av Nonno

Nonno
tors, 2019-11-14 - 19:20

Jag blev medlem i denna grupp så sent som igår och jag har läst många av era historier. Det är tröstande och styrkande. Svårt att sammanfatt en situation när allt bara snurrar (dock inte av alkohol, jag dricker aldrig ;) men jag försöker. Jag har varit tillsammans med mannen jag älskar i två år och sedan 6 mån är vi sambos. Han är alkoholist och beroendesjuk och jag visste om det redan från start (även om jag inte riktigt ville inse vad det skulle innebära). Han har hela tiden haft en lägenhet att tillgå och det är där han är när han dricker, dvs jag har bara sett honom full två gånger under dessa år, men haft kommunikation med honom via telefon hundra gånger när han är full. Han har ett genomsnittligt mönster av att dricka kanske en gång i månaden (ibland mer, ibland mindre). Då är han "borta" i 2-3 dagar. Han erkänner att han har problem. Han har under årens lopp (innan jag kände honom) gått på rehab vid två tillfällen, ätit antabus, gått på möten etc, men han tycker att han är ett hopplöst fall. För någon vecka sedan gick han på ett terapisamtal och direkt efter tog han ett återfall.

Nu har vi hamnat i en situation som är kaos. Dels inser jag att han lägger mycket skit på mig - hur störd jag är när jag har pms (vilket ju är sant) och hur oerhört jobbig jag är , och även mina barn (i synnerhet ett mer utagerande och känsligt barn). Han är en underbar och härligt karismatiskt konstnärssjäl som egentligen lever en helt annan vardag än vad jag gör (som är strukturerad och "duktig flicka"). Han har levt ett helt liv i rock n roll, men nu när han har blivit 46 år är det inte så charmigt längre - och det inser han också. Han är som min drog. Han är rolig, snygg och jag är så otroligt attraherad av honom. Det har känts omöjligt att ha ett liv utan honom. Men nu knakar det i både fogar och förnuft. I detta nu är han inne på sin 4:e drickardag. Då dricker han dygnet runt och får så mycket ångest att han inte vågar sluta. DEt lustiga är att han inte är den som ber om att inte jag ska lämna honom - kanske tvärtom. För en vecka sedan började vi bråka en tidig måndagsmorgon, mitt i frukost med barn och småstress. Det slutande med att jag fick ett sms där han sa att han bokat en flyttfirma till dagen efter. Han skulle alltså flytta ut - hux flux. Panik! NIU blev det ju inte så efetrsom han tog sig ett återfall och var för bakis/full för att kunna möta upp flyttfirman. Sedan dess har jag inte sett honom. Vi har bestämt att ses, men han erkände att han inet var nykter. Jag tror kanske att det bästa trots allt är att vi inte bor ihop mer. Men jag funderar så klart mycket på vad som är rätt och rimligt? Jag älskar honom så mycket. Ska jag låta honom vara eller behöver han mitt stöd? I så fall vad och hur? Jag vill ju finnas för honom, men jag inser att jag även måste tänka på mig själv och mina barn (som bor hos oss varannan vecka + hans dotter). Vad ska jag göra?

Nonno
tors, 2019-11-14 - 19:35

När jag läste det jag skrivit så känner jag att det inte framkommer hur mycket han ljuger, hamnar i obalans en vecka efter ett återfall och är irritabel, lämnar återbud till saker vi planerat etc. Han menar att jag är så känslosam/störd så det är bara han som skulle stå ut med mig, dvs att han är alkoholist är bara rimligt. Jag börjar känna att det har blivit en sanning för mig. I min hjärna blir sanningen att jag kommer behöva leva ensam resten av livet om jag lämnar honom (jag kan så klart rent intellektuellt se att det är fel, men det kvittar likson, för det känns sant). Samtidigt är han delvis väldigt insiktsfull och bra på att prata känslor (till viss begränsad del) och det fångar in mig. Han håvar liksom in mig varje gång med sina "kloka" ord och förklaringar om vår starka kärlek. Dagen innan han beställde ett flyttlass friade han till mig - hur sjukt? Jag känner mig värdelös.

Förkrossad
tors, 2019-11-14 - 20:19

Tyvärr tror jag nog att han medvetet eller omedvetet försöker trycka ner dig, få dig att känna dig värdelös. Ett väldigt enkelt knep för att absolut inte bli av med någon. Om du känner dig verdelös, så vill ju ingen annan ha dig.. förstår du hur jag menar? Han är förmodligen i själva verket livrädd att du ska lämna han. Jag har själv levt i en sån relation.. fruktansvärt, hela ens självuppfattning blir snedvriden.

Förkrossad
tors, 2019-11-14 - 22:22

Du ska absolut inte känna dig dum, som du ser här inne på denna sidan så är vi isåfall många som är dumma. ❤️ Det är alltid lättare för någon utifrån att se vad man borde gjort och inte. Men när känslor är inblandade och man står mitt uppe innågot är det inte alls lika lätt.

