av Findus

Findus
ons, 2019-11-27 - 11:46

Jag har har sedan jag drack alkohol första gången alltid gillat att tappa den där kontrollen.. alltid druckit lite för mycket, eller mycket för mycket.. inte varje gång men det kan bli vid vilken tillställning som helst vilket inte är så lyckat. Idag har jag två barn och efter att i lördags då jag o maken var ute o käka med några vänner, varpå jag sög i mig allt jag kom åt, vaknade jag o kände att nu får det vara nog. Ingen var arg men jag vet ändå att mannen, vännerna och mina föräldrar som hade barnen och såg mitt slitna jag dagen efter fick ångest. Att det händer igen. O jag hade bara tänkt att dricka lite fin o ha en trevlig kväll, det var inte fylla på schemat. Men när det är trevligt så vill jag ha det än mer trevligt..

Jag har alltid tidigare känt en sorg över att inte få dricka mer då jag funderat på att bli nykterist. Nu känner jag inte riktigt samma sak.. jag känner att livet med barnen fyller så mycket att jag kan leva med det. Jag vill leva med att mina barn aldrig behövde se mamma packad, att de i alla fall inte kommer minnas att de sett. Jag vet att jag har en social förmåga och klarar mig utan alkohol i det syftet.. att jag är trevligare utan massa alkohol i kroppen. Men jag är rädd att jag ska glömma bort detta. Hur håller man motivationen uppe? Ska jag tänka ett år och sedan ta ett nytt beslut? Just nu tänker jag ju på det hela tiden.. inte som sug men på buslutet, hinder, hur det ska bli, när jag gjort bort mig o allt.. det snurrar. Men motivation är ju en färskvara o man glömmer ju lätt o det kanske även omgivningen gör.. jag har ju inte varit så djupt i skiten att folk verkligen tänker att det får aldrig bli en droppe till.. även om jag verkligen tror att det är lösningen då det blivit samma igen efter graviditetsuppehåll ect. Jag tycker helt enkelt om känslan att vara berusad lite för mycket!

IronWill
ons, 2019-11-27 - 17:47

Det blir omöjligt om du ska vela fram och tillbaka och förhandla med dig själv hela tiden. Många tar ett beslut varje dag. Men man måste göra det hårt, INTE idag. Så att du inte har något förhandlingsutrymme den dagen.
Det kan vara tufft att säga ett år direkt, eller aldrig mer. Men det funkar lite olika. I början när jag var full av ångest så var det en tröst att säga aldrig mer eftersom det gav mig en sorts vetskap om att jag aldrig skulle behöva må så igen. Men allt eftersom tiden gick och ångesten bortflugen så blev det mer och mer varje dag för mig. Nu tänker jag mer att jag ju är en person som inte dricker alkohol (tills vidare). Men det är också i behov av en daglig förstärkning då och då.

Mirabelle G-S
ons, 2019-11-27 - 21:40

Hur nykter man ska vara och hur länge man ska vara det är nog olika från person till person. Jag, liksom du, har varit alldeles för förtjust i ruset sedan första fyllan. Då way back when, när man var ung och konsekvent i fuck-it-mode, så blev det mest karatefyllor. Jag gjorde bort mig hur mycket som helst, men sket högaktningsfullt i det. Sen blev man vuxen. Sedan dess har jag inte gjort bort mig eller så, men är fortfarande alldeles för förälskad i ruset. Och jag häller mer än gärna vin över obehagliga känslostämningar. Det kändes rätt sunkigt liksom. Jag gjorde alkoholhjälpens självhjälpsprogram och fick rådet att ge upp alkohol helt i tre månader efter att ha svarat på ett gäng frågor om mitt drickande. Då körde jag stenhårt på det. Under de månaderna kom jag fram till att jag lever ett rikare liv utan alkoholen, så jag bestämde mig för att fortsätta vara ”en sån som inte dricker”. För mig funkar det inte att tänka ”aldrig mer” för då fokuserar jag på vad jag INTE ska göra, och så börjar jag förhandla med mig själv gällande hur stora problem med alkoholen jag egentligen hade och om det verkligen är nödvändigt med total avhållsamhet. Det funkar bättre för mig att fokusera på hur jag vill vara. Jag vill vara en sån som inte dricker, för det känns coolt, uppnosigt och fräscht ? Lycka till med funderingarna!