av Ensam1984

Mirabelle G-S
fre, 2019-11-01 - 18:44

Jag måste nog bekräfta dina farhågor. Vardagliga sysslor och inlärd kunskap automatiseras hos de flesta, men personer med autism (och annan NPF, ex ADD) har mycket svårare att automatisera och generalisera (applicera kunskap från ett sammanhang på ett annat). Det är därför batteriet dräneras så lätt och de behöver mycket mer återhämtning för att inte utveckla utmattningssyndrom.

Ensam1984
lör, 2019-11-02 - 09:08

Försöker att inte tänka så mycket, vara snäll mot mig själv. Men känner mig allmänt otillräcklig och förvirrad just nu. Har ingen ork att vara inne på detta forum som varit en sån räddare för mig. Tror mycket på att ge tillbaka, och har nästan lite ångest just nu för att jag inte har orken att göra det här. För att jag inte kommenterar i andra trådar, orkar knappt läsa just nu. Men det får bara vara så. Tror på ett plan att alla hatar mig för det, men det rationella jaget vet att det inte är så. Det rationella jaget vet att personerna som är här bryr sig om varandra och tillåter varandras operfektionism och oengagemang.

När man läser om utmattningssyndrom så känns det helt ärligt som att jag har haft det ett år. För det var för ett år sen som det började bli riktigt jobbigt. Det var då jag hade sådan yrsel att jag inte kunde stå upp, hade jättelågt blodtryck och en vilopuls på 45. Jag är inte elitidrottare, snarare tvärt om. Men inga prov visade på konstigheter förutom att jag hade problem med sköldkörteln. Men sedan dess har jag varit trött på ett helt annat plan. Jag har gjort saker på samma sätt men har tappat minnet och varit allmänt förvirrad myket mer ju längre tiden har gått. Speciellt de senaste månaderna, men tänker att det säkert har med stress att göra - lägenhet, utredning, renoverinhg, pengar, mycket på jobbet.

Jag gick ju in i väggen när jag var 23-24, men blev ju aldrig långtidssjukskriven, så kanske inte kan kalla det just det ändå. Minns inte så mycket från det, har över lag svårt att minnas hur jag mådde förr, lättare att tänka och komma ihåg interaktioner med andra, men mig själv har jag typ förträngt. Konstigt. Så vet inte om jag kände mig så mentalt trött som jag är nu, men känslan just nu är att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur allt. Det är för många komponenter som måste ordnas för att allt ska flyta på. Får väl flytta hem till päronen ett tag så att mat, städ, tvätt och allt det där inte är något som jag behöver tänka på. Endast jobb och sen hem och vila. Många kanske tänker att det är ju inget liv, men sånt är mitt liv. Men är jag hemma har jag ständig ångest för att jag inte gör allt det där som jag borde göra, som en normalt funtad person "bara gör".

Men tror inte jag har något utmattningssyndrom, orkar faktiskt inte ens tänka tanken på att det skulle vara det också. Är inte apatiskt, hela tiden, så det är ju ett gott tecken :)

Allt detta i mitt huvud får mig att vilja dricka än mindre, samtidigt som det skulle vara skönt att släcka allt i huvudet så känner jag bara att nu är jag medveten om att jag har så mycket "krångel" med mig själv, eller så många behov som inte tillfredställs så att dricka skulle bara vara ännu ett. Drickande kan jag kontrollera (och är relativt enkelt att kontrollera - jag dricker bara inte), allt det andra är inte lika svart/vitt. Det andra är mer komplext och det går inte bara bestämma sig för att hjärnan ska fungera som den gör. Att bestämma att nu har jag energi - tro mig, jag har försökt.

Så väljer att inte dricka i dag, istället så sitter jag och drömmer om Jeffree Stars och Shane dawsons nya palett och läppstift som kommer i brevlådan på måndag - vilken lycka!

Mirabelle G-S
lör, 2019-11-02 - 17:58

Det värsta med utmattning är förvirringen. Det tar all energi i anspråk att lyckas med de enklaste saker, som att inte hamna vilse när man ska till jobbet, som man färdats till varje dag i flera år... Eller veta vilken jävla gata man bor på, när man är helt blank och inte känner igen husen omkring sig. Eller vilken dörrjävel som är toaletten. När jag var som värst minns jag att jag öppnade varenda sovrumsdörren hemma i jakt på toaletten. Det är ett otäckt tillstånd. Och inte blir man friskare av att inte en enda liten detalj av livet kan vara enkel...