Sofia
fre, 2019-11-15 - 11:11

Vad klok du är som stannar upp och reflekterar över er relation och hur du och din självkänsla påverkas av din partners negativa sidor. Du älskar honom djupt och är väldigt attraherad och imponerad av hans fina sidor. Samtidigt får jag också bilden av att det pågår en form av psykisk misshandel, där han får dig att känna dig värdelös. Det blir mycket fokus på att du är känslosam och att det är ett problem, dina barn är jobbiga, det är bara han som står ut med dig. Det är, som flera har skrivit ovan, ett sätt för honom att hamna i ett överläge. Han behöver inte oroa sig för att du lämnar honom, utan han sitter säkert oavsett hur han beter sig. Istället kan han hota med att lämna dig, så fort du beter dig på ett sätt som han inte önskar. Relationen riskerar att bli väldigt ojämnlik och arbetssam för dig. Det är inte ovanligt att en person med alkoholproblem lägger förklaringen till varför man måste dricka utanför sig själv (kanske för att skydda sig själv). Du ska få dåligt samvete för att han dricker, för att det skulle bero på att "du är så jobbig". Det är verkligen inte sant! Intellektuellt förstår du att du visst kommer kunna träffa någon annan om det tar slut mellan er, även om känslorna just nu inte hänger med.

En mellanväg, om du vill ge relationen en chans, kanske kan vara att försöka sätta tydligare gränser när han lägger över ansvar på dig för att han dricker eller när han klagar på dina "dåliga sidor". Att sätta stopp för diskussionen, berätta hur du mår av att han säger som han gör och kanske avstå från att ses om det fortsätter. Det är bara några tankar...

Fortsätt gärna att skriva ner dina reflektioner och insikter här. Det finns mycket stöd och kloka erfarenheter att ta del av.
Trevlig helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nonno
fre, 2019-11-15 - 18:11

Jag som inte har gråtit på flera dagar kände hur era ord fick något att mjukna och öppna upp inom mig. Så skönt. Och ledsamt. Jag har inte tänkt på att hans kritik mot mig kan fungera som ett skydd för honom i och med att jag bryts ner och blir beroende av honom. Jag är verbal och bedyrar ju verkligen mina straka kärlek för honom - no matter what. Men så ska det ju inte vara, herregud. Jag måste börja sätta gränser. Jag tycker det är svårt att se klart när det kommer till just detta eftersom jag har fått höra genom hela mitt liv att jag är "bråkig" och krävande. Aldrig i förhållande till vänner eller på jobb, men i kärleksrelationer och av mina föräldrar. Det sitter djupt. Därför kan jag inte, just nu, se om vad min personlighet bidrar med för att skapa friktion mellan oss. Men ingen människa är ju totalt harmonisk och "härlig" hela tiden?

Vi pratade idag. Han är full - inne på sin 5e dag av dygnet-runt-fylla. Jag har markerat genom att inte hänga efter honom som en orolig kråka. Inga sms, inga samtal, inget skäll, ingen gråt. Han hade "bara" tagit sig en återställare och var därför helt ok att prata med. Han var mycket ångerfull. Jag övade på att bara vara där (inget skrik, eller anklagelser..jag bara lyssnade). Jag försökte markera, främst för mig själv, att jag inte kan rädda honom. Han måste rädda sig själv. Jag gav honom inga kärleksförklaringar, trots att jag längtar efter honom. Det kände han givetvis av och jag vet inte vad som händer utifrån det. Samtidigt som jag längtar kunde jag upptäcka en del av mig som faktiskt kände mig ganska tom. Jag gör saker som jag mår bra av och är snällt mot mig själv. Har inga barn denna vecka så jag är ensam i vårt hus. Det är skönt och läskigt på samma gång. Jag har tränat, köpt tulpaner, tänder ljus och kolla på serie, gör en kopp te och äter nåt gott. Jag vägrar hamna i destruktiva mönster. Går ut och tjuvröker ibland för att dämpa ångest - det får jag ju se till att sluta med. Jag har också destruktiva mönster i mitt förflutna, fast kopplat till ätstörningar, så jag får se upp med hur jag hanterar mina känslor. Jag är bara så rädd att jag ska börja längta ihjäl mig och hamna i exakt samma mönster som tidigare...

Nonno
fre, 2019-11-15 - 22:40

Nu hade vi just kontakt igen via telefon. Han hade ångest och var inte särskilt full, men inte helt nykter. Han ville ta en taxi hem - men jag sa nej (fast det gjorde ont i mig). Sen sa han att han skulle komma hem imorgon bitti, att han inte skulle klara abstinensen på egen hand. En del av mig ville bara öppna famnen, men en annan del av mig fick olustkänslor. Jag hade ju bestämt mig för att vi inte skulle ses när han var bakis (dels för att jag inte orkar hans ångest och dels för att vi med största sannolikhet blir osams). Jag bad att få ringa tillbaka så jag kunde tänka en stund. Jag valde att följa magkänslan. Har läst många inlägg här där många peppar att man ska lyssna på sin magkänsla och följa den. Så jag sa nej. Nu ska jag bara hantera min egen ångest över att jag har "tackat nej" till honom. Jag har nog aldrig gjort det. Vill liksom alltid ha honom nära. Som att jag inte kan överleva utan hans närhet. Så borde det ju rimligtvis inte vara. Och nu får jag prova hur det känns. Är så rädd för ensamheten.

Li-Lo
mån, 2019-11-18 - 08:42

Vill bara titta in och säga att det märks att du tar ditt eget mående på allvar genom att göra annorlunda trots att det är svårt. Kan inte låta bli att undra hur du har det nu. Oavsett vad som hänt så får du gärna berätta hur det går för dig. Bara om det känns okej förstås.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhrigstödet