av Brådmogen

Brådmogen
tis, 2019-10-08 - 11:25

Hej,

Jag är ny på detta forum och ber om ursäkt om min fråga avhandlats 598 ggr innan...

Omfattningen av min fars alkoholism har tidigare inte vara klar för mig. Den blev tydlig när han berättade att han till och med dricker när han kör bil..

Jag vet inte hur många turer som jag varit med om sviterna av hans drickande. Den mänskliga hjärnan är fantastisk när det gäller förmågan att kunna förtränga och glömma bort. Det är också otroligt hur länge min pappa lyckats på sitt otroliga vältaliga och manipulerande sätt kunnat förklara sitt drickande så det låter..normalt. Han är den där alkoholisten som utåt klarar sig och rentav ter sig problemfri. Han har eget företag som går bra. Han har snygga fina kläder. Välklippt hår, vårdat yttre liksom. Han kan dricka normalt när vi är på bar, middag eller fest. Dessutom är han välutbildad och har forskat kring alkoholism till sin uppsatsskrivning (slutet 70 tal). Han vet minsann skillnaden på alkoholmissbruk och medicinsk alkoholism (som ju är en sjukdom!). Och att HAN skulle vara alkoholist är ju helt skrattretande. Han kan erkänna på sin höjd att han tidvis missbrukar alkohol. Men du vet ju hur det är - nu har ju farmor dött, nu går bolaget dåligt, nu är det jobbigt med partnern bla bla bla. Alltid ursäkter.

Nu har dock något hänt (tror jag?). Jag vet inte varför - det började med att han frågade mig om tips för att kunna gå ner i vikt - han har fått en ganska imponerande buk osv. Jag säger ju att sponken är det som gjort det. Han håller med. Sen börjar han protestera när han inte i denna diet får dricka vin till maten. Efter 1,5 h samtal igår så var vi överens om att han är alkoholist. Notera dock att han då druckit upp sig under tiden. Då berättade han allt det där jag tidigare inte vetat - att han öppnar 6.9a i bilen och tar "fyllestigarna" (han bor på landet) för att inte bli upptäckt. Han vill inte ta leverprover för han är livrädd för resultatet så han kommer på ursäkter för läkarna hela tiden. Han lägger ner mer pengar på systemet än på mat. Han sa att han vill sluta dricka (sa detta full) - vill ändra sitt liv.

Talade med honom imorse och vi snackade i en halvtimme. Att han vill ändra sitt liv. Jag sa att jag inte ställer upp framöver om inte han är totalt ärlig (han har ju uppenbarligen ljugit för mig förut gällande drickandet). Han lovade att vara totalt ärlig.
Sen kom jag fram till jobbet och skulle ringa upp honom en halvtimme senare. Då hade han kollat i skåpen för att "rensa" och hittat en halv flaska whiskey. När jag då ringde upp sa han att han ville vara ärlig och att han druckit (no shit - han sluddrade ju värre än ett spädbarn) och att han gjort det för att "det ska ut ur mitt hus!!" - "detta är sista gången".

Och mitt hjärta brister. Jag har hört det förut.

Vad ska jag göra? Hur ska jag gå till väga? Ska jag ta hem honom till mig och vakta honom? Hur ska jag hantera ångesten och oron i mitt bröst?

Tacksam för någon input..
Mvh
Brådmogen

Ledsen själ
tis, 2019-10-08 - 16:49

Så igen mig. Min pappa är också alkoholist sen innan jag var född tror jag och han erkänner det. Något han tidigare inte gjort! Jag är hemskt ledsen men vi kan inte göra något om personerna inte vill ha hjälp själva. Vi kan stötta men vi kan inte bära dem tyvärr. Kramar

gros19
lör, 2019-10-19 - 23:38

Ta hem och vakta vet du ju inte fungerar hoppas jag. Vi vill så gärna behålla illusionen om att vi kan påverka någon annans drickande. Maktlösheten är svår att erkänna. Att hantera ångesten och oron är inte lätt, men kanske ibland lättare när man inser att man bara kan påverka sitt eget liv. Tar tid att vänja sig vid tanken att ens anhöriga troligen förr eller senare kommer att avlida som en följd av sitt missbruk dvs om personen inte slutar. Så ser verkligheten ut för oss anhöriga och det måste vi leva med så inte konstigt vi bär på mycket ångest och oro. Vi kan dock hoppas på en förändring istället för att se allt som nattsvart. Hur framtiden blir vet vi ju inte. Att lära sig ett förhållningssätt till en anhörig med missbruksproblematik kan vi lära oss, men det är dom plågsamma känslorna som är svåra att hantera. Har själv haft en mycket stark oro för min missbrukande son.. Till slut fick jag en så stark yrsel att jag inte kunde röra huvudet och då tvingades jag ringa ambulans och blev inlagd. Alla mina symptom jag hade bedömdes vara psykosomatiska. Det är ett år sedan och idag mår jag mestadels bra och känner inte ofta oro. Otroligt men så är det. Tror det är viktigt att inse, hur smärtsamt det än är, att alkoholism är en dödlig sjukdom. Det låter kanske konstigt men det finns ett lugn i att våga erkänna det för sig själv tycker jag. Detta var något jag hela tiden försökte undvika ett se samtidigt som jag insåg riskerna. Det känns som oron ersattes av sorg och den är lättare att hantera för det vet jag vad det är. Lätt är det inte för oss anhöriga men hoppas du kan finna ro. Många kramar och ta hand om dig.

Sisyfos
tis, 2019-10-22 - 07:00

Förstår din orovför din pappa. Vill bara säga att han har kommit en bra bit på väg när han erkände för dig. Om oron för sitt eget drickande etc etc. om du går in här och läser hos oss som vill förändra så kanske du får en ledtråd till varför han hällde i sig whiskyn istället för att hälla ut. Förstår att du blir besviken. Hänvisa honom till det här forumet (förändra sitt drickande) kanske så får han lite stöd. Han verkar vara beredd. Och du kan inget göra. Det är inte ditt fel och inte ditt ansvar. Kanske måste du också få hjälp med de känslorna.

Och totalt ärlig.... jag har också lovat och menat detta, men ljugit igen. Man skäms för mycket. Din pappa har dock sagt att han vill lägga av. Jag tror att han kan klara det med den insikten.