av Garageper

Garageper
fre, 2019-10-18 - 03:03

Så närmar sig hemresa igen om några timmar.
Klockan är snart 02:00 här och klockan ringer om 1:50 minuter exakt. Jag vet inte hur jag klarat av dessa två veckor med så extremt lite sömn. Har känt mig som en zombie på dagarna, en förvirrad, arg och förlorad zombie som står utanför sig själv och undrar vart, varför
Och hur mest hela tiden. Hur jag ska få sova, när jag ska få hjälp med medicin, när ska utredningen om psykisk diagnos börja? Vill bara komma hem nu till frugan och katten så de får krama mig lite. Utanför min hotelldörr står det idioter som pratar så högt så om de inte försvinner går jag snart ut och skriker en ful ramsa på svenska och kanske slår något pucko på käften? ? Nu blev det tack och lov tyst därute så jag slapp få ytterligare adrenalin som håller mig vaken tills klockan ringer. Dag 6 är inledd och att fortsätta nykterheten är det enda alternativet för mig. Igår kväll efter jobbet ville min kollega ta en öl tillsammans innan vi skildes åt för denna gången. Jag blev helt ställd men sade efter viss tvekan ja och undrade samtidigt hur jag skulle lösa detta? På baren gick jag på toan och bad samtidigt kamraten att beställa en alkoholfri öl åt mig. Han tittade tyst upp på mig och nickade stilla. När jag kom tillbaka stod det två alkoholfria öl på bordet. Så underbart skönt! Vi tog två var innan vi skildes åt, vi hade en mycket givande och trevlig stund tillsammans. ?
Jag är just nu ganska orolig över mina ständiga sömnproblem och känslor som tenderar sitta utanpå kroppen. Vet att så fort jag kommer hem kommer behöva ta en löptur i skogen för att inte klättra på väggarna efter en lång hemresa. Samtidigt som man känner sig "bakfull" av skräpmat, sömnbrist och lång dag på väg hem med allt vad det innebär.
En seger är dock 30 dagar och endast en fylla.
Eller hur?
Heja mig och heja alla andra som bestämt sig!
??

Mrx
fre, 2019-10-18 - 04:56

Precis som du skriver är det väldigt bra siffror med 1 fylla på 30 dagar. Varför gräva ner sig i negativa tankar när du lyckats vara nykter i 29 dagar. Res dig upp och kör vidare. En dag i taget ?

Soffi
fre, 2019-10-18 - 07:15

Jag har ju läst att du har haft en tuff match på bortaplan. Så 30-1 är ju ett fantastiskt resultat.
Du är så väl värd att få komma hem till frugan och katten och få massor av kramar.

Fibblan
ons, 2019-10-23 - 21:29

Håller med de andra här! 30 dagar och så ett bakslag, som du dessutom bröt direkt! Det är guldmedalj på det..?! Jag tycker det är så svårt att bryta, när man börjat slira..men nu är jag på dag 3 igen☺️! Och såklart, denna gång kommer det hålla hela vägen ??!
Tråkigt att höra att du vandrar på en mörk och lerig stig just nu?. Men så länge du vandrar den och inte ger dig iväg på omvägar, så kommer det så småningom bli ett annat underlag! Men det är slitsamt med dessa toppar och dalar. Jag vet. Men återigen, utan att va provocerande peppig, så betyder det också att det kommer att vända..?
I dalen nu. Och det är tufft att vara där.
Men vad är det för tanke som pockar på imorgon?
Stor kram
/Fibblan ?

Nordsaga
fre, 2019-10-25 - 15:57

Hej!
Ditt inlägg fick mig att inse hur präglad jag är gällande alkohol. Jag måste tyvärr byta ut en del ord i mitt vokabulär:
Helg
Fredag
Kväll

Skit också! ?

Tack för din uppriktighet i det du skriver. Du sopar inte direkt problemen under mattan. Det är modigt att ställa sig öga mot öga ned djävulen! Modigt att ”avslöja” allt idiotiskt som ”råkar hända på fyllan”. Där behöver jag nog bättra mig lite, våga säga högt. Kanske lättar en del av ångesten då?

En väldig massa energi verkar du ha, som jag hoppas du får använda på många, många meningsfulla sätt!

Nordsaga
fre, 2019-10-25 - 16:43

Nu har jag läst hela tråden.
Så underbart kloka ni är, allihop! Var och en bär sin röst, formulerar sig på sitt sätt, med sådan kraft! Otroligt fint att läsa era ord!

Det var bara det jag ville säga, vilken styrka det finns i ordet.

Tack.

Garageper
ons, 2019-11-06 - 19:12

För ungefär tre veckor sedan kom jag hem från min senaste jobbresa.
Helgen skulle ägnas åt återhämtning, jag var helt väck efter dessa veckor utomlands. Möten och omorganisation där jag själv hade ansvar för presentationer och förberedelser. Det gick OK.
Under dessa veckor sov jag extremt lite och var på spänn hela tiden. När till slut hela planen runt nya organisationen rullades ut fann jag mig själv ganska åsidosatt och helt oinformerad av vad som komma skall.
Jag tog det med ro till en början men sedan började tankarna mala och allt det nya känns helt plötsligt märkligt och ovisst. Mitt arbete har långsamt malt ner mig och nu blir det säkerligen inte bättre.
Okej, så här är det i livet, upp och ibland ner.
Vad som hände med mig då jag kommit hem var en total förlamning av kropp och hjärna. Jag försökte sätta mig framför datorn för att arbeta. Helt omöjligt!
Jag var som en levande död, en väldigt ARG o ledsen zombie, fast utan kraft liksom. De är ju rätt kraftlösa de där zombierna har jag sett?
Visst, jag sov mycket på de mest udda tider. Men framför allt totalt kraftlös, ledsen och arg på samma gång.
Mina förpliktelser gentemot arbetet släpade efter dramatiskt, jag hade en deadline under veckan som jag hela tiden sköt framför mig. Till slut blev det helg igen och DÅ skulle energin vara tillbaka tänkte jag. Jag gjorde flera försök under lördagen utan att lyckas fokusera, söndagen kom och paniken började sprida sig genom min kropp och sinne. Till slut brast allt och jag satt framför datorn och grät. Det fanns inte minsta lilla gnutta energi att trolla fram. Jag stirrade tomt in i skärmen och undrade vad som händer med mig?
Efter många om och men skrev jag till mina närmaste arbetskamrater och ledning att jag hade tappat greppet och inte orkade mer. Jag berättade om att jag är mitt i en pågående utredning på sjukhuset, jag lade nästan alla kort på bordet, lämnade alkoholen utanför. Jag har ju trots allt bara haft en enda rejäl fylla sedan 18 september och min väg framåt innehåller INTE alkohol.
Jag fick massor av sympati och kärlek av mina vänner.
Det var en stor börda som släppte från mitt bröst, sakta börjar det nu sjunka in att jag inte ska resa bort mer detta året. Jag ska vara hemma och ta hand om mig själv. Hur gör man det på bästa sätt?
Jag är rastlös, upp och ner i mitt mentala tillstånd, fram och tillbaka i mitt tänk om framtid och liv. Jag har sååååå svårt att bara vara! Jag känner mig som en värdelös mes om jag inte skapar eller presterar. Jag vet att det är sjukt som f-n men min hjärna snurrar på hög effekt utan att gå ner i varv liksom.
Nu går jag på beroende mottagningen där jag blev sjukskriven, tack o lov. Men jag har börjat tvivla på att någonsin få den hjälp jag behöver, tänker mest att det är meningslöst och jag får leva mitt liv precis så bra jag kan utan att behöva ta hjälp av sjukvården. Tänker ofta att jag inte har någon diagnos utan att detta är helt enkelt som jag är med alla tvära kast och storslagna planer. Kanske jag ska fortsätta dricka och vara den jag alltid varit? Jag har snöat in på att "Det måste vara något fel på mig" Allt bara för att jag har så mycket mer rastlöshet och energi i kroppen än de flesta andra. Allt för att jag ändrar sinnesstämning snabbare än "vanligt". Allt för att jag är lite galnare, vildare, öppnare, spontanare och vill så mycket mer än medelsvensken.
Börjar faktiskt tro att jag på grund av brutal barndom, stressigt arbete och hårda krav på mig själv faktiskt gjort mig själv sjuk och utmattad.
Jag kommer försöka fullfölja min utredning men vårdcirkusen är varken spännande eller speciellt organiserad. Det suger verkligen.
Jag har ändå haft tur men förstår mer och mer att jag måste lösa mina problem helt på egen hand. Känner just nu för att kapa alla band med det gamla invanda beteendet och mitt mantra att jag är "FEL"
Jag fortsätter min resa mot klarhet och nykterhet ett bra tag till. Klarheten är dessvärre dimmig ibland även om man inte dricker.
Jag lever ett spännande, givande, roligt liv och det ska jag omfamna med all min kraft som nyuppstånden Zombie, snart.
Ha det gott därute!

