av Förkrossad

Förkrossad
ons, 2019-11-13 - 01:41

Jag är helt ny här, vet inte hur detta funkar. Behöver stöd och någon att prata med som är i samma situation. Har varit fram och tillbaka i ett förhållande i fyra år. Han är alkolist och jag bara sväljer den ena katastrofen efter den andra. Varför vill han inte ta hjälp? Varför säger han aldrig förlåt? Varför känner jag bara att allt är mitt fel? Det gör så ont i hela mig, men ändå kan jag inte länna han. Han betyder allt för mig! Det är som om han är två personer.

Förkrossad
ons, 2019-11-13 - 01:41

Jag är helt ny här, vet inte hur detta funkar. Behöver stöd och någon att prata med som är i samma situation. Har varit fram och tillbaka i ett förhållande i fyra år. Han är alkolist och jag bara sväljer den ena katastrofen efter den andra. Varför vill han inte ta hjälp? Varför säger han aldrig förlåt? Varför känner jag bara att allt är mitt fel? Det gör så ont i hela mig, men ändå kan jag inte länna han. Han betyder allt för mig! Det är som om han är två personer.

InteMera
ons, 2019-11-13 - 06:12

Bra gjort av dig att starta en egen tråd, då blir det lättast för dig att få svar och kunna följa din tråd. Läs runt på forumet så kommer du lära dig massor om medberoende och alkoholister, och framför allt förstå du inte är ensam! Fortsätt skriv av dig för att lätta på din börda, vi är många här som förstår din situation och delar dina erfarenheter.

Nordäng67
ons, 2019-11-13 - 12:20

bara önska dig välkommen hit! Du har hittat rätt Forum. Här kan man lära sig massor och få råd och stöttning. Fortsätt sätta ord på dina känslor. Det är så bra för då kan man läsa det man själv skrivit och se på det hela med lite distans och perspektiv. Mitt ex (alkoholist) var likadan som din man. Sårade en djupt utan att säga eller göra förlåt. Jag kände precis som du att han var som två personer, en jag älskade och en jag hatade. Jag hade hjälp av att verkligen börja se honom som EN person och också att acceptera så här är det. När man är i ett destruktivt förhållande så lever man på något sätt i framtiden, sen när allt blir bra typ. Acceptera att så här är erat liv, är det vad du vill ha? Kasta hoppet överbord för du vet inte om han någonsin kommer till insikt om sina problem och förstår hur dom går ut över dig. Vill du ha det så här om tio år? Kram

Förkrossad
ons, 2019-11-13 - 14:20

Tack! Såhär vill jag absolut inte ha det om tio år, jag lever i en katastrof, något som jag försökt ta mig ur tusentals gånger. Allt från att han kört full, åk dit och haft fotboja, sparkat sönder min bil, blivit fast i ett annat land, supit bort allt han hade. Knackat på hos mina grannar mitt i natten, dom på mitt jobb har pratat om hur han beter sig. Jag har alltid fått städa upp efter han, hjälpt han. Kört han till beroendeenheten och försökt fixa. Jag vet att jag inte hjälper genom att städa efter hans, men när man står mitt i allt är det så svårt att veta hur man ska göra och vilken väg som är rätt. Jag skäms som tar allt han gör och jag skäms för hur han beter sig. Igår bestämde jag mig för att gå in här och försöka få stöd och hjälp.
Men jag är långt ifrån där, där då jag kan lämna den man jag egentligen älskar av hela mitt hjärta. Jag skäller är arg, gråter och ber om att han ska ta hjälp. Men inget händer. Idag ska han gå och prata med en på psyk. Jag blir glad att han tog det beslutet av sig själv. Men känner mig ändå arg och ledsen att han inte försöker göra mer. Jag känner att han bagatellisera detta. Jag orkar inte ge mera chanser, men mina hot betyder inget längre, för jag klarar inte att stå upp för det jag säger. Jag kommer tillbaka oavsett. Detta är en mardröm. Men det värsta av allt är faktiskt att man aldrig får ett förlåt eller en ursäkt. Är det vanlig för alkolister att inte kunna säga förlåt? Jag blir så otroligt ledsen av det.

Nordäng67
ons, 2019-11-13 - 17:00

kan vara olika. Har en bekant vars man också blir dum när han är full. Han är alltid djupt ångerfull, köper blommor och fjäskar när det har hänt. Dock är han nog inte lika djupt i sitt missbruk (än) som mitt ex är. Jag har också lagt många timmar på att vara ledsen och undra varför mm. Du kanske kan börja med att låta honom städa upp efter sig själv. Du behöver inte skämmas för honom, det får han allt göra själv.

