av sussidum

sussidum
sön, 2019-10-27 - 11:01

Anhörig och medberoende? Eller hjärntvättad?
Jag har levt med min numera man i 36 år och han har alltid haft problem med alkohol. Jag har varit dum själv som, och säkert medberoende som det heter, stått kvar med alla dessa lögner som han sagt och gjort mig.
Vi träffades 1981 när jag var 15 år och han var 20. Såhär i efterhand när jag tänker tillbaka, så fanns tendenserna där redan från början egentligen, men jag var antagligen för ung och dum för att fatta. Eller egentligen så kanske jag gjorde det eftersom jag själv växt upp i ett hem med en familjemedlem som drack jämt.
Men detta blundade jag för då. Sedermera fick vi 2 barn och köpte hus och då eskalerade allt. Han smög med sprit och öl och hade sina gömmor överallt och sluddrade varje helg och så småningom somnade han. Detta skyllde han på att han jobbade så mycket och blev då så trött plötsligt. Till en början trodde jag det var så, men förstod till sist att så inte var fallet när jag hittade en "storgömma" i vår jordkällare (vilken han visste att jag inte gärna gick in i eftersom jag har spindelfobi och där fanns det gott om dem). Jag hällde ut varenda flaska och kände mig så dum som trott på hans lögner när det sen visade sig att det jag trott var sant, d v s att han drack JÄMT! Vi hade ett ganska stort umgänge då men alltid var det alkohol med i bilden och det slutade alltid som vanligt med att han antingen blev aggressiv eller helt sonika somnade. Somnade gjorde han både när vi hade gäster hemma eller om vi var bortbjudna. Så många gånger jag fick gå hem ensam från festerna medan han sov ruset av sig hos dem vi var hos. Jag skämdes men inte han! Våra s k "vänner" tyckte det var lite festligt eller nåt för de triggade honom att dricka ÄNNU mera jämt. Detta pågick år efter år och detta slet något oerhört på mig, men jag ville ha en kärnfamilj eftersom jag själv inte haft någon så därför kämpade jag på. Jag ville heller inte att mina barn skulle bli skilsmässobarn men såhär i efterhand kanske de hade mått bättre om vi gått isär eftersom vi hade så många bråk angående hans drickande. På slutet, då våra barn fortfarande bodde hemma, så eskalerade han i sitt drickande och blev mer och mer aggressiv när han hade druckit (han var Mr Jekyll och Mr Hyde kan man säga då han annars i nyktert tillstånd nästan var en mes).
En midsommarafton hade vi bjudit hem bekanta och han drack stenhårt redan från tidigt på dagen så runt 20/21-snåret hade det spårat ur hos honom. Han gick på toaletten och då hörde jag hur det slog därinne och jag gick därför för att se vad som stod på. Han hade då tagit kattlådan och stod och slog den i väggarna så kattsanden yrde (som tur var hade vi utekatter så det var inget annat i mer än sand) och lådan sprack. Jag sa då "du ska ju inte dricka", sen gick jag ut till vännerna. Han kom då dundrande efter och tog då stryptag på mig och skrek en massa olämpliga saker till mig. Vår hund blev hyperstressad och försökte sätta sig i mitt knä (han var en stor hund så gick ju inte så bra dock. Lille vännen... :( ). Kvinnan i paret försökte prata med honom och då vände han sig hotfullt mot henne istället. Hennes man reste sig upp och sa att de skulle gå hem vilket de gjorde, så ingen hjälp där inte. Vår son kom ner från sitt rum och undrade vad som lät. När han då såg sin far så sa han Gubbjävel, vilket gjorde att fadern vände sig mot sin son och tog istället stryptag på honom. Jag fick då gå emellan så sonen kunde slippa undan. När sonen gjort detta sa han återigen gubbjävel, vilket gjorde att hans far jagade ut honom ur huset och for iväg efter honom en bit på vägen men han var för full för att hinna ifatt som tur var. Under tiden tog jag min hund och väska och nycklar och drog ut jag med (vår dotter var inte hemma denna kväll som tur var). Jag fick fatt i sonen sen och där var vi - utslängda i regnet kl 22.00 på midsommaraftonen! Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, men fick en tillflykt hos andra bekanta så småningom. När vi sent omsider kom hem igen så låg äcklet och sov så gott så, som om inget hade hänt!!!
