Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Nu stack han ut. Denna gång sa han iallafall vart han skulle. Det var ovant.

Skulle egentligen hjälpt honom med en lägenhetsgrej men det blev inget. Störande för jag vill komma vidare...

Är så sjukt less. Mitt liv känns som ett ekorrhjul. Inte det där vanliga ekorrhjulet man alltid pratar om utan på ett annat sätt. Till och med ledighet och helger har sitt eget vidriga ekorrhjul.

Skulle kanske ta tag i att rensa ur vårt förråd. Då får jag tänka på annat plus att jag gör mig trött. Men samtidigt blir jag som apatisk nu. Egentligen vore det vettiga att jag och min man gjorde sånt här ihop. Men jag kanske får lov att våga ta steget nu. Rensa ut och kanske göra ordning lådor som min man ska få ta. Med sängkläder etc. Har inte vågat än pga risken att han ska känna sig utkastad och bli arg. Men det känns ju absurt att skjuta upp allt när han ändå inte gör nåt eller ens är hemma.

Att han anmält sig på lägenheter kanske jag får se som signalen till mig att det är okej att börja rensa och packa. Jag mår inte bra av att inte sätta igång med nåt. Vill egentligen möblera om hela huset och tycker det är jobbigt nog att vänta på det ens..

Nordsaga

Lim,
Jag tänker att du inte är van vid att rå om dig själv och dina behov. Tror det vore bra för dig, hur smärtsamt det än är, att försöka tänka på ditt bästa. Vad du önskar, vad du vill, vad du har. Du skriver ”min man”, såklart är han det... ett tag till... bokstavligen. På papper. Men han har valt alkoholen framför dig. Han är inte värdig att kallas ”min man” tycker jag. Du har lidit för mycket för det.

Det tar tid och det kräver distans innan du kan släppa taget om den bilden, er som ett par och en familj. Jag tänker på allt du skrivit, om kampen att bli sedd, om hur han trängt undan, om hur han psykiskt och emotionellt pressat dig. Allt detta för att INGENTING får stå i vägen, mellan honom och flaskan. Så fungerar alkoholismen när den får blomstra.

Det är inte du som förlorar. Fastän han har en stark förmåga att försöka få dig att tro det. Det är han som förlorar - dubbelt dessutom - både dig och sig själv (mot spriten).

Jag tror att det han gör i telefon är ytterligare ett fult spel för att få dig ur balans. Går ut med hunden.... Que? Han gör medvetet oväntade saker, för att han vet att du uppmärksammar det direkt. Det väcker din nyfikenhet (som alltid) och öppnar för frågor (som alltid?). Då återtar han makten. Låt honom inte få den!

Om (om!) det nu vore en kvinna där i luren (högst otroligt, men ändå), så är det patetiskt från hans sida och mycket synd om henne.

Om du alls orkar eller har lust: Börja rensa ut! Det hade jag gjort! Rensa och möblera om! Gör vad helst du känner för! Bjud hem någon. Återta vardagsrummet, duka upp!

Kram! ☺️

Jaaa, håller med Nordsaga. Helt och hållet! Ni har bestämt att ni ska skiljas, han har skickat in papper och nu tittar han på lägenheter. Det är inte så konstigt om du börjar styra upp hur DITT hem ska vara framöver. Börjar packa och rensa lite. Kanske kan det få honom att komma ut ur huset fortare...?
Du har stått ut med så himla mycket, servat och fixat. Han är kanske van vid det - precis som du skriver - och väntar på att du ska ta tag även i detta.
Det låter helt klart som det bästa om han kan flytta till den lilla lägenheten. För alla inblandade.
Jag ÄLSKAR att ha det ordnat och rent runtomkring mig. Blir helt deprimerad av stök och smuts. Så tycker inte alls att det är ytligt att du tänker på det - han verkar ju ha noll respekt för att du precis har fixat och han skitar ner. Skönt för dig att slippa framåt.
Kram!

