha akademisk empatisk förmåga. Min tonåring (som har autism som primärdiagnos) har funderat väldigt mycket kring detta, och även skrivit ett antal låtar där hen djupdyker i ämnet. Hen trodde att hen helt enkelt var en dålig människa som inte brydde sig om andra, men har tack och lov insett att så är det inte. Hen är tvärtom mycket empatisk. Det som brister är den akademiska förmågan (beroende av mentalisering tex) att avgöra hur hen bäst uttrycker sitt inkännande till en viss individ i en given situation. Det leder till många misslyckanden i samspelet, som leder till ångest och undvikande. Svår nöt att knäcka... När hen var yngre kunde man öva in modell-fraser och modell-beteenden, som hjälpte hen att känna sig kompetent i samspelet. Tonåringars (eller vuxnas) samspel är så mycket mer komplicerat och helt kontextberoende.

Jag har burit på en tanke flera dagar, måste bara få ut den.

Jag är ensam (som ni alla vet) och dödligt rädd för förhållanden. Men har bara kommit på att jag inte vill ha en partner som vill ha en sån som mig. Som vill ha mig med mina brister, jag vill inte ha en person som sjunker så lågt. Jag lägger alltså över min egna otillräklighet och känsla av total brist på självkänsla på en potentiell annan individ. Jag vet hur sjukt det låter. Men det känns precis så. Jag vill inte ha en person som "nöjer sig" med en sån som mig.

Rosa-vina och Mirabelle G-S, tack för inlägg. Rosa-Vina, härligt att höra att det går så bra, klart du ska komma hit. Det är lite lugnare men märkte att jag släppte lite greppet från forumet (på ett bra sätt) sedan jag flyttade. Det känns verkligen som en livsstil nu och mår så bra av att inte dricka. Allt jobbigt och självkänsla är ändock bättre än förut.

Mirabelle G-S, jag har nog aldrig sett mig själv som dålig i själva samspelet pga. att jag skådespelar, eller jag är dålig men andra märker det inte, har aldrig fått höra något, aldrig, men har också inövat många fraser som man kan ta till. Sen är det oftast bäst att bara vara tyst och låta folk prata, bara man nickar lite, lägger en hand på axeln (om man absolut måste - gillar inte sånt dock) och säger något i stil med "jag förstår", "hur känns det nu", "vad jobbigt, men vad stark du är" så blir folk ganska nöjda och går vidare. Låter ju som en total psykopat men det är liksom tvärt om, ofta skriker jag och gråter på insidan av känsla för personen men kan inte reglera det och visa det utåt så att personen får den reaktion och stöd som den förtjänar.

Nu ska jag sova, natti alla pussgurkor där ute!

I dag är det stressdag no 1 på hela året. Håller i en mässa för ca 800 personer och 20 utställare. Det är minst sagt hektiskt. Ska snart iväg. Är hypad men vet att det kommer komma dippar. det blir så mycket intryck en dag som denna att jag är helt orkeslös när allt är över. Får inte glömma bort att ta med huvudvärkstabletter.

Väljer att inte dricka i dag, istället jobbar jag mig systematiskt igenom dagen och sätter på ett smile för alla andras skull.

får man väl acceptera att sätta på när man är i sin roll på ett arbete. I övrigt borde "vi" nog bli bättre på att ha det ansikte som visar hur vi faktiskt mår och kanske spara mycket energi. (Eller skulle vi alltid se sura och fördärvade ut då?)
Ibland när jag har tuffa dagar framför (är bra på att tänka det värsta som kan hända) brukar jag tänka att oavsett hur dagen går, bra eller dåligt så kommer den ta slut.
Kanske inte så motiverande men lite lugnande. Lycka till med den långa dagen.

Absolut inte psykopat! Du låter som en människa som gör ett jädra bra jobb att kompensera för sina svårigheter. Utåt. Medans insidan tar stryk :/ Hur mycket stryk insidan tar läser man i inlägget där du sätter ord på dilemmat ang en tänkbar parter. Du vill inte ha någon som kan sänka sig till nivån att vilja ha dig. Det gläder mig att du på ett intellektuellt plan inser hur orimlig den tanken är. Min önskan är att du även känslomässigt ska komma dit. Du är bra, precis som du är, komplett med både styrkor och svagheter. Kram

Hur mår jag egentligen?