Jag kan berätta HUR många historier som helst vad som hänt när han har druckit skallen av sig, men då får jag sitta tills nästa år (kanske skulle skriva en bok?).
Allt slutade hursomhelst 2007 när han - återigen - lovat att inte dricka på en firmafest han var på. Han skulle komma hem tidigt och nykter. Jo pytt!
Denna dag fyllde min mormor år så jag var och firade henne. Sen beställde jag och min dotter och hennes kille pizza som vi åt tillsammans. Till den pizzan tog jag ett par glas rött vin. Ungdomarna ville sen inte sitta med mig utan gå upp rummet för att vara själva. Så då satt jag ensam med ett korsord när min väninna ringde och hörde vad jag gjorde. Jag sa som det var och hon sa då att jag kunde komma till henne istället, vilket jag då gjorde. Till saken hör att grannarna till henne är min mans kompisar och plötsligt när vi satt ute på verandan säger min väninna: är inte det där din karl? Jag tittade upp och såg då min man raglande in till hennes grannar. Min väninna ropade till grannen då som tog med sig min man in till henne och när han fick se att jag satt där så vände han taggarna utåt direkt. Antagligen för att han inte trodde att jag skulle sitta där samt att jag skulle se att han inte "gick direkt hem och var nykter", vilket jag ej heller hade trott då! När vi sen satt där och pratade så sa han saker som jag reagerade argt på och då flög han upp ur stolen, drog med sig mig och slog ner mig så jag hamnade i min väninnas rabatt. Där satt han sen grensle över mig och slog och slog med knytnävarna. Jag försökte värja mig så gott jag kunde samtidigt som jag inte riktigt fattade vad som hände. Min väninna försökte få bort honom och då klev han av och skulle ta tag i henne istället. Detta blev min räddning för jag kunde då rusa in i huset och låsa om mig och sen ringa polisen som senare kom dit, men då hade han raglat iväg så han var inte kvar då. Men jag fick ge min redogörelse samt klä av mig så polisen fick fotografera mina blåmärken och skrapsår. Detta var nog det värsta jag varit med om. Så jävla kränkande! Detta ska inte hända mig! Utan sånt här läser man bara om i tidningarna! Jag var totalt i chock! Polisen ville veta om JAG hade druckit och jag svarade att ja, jag hade tagit några glas vin. Detta var som om "jaha, ja, då får hon skylla sig själv" eller nåt, fick jag en känsla av. Men jag ska väl inte få denna behandling för det eller?!?!? Poliserna överlade sen med varandra huruvida de skulle hem till oss och se om han fanns hemma och då ta honom med sig. Detta var han. Han låg och sov så gott som vanligt, när poliserna klev in i huset (det var tydligen olåst). De tog då med honom men tyvärr var ju min dotter och hennes kille hemma så de fick ju en smärre chock också när det plötsligt stod två poliser i huset och tog med pappan. Usch vad denna alkohol har ställt till det för ALLA! :(
Han fick sen följa med till arresten där han satt från fredag till söndag. Sen kom han hem. Själv var jag i total upplösning denna helg. Fattade inte riktigt vad som hade hänt. Så många tankar har jag nog aldrig tänkt SAMTIDIGT! Jag var också hypernervös att få hem honom.. Han kanske skulle fortsätta där han hade slutat?
Samtidigt hade jag rannsakat oss innerligt och då även kommit fram till att detta kanske var MITT fel att han gjorde som han gjorde?!? HUR I HELVETE ÄR MAN FUNTAD????? Han kom hursomhelst hemkrypande med svansen mellan benen och DÅ, för första gången på jag vet inte hur länge, så PRATADE vi vuxet och ordentligt med varandra. Han ångrade sig och bad massor om ursäkt och erkände att han inte klarade att dricka och skulle sluta med detta omedelbart och söka hjälp. Och ska sanningen fram så blev vi nästan som nykära ett par månader - tills det var dags återigen då! Då slog han sista spiken i kistan. Min kärlek - eller i vart fall min vilja och ork - tog slut. Hela JAG var bortsopad och jag kände att jag hade två val. Antingen fortsätta eller flytta. Vi hade HELT glidit isär. Han eskalerade ÄNNU mer i sitt drickande och jag mötte en annan man som