Kram GP

Vinäger
ons, 2019-11-06 - 21:23

Det har hänt mycket för många här på forumet senaste tiden. En slump?

Tror att det ur det som hänt dig trots allt kommer att komma något positivt. Kroppen brukar säga ifrån på ett eller annat sätt när det är för mycket. Förmodligen har du känt varningar länge, men misstolkat dem. Hör ofta det från människor som till slut brakat.

Känner igen det där med att vara misslyckad om man inte presterar. Och det är, precis som du skriver, sjukt. På riktigt. Det enda vi kan göra är att sakta men säkert varva ned, försöka
att tänka lite snällare tankar om oss själva och främst ta hand om oss och vår kropp. Sedan önskar jag förstås att du får professionell hjälp snart. Håller tummarna.

Tycker att du trots allt låter hoppfull. Gillar ditt sista stycke skarpt. Nyuppstånden zombie... Nja... Hoppas hellre att du stiger upp som ditt nya egna jag.

Kram till dig

Garageper
tors, 2019-11-07 - 18:09

Vinäger, det var trevligt att du tittade förbi!
Jo, jag har liksom brakat igenom lite för mycket och för många gånger sista två-tre åren. Har bytt arbete tre gånger på tre år och är nu på väg att ifrågasätta mitt nuvarande arbete riktigt ordentligt.
Att det blivit så många byten beror helt enkelt på att jag blev riktigt ordentligt rökt och bränd på mitt arbete för två år sedan. Jag utsattes för enorm mental och fysisk press med svåra projekt som skulle ros i land med minimal styrka. Styrkan bestod i MIG och en glimrande god vän där borta i öst.
Jag har ältat detta hemska under en lång tid och gått i terapi för allt som hände mig under dessa två år. Det slutade dessvärre med en stor ekonomisk smäll för mig då arbetsgivaren på helt falska grunder stämt mig efter jag sagt upp mig. För att komma till avslut och för att jag inte orkade dra allt till domstol så betalade jag mig "fri" efter en lång nervrasslande process mot stora, stygga vargen med många miljarder i kapital, vassa advokater som inte skyr några som helst medel mot en liten, klen och stukad arbetare som givit hela sin själ till detta företag och ett projekt som faktiskt roddes iland med bravur!
Jag har inte bearbetat traumat färdigt känner jag. Jag får fortfarande kraftiga vågor av hat som sköljer över mig och hämnd känslor som gör att hjärtat slår hårt i bröstkorgen.
Jag förstår att dessa känslor är totalt fel och hjälper mig inte att komma vidare i min uppståndelse eller kanske upprättelse?
Tack o lov kommer de mer sällan än ofta. Jag upplever precis nu, precis just nu att jag mår väldigt bra i denna stunden!
Det är viktigt att ta vara på dessa stunder och jag tror mig kunna må bättre framöver, i alla fall de närmaste dagarna.
Allt som finns är nuet, inget annat kan vi påverka, varken det som varit eller det som komma skall.
Framtid utan alkohol för mig och många andra av oss är dock något som påverkar alla i positiv bemärkelse.