Har funderat ett tag, känner att trots stress och sånt så är humöret bra, jag känner mig inte deprimerad. Men jag känner stress och press mest hela tiden. Det är så många helger som är uppbokade, mest för andras skulle. Ja vet att jag inte behöver, men man måste värna om familj och vänskap, och just nu infaller så mycket. Har denna helg som kommer ledigt men nästkommande 3 helger är fullspäckade och ska resa bort 2 av dem. Det stressar mig, jobbet stressar mig, renoveringen stressar mig, pengar stressar osv. Jag kände inte en sån här stress och ångestkänslor när jag drack, men tror inte heller jag körde på i 150 på jobbet som jag gör nu. Jag försöker varje dag att stanna upp och ta det lite lugnt, försöker ta hela lunchen, försöker fika, men det händer aldrig. Jag är beroende av stressen - och ångesten. Det bara är så, har gått från ett beroende till ett annat.

Förut när jag drack var jag ju alltid trött, fast på ett annat plan, mer backfull-trött, inte hjärnan-är-på-högvarv-hela-tiden-och-behöver-vila-trött.

Har börjar forska lite i min barndom också, fick i uppgift att tala med mina päron bland annat om saker som stack ut innan jag var 12 år. Det är ganska mycket.

-Jag var ofantligt försiktig och blyg, jag ställde mig alltid längst bak i kön, vågade inte mycket och armbågade mig absolut aldrig förbi någon annan.
-Jag var extremt petig med maten
-Jag var lugn och snäll mot andra men tog ut all min frustration och ilska hemma. Var aldrig i någon konfrontation, bråk eller liknande i skolan eller bland kompisar.
-Jag lekte helst själv
-Jag hade svårt att fråga andra om de ville leka men tyckte om när andra frågade
-Jag kunde inte sova över hos några kompisar
- Jag gillade att vara med vuxna mer än barn, och jag var ofta det också.
- Jag var väldigt känslig, jag kunde bli överdriver arg eller ledsen och inte kunna lugna ner mig om det inte blev som jag ville (hemma) eller om något gick sönder.
- Fäste väldigt mycket vikt vid materiella saker såsom gosedjur eller porslinsfigurer och blev EXTREMT ledsen (otröstlig) om något gick sönder eller försvann. En liten sak för andra var jättestor för mig. Och är väl än i dag iof.
- Jag hade aldrig någon pojkvän (en sån där man bytte varannan vecka)
- Jag gjorde saker på mitt sett och inte som alla andra
- Jag var väldigt envis och kunde inte förstå varför inte saker gjordes på det sättet som jag tyckte var bäst
- Jag avskydde att gå på dagis men älskade att gå på 6-års och i skolan (troligtvis för att man fick lära sig saker och visa att man var duktig där samt att det var strukturerat).
- Jag älskade att skapa saker.
- Hade kompisar och flera jag lekte med, någon som jag kallade bästa kompis, men ingen som var min person, det var farmor i så fall, hon var bästisen när jag var liten.
- Jag kikade på ett par filmer och lyssnade på en del kasettband om och om igen, tills de gick sönder. Vissa saker såg jag/lyssnade jag på varje dag i flera år.
- Jag var motoriskt efter i utvecklingen (klättra träd ex.)
- Jag avskydde aktiviteter i större grupp, fotboll, grupparbeten. Gjorde alltid bäst om jag var själv och ville göra allt själv.
- Satt hellre inne på rasten och jobbade med skolarbete själv, än att vara ute och leka
- Låg alltid framför alla andra i alla ämnen, var i mattebok 3 när de andra var i första. Låg dock efter i att läsa. Läste sakta och hade svårt för det, gillade inte att läsa. Hade svårt med läsförståelse och tog inte in de ord jag läste. Men älskade att få historier berättade för mig och kunde återberätta i princip allt ifall det var berättat muntligt (det kan jag än i dag).
- Byggde mycket lego m.m. men lekte sällan med det. Ville bara bygga, inte rollspela med gubbarna. Samma med ponnys eller barbie, lekte sällan med det, bara bytte kläder och byggde hus.