jag träffade innan vi gjort upp om att flytta isär. Jag väntade med detta p g a jag fortfarande hade min yngsta kvar hemma ännu, men hon skulle flytta så fort hon slutat skolan så väntade ut det. Jag började även studera till förskollärare på universitetet i samma veva. Sen, när dottern flyttat, fick jag en lägenhet så även jag flyttade från vårt hus som vi hade bott i i 18 år. Jag älskade vårt hus och alla mina minnen från våra barn fanns ju där. Men att bo kvar där med honom bara för att få ha kvar huset var det inte värt tyvärr! Mitt förhållande med den andra mannen hade tagit slut innan jag flyttade till min egna lägenhet också, så var helt ensam att börja om och kanske bli vuxen för första gången i mitt liv?!
Så i princip kan man säga att han söp bort både sina barn och familj och hus! Men det var det tydligen värt för han träffade snart en annan kvinna som även hon var glad i drickat så de festade på tillsammans. Det gick 1,5-2 år sen var det kört mellan dem. Då började han komma över till mig för att "övernatta" då de hade bråkat när de supit. Denna övernattning blev till en månad. Sen blev de sams igen å då flyttade han tillbaka till henne. Efter ungefär nån månad till, så blev det samma sak igen; han ringde och hörde om han fick låna soffan. Ytterligare en månad i mitt hem blev det, sen blev de återigen sams och samma visa EN GÅNG TILL! Detta slet ännu mer på mig när jag var mitt uppe i min utbildning samt redan hade en depression och inget blev precis bättre med denna behandling så jag gick helt in i väggen och kunde inte slutföra min sista kurs i utbildningen! Nattsvart blev det!
Visst, jag tillät det ju. Men detta för att jag trots allt hade/har känslor kvar för honom som han är när han är nykter tyvärr. Han visade heller inga tendenser till det där drickandet medan han bodde hos mig. Tvärtom - han var väldigt återhållsam då, så jag trodde att han kanske hade reflekterat över vilka tragedier alkoholen åstadkommer/åstadkommit! Men det visade sig senare att det enbart var ett spel för galleriet! När han för TREDJE gången flyttat ifrån henne, den andre, så var det till sist tydligen helt slut. Men då var jag helt nere i mörkret och helt tillintetgjord och hade helt gett upp ALLT. Så jag hade inte mycket val än att flytta till honom för jag hade ingen ekonomi alls. Jag sålde ALLT av värde som jag hade för att kunna slutbetala min hyra på min lägenhet å sen flyttade jag då in till honom där han hade bott med den andra kvinnan som då hade fått ut sina grejer. Mellan dem var det en giftig stämning och hon skickade fruktansvärda SMS till mig. Dem skulle jag "skita i" enligt honom för "hon var inte klok". Men nu i efterhand undrar jag om det inte är HAN som inte är klok egentligen???? Och så fort jag hade kommit över hans trösklar så började helvetet IGEN! Han började återigen dricka som ett svin och allt blev som det var innan vi gick isär från vårt hus. Själv var jag så förstörd vid detta laget så även jag själv började dricka alltför mycket. Detta för att överhuvudtaget överleva tror jag. Detta fortsatte ca 2 år tills min dotter blev gravid och jag blev mormor. Då tog jag mig i kragen och slutade med supandet och försökte få någon normalitet i tillvaron. Men jag sitter än idag fast hos honom eftersom jag inte har något jobb eller fick utbildningen färdig. Han är "jättesnäll" och betalar min studieskuld varje månad. Men fan - det kan han gott göra så mycket ont han har gjort mig och barnen!! Men samtidigt sitter jag i en rävsax för han är väl medveten om att jag ÄR beroende av honom, så han kan gott supa på som vanligt här. Nu har det gått 8 år sen han och jag började om igen och jag känner att detta nog blir min DÖD tror jag! Inget jobb, åren har gått (jag är nu 53 år), ingen utbildning klar. Så jag ser ingen utväg ur detta helvete! Ska jag ta livet av mig kanske? Men samtidigt finns det någon slags överlevnadsinstinkt hos mig och jag vill se mitt barnbarn växa upp. Hon är mitt allt numera i detta sjuka liv och hon har nu hunnit bli 6 år.
HJÄLP! VAD SKA JAG GÖRA????????????????????????