Förkrossad
ons, 2019-11-13 - 18:29

Jag skäms nog mest för att jag är kvar med någon som beter sig så illa. Alla säger så enkelt, bara gå. Men uppenbarligen så kan jag ju inte gå. Isåfall hade jag ju gjort det för längesen. Nu på fredag ska jag gå på ett möte för anhöriga till alkolister, behöver verkligen förstå att jag inte är ensam. Just det med att säga förlåt, hade varit skönt att få, men samtidigt om det ändå upprepas med svek och att man beter sig illa gång på gång så betyder förlåt noll. Vet inte varför jag så jagar efter ursäkter och förklaringar. När jag väl tänker till så förstår jag att han är så sjuk av sin alkolism och inte har förmågan. Du skriver ex, hur tog du dig ur allt? Hur länge har du varit ifrån han?

Skrållan
ons, 2019-11-13 - 19:05

Vill också säga Välkommen hit. Bra val. Det är så skönt att skiva av sig här.
Också bra att du ska gå på ett möte för anhöriga till alkoholister. Jag går på det. Så bra. Och skönt att prata av sig. Längtar till varje möte. Och efteråt känner jag mig så stark.
Fortsätt skriv. Bra att gå tillbaka.

Nordäng67
ons, 2019-11-13 - 20:00

Över mig själv, att jag lät mig behandlas dåligt mm. Man ser sig själv som stark och självständig men klarar inte av att sätta sig i respekt och ämna något som man tar skada av typ. Jag lämnade för två år sedan men hade försökt flera gånger innan men gått tillbaka. Och det var först för några månader sedan som jag klarade av att bryta kontakten helt genom att blockera honom. Något jag borde gjort för länge sedan men inte klarat av. Han super fortfarande så jag är glad att jag lämnade och inte slösade fler år av mitt liv. Men som sagt lätt är det inte för det finns ju en människa bakom missbruket, en människa man älskar och som har bra sidor och egenskaper.

Förkrossad
ons, 2019-11-13 - 21:20

Jag tror jag är rädd för det trygga och stabila. Varför vet jag inte, låter ju helt galet? Jag vet att jag är en omhändertagande människa, kanske känner jag mig bättre av att vara i en relation när jag får hjälpa? Jag vet inte men jag gissar. Men just denna relationen så har jag aldrig känt mig så kär i hela mitt liv, aldrig varit så nykär och på rosa moln. Min mormor sa till mig att när det nykära har lagt sig, -lagt sig? På fyra år känner jag mig fortfarande nykär i denna mannen. Det gör allt så fruktansvärt jobbigt! Om hjärnan och hjärtat strider mot varandra så vinner iaf mitt hjärta alltid. Han besväras av en fruktansvärd svartsjuka och den skapar dom flesta problemen hos oss, jag blir arg kastar ut han och han super ner sig och hittar på galenskap. Så snurrar det runt som ett ont hjul.

Ullabulla
ons, 2019-11-13 - 21:58

Välkommen hit!
När man börjar titta sig själv i spegeln och funderar vad som påverkar att man är kvar så börjar det hända saker i en.

Jag har flera gånger tipsat om en bok som är min bibel.
Kvinnor som älskar för mycket.

Jag fick sitta med skämskudde stora delar av boken.
Men den gjorde också att jag började lyfta på slöjorna till mitt inre.
Blandannat beskriver författaren en del kvinnors behov av att åka berg och dalbana.
Man ger sig själv kickar av antidepressiva av att slippa vara i lugnet.
Man har alltså svårt att ha det bra för det skapar en inre klåda.

Att få kläm på varför man är kvar i något som gör en illa.
Eller se att man gärna kliver in i ett nytt liknande det man just skakat av sig är omtumlande och nyttigt.

Läs runt här och fortsätt skriva.

Förkrossad
ons, 2019-11-13 - 22:31

Den ska jag absolut läsa. Har alltid levt i osunda relationer, men vet inte vad det är som gör att jag dras till det. Jag vill inget hellre än att ha lugn och ro, stabilitet och värme i min relation.

gros19
ons, 2019-11-13 - 23:11

Kan rekomendera alanon. Leta på nätet efter lämplig grupp. Missbrukaren och jaget av Craig Nakken är en bra bok som kan hjälpa dig att förstå de två helt olika personer du möter. Att förstå mer ger mig ett inre lugn, men det förändrar ju inte situationen. Man måste även agera, men det blir lättare ju mer man förstår. Det känslomässiga kaos du beskriver blir jag påmind om att även jag befunnit mig i för inte så länge sedan. Desperationen, den outhärdliga verkligheten och maktlösheten som nog varit det värsta att kunna acceptera. Det är inte så för mig längre. Jag mår bra idag, har ett lugn och kan planera min framtid, men det har varit en plågsam väg dit. Förändringen började för min del när jag genomgick ett anhörigprogram på Nämndemansgården. Kan jag verkligen rekommendera om du har möjlighet. Ta emot all hjälp du kan få. ❤

Nordäng67
tors, 2019-11-14 - 06:16

Var också rädd för det trygga och stabila. Jag pratade jämt om vilket stort behov av trygghet jag hade. Men jag hade aldrig klarat av att vara i något tryggt och stabilt. Jag var "trygg" med att vara otrygg. Kanske är det så för dig också? När jag gick i KBT upptäckte jag också att jag inte kunde hålla isär starka känslor: kär, ledsen, arg, orolig mm. Såna känslor känns ju ganska lika rent fysiskt, kniper i hjärtat, svårt att tänka på något annat mm. När du säger att du aldrig har varit så kär kanske det i själva verket skulle kunna vara att du aldrig varit så ledsen. Om du är som jag var: svårt att sortera och svårt att lyssna och fokusera på sig själv. Som dom andra säger, ta all hjälp du kan få. För mig har KBT varit jättebra. Det sägs att kunskap är makt och det tycker jag stämmer. Och störst är kunskap om sig själv, då får man makt över sitt liv. Kram

Ullabulla
tors, 2019-11-14 - 08:42

Har det handlat mycket om kontroll och otrygghet.
Om jag har en man som är beroende av mig så blir jag trygg.
Om jag har en man som mår dåligt eller dricker för mycket så har jag genast en roll att spela.
Han klarar sig inte utan mig=han kommer aldrig att lämna mig.
Att leva med en självständig man som lever ett bra liv utan att jag är där hela tiden har skrämt mig.
Då kan han ju gå och jag blir ensam.

Bättre med en skröplig människa som jag har koll på...
Sunt och bra☺

Sen att ens hjärta blöder om partnern inte mår bra och man vill hjälpa och att de tacksamt lutar sig bakåt är också ett mönster som följt mig.

Sätt dig ned och ta reda på just ditt mönster kanske?

Och vad som lett dig dit.
Ett svårt men intressant arbete.

Min nuvarande sambo sa:
Ullabulla måste jag vara beroende av dig för att du ska känna dig trygg?
Spot on.
Också har han sagt.
Skulle det kännas bättre för dig om jag kapade av mig armen?
Jag var tvungen att svara ja på båda frågorna.

Och när man börjar inse att ens hjältegloria inte är så prydlig så är det tungt.

Jag som trodde att jag var så bra.
Men det är min resa och min historia.

Alla härinne har olika skäl och bakgrund till varför vi fastnar och har svårt att gå trots att det sunda förnuftet står där och försöker få en på bättre tankar.

Nordäng67
tors, 2019-11-14 - 09:15

dina ord är som vanligt så kloka och träffar mig mitt i hjärteroten. Jag har också valt män som är beroende av mig och som inte är "stöldbegärliga". Har inte haft modet att bli ihop med en trygg och stabil man. För dels hade han ju kunnat "genomskåda" mig och se vilken liten och ynklig människa jag är bakom min självständiga fasad och så hade han ju kunnat lämna mig för någon bättre. Bättre och tryggare att "sänka sin nivå". Ihop med en "olycksfågel" får man ju också glänsa och briljera. Jag har njutit när svärmor imponerat har sagt att hennes son har lugnat ner sig och blivit som ny. Nu när jag har jobbat mycket med mig själv hade istället varningsklockorna börjat ringa. Hoppas och tror jag i alla fall. Har inte vågat mig på dejting än men känner och tror att jag gör andra val nu.

Ullabulla
tors, 2019-11-14 - 11:40

Jag minns när jag nyss träffat mannen som jag levde med i 20 år.
Då var jag helt övertygad om att han skulle lämna mig.
Han var: alkoholiserad,arbetslös och urusel ekonomi.
Jag hade två jobb som jag förstås klarade av,förståndshandikappad dotter och ett stort hus att ansvara över.
Ändå hade jag inte självkärlek att tro att jag var värd att behålla.
Sorry förkrossad,menar inte att kapa din tråd.

Förkrossad
tors, 2019-11-14 - 15:04

Jag blir glad av att ni skriver, man får tänka till och analysera varför man gör dom valen man gör. Jag har alltid sagt att jag är en omhändertagande människa men med den menas inte att man ska bära runt på sin partner. Att ha en säker och trygg man attraherar mycket mer, men skrämmer också. För precis som ni skriver, då syns ens egna brister desto mer och man kan bli lämnad själv. När man sitter med en man som är alkolist så är man egentligen inget annat än själv! Man sörjer själv man får städa upp själv, man får ta sig igenom allt svårt själv, för den man är med är alldeles för ego i sitt missbruk. Tack för allt ni skriver ❤️ Jag behöver höra varje ord