De som vet säger att man inte ska ge avkall på sånt man brukar tycka om att göra, men vad ska man då skala bort? Jobbet? Jag har accepterat att i vissa perioder måste livet vara bara jobba och vila. För att läka. För att orka mer sen. Jag hamnar fortfarande där emellanåt, när jag glömmer att spara på krafterna. Då får jag lägga levandet på is ett tag och bara existera mellan jobb och sömn. Jag tycker det låter strålande att du flyttar hem till dina föräldrar tillfälligt. Då får du chansen att hämta dig. Och du är omgiven av dem som älskar dig villkorslöst. Kanske går det under de premisserna snabbare än du tror att komma till det läget när du orkar ha litet roligt också. Kram

anonym24098
lör, 2019-11-02 - 20:09

Jag känner så väl igen mig i orkeslösheten. Lycklig över nykterheten men orkar liksom inget annat. Håller med Mirabelle om att fokuset kanske måste få vara att läka inifrån, att skala av alla måsten ett tag. Försök släppa det dåliga samvetet (lättare sagt än gjort, jag vet) och bara vara. Säger detta även till mig själv.

Tack för att ni finns ?

Knaskatten
lör, 2019-11-02 - 23:05

Jag har tjatat om det förut, men läste på Laura McKowens blogg om något hon kallar ”the pregnancy principle”, och den går typ ut på att man som nykter ska behandla dig själv som gravid. Som att nykterheten är en liten bebis som bor inuti och som man ska lyssna på och ta hand om. Känner en gravid person för att sova halva dagen är det ingen som tycker att hon är en latmask. Vill en gravid avstå födelsedagsfesten blir ingen sur. Om en gravid inte vill äta en speciell maträtt eller dammsuga hallen så gör hon inte det. För hon tar hand om sig själv, lyssnar på kroppen och ser till att vårda det som växer inuti. Så kan man alltså tänka med nykterheten också. Nio månaders totalt frikort - lyssna bara på vad du känner för och behöver. Allt som inte är att dricka alkohol är (typ) fritt fram.
Var snäll mot dig själv! Du gör det fantastiskt och har varit nykter länge, men det är klart att allt inte alltid är på topp.
Och känner du att du verkligen är utmattad eller deprimerad: sök hjälp.
Kram! ?

Ensam1984
sön, 2019-11-03 - 08:51

Har sökt hjälp - det är just därför jag är så förvirrad. ”The pregnancy principle” funkar i mitt fall, men kan inte se det som en lek/något applicerbart då det inte är sant. Det funkar för att jag måste behandla mig själv på ett annat sätt än andra, men samtidigt känns det fånigt att sätta = tecken mellan graviditet och nykterhet. Men jag förstår avsikten och tanken är inte att sätta = mellan dem utan att nyttja den enas privilegie för den andras framgång. Jaja... problemet just nu är inte A, som sagts innan så är A mitt absolut minsta problem någonsin just nu. Att inte dricka har aldrig varit så enkelt. Det känns som att om jag skulle dricka så skulle jag nog hoppa från balkongen (har inga självmordstankar överhuvudtaget, ser konstigt nog ljusare på framtiden nu än jag någonsin kanske har gjort).

Har inte gått in i väggen, är inte där ännu. Men glömmer saker som jag alltid kommit ihåg förut. Min förmåga att kunna rabbla upp och gå in i mitt mentala bibliotek och hämta upp fakta är sämre än förut och fakta fastnar inte, jag känner mig osäker i mitt kunnande och vetande som jag aldrig upplevt. Jag har beskrivits som en uppslagsbok förr, men nu känner jag mig mer som Wikipedia (inte en säker källa).

Det där med att se ljusare på sin framtid. samtidigt som jag känner att jag vet ju ingenting ännu och lever bara i en bubbla - så vet jag innerst inne att det är ASD. ALLT talar för det. Så om jag skulle förutsätta med min någorlunda logiska hjärna att jag skulle få den diagnosen. vad skulle så förändras? Ingenting runtomkring mig, jobbet är lika jobbigt, människor är lika högljudda och ointressanta över lag (eller jag kan inte relatera till dem om vi ska vara helt ärliga), jag behöver lika mycket återhämtning och känner mig säkerligen fortfarande inte så ensam som alla andra ser mig som.