Tack för att ni orkar läsa och "lyssna"
Jag har ett behov av att skriva av mig, det får vara nog för denna gång.
GP

mulletant
fre, 2019-11-08 - 07:20

är otroligt hjälpsamt och verksamt... Många går på 'kurs' typ 'Skriv ditt liv' - jag har deltagit i sådana och det har varit bra. Men inget har varit så bra för mig som att skriva här. Livlinan under de svåraste åren i mitt liv. Eller de åren jag förstod mina svårigheter och rötterna i min barndom. Numera skriver jag mest på annan plats men forum är grunden, startplattan, för mitt skrivande som först hjälpte mig till frigörelse och insikt och vidare att läka skråmor, sår och djupa ärr från min tidigaste barndom. Jag tror att en viktig del för att nå det 'läkande djupet' är att ha en rutin. En rutin som gör (ger stöd) så att skrivandet blir av även de dagar det är tomt på inspiration - eller direkt tar emot. De dagarna kan vara de viktigaste, så har det varit för mig.
Jag önskar dig varmt Lycka till. Oavsett om vi är beroende eller medberoende - jag är båda - så är det möjligt att ta makten i sitt liv! / mt

Garageper
fre, 2019-11-08 - 09:20

Mulletant, så sant och sådan kraft i att skriva.
Oftast när jag går tillbaka i mina texter och läser det jag själv skrivit kan jag uppleva att det är någon annan som skrivit mina rader, vad kan det bero på?
Jag känner ibland att det jag skrivit inte blivit helt rätt eller stämmer med verkligheten jag upplever en tid efter att jag skrivit, men vad stämmer perfekt med verkligheten egentligen?
Det jag skriver är det som för stunden flödar från min hjärna ner i fingrarna, väldigt sällan någon djup analys eller större eftertänksamhet, det flödar på.
Kanske därför jag ibland inte känner igen mig själv?
Jag reflekterar normalt mycket över tankar och beteenden men har saknat verktyg att lirka upp eller förstå mig själv och det som surrar mellan öronen.
Att jag nu är under utredning för ADHD, Bipolär gör mig också högst tveksam.
Har börjat misstro mig själv och att allt, precis allt beror på den våldsamma uppväxt jag hade. Min mor var psykiskt sjuk med sadistiska inslag i uppfostran. Jag fick ständigt vara på min vakt för att undvika stryk och utvecklade en extrem rädsla och skräck under tidiga år. Allt eftersom åren gick blev jag mer och mer aggressiv och hatisk, mot min mor framförallt. Ända fram tills jag flyttade ut var det ständigt en fysisk och djupt psykologisk tortyr som pågick. När jag skriver dessa ord pirrar det till i magen och jag får direkt känslan av att vilja slå sönder något, kasta kaffekoppen i väggen, slå knytnäven rakt genom gipsskivorna. Visst, det har jag gjort många gånger. Jag har spenderat så många år av mitt liv åt att älta, må dåligt, hata, vara frustrerad över allt detta som aldrig fått en lösning, ett förlåt eller ett givande samtal över varför det blev så här jävligt?
Har försökt närma mig min gamla mor flera gånger men hon kommer inte ihåg, eller vill inte komma ihåg.
Jag tror henne, så sjuka saker vill ingen komma ihåg att man gjort mot sitt barn.
Nu har jag för länge sedan passerat halvvägs genom mitt eget liv och fortfarande plågar minnena mig. Så vill jag inte ha det!
Har gått hos psykologer men aldrig fått verktyg eller kunskap att läka mig själv. Alkoholen har varit en nära vän som hållit mig i handen under alla år.
Visst, jag kanske är svag som inte klarar att släppa denna ryggsäck och bara gå vidare, shit happens liksom.
Jag är så full av energi och livslust, jag hade så gärna fått med mig lite skön självkänsla, att duga, att kunna, fått uppmuntran och förståelse och en gnutta kärlek i uppväxten och även upp genom vuxenlivet.
Då hade jag troligen varit första människa på månen, efter Armstrong då, eller förste man att ro över Atlanten, eller så hade jag helt enkelt bara varit trygg i mig själv, vilket räcker gott och blir över.

Jag tror jag är något på spåren här, det ÄR möjligt att ta makten i sitt eget liv!
Mitt "problem" är att jag ifrågasätter väldigt mycket i livet, på arbetet framförallt.
Det är så mycket vi gör som är så korkat och dumt. Vi vet om det men ändå fortsätter vi?
Okej, nu blev det mycket salt och surt på en gång, skönt att skriva av sig som sagt.
Kul om någon läser, ännu mer kul om någon delar med sig.
Tänker på er därute och önskar alla en skön fredag!
Ingen alkohol för mig, jag har 60-1 mot alkoholmonstret nu!

