av Zoeselene1970

Zoeselene1970
tis, 2019-11-19 - 12:12

Efter tretton år med en alkoholist till man, som konstant ljugit, slingrat sig, förnekat, mörkat, gömt, skyllt ifrån sig och ljugit lite till återstår bara ILSKA inom mig.
I januari i år tog jag steget, (som jag inte orkat och vågat under flera år för jag visste att det skulle bli ännu värre) och sa att jag ville skiljas. Som den offerkofta han är så började det gå ännu mer utför, han söp mer, anklagade mig för allt möjligt, blev paranoid och svartsjuk. Han vägrade samarbeta, gick inte med på att flytta eller ens ha växelvis boende så att vi båda flyttade in och ut så vår elvaåring fick bo kvar. Ingenting fungerade, familjeterapi ledde ingenstans. Han var som en trotsig skitunge som bara ville jävlas och rulla sig i självömkan. Efter dagligt drickande under hela sommaren så föll han till slut i hop i ett krampanfall och fördes i ambulans till akuten. Inte ens där ville han riktigt ta till sig att det var alkoholrelaterat och väldigt allvarligt. När han kom hem så trodde vi att han nått botten, att han skulle ta tag i allt. Han lovade sina tre barn att han nu skulle bli nykter, och han kontaktade arbetsgivare för en rehabplan. Men icke, det blev ännu en trigger till att tycka lite mer synd om sig själv och dricka om möjligt ännu mer. När jag och dottern hittade honom däckad hemma med en nästan urdrucken vodkaflaska fortfarande i näven gick det sönder nåt inom mig - jag slängde ut honom och ställde ultimatum att om han inte var nykter var han inte välkommen hem. Då påbörjade han en sex veckor lång "rymma hemifrån, trotsa och supa-period", tog en kredit på 100 000, sket i att gå till jobbet, slutade höra av, berättade inte för nån vad han höll på med och fortsatte ljuga för vuxna barn och vänner. Jag förstod vad han höll på med och att han tänkte supa in i kaklet. Jag påbörjade en kamp för att hitta honom och hjälpa honom - för min elvaårings skull. Det var soc, arbetsgivare och polis, många veckor av ångest och oro - jag kunde bara se på hur allt föll ihop - hot om att han skulle få sparken, ekonomin kraschade, dotterns mående av att ha en pappa som bara dragit, vuxna barnen som vägrat tro mig att det var så här allvarligt och som kollapsade i ångestattacker när det stod klart för dom hur skarpt läge det var. Gamla föräldrar som bara grät och inte visste vad dom skulle ta sig till. Allt var kaos. Så till slut hittades han söndersupen i en husvagn, vi tog honom direkt till beroendeakuten och efter fem dygn var han ute och hemma hos oss igen. Hjärnan funkar inte på honom som den ska längre, han är inte ångerfull eller märkbart ledsen eller berörd över vad han ställt till med, han är samma egoistiska empatilösa skithög som han alltid varit. Och här sitter jag, fast med honom trots att jag velat skiljas i flera år....skilsmässan går igenom först i april då han vägrade samarbeta kring det dom första månaderna. Jag trodde i min naivitet att arbetsgivaren skulle skicka honom på ett behandlingshem direkt han blev utskriven så att han fick en ärlig chans att fösöka förstå sitt beteende och att jag och elvaåringen skulle få lite lugn och ro och veta att han var i goda händer dygnet runt - men nä, det har man ju fattat vid det här laget att man är såååå ensam i allt det här. Nu är det ligga hemma i en sjukskrivning, företagshälsovård, antabus och en väntan på nästa steg och under tiden lever jag och elvaåringen i ett vacuum - helt styrt av honom och hans behov. Samtidigt som jag ska försöka rådda i allt med ekonomin, orosanmälningar till soc, orka arbeta själv, trösta och stötta barnet...Så det här är inte ett inlägg om sorg eller att älska nån som har ett missbruk - det här handlar om att jag är SÅ JÄVLA FÖRBANNAD och såååååå klar med att dalta med en alkis som har noll självinsikt. JAG VILL HA MITT LIV TILLBAKA och inte hållas gisslan av honom och hans förbannade sprit!