För det är just det, ibland känner jag mig väldigt ensam, men det är bara när jag tittar på hur alla andra har det. Sällan känner jag själv att jag är så ensam som andra kan se att jag är. Att inte göra någonting - att kika på serier, drälla omkring hemma i lägenheten utan några måsten är det bästa jag vet i hela världen. Det toppar en bra diskussion, en drag-show, hänga med bra vänner, gå i skogen - ja allt. Det vet jag att man inte kan säga rakt ut till vem som helst, men det är sanningen.

Men vad kan då förändras? Jo, jag kommer få ett svar - ett svar på varför jag är som jag är. Att jag inte själv helt valt att försätta mig i situationen jag är i. Inte för att jag sitter i en dålig situation, men jag sitter kanske inte i en ultimat situation heller - eller jag vet inte? Det som tynger mig mest är 2 saker.

No 1 jag har inte kapaciteten att orka med allt som förväntas av mig, som samhället har bestämt att alla ska kunna klara av - såsom att jobba, städa, laga mat, diska, umgås med vänner, ha familj, ha hobbys osv. Jag orkar bara med ett par av dessa, de jag klarar av gör jag jättebra - i mitt fall jobbet. Några av de andra såsom laga mat, diska, städa gör jag inte så mycket som jag borde, men det stör och andra sidan ingen annan än mig själv. Fast det stör mig ofantligt mycket då jag samtidigt är perfektionist uti fingerspetsarna. Vänner är jobbigt då det tar för mycket energi och det tar alltid mer energi än det ger (tyvärr). Jo det är trevligt för stunden men sällan särskilt kul, mer ett socialt måste. På tal om ordet "trevligt" så har jag alltid påstått att ordet egentligen betyder "ok, men inte särskilt kul" för när folk säger att något är trevligt så använder de just det ordet och inte kul, roligt, inspirerande, spännande osv. trevligt är ordet man använder för att inte vara oartig när man talar om en person eller situation där det inte är läge att säga hela sanningen. Har haft denna idé hela mitt liv, fråga mig inte var den kommer ifrån - observation?

No 2 att jag inte kommer finna kärleken. Har alltid känt att jag kommer vara ensam, att jag aldrig kommer få barn. Detta är ju väldigt utmärkande men jag berättade det aldrig för någon utan förutsatte att jag kände så här för att jag har så dålig självkänsla. Som Sundström sjunger: "om någon skulle älska mig och tycka jag var bra.. då är han en idiot som inte är nånting o ha". Detta stämmer såklart också, men när jag funderar på förhållanden, uppvaktning, ja pojkar och män så har jag aldrig kunnat läsa av signaler. Jag har ingen radar alls. har fått reda på senare att vissa tyckte om mig men jag hade ingen aning, kanske inte ens visste vilka personerna var. Har aldrig kunnat prata med killar såsom man ska heller, ja, förutom när jag var full såklart - eller så var de också så fulla att ingen brydde sig.

Har ju snackat med en kille ett tag via messenger. Han verkar vara en så fin kille, men jag är absolut livrädd för att träffa honom. Dels för att jag ser ut som skit och han förtjänar att gå på dejt med någon som inte ser ut så här. Är så rädd för att jag inte kan läsa signalerna, att jag blir besviken, att han inte känner igen mig från mitt skrivande. Jag vill absolut inte gå på dejt med någon bara för sakens skull, jag vill gå för att se om det kan vara något mer. Mn just den där grejen "mer" är jättejobbig. Hur vet man det liksom? Jag vill ju bara fråga rakt ut men så gör man ju inte. Men det känns även jobbigt för att jag inte gjort något sådant på så länge, har inte ork att hålla masken och vara den perfekta värdinnan. Att vara den som tillfredsställer alla behov och vänder ut och in på mig för att ses perfekt. Är så trött på skådespelet. Men om man visar sitt "riktiga jag", det går ju inte :( Dels för att det inte är gott nog för något och dels för jag vet ju inte vem det är.