Tänkte att jag skrev upp det här så jag kommer ihåg lite av det jag fått fram hittills. Sedan är det svårt för mina päron att avgöra vad som är ovanligt då de bara haft mig som barn. Och vissa av sakerna ovan kanske inte är så anmärkningsvärt, var och varannan unge har ju problem med maten, eller älskar skolan... osv... men det som visas ovan visar ju lite... tendenser på autism om inte annat. Och nu hobbypsykologar jag rätt så rejält.

I vilket fall..

Väljer att inte dricka i dag, istället vilar jag upp mig inför morgondagen då det är sista dagen på jobbet innan helgen.

- Jag kunde tjata i dagar, månader (ja, jag tjatade i år) om en hund. Jag kunde hålla på 5timmar per dag (fick aldrig någon hund) men än i dag mår jag dåligt över det och hur ledsen jag var över detta.
- Jag var som sagt väldigt olik mig själv i skolan och hemmet. Duktig och ordentlig i skolan medan jag kunde vara arg och trött hemma.
- Jag tyckte inte om att duscha och kunde inte ha åtsittande kläder. Speciellt byxor som satt åt.
- Jag hade en vild fantasi och skapade egna låtar, sånger och historier i mitt huvud
- Jag var bestämd med vad jag kunde ära, exempelvis, om fisken inte var fångad av min farbror så åt jag inte fisken.
- Jag hade ett jätteintresse för svartvit film från jag började kika på tv vid 8-9 års ålder, både drama och komedi, helst svenskt med Tor Moden. 30 och 40-talsfilmer, satt alltid och kikade på dem tillsammans med farmor.

Hörredu... Din lista är ju skolboksexempel på ett högfungerande autistiskt flickebarn. Numer använder man inte diagnosen Aspergers. Antingen är man på autismspektrum eller inte.

Man brukar kunna få psykologerna att använda begreppet asperger ändå, när de förklarar graden av autism. De är ju fortfarande väldigt noga med att utreda ifall språkutvecklingen var avvikande i tidig barndom eller ej. Det brukade utgöra en skiljelinje mellan diagnoserna tidigare. Om du redan från början lyckades i skolan skulle jag gissa på att din språkutveckling inte var försenad. Språket är ju grunden till allt teoretiskt lärande. Det ska bli väldigt spännande att se vad din utredning mynnar ut i. Det är ju inte ovanligt att högfungerande flickor flyger under radarn tills de i vuxen ålder till sist söker vård för själsligt lidande... Kram

Skrev ett inlägg på tåget hem från jobbet men dålig teckning gjorde så allt bara försvann :(

Har varit på info i dag, olika företag har snabbt fått presentera sig. Det tillhör mitt jobb att vara uppdaterad inom skola/företag. Jag vet ju redan det mesta men tycker om att gå på sånt för att hänga med mina arbetskollegor och för att kunna ställa frågor. Det är dock jobbigt att behöva lyssna på ignoranta idioter som inte förstår sig på målgruppen de vänder sig till. Det är en pet peeve för mig, personer som håller muntligt föredrag (eller pratar med folk allmänt) och inte tänker på målgruppen. Man kan inte tala med en tonåring på samma sätt som med personer i chefspositition, med sakkunniga och gemene man. Man måste känna till målgruppen och lägga sig på samma nivå, ligger man själv under nivån måste det tas i beaktning också. Blir så störd över sånt.

I vilket fall, så fort jag kom till informationen, som innefattade kanske 50 besökspersoner, så sa personen som hade gett sig själv namnet "ledare" (jag sätter " för att få kalla sig ledare så ser jag att det krävs kompetens). I vilket fall, kom dit och personen i fråga informerar oss alla att detta är ett rent informationsmöte och att ingen fick ställa frågor, vi kunde skriva ner frågor och mejla senare. Jag blev så förvirrad över detta, hur fan tänkte man där? Det blir typ kortslutning i mig så jag var tvungen att ställa mig upp och fråga; "Alltså det här känns inte så bra för mig, jag kom bara hit för att få ställa frågor, det är just därför dessa möten brukar vara så bra". Sedan satte jag mig ner. "Samtalsledaren" blev såklart ställd, inte ofta som folk är så rättfram och ärliga. Efter det fick vi ställa frågor :)