GP

nystart
fre, 2019-11-08 - 14:45

Otroligt fint skrivet Per, jag lider verkligen med dig när jag läser dessa rader. Jag har en liknande relation med min fru, jag vet aldrig nör ett utbrott kommer och då med alla elakheter. Jag har definitivt tagit stryk mentalt, vet knappt vad som är normalt längre. Jag är väldigt orolig hur detta påverkar barnen som kan bli straffade för de minsta saker. Enda sättet jag kan hålla mina känslor i styr är att ta till alkoholen, utan den vet jag faktist inte vad jag skulle ta mig till - det här varit nära några ggr att fysiskt stoppa henne- men så är jag ingen kvinnomisshandlare heller. Min fru har garanterat en diagnos för ena stunden är hon helt underbar bara för att helt förvandlas till mönster nästa. Vet varken in eller ut.

anonyMu
sön, 2019-11-10 - 12:13

Hej GP eller LP,

fint att "se" dig här igen, även om omständigheterna kunde ha varit annorlunda. Vet inte om du minns mig och jag skriver väldigt sällan här numera, men ramlade över din tråd och kände igen dig direkt. Vill skicka all värme och styrka jag kan uppbåda till dig. Det låter som att det är dags nu. Dags att få komma vidare, ta tag i det som gör att du sitter fast och äntligen få bli fri. Fri både från alkohol och bagage och prestationskrav.

Styrkekramar till dig. Nu är det din tur. / Muris

Garageper
mån, 2019-11-11 - 17:24

Hej Muris!
Klart jag kommer ihåg dig!
Jag hoppas allt är bra med dig?
Dina styrkekramar och värme ger mig glädje och kraft att fortsätta med fullt fart framåt.
Nu är det min tur.

LP.

Garageper
mån, 2019-11-11 - 17:54

Jag har definitivt tagit rejält med stryk mentalt även om den fysiska misshandeln var tuff den också som liten parvel. Jag har sedan väldigt många år tillbaka mentalt
"gjort om" min mor till en helt annan människa än den hon var när vi hade det som värst. Numera är hon väldigt gammal men klar i knopp och kropp så några konfrontationer kommer det aldrig mera bli så länge hon lever. Jag skulle inte vinna någonting på det tror jag?
Hon skulle dö av sorg och elände och jag skulle troligen ta på mig hela skulden för att ha varit ett jävligt barn.
Det är så jag oftast ser det, att felet varit mitt.
Jag tror och vet att så inte var fallet men jag kan inte riktigt fullt ut släppa tanken, tror nog min dödslängtan, som ibland kickar in när ångesten är svår, beror på att jag klandrar mig själv.
Nu hade jag en farsa som ytterst sällan gick in och styrde upp, han drog sig undan. När han väl fick nog av barnmisshandel och skrik så blev han så förbannad så allt kokade över och han slet handgripligen bort min antagonist med våld. I de lägena kunde jag passa på att försöka slå tillbaka mot min mor och det gjorde jag med vrede och hat.
Självklart har jag massor fina minnen av min barndom men det är sorgligt nog så att det våldsamma och svåra ändå är det som är mest tydligt för mig.
Det är inte alls roligt att inte ha förmågan att sudda ut det och komma förbi det helt och hållet.
Nystart, jag är helt övertygad om att du måste skydda dina barn till hundra procent!
Du måste helt enkelt göra det.
Man behöver inte slå någon för att den ska fatta men ibland måste man helt enkelt svara med samma mynt. Det finns ingen ursäkt för att bete sig som din fru gör mot dig och era barn. Nu är hon inte med i diskussionen och kan försvara sig men det låter väldigt labilt får jag säga.
Att bli straffad som barn bara för att en förälder mår skit är inget bra. Det finns heller ingen ursäkt att inte agera när någon annan lider.
Skippa flaskan, skydda barnen, snacka allvar med frugan, funkar inte det så lämna eländet.
Viktigast av allt är BARNEN!