Jag vet när jag läser detta att det låter konstigt och andra skulle säga - det stämmer inte. Men i min värld (älskar det uttrycket) så är det den ultimata sanningen. Tänk er själva - att ni har känt så här hela ert liv, det är lika normalt som att ha ost på smörgåsen varje morgon. Så är detta för mig. Jag - ovärdig, oälskbar, orelaterbar, ointressant

Jag hoppas verkligen inte att någon läser detta, för det är bara ett rabblande av sånt som infinner sig i mitt huvud nu. Ibland är det som att man blir obsessed och bara måste skriva ner allt som är därinne. Och så länge det är för mig och inte för någon annan - så känns det bra.

Har länge vetat att jag är speciell och kanske till och med medryckande på ett ytligt plan, men att jag inte kan relatera och inte släpper in andra på ett djupare plan. Jag vet faktiskt inte hur man gör. Hur man relaterar till andra människor om det inte finns tydliga regler och struktur för samtalet/diskussionen. Har finderat på tidigare vänner jag haft, har inte blivit osams med dem men man har växt ifrån varandra eller så har de flyttat så man tappat kontakten. Jag är så vansinnigt nyfiken att se hur dessa personer såg mig som person. Inte för att få en egoboost,utan för att se om de såg mina ASD-tendenser, eller om jag verkligen är en så bra skådespelare som jag vill tro att jag är. För jag vet att detta låter knäppt, och har hela mitt liv haft lite av ett gudskomplex, men jag vill tro att jag lurat världen om hur normal och interlektuell jag är hela mitt jävla liv.

Tror i ärlighetens namn att jag blivit så bra på det pga. alla serier jag sett, och speciellt strategiska dokumentärserier (dokusåpor), där personer manipulerar varandra. Att se andra personer skådespela när de manipulerar, iakta kroppsspråk, samtalston osv. Bara att observera - det har ajg alltid älskat. Kunde sitta i timmar när jag var yngre och typ kika på live-feed av big brother, bara för att se folk göra vardagliga saker och ha vardagliga samtal. Tror att jag lärde mig sjukt mycket från det. Vem sa att dokusåpor bara var skräp!? ;)

Nu måste jag sluta rabbla. Har glömt vad meningen var med detta.. meningen är att det inte finns någon mening (ja, förutom denna mening då ;) )

För att återgå till just detta forums identitet - A.

Väljer att inte dricka i dag - firar 4 månader i dag som nykter och tänker fortsätta så :)

Mirabelle G-S
sön, 2019-11-03 - 12:39

Det är vid sådana här tillfällen jag önskar att vi inte vore så anonyma. Jag skulle så gärna vilja presentera dig för min svåger... En helt underbar kille, med ett tilltalande yttre (ifall man delar min smak). Han har också gett upp hoppet om tvåsamhet och familj. Liksom i ditt fall så har han ASD-tendenser. Han är 40 nu och har samlat självförtroende och social förmåga nog att ge sig ut i dating-svängen. Men han hittar liksom aldrig rätt. De kvinnor som har mognad och djup har redan egna, rätt stora barn, och vill inte ha fler. De som är öppna för familjebildning är unga och beter sig och tänker därefter. Det skär sig. Han jobbar liksom du med människor i en slags stöttande, terapeutisk roll. Jag misstänker dessutom att ni bor i samma region av Sverige.

Dina preferenser vad gäller fritid skriver jag under på. Slasa runt hemma i myskläderna och läsa böcker klår alla socialt betonade aktiviteter. När jag var hemma med småungar (hemmafru utomlands) orkade jag umgås med vänner. Efter att jag började jobba heltid igen då vi återvände till Sverige har jag prioriterat bort det till förmån för återhämtning. De flesta vänner jag har i Sverige jobbar också inom samma bransch, och vi känner alla likadant, så jag är fri från den där bilden av att jag ”borde” känna/vara på något annat vis. Jag njuter av det jag njuter av, och så är det med den saken. Mitt måtto - om det känns rätt är det inte fel ? kram på dig!

AL
sön, 2019-11-03 - 20:54

Efter en diskussion om att bjuda hem folk eller inte...huruvida om jag skulle vara hemma eller jobba..ville jag vara.med ?
Min man sa; Umgås är ju roligt.
Jag sa; Nä det är det inte.
Jag tycker inte om att umgås för att umgås för att det är så man
gör.
Jag gillar mitt eget sällskap bäst. Jag är nog också "lite annars skapt".
Visst såg du Skavlan i förra fredagen? Tjejen med autism....stand up-aren. Om.inte...rekommenderas.