En vanlig dag i min värld. Måste säga att jag älskar att vara sådär störande, lite jobbig, att få peta lite i sidan på andra. Jag gillar att vara den där som säger vad jag tycker. Det som ALLA andra tycker, fast som tycker det är socialt pinsamt. Det var samma häromdagen, blev intervjuad av en tidning. Efter så sa min kollega att jag nog inte borde ha talat om socioekonomiska inverkan på barns val osv.. då jag talade en del om skillnader mellan skolor och kommuner. Jag förstod inte riktigt varför det skulle vara så kontroversiellt, statistiken talar ett tydligt språk, jag har rätt, undersökningar visar det, men ingen vågar prata. Vissa människor är ju så jädra skygga och utan åsikt, att ha en åsikt är det viktigaste jag har. Och jag har nog en åsikt om allt, men jag brinner bara för få saker, så jag går inte in med järnhand hela tiden. Fick även lära mig att jag inte är en sån som pekar med fingret, jag pekar med hela handen *haha*, vad nu det ska betyda.

Jädra vad jag känner mig komplex. Helt jädra underbar, mångfacetterad och inte sådär ofantligt lågmäld och intetsägande som så många andra.

Jag känner mig som ni - ni är komplexa och intressanta. Inte som de andra, de som dricker lagom mycket och kan lämna halva glaset vin när de äter ute då de har lite huvudvärk. Ni vet precis!

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag vila, kika dokumentärer och serier heeeela helgen.

Jag har svårt att fatta intresse för lagom-mellanmjölk-personas. Älskar starka åsikter, även om de står i direkt motsats till mina lika starka åsikter. Gillar människor med tydliga konturer som talar ur skägget. Peka gärna på med hela armen, så jag vet vad du vill, och att du inte bryter ihop i all tysthet när jag pekar med hela min arm :) Jag har också få frågor som jag verkligen tar strid och ställer mig i frontlinjen för. Det är de frågorna som är min profession, så jag krigar som värsta amazonen dagarna i ända ? Ha en fin fredag kväll du underbart mångfacetterade och komplexa människa ❤️

I dag är jag ledig. Sitter och pysslar med sånt som jag inte behöver pyssla med men som känns bra. tar det lugnt, stressar inte. Har inga planer. Jätteskönt.

Det skulle vara gott med lite vin, eller några öl, men det blir inget med det. Jag kommer överleva ändå. Får sådana där infall fortfarande men det är mer sällan än förr. Och det är lättare och lättare att bara säga NOPE, det blir inget med det.

Ska däremot unna mig några A-fria öl i kväll, Melleruds, de är så himla goda.

Väljer att inte dricka A i dag, istället njuter jag av det dåliga vädret (som gör att man har ännu mindre dåligt samvete för att sitta inne i mysbyxor)

Känner såhär på kvällen att jag skulle behöva besöka min terapeut på måndag, men får vänta en vecka extra tyvärr. Har så mycket som bubblar inom mig och vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Allt detta med att få utredning, vara matt och stressad, misslyckas osv... tar över. Känner stundtals att jag inte orkar, att jag blir sur och irriterad, att jag inte mår bra.

Jag kommer i dag inte ta till flaskan för att må bra, jag vet att det inte är en bra plan, det är en urusel plan. Men just nu vet jag inte vad jag ska göra för att sluta tänka så jävla mycket. Allt jag tänker på stressar mig, att inte dricka stressar mig, flytten stressar mig, jobbet stressar mig, mitt utseende stressar mig, utredning stressar mig, mindfulness stressar mig. Det enda jag någonsin haft vid dessa tillfällen av total stress/panik är just A. Och det har verkligen gjort en skillnad, för stunden. Jag saknar så den känslan av att släppa kontrollen, allt ansvar, alla problem försvinner. Men det är ju bara en illusion. Det är ju fake.

Det är jobbigt och känna, men jag tillåter mig själv att göra det. Men jag vet inte vad jag ska göra av känslorna? Vad ska man göra med dem? Jag vet inte hur jag ska bearbeta mig själv mer. Det kräver bara ännu mer tankekraft som jag inte har.

Känner mig mest sur och irriterad hela tiden :(

Är i vilket fall glad att A inte fått ta över. Det är en jävla vinst.