Kram från GP

Garageper
lör, 2019-11-16 - 10:53

I går kväll bakade jag min patenterat goda pizza, frugan hemkommen från arbete och matinköp satte sig ner, den mörka kvällen var för länge sedan ett faktum, hällde upp ett glas rött vin och höll mig sällskap.
Precis i det ögonblicket slog suget till med sin värsta uppercut. Jag började svamla om allt möjligt som saknade relevans och fick till slut säga, Fan vad jag vill ha ett glas vin precis nu.
Det gick många tankar genom skallen tills jag landade i mig själv och enkelt avstod vinet. Det hade blivit tomt på vin i huset om jag satt första glaset till mina läppar. Skönt beslut och skön lördag väntar. Sköt om er.
GP

Garageper
mån, 2019-11-18 - 18:59

Senaste tidens mörker med regn och rusk på både tvären och bredden gör att man velat tända brasan, kolla film, läsa en bok och gärna då med ett stort glas fylligt rött vin? Jo, det vore härligt om man klarade att hålla sig till ett glas.
Som många av oss vet och skrivit om förut så är enbart ett ynka glas vin en förolämpning för mig. Jag kommer aldrig vilja lära mig dricka ett eller två glas vin för jag ser inte meningen med det. Visst, vin är gott men det finns annat att dricka som är så mycket godare.
Jag vill åt kombinationen av smak och alkohol, gärna snabbt och omåttligt.
Det funkar helt enkelt inte.
Därför är min resa just nu fri från alkohol och jag vet inte för hur länge, jag vill inte planera in ett mål att nå, typ 100 dagar eller annan magisk siffra för när jag klarat den siffran så skulle det mycket väl kunna innebära att jag "klarat" testet och kan falla tillbaka till gamla vanor igen.
Ingen alkohol på länge nu och framför allt inte i helgen som bjöd på ordentligt fredagsfluffigt sug.
Helt slut idag ändå. Har för att döva klump i magen känslor tränat mycket och för(?) hårt sista veckorna. Gick förvisso till gymmet idag också men fick snabbt inse att jag efter 15-20 minuter var färdig i dubbel bemärkelse. Var för en gångs skull snäll mot mig själv och satte mig i bastun och svettades ut istället. Inte heller en skön bastu kan jag avnjuta utan att typ testa hur länge, högt upp och hur mycket vatten på aggregatet jag tål innan jag ger upp.
Jag säger bara det, vilket pucko jag är ibland!
Tävlingsmänniska och hyperaktiv kan kanske vara bra att vara ibland, tänk vilken fantastisk egenskap och verktyg att kunna slå på och av vissa av hjärnans funktioner ibland när man mest behöver det.
Fast skulle man veta när det var dags att slå på/av när man mest behövde det?
Nåväl, kanske helt meningslöst jidder från mig en mörk måndag i november, sköt om er!
Ps. I morgon bitti samtal med stora chefen hur jag tänker mig framtiden. Hur stort ämne är inte det, klumpen i magen kanske växer sig stor under natten?
Ingen fara, jag känner mig färdig med detta arbete men vet inte vart, hur och när jag ska knalla vidare. Inte heller hur jag ska presentera dessa fakta! Hahaha!
Det löser sig alltid.
GP

Sisyfos
mån, 2019-11-18 - 23:08

Men det ska du väl inte säga till chefen?
Att du är färdig med jobbet...?

Tyckte att det var lite roande jidder... inte meningslöst på nåt sätt. Tror att man ibland måste se på sig själv på just det sätt som du gjorde. Lite roat på avstånd konstatera att till och med i en avslappnande bastu måste du tävla. Jag jobbar med att vara ”här och nu”... det är så sjukt svårt ibland när jag alltid planerar och organiserar nästa steg. Man får väl ha lite överseende med sigvsjälv helt enkelt.