Ensam1984
mån, 2019-11-04 - 06:52

Ser inte så mycket på tv, så måste missat det. Men får kika in tjejen som gör stand-up AL. Jag tänker att det är bra att se att det finns olika människor. Har själv haft tankar på stand-up. Har ju svårt att relatera till folk, men älskar typ att få stå på en scen och hänföra människor. Det är inget jag fått för mig att jag är bra på utan får ofta höra att jag är inspirerande, medtagande, tydlig och har väldigt god kroppsmimik. Att få använda alla de otaliga instruktionesvideos hur man är en god talare och använder kroppsspråk som jag sett och efterapat i mitt liv är så kul. ? Att folk bara lyssnar på mig. Visst kan det vara lite läskigt, men så länge man vet vad det ska handla om så älskar jag att improvisera på scen. Det är lite som ett spel. Och det känns lite precis som när jag jobbade som säljare, att man sätter på sig en mask och lurar människor.

I vilket fall.

Mirabelle, å vad jag skulle vilja träffa din svåger. Tänk en annan som är lite speciell och inte hittat rätt. Tänk att hitta någon som man kan vara sig själv med, som är lika konstig som en själv. Men vet inte hur man skulle ordna det.

I dag är det åter jobb och mycket att göra som vanligt. Har med mig massa saker då. Jag ska bo hos päronen några dagar. Behöver avlastning med mat och resande just nu för att orka. Har även en praktikant, som pluggar till min profession, som börjar i dag hos mig. Hen ska vara där 5 veckor, det kommer bli sjukt påfrestande för mig då jag inte gillar förändringar och ofta blir trött av att anpassa mig utanför min vanliga norm, men samtidigt ska det bli lite kul att få egen feedback, att få ge egen feedback, att ha ett bollplank. Återkommer säkerligen till detta.

O just det, ska ju på en fest till helgen, i en annan stad. Har redan bestämt mig för att inte dricka. Men fick reda på att det är temafest, tema pensionär, jag klarar inte av sånt. Avskyr sånt - att klä ut sig och se ut som ett miffo - det är Inge kul. Att inte veta om man klär ut sig rätt osv. Det är såååå stressande. Frågade om det var okej om man inte klädde ut sig och gick ett ” Ja, men du kan ju bara ta på dig en blommig klänning och sätta håret i en bulle”. Seriöst? Jag har inga blommiga klänningar, jag har enfärgade kläder, inga jävla kärringkläder. Skulle aldrig i min dag ens överväga att visa mig in public med en bulle på huvudet. Det ser så sjukt ovårdat ut och visst alla gör vad de tycker, men i min värld, FÖR MIG, nope. Så vet inte riktigt hur jag ska tackla detta. Det finns 3 sätt. Antingen går jag dit med mina fina kläder och sticker ut för det, annars går jag dit och ser ut som en häxa och känner mig obekväm för det, eller så stannar jag bara hemma och behöver inte bekymra mig för något.

Det återstår att se hur valet blir, men vill gärna vara där för mina vänner, vill uppvakta dem. Men kunde gärna slippa allt annat. ? Gillar inte fest när man inte får bli plakat. Och nu gillar jag inte ens mig själv när jag är plakat så det är uteslutet.

Väljer att inte dricka i dag, istället fokuserar jag på att andas och ta det lugnt i kaoset runtomkring mig.

AL
mån, 2019-11-04 - 07:05

Hoppas du får en bra vecka och en vettig praktikant.
Pensionär idag har väl knappast blommiga kläder för att de är pensionärer...eller ?

