Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Minns hur det var. Mycket är lika. Förstår dig, man vill bara att dom ska somna, så det åtminstone blir en ny dag.
En stor tröstande kram?

Therese77

Jag kom hem med äldsta barnet från kalas. Han hemma med vår 4-åring och full. Barnen lägger sig. Jag påpekade att han är full. Han skitförbannad, han somnar.
Jag sitter själv och funderar på att jag måste ifrån förhållandet. Men hur ska det gå för barnen den veckan han har barnen? Vad kommer dom vara med om den veckan jag inte är där...

Nykteristen

Therese77, ja man blir så arg....låter som att om din situation är likadan som min så ja tiden är nog inne för d!
Jag tänker för min del är chansen väldigt liten att han får ha dom o chansen att han vill ha dom är ännu mindre! Men nåt måste hända, för shit vilket humör han har även dagen efter....skriker o har sig över ingenting! Sen på eftermiddagen är allt som vanligt igen o allt är frid o fröjd!
Hur har dagen varit för dig?

Therese77

Nykteristen, min dag har varit bra.
Min sambo kommer i princip alltid och ber om förlåt direkt på morgonen efter han varit otrevlig. Sedan har dagen fortsatt bra.

Om vi skulle gå isär så vill han absolut ha delad vårdnad. Rent rättsligt skulle han få det också, det är jag säker på. Det finns bara mina ord mot hans. Han har ett rykte om sig att bli för full men mer än så vet ingen annan. Han är genuint intresserad av sina barn men tyvärr blir det för mkt dricka. Ca 5-8 flaskor vin i veckan.

Med delad vårdnad finns jag inte där att rädda situationen. Det är skrämmande och ovisst. Det är också bojan som binder mig fast.

Så tråkigt, känner igen känslan av att vara glad innan men så ändras den känslan när man ser dom, för man är så sviken,ledsen och orolig av hur det ska bli. Sa till min man som tycker jag ska försöka vara lite trevlig, att det var inte det här livet jag såg framför mig när vi träffades för 3 år sedan.

Therese77

I förmiddags passade jag på att kolla alkoholåtgången för denna veckan när sambon var ute.
Inser att det gått två bag in box på fem dagar. Bryter ihop. Känner att det är nattsvart. Blir så otroligt ledsen. Lägger mig i sängen. Känner att det gör oerhört ont i kroppen, mest runt hjärtat, svårt att andas. Jag ser mig själv utifrån. Vet inte hur länge detta pågår. Men det är en ny upplevelse. Som både gör fysiskt och psykiskt ont, jag blir rädd. Kanske fem min håller det på.
Min sambo kommer plötsligt hem och hittar mig i detta tillstånd. Jag hör mig själv säga att jag inte orkar mera att jag ger upp nu. Det var inte detta liv jag ville ha.
Han ser livrädd ut.
(Konstigt då han typ alltid blir förbannad när jag gråter, vilket jag gör sällan när han ser)
Säger att han ska ändra sig, säger att han lovar. Jag hör hans ord men orkar bara svara....
Tack...

Nykteristen

Känner igen känslan om hopplöshet! Man vet inte hur ens liv blivit på d hör sättet....men vet inte hur man ska ta sig ur d heller, man vet bara att man är fast för stunden! Som att man är bakbunden!
Nåt som hjälpte mig mkt som jag även funderar på att ta upp igen är att prata med en anhörigterapeut! Man får ge ord på sina känslor för nån som inte dömer, inte stryker över genom att säga att man ska ändra sig. I mitt fall eller vårt fall, säger han sånt för o slippa prata om det mer. Jag kanske mår bättre då om han säger sånt så vi kan gå vidare med våra liv....d blir inte bättre, jag varken mår bättre eller han dricker mindre

Nykteristen

Nä, man ser alla andras liv, där man kan lita på sin partner. Ha långsiktiga framtidsdrömmar och man funderar på varför man aldrig själv får uppleva det.

Therese77

Sen kom han på den briljanta idén att han måste dricka upp allt som finns kvar av vin boxen samt en slatt vin i en flaska och två öl som inte kunde stå kvar. För nu ska han ju sluta i morgon och då kan det inte finnas kvar något i hemmet.
Han hällde upp ett glas vin till mig också, som jag aldrig rörde. Han hade svårt att släppa mitt orörda vinglas med blicken och han missade precis när jag hällde ut det i vasken. Men han vågade inte fråga utan stod bara tyst och sa sedan god natt.

Om ett par dagar kommer nästa anledning, bortförklaring, ryggont, eller ”jag gör vad jag vill”.

Imorgon är det måndag och tillbaka till rutinerna, skönt. Även om det blev för lite återhämtning denna helgen...