Lim

Ja nordsaga, jag är så van vid att tänka på mig själv som gift. Att jag är någons fru och har en man. Saknar att ha vigselringen på mig men mest för att den verkligen är min stil och jag haft den i så många år. Känns jättetomt utan den och önskar jag kunde ha den ändå. Men det blir ju konstigt.

Knaskatten, jag är likadan. Tycker det är så skönt och mysigt med rent och fint. Står ut med lite stök också för sånt är livet men att hela tiden städa efter en annan vuxen människa är inte kul alls.

Det blev inget rensande idag ändå. Jag mår inte bra. Har mest legat i sängen och haft ångest.

Vågar inte hoppas för mycket på lägenheterna heller.

Känner mig så ledsen igen. Får för mig att alla andra har män bredvid sig som älskar dem över allt annat. Som engagerar sig i sina barn och älskar att spendera tid med dem. Som bidrar till mys och trygghet. Känner mig så oerhört ensam. För på ett sätt är jag det. Jag håller fortfarande så mycket inom mig. Samtidigt som jag ligger här och har det såhär svårt så skickar min syster med man massa gulliga familjefilmer till mig. Det får mig att känna mig så misslyckad ☹️ och ensam.

Just nu känns det som att jag så småningom kommer behöva gå i nån slags terapi för att bearbeta allt. Känns just nu som att jag kommer bli osams med min familj och släkt om de dricker i mitt sällskap igen. Jag är så jävla trött på att folk knappt kan umgås utan att göra sig själva berusade. Det är äckligt!!

Mina nerver ligger utanpå kroppen. Men jag är 100 procent säker på att jag inte skulle känt såhär nu om jag bodde själv med barnen. Jag hade varit helt lugn nu. Hade inte stört mig på allt och alla och haft en stor klump i magen.

Även om han inte drack... Det är ändå inte ett normalt jävla beteende att vara ute hela jävla nätterna?!??!? Jag STÅR INTE UT!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag orkar inte ens en månad till känns det som. Tänk om det dröjer till våren innan han kan flytta. Vad ska jag ta mig till då?

Jag isolerar mig för mycket också. För att inte min man ska tro att min familj styr mina val så har jag medvetet försökt träffa dem ovanligt lite den senaste månaden. Men det här ingår nästan i hans kontroll över mig. Han skyller alltid saker på mina vänner och min familj när jag väljer saker som inte passar honom. Och för att göra honom nöjd slutar jag träffa vissa vänner. Isolerar mig. Medan han träffar vänner precis hela tiden. Då sitter jag ensam hemma. Trots att det funnit vänner där förut som gärna träffades.

Vissa vänner har jag tack och lov kvar ändå. Vänner som han antagligen inte sett som hot.

Det går upp och ner. Att skilja sig är ju en extremt påfrestande sak. Låt dig själv vara ynklig och liten ibland, borsta av dig och dansa och sjung ibland. Resten av livet är DITT. Du kan återuppta allt med vänner och familj, bjuda över folk på fika eller middag utan en droppe alkohol, bestämma att över sin tröskel kommer det inte. Du kan hitta något nytt intresse, gå en kurs, träffa nya människor. Allt kommer att bli annorlunda. Och bättre.
Och det där med att känna att ”alla andra har det bra”... jag skulle snarare säga att alla har något som är jobbigt. Det är väl närmast omöjligt att leva i en relation utan att känna sig ensam ibland. De flesta relationer är nog betydligt bättre än den du beskriver att ni har haft de senaste åren, men de flesta har det inte sockersött varje dag. (Hade själv ett storbråk med min man igår, fy tusan.)
Håll bara ut, Lim. Det är okej att vara ledsen. Och det är okej att vara glad också. Snart börjar livet. ?

Lim

Ja knaskatten jag vet ju egentligen det. Oftast tycker jag ju faktiskt att det verkar skönt att vara singel. Avundas oftare ensamma mammor än mammor i par. Men just igår kändes det sådär att alla myser och myser och har det fint.

Idag är jag på så dåligt humör. Och mina barn frågar vad det är med mig. Försöker skärpa mig men jag är inte glad. Måste få ta nästa steg och bo ifred. Denna väntan gör mig irriterad.

Mannen kom hem nångång innan 5 imorse. Började laga mat. Kom inte in till oss men när han gick och lade sig tog jag ut hunden så tyst jag kunde för att det inte skulle bli en till kissolycka inne.

Nyligen vaknade han. Och jag blev på ännu sämre humör. Det tar på krafterna att vara neutral eller trevlig mot någon man egentligen är arg på. Men jag ska absolut inte bråka. Men det gör mig irriterad att hålla inne allt.

Om några timmar ska jag med barnen på kalas. Måste först till stan. Och det irriterar mig att mannen inte gör sånt här för barnen nånsin. Tänk om han kunde göra det så att jag fick lite egentid. Men varför skulle jag nånsin få slippa ta ansvar... Suck.

Allt detta ansvar kan jag ta egentligen och har alltid gjort men det gör mig förbannad att det ligger en vuxen man och latar sig på soffan och inte bidrar med nåt förutom besvär.

Blä.

Det är ju helt okej att ta ansvar när det inte finns någon annan som kan göra det. Men när man tar ansvar och någon annan slipper, då känns det inte lika kul. I alla fall inte när det alltid är så.

Lim

Jag är så labil.

Har nära till gråt. Nära till att bli irriterad. Nära till att vara självkritisk och få ångest över saker jag gör eller inte gör.

Jag har gått ner i vikt den senaste tiden. 5 kg bara sådär. Och nu var jag hungrig. Åt två skedar ris. Klar. Ska dricka kaffe nu. Och en liten djävul sätter sig på min axel. En djävul som suttit där förr och gjort mig underviktig. Jag ska sluta äta. Folk ska få se på mig att jag mår dåligt. Så säger djävulen. Och den säger att slutar jag äta kommer jag att ha en kontroll som kommer att kännas så bra att ha.

Men jag ska försöka inte lyssna. Jag ska tvinga i mig mat om det så krävs. Det sista jag behöver nu är näringsbrist. Men jag behöver få känna att jag har kontroll. Men jag måste ha det på andra sätt.

Jag var på kalaset med barnen. Efteråt var jag så ledsen igen. Det är som att alla år av ofrivillig ensamhet i mitt äktenskap kommer ikapp mig. Alla år jag helt själv åkt kors och tvärs med barnen. På grejer jag själv vill slippa men gör för deras skull.

Han har legat i soffan HELA dagen. Vi kom hem nu och han sover. Jag skiter i om han sover NU men alla minnen äter upp mig. Alla dagar, kvällar och nätter som det varit såhär samtidigt som jag så intensivt önskat att han bara ska inse vad han har framför sig.

Jag känner mig patetisk i efterskott på nåt sätt. Och patetisk nu med för den delen som sitter på kalas och svarar på frågor om hur min man har det på jobbet. Vill skrika "han är inte min man snart!! Han har supit bort vårt förhållande och han ligger bakis hemma just i denna stund som jag sitter här och gör min föräldraplikt". Men jag svarar artigt "ja han trivs på jobbet".... Tänker för mig själv "men jag trivs inte. Varken hemma eller på jobbet... Men det viktigaste är och har alltid varit hur min man har det"..

Kände mig otrevlig när vi lämnade kalaset för vi blev erbjudna att stanna och äta mer. Har ångest över det nu. Men jag klarade inte av att stanna med alla par. Alla som garanterat anat i många år hur jag har det men som precis som jag låtsats som ingenting.

Känner mig verkligen som definitionen av patetisk. Känner mig dum i huvet. Som en idiot. Som ett pucko. Så jävla helvetes dum som levt såhär i så många år men låtsats som ingenting. Fan!!!!!!!! Känner mig förnedrad. Förnedrad inför alla som sett oss i alla år och garanterat tyckt synd om mig för min ensamhet har ALLA sett. Men som inte fattat att jag stannat för jag varit rädd att förlora mina barn. De har nog bara tänkt att jag är naiv och blåst. De har inte vetat hur jag haft det. De vet fortfarande inte.

Jag vill att han flyttar nu!! Jag vill få visa världen att jag har en ryggrad. Att jag egentligen inte är dum i huvudet. Jag är ingen dörrmatta. Men jag har varit förtryckt.

Imorgon är det söndag. Veckorna bara går och går utan förändring. Jag orkar inte längre.

Jag mår dåligt över att barnen märker att jag mår dåligt nu. Men eftersom jag är den enda föräldern som tar hand om dem och är med dem så kan jag inte fly. De ser allt. Och de känner mig. De märker att jag mår skit nu. Men jag kan inte gå undan. De är med mig hela tiden.

Nästa lördag ska jag bort några timmar. Ser fram emot det. Samtidigt är det svajigt att lämna barnen. De har suttit fast vid mig denna svåra period och söker min närhet mycket varje dag. Men det är inplanerat sedan länge och jag tror jag behöver det för att inte krascha mentalt.

Det är dock ett krav mannen inte dricker då. Annars ordnar jag barnvakt istället om det går.

Kram från det stora deppet

Att må dåligt, det är okey..Jag minns när jag hade liknande situation som du är i nu..Mina barn var otroligt lojala, dom månade om mig och tröstade mig när jag var ledsen..När separationen väl var klar, kände jag en lättnad och en smygande glädje i bröstet..Ett lugn började infinna sig mer och mer..Mitt ex söp ju jättemycket på slutet av tiden, dels för att det var semester, men även för att visa att han kunde bestämma över sitt supande..Minns att jag mitt i stressen åt mindre, men började äta bananer..Mättar och lätt att ta med sig..Äter fortfarande en massa bananer..Tycker det är gott och smidigt..Du är jätteduktig lim..Allt kommer att ordna sig, allt blir bra..???✨✨✨

Hej Lim, jag tror inte jag skrivit till dig förut men jag har följt din fantastiska tråd länge. Du skriver på ett sätt som träffar mig rakt i hjärtat. Jag hittade det här forumet när jag valde att bryta med min pappa efter att uthärdat, slätat över och anpassat mig till hans supande och dåliga mående i 20 år. Din tråd har varit till sån hjälp för mig. Det fantastiska med det nyktra livet, barns rätt till nyktra föräldrar. Din enorma och outtröttliga kärlek till dina barn. Jag önskar så att du nu ska få börja ditt liv. Det är inte konstigt att inte orka under det som du beskriver. Jag undrar om det inte skulle kunna finnas någon du kan öppna dig för och berätta hur du haft det? Någon som kan stötta dig? Det är ju inte på något sätt för att smutskasta din man, utan bara för din skull(och då också dina barn)0.. Jag skämdes så jag höll på att dö i början när jag berättade(för allt jag gjort/inte gjort/inte klarat, för att jag "hängde ut" min pappa, för min pappa) men det var ändå så som jag till sist fick distansen jag behövde och klarade av att skapa mitt liv så som jag ville. Jag önskar dig allt det bästa Lim, och jag hoppas du fortsätter skriva. Du och dina ord är så viktiga. Tack.

Ler

Åhh .. Lim .. Blir orolig för dig .. Ja , du har stannat alldeles för länge ,det är lätt att vara efterklok .. Men du gjorde det för att du trodde att det var det bästa .. Snart snart har du ditt eget .. Stor stor kram ❤️

Lim

Tack Ler ❤️❤️ ja jag vet liksom egentligen inte om jag gjort rätt eller fel dessa år. Men oavsett så vet jag att jag helt enkelt inte vågade chansa tidigare. Och just nu känns det som att de precis har blivit stora nog för att jag inte ska känna allt för stor panik och maktlöshet. När de var yngre var det läskigare. Nu kan jag prata med dem och då känns det lättare.