Mirabelle G-S
mån, 2019-11-04 - 07:16

Gå på festen som dig själv. Jag känner massor med pensionärer. De ser ut precis som oss andra. Förutom när de spelar golf. Då har de golfkläder. Eller när de är på gymet. Då har de gymkläder. Några hårbullar har jag inte sett.

mulletant
mån, 2019-11-04 - 07:21

Kort hår, oftast klädd i jeans och tröja... ofta på gymmet i gymkläder, ja. Ganska vanlig jävla kärringklädsel det, bland mina kompisar. - Ursäkta, men kunde inte låta bli. Gillar inte heller kostymfester så du har min sympati.
Allt gott, uppriktigt från hjärtat / mt

Ensam1984
tis, 2019-11-05 - 06:02

Oj vad gårdagen tog energi, är helt slut än i dag. Men praktikanten var underbar. Hon är precis som jag - lite småneurotisk, smart och rolig. Vi är VÄLDIGT lika. Båda dricker inte, båda har samma sorts hund, båda är lite ASD, båda är passionerade. Ja det finns många saker. Men jag gillar henne, och då ska sägas att jag genuint inte gillar jättemycket folk.

Är superttrött som sagt, men ändå uppe tidigt. I dag blir det lång jobbdag, då är det skönt att kunna komma hemma till päronen efter jobbet och få mat och inte behöva bry sig mer än att umgås en stund.

Såg på "Vår tid är nu" i går, nya säsongen har ju börjat. Vilken besvikelse, visst det var ok, men inte alls samma känsla som de tifigare säsongerna. Vet inte varför jag var tvungen att skriva det här :)

I dag väljer jag att inte dricka, väljer istället allt annat och njuter av att vara just jag för minst en sekund.

Ensam1984
ons, 2019-11-06 - 06:18

Just nu är det bara jobb, prata med hantverkare, praktikant, utredning, äta och sova. Om en och en halv månad är det jullov - välbehövligt. Får stövla på i panikattack tills dess känns det som. Blir stressad bara av att tänka på de närmsta veckorna. Så försöker att skippa att tänka alls. Men inget sug på A, det är just nu som bortblåst. Men vet att det ligger där i idé och kan komma ut närsomhelst.

Inte mycket att rapportera känner jag. Huvudet känns allmänt tomt. Men det får vara så.

Har försökt att säga nej på jobbet - men det går inte. Innan personen hinner tänka när jag först sagt njae, så säger jag ändå ja. För avskyr väntan och att göra de besvikna. Att inte veta vad som kommer och behöva ställa om sig. Det MÅSTE jag jobba på.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag försöka skaffa kakel till nya lägenheten efter jobbet.

IronWill
ons, 2019-11-06 - 12:47

Har jag jobbat på med flera medarbetare, och mig själv.
Men att aldrig säga nej gör också att respekten för dig sjunker. Njae är nästan värre eftersom det inte betyder någonting.
Tystnad efter ett svar är din vän. Det lägger tillbaka bollen på deras planhalva. Pladdrar du på och motiverar så har du kvar bollen. Precis som med barn, motivera så lite som möjligt. Säg ditt svar och var tyst. Man kan ju säga nej trevlig och otrevligt. Du behöver inte säga ”Nej för helvete” och stirra in i skärmen. :)
Tystnad kan du öva på telefonförsäljare.

”Hej, jag säljer 10-pack gödsel”
”Nej, det vill jag inte ha.
”...”
Tystnad är en bra förhörs och intervjuteknik eftersom den ofta får motparten att prata mer och ändra sig.

Är nej eller ett inledande nej, för jobbigt så testa med ”jag har inte möjlighet att hjälpa dig, har för mycket på mitt eget bord”. ”Tyvärr, jag måste fokusera på annat”, eller något som känns mjukare för dig än Nej.

En del kommer med åldern och en del är övning. Men kom ihåg att säga ja jämt skadar intrycket av dig också.

Däremot finns det Ted talks (har jag för mig att det var) som beskriver värdet av ja-sägarna i organisationer. Folk som hjälper till över avdelningsgränser och oftast säger ja är värdefulla. Men bör skyddas från utbrändhet. Så var inte för hård mot dig själv, men din tid är värdefull och måste prioriteras till rätt uppgift.

Testa med små steg.

Rosa-vina
ons, 2019-11-06 - 12:56

Försök att träna på att säga nej till mindre uppgifter. Det går, även om det är jobbigt. Men det blir lättare med vana.

Om du inte sätter stopp vid din maxgräns är risken att du hamnar i utmattning. Din arbetsgivare kommer inte att tacka dig för att du tagit dig dit. Var rädd om dig och skydda dig mot för hög belastning. Tyvärr är det ett eget ansvar i en tuff arbetsmiljö.