gros19
tis, 2019-11-19 - 20:38

Vill först och främst råda dig att leta efter närmaste alanongrupp. Du behöver stöd och förståelse av människor som är eller varit i liknande situation. Sedan skulle jag råda dig att om möjligt genomgå något anhörigprogram. Kommunen har ofta det. Du kan själv om du vill, men det är kanske inte så lätt, göra en orosanmälan till soc. Barn får inte bo tillsammans med missbrukande föräldrar. Din man blir då tvingad att antingen flytta eller bli nykter. Det är krav man kommer att ställa på honom och även att han ska uppvisa nykterhet. Sedan är det en sak till och det kanske inte känns så roligt att höra, men det är ditt ansvar att se till att dina barn inte lever under såna omstämdigheter. Han brister i sitt föräldraransvar, men även du. Låter kanske hårt, men det är så man ser det inom socialtjänsten. Förstår att det inte är lätt för dig och i det kaos du befinner dig är det inte lätt att se vad som är rätt och fel. Det viktigaste just nu är som jag ser det att du får stöd att genomföra det du måste göra. Har själv upplevt en oehörd ilska pga en anhörigs missbruk. Jag blev rädd för mig själv när jag tänkte, tänk om det ligger en kniv framme och jag känner detta raseri. Skulle jag då kunna sätta kniven i honom. Var inte säker på att så inte skulle ske och det fick mig att söka hjälp. Jag genomgick då ett anhörigprogram och det förändrade väldigt mycket för mig.

Clara
ons, 2019-11-20 - 08:59

Där har man ju varit, i den där rosenröda ilskan där man bara vill ha ihjäl fanskapet. På ett sätt var det rätt skönt också, att sluta tycka synd om och börja agera för min och barnens skull, inte för hans.

Jag hade faktiskt inte tid att gå till Alanon, jag var ensam med en sjuåring och en nioåring och kunde inte lägga en barnvaktskväll på att åka in till stan och älta deras pappa. Istället betalade jag en privat terapeut och smög iväg på arbetstid. "Jag är så arg att jag vill slåss!" minns jag att jag skrev när jag först kontaktade henne.

Men du, det är ganska länge kvar till april. Vad gör du tills dess? Hur bor ni, ska nånting säljas? Jag köpte en egen lägenhet i smyg, bakom hans rygg, med hjälp av mina föräldrar. Sen lyckades han, i ett ögonblick av klarhet, köpa en egen. Därefter skulle han absolut inte medverka till nån jävla försäljning av vårt hus, det skulle stå och ticka pengar för att jag skulle gå i personlig konkurs (!). Sen kom ett till ögonblick av klarhet, då lyckades jag få honom att skriva på mäklarpapper. Så där böljade det, fram och tillbaka, under flera månader, medan jag sålde och städade ur hus, flyttade, råddade ALLT (med hjälp av mina föräldrar).

Finns det nånstans du och barnet kan häcka ett tag medan han ligger och ältar? Finns det plats hos nåt av de vuxna barnen? För ni kan inte bo ihop på heltid i nästan ett halvår - och vad säger att han är med på flytt om ett halvår?

Soc tycker jag tyvärr har varit ganska tandlösa, i alla fall för mig - de är snabba på att ringa efter orosanmälan och kolla "han är väl inte med barnen?", men hade liksom inget alternativ att erbjuda. Flera perioder Innan jag till slut fick nog på riktigt tvingade jag exet att bo på hotell (!) för att jag inte orkade ha honom hemma.

Äsch, jag har ju inga råd att ge. Vill bara skicka dig pepp och jävlaranamma och behåll den där ilskan - det är skönare att vara arg än ledsen, i alla fall i det där skedet. Sen, när allt är klart, kan du tillåta dig att sörja det som var. Just nu ska du bara igenom. Tveka inte att be folk om hjälp, förresten - många gånger vill folk hjälpa till, bara man specar med vad. Jag fick t ex oerhört mycket hjälp med städning inför visning, flytt, passning av barn etc, när jag till slut blottade strupen och berättade för folk att jag faktiskt inte trodde att jag skulle fixa allt det praktiska ensam.

Stor kram! Du klarar detta. (Och tro inte en sekund på att "det inte går att supa på antabus", för det gör det.)