Tuppen Anna

Mitt första inlägg här. Jag känner mig maktlös.
Jag har vuxit upp med en alkoholiserad pappa. Jag är idag 23 år, bor med min sambo, pluggar i en annan stad, har ett fint umgänge och en mamma, extrapappa och tre systrar. Många delar av mitt liv är fantastiskt, förutom pappa. Han fullständigt dränerar mig på energi. Han äter upp mig inifrån. Jag accepterade för 1,5 år sedan att han var alkoholist. Tro mig, jag har förstått det sen jag har mina första minnen - men bara förnekat. ”Det blir bättre snart. Snart, snart, snart”. Det blir aldrig bättre. Jag älskar honom så det gör ont, men jag hatar honom ännu mer. Jag vill bryta kontakten, men hur bryter man kontakten med sin pappa som man älskar? Men som samtidigt på riktigt förstör mitt liv.

Han ringde mig för några timmar sedan och berättade att han kört rattfull. 1,63 blåste han. Han krockade med en lyckstolpe (tack gode gud att det inte var en människa), polis och ambulans kom. Körkortet rykte såklart och han inväntar nu förhör o sen åtal. Han har sjunkit så lågt i mina ögon. Jag fattar att jag borde bryta, och jag skäms att jag inte gjort det tidigare. Men jag kan bara inte. Han är en så stor del av mitt liv (vilket också är problemet). Snälla hjälp mig. Mitt hjärta håller på att gå sönder och tårarna är snart slut.

ont att läsa din berättelse. Kanske kan du tänka mer som att du lägger över ansvaret för din pappa på honom själv. Istället för att tänka att du skall bryta med honom. Har fått träna mycket på det när det gäller min mamma som är psykiskt sjuk. Jag träffar henne fortfarande men känner inte samma tunga ansvar längre. Hon väljer själv att ta sin medicin eller låta bli. Tidigare försökte jag ha full koll på detta vilket var helt omöjligt. Föll hon ner i sjukdom på grund av att hon inte tagit sin medicin kände jag att det var jag som hade brustit. Så känner jag inte längre. Att din pappa super och kör rattfull är hans ansvar och det är han som ska ta konsekvenserna av det. Kanske hoppas du mycket på förändring? Det gjorde jag. Att sluta hoppas är det bästa jag gjort. Då slipper man den enorma besvikelsen som är så himla jobbig att hantera. Andra människor ligger utanför ens kontroll och då får man även överlåta ansvar och besvikelse på dom själva. Förstår precis hur du känner men det går att jobba med dessa känslor och förändra sig själv. Lägg din energi på dig själv istället för på din pappa, vänd fokus från honom till dig. Kram och styrka till dig♥️

och välkommen! Jag vill understöda precis det Nordäng67 skrivit. Försök att lämna ansvaret för honom till honom själv och ta tillvara det du tycker om. Lättare sagt än gjort! Sök upp Alanons hemsida och läs, gå gärna på möte. Jag är också ett s.k Vuxet barn och har haft mycket hjälp av Alanon. De har gett ut en bok som heter ’Hopp för varje dag’ som jag kan rekommendera. (Admin får ta bort tipset om ej okej.) Fortsätt skriva, det är bra att sätta ord på sina tankar och erfarenheter! / mt

Tuppen Anna

Jag är bara så ledsen och vet inte hur jag ska hantera allt. Jag skäms över detta. Jag har levt i så otroligt många år med ”tryggheten” att han bara super i lägenheten. Sen att jag fått ett o annat samtal där jag fått höra att jag är värdelös eller ”hade inte du o din syster funnits så hade jag haft mer tid till spriten. Det är ni som förstör allt”. Det är klart att det ALLTID påverkat mig trots att han varit ensam. Men det var som att detta var droppen. Jag kanske bara borde bryta helt o hållet för ett tag iallafall? Jag känner ett så extremt ansvar över honom. Pratade med mamma igår om detta o rattfyllan o allt, där jag sa att varje gång han ringer så suckar jag djupt. Jag orkar verkligen inte snacka, då jag vet om att det bara är en monolog. Men jag svarar nästan alltid, rädsla över att om jag inte svarar så kanske han tar livet av sig. Han har förklarat för mig i detalj många gånger hur han försökt göra det. Men mamma sa igår: ”du kan ju inte leva hela ditt liv med tvångstanken att du måste svara på hans samtal, orolig för att han ska ta livet av sig?”. Han är ju trots allt 57år, men han har präntat in i mig så många saker. Han har sån otrolig makt över mig, och jag vet väl egentligen svaret på mina egna frågor, men jag är för rädd. Jag har aldrig någonsin tagit hjälp utan bara levt vidare med mitt liv eftersom jag tycker om det så mycket. Att pappa är nersupen har jag försökt trycka undan, men det går ju liksom inte längre. Jävla skit, att han ska få ta så mycket energi i mitt liv.