Sorry om jag var lite tuff, men jag vill väl. Var rädd om dig kära du <3

Kram

Ensam1984
tors, 2019-11-07 - 06:27

Säga nej.. har fått bra inlärningsfraser från min kurator men har inte hunnit pränta in dem än. Lite för stressigt tyvärr. Vad jag längtar tills jul då stressen övergår till lugn i några veckor i alla fall.

Har annars inte mycket att rapportera. Tänker att om jag hade druckit under denna period så hade jag nog inte kunnat jobba, jag hade nog varit riktigt deprimerad. Känner mig inte deprimerad nu, mest bara slut.

Väljer att inte dricka i dag, istället kramar jag på min hund lite extra i kväll och njuter av det bästa jag vet - min hund.

Ensam1984
fre, 2019-11-08 - 07:21

Är inte helt säker att jag orkar resa, bo borta och gå på en fest nykter i morgon så får se hur jag gör med det där. Känner mig innerst inne så jädra dålig som ens tänker tanken på att inte åka, men bara för personernas skull som firas. Jag är inte sugen alls på detta, inte ens 1%. Känns mest ångestladdat och tvingande. Men det är bara ett dygn, åker hem tidigt på söndagen. Så det får väl bara gå :)

Drack en A-fri öl i går, de är så goda. Det är ett sånt perfekt komplement tycker jag, för mig. Själv blir jag inte sugen på alkohol för det. I början var det lite av en synvilla och jag ville ha mer A-fri öl när jag druckit klart, men att häva i sig 10 A-fria öl ger ju ändå ingen effekt - så varför liksom. Man blir ju bara kissnödig :)

Ska sätta igång med att göra iordning mig för dagen. Kort arbetsdag, men massa beslut och saker som ska fixas med lägenheten efter så inte en lugn stund. Orkar inte mer snart. Snittat 10h/dag på jobbet, jag brukar orka 5 och sen härda ut ytterligare 3. Detta måste få ett slut. Men inte i dag..

I dag väljer jag att inte dricka, istället ska jag ordna massa saker så jag slipper stressen av att ligga efter med allt.

Sofia
fre, 2019-11-08 - 10:50

Hej Ensam1984! Det känns som att du har gått på en väldigt hög växel under en ganska lång tid nu? Du arbetar mer än du egentligen orkar, snittar 10 h/dag, har mycket beslut att fatta och saker att ta hand om med lägenheten och har nu en helg framför dig där du överväger att resa iväg för att delta i en fest som du egentligen tänker kommer att ta väldigt mycket energi av dig. Jag blir bara lite orolig... Hur länge till orkar du? Hur laddar du batterierna, när det låter som att det är så mycket på en gång som tar energi av dig? Jag önskar dig allt det bästa och att du lyckas hålla dig från att tippa över kanten till utmattning, för därifrån kan vägen tillbaka vara lång och kämpig.
Med hopp om en återhämtande helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Knaskatten
fre, 2019-11-08 - 22:12

Jag håller med Sofia här ovan. Det låter som ett rasande tempo! Det fixar man ju i perioder, men det är så viktigt att den få komma in i lite lugnare faser så man får återhämta sig.
En grej jag har tagit fasta på (har också ett stressigt jobb) är att se till att i alla fall inte slarva med sömnen. Att faktiskt gå och lägga sig och sova istället för att sitta uppe sent och jobba. Sover man för lite funkar man inte, och då tar arbetet ännu längre tid och man får ännu kortare tid att sova, funkar sämre, behöver jobba ännu mer osv osv. Det blir en ond spiral. Så mitt tips är att alltid prioritera sömnen.
Hörde en historia för ett tag sedan. Kommer tyvärr inte ihåg vem den handlade om, men det var någon spirituell ledare av något slag. I alla fall mediterade han en timme varje dag. Sedan skulle han på någon turné och ha mycket mer jobb under en period, så de som styrde hans schema sa att han skulle ha så mycket att göra att han skulle få dra ner på meditationen. Då svarade han genom att bestämma att han skulle meditera två timmar om dagen istället, för att klara av att jobba mer. Tänker att den parallellen går att göra med sömn. Ju mindre man hinner sova, desto mer behöver man det förmodligen.
Det är okej att säga nej.
Kram! ?