Therese77

Sen kom han på den briljanta idén att han måste dricka upp allt som finns kvar av vin boxen samt en slatt vin i en flaska och två öl som inte kunde stå kvar. För nu ska han ju sluta i morgon och då kan det inte finnas kvar något i hemmet.
Han hällde upp ett glas vin till mig också, som jag aldrig rörde. Han hade svårt att släppa mitt orörda vinglas med blicken och han missade precis när jag hällde ut det i vasken. Men han vågade inte fråga utan stod bara tyst och sa sedan god natt.

Om ett par dagar kommer nästa anledning, bortförklaring, ryggont, eller ”jag gör vad jag vill”.

Imorgon är det måndag och tillbaka till rutinerna, skönt. Även om det blev för lite återhämtning denna helgen...

Nykteristen

Ja d där du, här hann jag knappt in...råkade ord fel ord så då fanns d ju en anledning att springa fort som attans ut till garaget för o dricka! D är ju synd om honom stackarn som har en sån hemsk sambo. Så nu sitter jag o barnen o myser i soffan efter att ha lagat mat medans han sitter därute i kylan, för d kan inte va varmt därinne är ju ett kallgarage!

Nykteristen

Vet inte om han tagit bilen o åkt för garaget är släckt o låst...dumt isånafall för hans bil är d alkolås på pga rattfylla för snart 3 år sen o d är ju såklart inte den han tagit isånafall! Låste dörren o skickade ett sms att jag gjort d o hoppades att han hade nyckel om han behagar komma hem...d går allt mer utför för hans del

Nykteristen

Vet inte om han tagit bilen o åkt för garaget är släckt o låst...dumt isånafall för hans bil är d alkolås på pga rattfylla för snart 3 år sen o d är ju såklart inte den han tagit isånafall! Låste dörren o skickade ett sms att jag gjort d o hoppades att han hade nyckel om han behagar komma hem...d går allt mer utför för hans del

Therese77

Förstår precis. Det behövs inte mkt för att det ska suras ihop. Fattar inte hur de tänker.
De har total oförmåga att sätta sig in i hur det är att leva tillsammans med en beroende person och ser sällan sin del i det hela.
Numera kan jag inte helt skilja på vad som orsakas av alkoholen eller vad som faktiskt är hans personlighet.

Nykteristen

Nä om inte annat så kanske alkoholen har gjort d till hans personlighet. Jag tror nämligen d är så hör...
Försöker förgäves hitta en lägenhet, men att d ska va så svårt! Hade varit lättare om han flyttat än att d va jag o två barn

Therese77

Ja det är verkligen inte lätt att hitta lgh där jag bor heller. Minst 10 års väntetid i den kommunala bostadskön.
Om vi ska gå isär hoppas jag på att hans släkt kan hitta en bostad åt honom. Han har iallafall inte råd att bo kvar i vår stora lgh.
Jag har redan i hemlighet gjort en månadsbudget, kollat ut nya möbler då nästan allt är hans här hemma. Samt planerat allt praktiskt i detalj. Detta har jag nog gjort för att förbereda mig på vad jag vet måste ske i framtiden.
Men hur jag ska säkerställa mina barns säkerhet och välmående på pappaveckan, har jag inget svar på ännu.

Nykteristen

D låter som du har en bra plan o bra där med månadsbudget!
Jo jag har lite undangömt jag med, med den där tanken om att d här ska jag ha i vår lägenhet! ❤️
En skön tanke.
När d kommer till barnen o pappavecka, borde du kunna ta kontakt med socialen o prata med dom så kan dom nog hjälpa till...hur gamla är dom?

Therese77

Jag är övertygad om att han kommer lova guld och gröna skogar till soc och i ett samarbetsavtal, men när vardagen faller på så kommer vinet fram.
Och på pappaveckan har jag ingen insyn. Jag är rädd att de kommer tvingas ta skada innan det blir ett faktum för soc hur illa det verkligen är.
Läst här på forumet av någon annan att hon fått uppmaningen att ringa soc om barnen for illa eller hon var orolig på pappaveckan. Men som hon skrev, hur ska hon veta när de far illa. Och tillslut blir man en paranoid mamma som inte ger pappan goda förutsättningar dvs inte samarbetar enligt ett samarbetsavtal.
Jag ska nog gå prata med någon, precis som du...
Barnen är 7 och 4 år.

Therese77

Jag är övertygad om att han kommer lova guld och gröna skogar till soc och i ett samarbetsavtal, men när vardagen faller på så kommer vinet fram.
Och på pappaveckan har jag ingen insyn. Jag är rädd att de kommer tvingas ta skada innan det blir ett faktum för soc hur illa det verkligen är.
Vabbdagar och föräldraledighet vittnar om att han är en engagerad pappa.
Barnen är 7 och 4 år.