Javelin
sön, 2019-10-27 - 12:23

Herregud vilken läsning... Snälla, snälla du, ta kontakt med en kvinnojour, du måste bort från den mannen. Jag förstår fullt ut den ekonomiska biten men huvudsaken du får en dörr att låsa om dig. Socialtjänsten måste kunna hjälpa dig med en lägenhet. Jobb och studier får lösa sig med tiden men fokus nu är att ta dig därifrån och börja läka. Du är värd ett bättre liv än att må så dåligt. Bra att du skriver här, finns mycket erfarenhet och välvilja. ❤

Rosette
mån, 2019-10-28 - 20:59

Precis som Javelin skriver här ovan, vad mycket du varit med om och vad modigt att du tog steget att skriva och berätta här öppet på ett forum. Bra gjort! Du måste vara en väldigt stark person som gått igenom allt detta och kunna berätta så tydligt om vad som skett. Du har gjort stora förändringar i ditt liv och klarat av mycket. Du har själv druckit för mycket i ett par år, kanske för att hantera allt du varit med om, men som du skriver när du kände att det tog över på fel sätt tog du tag i det. Bra jobbat. Nu behöver du ny kraft och energi för att ta dig ur den rävsax du nu känner att du hamnat i.

Han står för ekonomin, du kan just nu inte betala själv så det underhåller dig tillfälligt samtidigt kommer du ingen vart med de studier du tidigare hållit på med eller dina egna funderingar kring ett liv du vill leva. Du är också medveten om att du utsätter dig själv för en stor fara, han har flera gånger misshandlat dig och som du mår nu kan du också få tankar på att ta livet av dig om jag förstod dig rätt. Du skriver också om din dotter, ditt barnbarn och sådant som gör att livet är meningsfullt och viktigt och det faktum att du tagit kontakt här visar att du vill leva och du vill inte ha det som du har det nu.

Det finns hjälp att få, precis som Javelin skriver här ovan, via en kvinnojour, kommunen, eller liknande. Du kanske redan testat att ringa Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 (dygnet runt, anonymt och kostnadsfritt). Frågan är bara, vad du själv vill ha för typ av stöd, du känner dig själv bäst och vet ju vad som brukar fungera. Vad har tidigare hjälpt dig när du mått som sämst och behövt stöd? Vänner, bekanta, professionellt?

Fortsätt såklart gärna skriv och läs här, hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt för dig!

Varmt välkommen,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

sussidum
tis, 2019-10-29 - 10:33

Javelin! Tack för dina ord och ja, jag får nog ta kontakt med nåt liknande om inte detta slutar. För som jag beskrev det tidigare så blir man helt nedbruten av sånt här. Man blir Ingenting! Han har nu tagit kontakt med hjälp för att kunna sluta dricka. Får se hur det går.... Men jag har nog iaf kommit mer till insikt att om JAG ska överleva så måste det till en förändring här!
Återigen tack för omtanken och det var skönt att kunna lätta lite på allt man funderar över. <3