Min man var väldigt skum mot mig idag. Han sov länge imorse. Fram till lunch. Han klev upp och började sucka framför sin garderob. Jag har nämligen i princip slutat tvätta hans kläder förutom några plagg då och då. Det är ingen hämnd utan snarare kände jag nästan ett själväckel som tvättar hans kläder samtidigt som han inte ens tar undan sin egen disk. Eller ens pratar med mig om allt vi egentligen behöver prata om.

Sedan skulle jag hjälpa honom ringa om en lägenhet. Hans attityd mot mig var kort och lite hånfull nästan. Sedan drog han till en kompis. Helt stört hur han verkligen totalskiter i sina barn. De var i sin tur rastlösa och jag blir lämnad att försöka hitta på nåt med dem fastän jag inte har orken just nu.

Jag har betalat räkningarna. Varenda en. Och vågar inte fråga om han planerar att betala nåt? Jag tror han har fått mycket bättre lön än mig dessutom men det berättar han ju inte. Men jag fattar det ändå.

Jag blir så arg inombords när han är otrevlig för dels vill jag ha ut honom ur mitt hem och dels så är det hans fel att vi ska skiljas ens en gång. Han har ingen rätt att vara sur mot mig eller svara spydigt. Jag har det svårt nog med att han fortfarande bor med mig.

Rummen han ockuperar ser ut som skit igen. Soffan jag ska behålla använder han som en dagbädd och det stör mig också. Skulle inte förvåna mig om han hinner spilla ut en skål med soppa över halva soffan innan han flyttar ut.

Allt med honom irriterar mig just nu. Han tar så mycket plats och energi att det är sjukt.

Å jag behöver hitta en strategi för att stå ut resten av tiden vi bor ihop. Ska jag vara på sånt här humör länge till så kommer jag bli tokig.

Han ska få titta på en lägenhet men det är folk i kö före honom. Skulle han ändå få den så är det tre månader till flytt. Det är lång tid kan jag säga.

En annan lägenhet har tidigare inflytt men den törs jag inte ens tänka på.

Det blir åtminstone bättre när hans ledighet är slut. Då kommer han jobba och då är han borta mer och dricker eventuellt mindre.

Usch vad trött jag är på allt.

AL

är känslan man får när man läser din tråd. Någon skrev...byt lås...Håller verkligen med...lyft ut hans grejer..begär besöksförbud. Han är inte värd en sekund av din tid mer.
Tyvärr är det en stor kamp mot genen "omhändertagandet/alla dör utan mej". Därför fortgår sån här skit onödigt länge.
Din man är ett ego av värsta sorten..en navelskådande dramaqueen...som måste få lära sig en nyttig läxa långt från dina barn.
Släng ut dyngan.
Jag hejar på dej och tror du är.kvinan att klara.av det.

Lim

Al tack för din omtanke. Men det fungerar ju inte riktigt så... Och det är inget jag varken vill eller kan göra. Men tack för att du tror på mig ;-) och ja utmattad är rätt ord....

Det har varit en bra start på veckan. Idag ska mannen kolla på en lägenhet.

Och det är dags för mig att åka till jobbet.

Ha en fin dag allihop!

AL

Tänker att du är iaf enastående. Jag gjorde tvärt om. Klev ut ur vårt boende och skaffade mig själv och sonen en ny lägenhet.
Hoppas det löser sig snart så du får lugn och ro.