Vaknade tidigt och fick direkt en sån där känsla, en konstig känsla. En flashback, jag vet inte om jag dröm eller vad det var. Kikade ut genom fönstret och såg flera lägenheter där det bara lyste från varenda rum. Bländande lampor. Så var det när jag drack, OMG, när jag drack så drack jag ofta till jag däckade på soffan och alla lampor var oftast tända i hela lägenheten - hela natten. Kommer ihåg att jag hade lite ångest över detta när jag vaknade. Det är en liten sak, men oj vad stort det känns just nu. Och vad skönt!

Undrar om någon annan alkoholist tänkte samma sak som jag nu tänkte om min lägenheterna där det var tänt förr, precis som kassörskorna på systemet säkerligen började känna igen än.

Och en annan sak, jag har haft sönder fler datorer än vad jag kna räkna pga. alkohol. Vin, cider, öl har hälls på laptops av missag. Tiotusentals kronor åt fanderns och så många kort och dokument som bara har försvunnit. DET är ångest! Men aldrig mer, nu får jag leva med denna dator lång tid framöver, för det går inte att hälla saker av misstag om man inte är packad bortom alla gränser.

God morgon liksom, har alltid varit morgonpigg (ja ni läste rätt). Tydligen finns det ingen som är morgonpigg, det finns de som kan gå upp tidigt utan att snooza 20 ggr men ingen är tydligen morgonpigg. Alltså vaken från ögonlocken öppnas och inte känner någon anledning till att ligga och dra sig. Om det finns nån, kan inte ni hojta till, för jag har nämligen inte lyckats hitta någon annan.

I dag ska jag plocka i ordning det sista i lägenheten, fixa lite med min hobby och vila. Helgen har gått snabbt, hur kan det redan vara måndag i morgon !?

Väljer att inte dricka i dag, istället har jag det släckt hela natten :)

Jag är så simpel, finner njutning att det är dag 111, siffrorna är tilltalande ?

I morse försov jag mig, väckarklockan gick inte igång ?☹️ Men känner mig skapligt duktig som inte drabbades av total panik och snabbt kom på en plan. Hinner nu till viktiga mötet på jobbet.

Har köpt ”skål ta mig fan” på ljudbok så lyssnar lite på den nu. Alla har ju pratat så mycket om den och jag är ju överlag allergisk mot böcker så har inte testat. Känner att jag nog borde lyssnat på den i början. Nu känns allt självklart och det som talas om har jag redan upptäckt, själv reflekterat kring. Men för en som inte vet om de har problem och behöver inse det- absolut.

Väljer att inte dricka i dag, för varför skulle jag ?, istället ska jag försöka må bra

Magisk siffra111..Jodå känner igen mycket av det du skriver..Spåren av fylla..Trasiga saker, och vilken tur att inget värre hänt..Expediterna på bolaget som känner igen mig för jag bor på liten ort..Fick ju åka till andra närliggande orter för att slippa skämmas för mycket..Tända lampor som glömts att släckas..Vågade bara använda värmeljus av samma anledning..Starkt jobbat av dig..?✨✨✨

Ja att vakna i ett upptänt hus har man ju lyckats med, döda elektronik med vin har man ju gjor???
Är så tacksam för min nykterhet och att jag verkligen inte vill hamna i igen.
Ha en fin dag// kram Strulan ??❤️

Vad starka vi är som räddar världen genom att inte använda onödigt mycket elektricitet och bidra till konsumtionssamhället genom att byta dator varenda år ?

Jo, det är ju kanske bra också att vi inte dricker ❤️

För övrigt...

Mår inte riktigt bra i mig själv just nu, mycket pga. Stress på alla plan, jobb, lägenhet och främst utredningen om NPF. Jag är så jädra sårbar. Men vill inte ens dricka för att stänga ute det. Är rädd att jag håller på att gå in i väggen, glömmer saker hela tiden och är så snurrig, känslig och trött. Vet inte vad jag ska göra för att ändra på allt bara. Men fortsätter andas och inte dricka. För dricker jag så mår jag bara ännu sämre.

En sak som är glädjande just nu är att jag är glad att jag är nykter, det är jag lycklig över. Just nu känns det som jag kan va nöjd med det för alltid. Det känns inte som en uppoffring som det faktiskt har känts väldigt länge. Att säga att det är ett privilegie att få va nykter är kanske att ta i - men och andra sidan så känns det faktiskt så precis just nu.