dig att söka professionell hjälp, tex KBT. Där kommer du att uppmuntras att prata om DIG, vad du behöver mm. När det gäller att ta livet av sig; även det är hans val. Inget du kan förhindra om han verkligen inte vill leva längre. Tror dock att det handlar om att skapa drama som gör att "livräddaren" (du) inte försvinner
Min mamma har sedan jag var liten hotat att ta livet av sig. Än lever hon! När jag slutade vara rädd för att hon skulle göra det slutade hon att hota med självmord. Fick ju inte den önskade effekten. För att börja någonstans kanske du kan skriva en lista på hur du tycker att er relation BORDE se ut. Jag har en son som är 23 år precis som du är. Han har fullt fokus på sig själv och sitt unga vuxenliv. Vet att han älskar mig mycket men tror han tänker väldigt lite på mig och mycket på sig själv utan att för den delen vara ego. Du ska kunna fokusera på dig själv nu, studier och allt annat. Det är i så fall din pappa som ska undra hur det går för DIG med allt. Vi som har vuxit upp med destruktivitet har blivit "felkodade". Allt har handlat om andra och vi har kommit i skymundan både för andra och för oss själva. Men det går att "koda om sig". Börja nu och vänta inte tills du själv tex har barn.

Tuppen Anna

Tack Nordäng67. Jag hade velat krama om dig just nu. Jag vet inte vem jag är längre. Känns som att han stämplar min identitet. ”Min pappa är alkoholist”. Är nervös över att han nu kommer få ett fängelsestraff. Vore väl kanske bäst för honom, men jag skäms så inihelvete bara tanken av att ha en far i fängelse. Det ”passar inte in i mitt liv” liksom. Herregud, allt är upp o ner alltså....
men tusen tack för svar ❤️ jag ska försöka ta tag i detta o få hjälp. Jag har sträckt ut mina första händer för hjälp iaf, så tack för ni tog emot mig. Nu börjar resan med mig i fokus. Ska bli lite skönt faktiskt.

När det gäller att skämmas. Har också känt mycket skam och skämts ihjäl ibland över mamma. Din pappa är sjuk och kan å ena sidan inte hjälpa det men å andra sidan ska och kan han ta ansvar för sin sjukdom. Tänk så här: hade han haft cancer hade du inte skämts för honom. Däremot hade du tyckt att han var väldigt konstig om han vägrade erkänna det och motsätta sig behandling för sin cancer. Hans handlingar som tex rattfylla behöver inte du skämmas för, det får han göra själv. Jag har haft nytta av att gå lite utanför mig själv och tänka mig in i att en kompis berättade att hon varit med om mitt jobbiga. Så om din bästa vän berättade att hennes pappa kört rattfull, vad hade du tänkt och tyckt då? Kan tänka mig att du bara hade känt empati och inte tyckt att din kompis var konstig bara för att hennes pappa kört rattfull.

Hej tuppen! Jag är en tjej på 33 år, min pappa är 65. Min pappa har alltid varit svag för spriten. Jag är säker på att han har kört rattfull men haft "turen" att inte åka fast. Jag har försökt länge i min hjärna att bryta med min pappa. Men det går bara inte. Jag är rädd. Han har för mycket makt över mig på nåt sätt. Alltid lättare att säga till nån annan; gör si eller så, men det e betydligt svårare än så. Jag finns här, jag bollar gärna tankar med dig, men du ska veta att jag själv är här för att jag har insett att jag är alkoholberoende, så förstår om du kanske inte vill ha "tips" från mig. Men jag börjar mer o mer fundera på om min uppväxt kan vara roten till mitt problem. Kram

Tror du måste erkänna din maktlöshet för att hans beteende inte ska styra ditt liv. Du kan faktiskt inte påverka honom, inte få honom att sluta dricka eller att köra rattfull. Inte heller hindra honom från att ta livet av sig. Hur skulle det gå till. Maktlöshet är en förfärlig känsla men det är så det är. Hur mycket du än vill, hur mycket du än älskar honom så har du inte makten att påverka hans drickande. Har varit i en liknande situation och det är så skönt att erkänna sin maktlöshet, men samtidigt svårt. När man gjort det är det verkligen en befrielse. Sedan är det oehört smärtsam att uppleva att någon man älskar raserar sitt liv. Något av det mest smärtsamma man kan uppleva. I mitt fall handlar det om min son som jag älskar. Under an anhörigvecka fick jag lära mig något jag haft stor nytta av. Som anhörig kommer man alltid i andra hand, man är inte lika viktig som personen med beroendeproblematik. När jag skulle göra något för min son så skulle jag tänka. Vill jag det här. Kan jag det här och är det bra för mig. På samtliga frågor skulle jag svara ja. Svårast för mig var frågan vill jag det här. Har jag verkligen rätt att ta hänsyn till mig själv. Idag ställer jag dessa frågor och det är så skönt att känna att jag har rätt att säga nej till något jag inte vill. Att tillåta dig att ta en paus från honom är väl fullt rimligt. Berätta det för honom och berätta varför.
Lycka till. Det är du som är viktigast, du som har livet framför dig och du är inte hans mamma utan han är din pappa som ska vara ett stöd för dig.

Tuppen Anna

Stort tack ALLA. Sitter med tårar i halsen och läser. Jag behöver stöttning mer än någonsin. Har inga ord. Det har nu gått några dagar och jag försöker processa allt som händer. Detta kommer ta tid, det vet jag. Men jag försöker och det är huvudsaken.

Detta forum var grymt! Här kommer jag hänga kvar ett tag ❤️