Om vi hade varit utan känslor hade kanske livet varit lättare..Ibland kan praktiska göromål vid separation få fart på även känslorna som kan klarna..Så var det för mig..Ju mer jag planerade och handlade inför flytten desto lättare kändes separationen. .För dig lim blir det ju lite annorlunda som ska bo kvar..Ett tips..Se till nu medan ni bor ihop att köpa grejor till barnen och annat som pappan ska vara med och dela utgifter för..Kan bli svårt senare, eftersom han verkar tillhöra den typen som tänker på sig själv först..Många blir ju lite egoister vid separation, för att det är ett medel dom kan styra med..Jag skaffade mycket kläder till sonen så jag slapp att köpa det sen..Han skulle ju dessutom ha dubbelt boende..Som dock inte alltid lyckades pga pappans supande..Allt gott till dig?✨

Jag fortsätter tjata... Hur har du det? Hoppas att din tystnad beror på att du är i full färd med att packa och få ut mannen ur huset. Du behöver så klart inte skriva - ibland känns det motigt att göra det. Men vill att du ska veta att jag tänker på dig i alla fall. Du är så värdefull, Lim! ?

Lim

Tack snälla AL, miss lyckad och knaskatten ♥️♥️

Jag har inte vetat vad jag ska skriva för jag har liksom känt att allt är så privat. Jag är anonym men det är ju ändå mitt riktiga liv. Och det kändes plötsligt lite obehagligt. Jag vet inte...

Just nu är det en slags väntan. Lugn stämning hemma och sist mannen drack var jag och barnen borta över natten. Planerade det så pga. Att jag förstod att han skulle dricka. Det var så skönt att göra så.

Väntar på svar angående lägenhet. Tycker vi borde fått svaret redan så det börjar kännas som att han inte fick den.

Jag börjar efter 1,5 månads "mitt i skilsmässa"-tid sakna närhet och kärlek. Visste inte att det skulle bli på det viset så fort. Trodde jag skulle känna att jag aldrig vill ha det igen men så är det inte.

Tycker ibland det känns märkligt också att jag har kompisar i min egen ålder som nyss fått barn eller nyss har flyttat ihop med sin kille osv. Men jag ligger i skilsmässa och har två barn. Inte för att det gör så mycket kanske men jag kommer på att jag fortfarande är ung. Jag är trots allt bara 32...

Jag kan även sakna min mans närhet. Och jag kan känna ömhet och kärlek. Men jag tvingar snabbt bort de känslorna för det tjänar inget till.

Kom på nu också en till anledning till att jag inte skrivit på en vecka.. Jag blir ledsen av det. Mina gamla förhoppningar och drömmar om ett lyckligt liv med min man har ju levt ända tills nyligen ändå.

Kram till er alla och tack för era tankar ♥️

Härligt att få ett livstecken. Förstår att det är motigt att skriva ibland. Att det väcker en massa känslor som är jobbiga att ha. Men ibland tycker jag att det är så hjälpsamt också - att ”skriva av sig” så att man får vända och vrida på saker. Ibland förstår jag mig själv bättre efteråt.
Jag brottas också med anonymiteten. Om någon från jobbet skulle läsa skulle de direkt fatta att det var jag som skrev, till exempel. Jag tycker att det lyser igenom, och jag skriver så ofta om saker jag gör som hör till mitt dagliga schema. Blir helt iskall när jag tänker på det.
Samtidigt är det så osannolikt att jag bara skjuter bort tankarna. Det bor 10 miljoner människor här i Sverige! Självklart kan ingen ”veta” vem jag är.
Är de här inne och läser har de hursomhelst förmodligen sina egna demoner att brottas med.

Förstår att du saknar närhet! Det är svårt att bryta upp, och det är klart att det finns varma känslor när man har varit tillsammans så länge som ni har. Men det är klokt av dig att försöka skjuta bort tankarna. Det är han som har valt att det ska vara såhär, inte du.
Att du bara är 32 år... Så ung! Och det är ju också fantastiskt. Hur gammal man än är har man ju alltid chansen att börja om. Men det är klart att det är lättare att göra det när man är yngre. Du förtjänar kärlek och trygghet och någon gång kanske du hittar en kärlek som är din motsvarighet. Någon som kan stötta dig och växeldra och ge dig den där ömheten.
Stor kram, Lim. Håll ut! Håller tummarna för att ni får positivt besked på lägenheten så att du kan börja ditt nya liv. ?