Garageper
tis, 2019-11-19 - 11:48

Jag berättade om mitt telefonmöte med ledningen för det företag jag är anställd av i går kväll.
Nu har vi haft mötet och anledningen till mötet var i första hand att reda ut hur jag ser på min comeback efter att min sjukskrivning gått ut.
Jag har väl berättat hur jag mötte väggen en helg för ca 1 månad sedan och ska snart starta en utredning angående bipolär eller ADHD problematik?
Allt går extremt sakta och vården är inte vad den borde vara inom detta område. Jag märker att personalen och läkaren jag träffar är ganska uppgivna över sin arbetssituation.
Nå, nu har vi haft mötet, mina chefer och jag.
På det stora hela blev det ett bra möte där jag beskrev mina symptom och hur jag ser på framtiden. Vi är överens om att alla år med långa resor hemifrån och all den stress och press det utsatt mig för måste upphöra, därför kommer jag lämna mitt arbete så snart jag kan för att finna något annat meningsfullt att göra. Tanken på att man ska sätta mig på ett kontor framför en dataskärm där min kompetens helt går upp i rök vill jag inte utsätta vare sig dem eller mig själv för. Skulle känna mig som ett litet offerlamm. Därför är mitt drastiska(?) kanske något impulsiva besked att jag vill nå en uppgörelse och bli kvitt bördan med att STÄNDIGT tänka och vara frustrerad över jobbet. På väldigt många sätt och vis är det arbetet som gjort mig sjuk och förtvivlad. Alldeles för lite stöd och skyddsnät med stora hål i. Nu har jag fallit igenom ett av dessa hål och det känns helt omöjligt att börja om på samma företag igen. Vi var eniga och nu återstår bara vad slags deal jag kan få? Troligen ingen större fallskärm men att viljan finns att hjälpa mig komma vidare är full av respekt, tacksamhet och glädje från min sida.
Kanske jag nu kan bli något helt annat än mitt arbete så här mitt i livet?
Mitt i livet är inte riktigt sant, jag är på "fel" sida 50 strecket. Trivs med det, har ingen åldersnoja direkt.
Vad som verkligen kan stressa mig i dagen samhälle och på många arbetsplatser är den digitala verklighet vi lever i. Det ger frihet på många vis men skapar även digitala bojor runt våra hjärnor och tankar. Tror faktiskt att riktig frihet är att inte kunna bli nådd av någon, om man inte själv önskar. Inte känna obehag eller olust över att någon kanske ringt, messat och är undrande över varför du inte svarar?
Så många e- post meddelanden som skall svaras på, hur meningslösa de än är. Så mycket tid och energi går åt till "ingenting", stirra på skärmen, skicka meddelanden till andra om vad och hur de skall utföra olika uppgifter, telefonmöten, Skype, uppkopplad, tillgänglig dygnet runt, sms, chattar och sociala medier.
Nu ska jag i lugn och ro(?) försöka finna en ny väg, nytt arbete, ny mening med livet. Det är inga små uppdrag för en liten GaragePer. Problemet är väl att se det som uppdrag? Man ska bara låta det komma till sig......Hur funkar det egentligen? Kan någon vänligen förklara hur det till slut kommer till dig?
Tror att ju mer och hårdare man tänker på att finna en lösning på stora frågor, problem desto svårare blir det att finna en lösning. Jag är oftast allt för snabb med att vilja ha lösningar, beslut och driv framåt. Jag tror helt enkelt det är tid för mig att bara låta saker och ting ha sin gång, som Sisyfos skriver här ovan, "Att vara här och nu"
Det borde räcka för mig just nu och det kan vara prioritet ett. Hur kommer man dit utan att slå knut på sig själv?
Här och nu har alltid varit svårt att fånga för mig, alltid på språng efter nya äventyr och framsteg.
Tror att personlig utveckling står högt upp på min önskelista just nu.
Ska ta mig tiden till att börja meditera och yoga. Det är mitt löfte till mig själv.......jag ska bara fixa lite annat först.
Lovade mig själv igår kväll att ladda ner en nykterhetsapp, det ska jag göra precis nu!
Ta hand om er därute.
GP

gojan
tis, 2019-11-19 - 15:28

Hej Garageper!

Jag hittade till det här forumet för att min bror just nu härjar med mig när han är full. Nu råkar han vara det ofta och det tär något enormt på mig. Jag har ägnat förmiddagen åt att leta anhörigstöd. Således letade runt i forumet, men tyckte nog inte att det var något för mig - tills jag hittade din "resa". Jag känner igen mig och jag har förstås också många års erfarenhet av rus. Det är alltså ditt "fel" att jag känner mig manad att öppna upp, att söka hjälp och samtidigt stötta andra. :)

Det mest gemensamma jag ser i din text är energin, rastlösheten och att även jag har påbörjat en utredning. Eller avslutat den fasen, kanske, eftersom diagnosen bipolär typ två sattes för en månad sedan. Nu väntar jag på nästa steg, som är samtalsterapi. Det var inte alkoholen i sig som gjorde att min läkare uppmärksammade att jag behöver hjälp, utan att jag utan att tänka mig för, babblade om den där härliga energin när jag inte behöver äta eller sova så värst. Detta var i våras och efter några papperstester, framkom förstås också att jag självmedicinerar med alkohol. Alternativet ADHD fanns också, men det tar visst längre tid att få en sådan utredning, så vi stannade vid bipolär just nu. Och det stämmer kanske men känns inte så viktigt. Det viktiga är att jag tar tag i att försöka leva väl.

Jag har svårt att motivera mig till mitt eget välmående, men det är lättare att göra det för mina barns skull. De har inte upplevt mig berusad så värst många gånger men i höstas gick jag in i en "flygarperiod" efter en mycket plötslig skilsmässa. Barnen och jag fick bara några timmar på oss från att han informerade oss om sitt beslut till att han hade flyttat. Där och då blev jag en rasande björnmamma och adrenalinet bar mig storartat. För att över huvud taget kunna sova, drack jag vin varje kväll efter att de hade lagt sig. I december konfronterade mina barn mig och efter en traditionell runda av ihåligt självförsvar sjönk det ändå in till slut. I midsomras slutade jag med antideppmediciner och när de hade gått ur kroppen, försvann också den mentala rastlösheten på kvällarna och suget att stilla den. Men den problematiska relationen till alkohol som upp- och nedåttjack finns förstås kvar. För när tankarna och känslorna snurrar på högvarv och suget efter adrenalinkickar kommer, då ligger alkoholen så jäkla nära till hands. Jag har druckit alkohol i sociala sammanhang utan att det går överstyr sedan dess, men eftersom jag redan har flyttat på gränserna för vad som är ok under så många år (som jag inte berättar om nu), vet jag hur skör balansgången är. Men jag tror att jag kommer att hitta strategier och svar när jag börjar i samtalsterapin. Hela mitt vuxna liv har varit fyllt av 200% arbetsinsats, en rasande snabb hjärna, resor, framgång och fest - följt av utmattade perioder. Men inte förrän för ett par år sedan gick jag in i väggen på riktigt. (Det var sex veckor efter den sjukskrivningen som min make tydligen tyckte att han förtjänade en gladare kvinna.) Det har varit ganska mycket kaos i mitt liv, men jag har alltid tagit mig fram ändå. Mina vänner beskriver mig som strukturerad och målorienterad - men själv har jag alltid känt mig desorienterad och flummig. Jag har aldrig känt att det är bra nog och har effektivt raderat all kreativitet och fysisk aktivitet och därmed avkoppling. Alkoholen blev alltså den enda avkopplingen jag hade kvar. Som singelmorsa större delen av tiden, har jag ju också av naturliga skäl varit husbunden. Jag säger inte det som något negativt - mina barn är fullt ut det bästa som har hänt mig. Jag engagerar mig i deras aktiviteter, studier och framför allt deras mående. Att de behövde reagera på det återkommande tomma vinglaset på diskbänken, skäms jag något makalöst över. Men jag är också glad att de hade modet och förtroendet för mig att kunna säga ifrån. Nej, jag är faktiskt till och med stolt över att de ruskade om mig! Men igår föll jag. Min bror härjade extra svårt med mig med många hårda ord och trots att det är genom alkoholen som han beter sig vidrigt, hällde jag upp efter att jag hade lagt på och jag drack tillräckligt för att skämmas idag. När jag blir rädd och ledsen blir känslopåslaget alldeles för stort och jag bara måste tysta och trycka bort. Därför hjälpte du mig mycket när du omdefinierade fallet med x antal dagar - x antal fall. Det blev lättare att resa mig. Tack.