av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
lör, 2019-11-23 - 07:34

...eller 4015 dagar.
Eller 96 360 timmar, 7 781 600 minuter,kan inte låta bli att leka lite med miniräknaren.
23:e November 2008, dagen D, dagen D’å allt förändrades för mig, en ny livsutveckling som jag inte riktigt var beredd på.
Men som löste sig väldigt fint, och blev riktigt bra.

Just denna dag startade väldigt tidigt, klockan 05:13 ringer det på mobilen, grabben vill bli hämtad en bra bit härifrån.
Med ingen adress till GPS’en åker jag mot stället han har angivit och vi lyckades finna varandra.
Trött, full och skitig sätter han sig i bilen, somnar de tre milen och hänger dräglande över bältet.
Ingen vacker syn, men han är min son, och jag är fortfarande stolt över honom även om det tryter lite vid ett sådant tillfälle.
Det påminner så mycket om min egna ungdom, men skulle aldrig vågat ringa min egna far som var nykterist.
Han hade luggslitit mig totalt och skammen hade jag fått bära under en lång tid, nej jag hade hellre dött på fläcken.
Det är andra tider nu, och oj så mycket bättre.
Nu ligger jag vaken på morgonen och kan inte somna om, klockan har passerat sex och fick ett mess från rummet bredvid...
”Tack snälla pappa för att du hämtade mig”, jag känner en värme i bröstet, jag vet att han är hemma, och mår relativt bra ändå.

Men för att återgå till min nykterhet under mina elva år, vilken j.kla resa det har varit.
Genomgick ett helvetesår för en tid sedan, där det fanns hur mycket anledningar till att återfalla i dryckenskap, men fixade det.
Det blev mycket ond bråd död i min närhet.

Det började på våren när barnens fritidsledare på mellanstadiet mördade sin sambo, styckade henne och lade henne i en väska för att senare försöka elda upp den, han sitter numera i fängelse utomlands.

Samma år men på sensommaren hände en grej som just nu återfaller i våra minnen när det aktualiseras med jakten på Wilma.
Dotterns barndomsvän mördades och skändades i skogen, en flicka och vars familj vi har umgåtts med under barnens uppväxt.

På våren året efter var vi med på Drottninggatan och upplevde en fruktansvärd händelse.

Det kändes som om vi inte kunde ta in mer ondska i vårat liv, men som i längden också stärkte banden i familjen.
Vi håller ihop och tar hand om varandra, skyddar och ställer upp, därav t.ex nattens hämtning.

På forumet följde jag en rekommendation om hur man söker i historiken för någon vecka sedan.
Fick en träff på hur wap004 lackade till på mig och mina söndagskrönikor för några år sedan.
Det hade varit tillräckligt för att få mig att sluta skriva, OM jag då hade fortsatt dricka alkoholen.
Man är en känslig natur när man dricker, men nykterheten fick mig att envist hålla kvar vid mina skriverier.
För det är så här...

Utan forumet hade jag aldrig orkat hålla ut och genomlidit all den stress som man utsätter sig för när man gör något så omvälvande som när man slutar dricka.
Allt man skriver är minnesanteckningar till sig självt, men med stöd från andra så pushar man sig lite till, och lite till.

Och ja, jag ör tacksam för att jag ligger här åter i min säng och skriver på forumet, fel dag och fel klockslag men ändå rätt dag.
Så jädrans mycket saker jag har gått igenom dessa år, och ändå inte valt att ta en nödutgång med alkoholen.
För varje motgång utan alkoholen så har det styrkt mig, jag kan det här....att leva förutan alkoholen.

Jag är bra, jag duger, en tanke som jag tänker på nästan varje dag.
Jag har en skuggbild av mig själv som stöttar mig och reser upp mig vid varje fall, den starka nyktra Berra som är min stöttepelare.
En Alfons Åbergs Morgan, han finns inte, syns inte, men finns där ändå.

Idag är den en speciell dag, min dag, men som jag skäms över att berätta om, men inte för er.

Berra

Fibblan
lör, 2019-11-23 - 08:22

Och stort GRATTIS på 11-årsdagen
av nykterhet ?!!
Det är helt otroligt! Inte minst med tanke på allt du och din familj genomlevt.. beklagar det, men samtidigt som du säger, du/ni har lyckats ta er igenom alla dessa svåra stunder förutan a, och styrkan både i dig själv och era relationer har gått stärkta ur dem ??. Det är fantastiskt bra gjort ?! Och jag blir rörd till tårar, inte minst över hur du och din grabb har det. Klart man inte vill se sin unge i det skicket, men det är så man vill det ska va. Att de när som helst ska kunna ringa, oavsett. Att de väljer och kan lita på att de får stöd av oss som föräldrar i vått och torrt. I med- och motgång. Idag hade min pappa fyllt år, om han levt..?, så denna dag är speciell för mig med. Han var inte komplett, men det är ingen, han drack för mkt ibland han med.. hade önskat vi fick mer tid tillsammans men när vi skiljdes åt var det i ren kärlek, omtanke och tacksamhet. Nu var det ju inte meningen att jag skulle krascha din tråd med mitt s.a.s ?. Men som vanligt, väcker dina ord så mkt tankar och känslor. Tror jag sagt det förut, eller är det kanske första gången jag skriver i din tråd..?(?) men du har en fantastisk förmåga att uttrycka dig så det når enda in i själen. Tacksam för att du med dina 11 år (!?) väljer att vara kvar här i forumet, som en trygg pelare att luta sig mot, i det här inte helt enkla förändringsarbetet. Är själv på 1 månad och 3 dagar nu. Och denna gång känns det iaf "enklare" än tidigare. Förhoppningsvis är det nu som jag går stadigt mot mina egna 11 år och flera..???
Tack och GRATTIS Berra, än en gång ?!
Kram
/Fibblan ?.

Adde
lör, 2019-11-23 - 09:16

kära Gubbe !!!

Det fanns nog inte i ditt sinne att du skulle genomgå denna förändring och att du skulle betyda så mycket för oss andra här på forumet. då för 11 år sen ! Du är en klippa och föregångare och dina krönikor alltid efterlängtade !

Ha en riktigt bra dag idag !

Vinäger
lör, 2019-11-23 - 14:08

Jättegrattis till elva år, Berra. Elva år... 11... år... Det är stort, riktigt stort. Fint att du hänger kvar här och visar att det går att leva ett fint och icke-tråkigt liv utan alkohol. Hatten av för dig. ? Kram

Strulan65
lör, 2019-11-23 - 15:20

Om du bara visste vad det betyder att få dina ord, se att det går även om det händer katastrofer.
Just idag lyfte dina ord mig över kanten av hopplöshet.
Så många grattis och tack, sluta aldrig dela med oss????❤️// kram Strulan

Adde
lör, 2019-11-23 - 19:24

här kommer en hälsning till dig från en vän som "heter" Mie :
"Hälsa stort GRATTIS från mig & att jag tänker på honom."

santorini
sön, 2019-11-24 - 20:13

Stort grattis! Jag tror att det är viktigt att visa att nykterhet är hållbar och att det finns ett bra liv utan alkohol. Självklart egentligen. Jag har 7,5 års nykterhet i ryggen.

Berra
mån, 2019-11-25 - 00:48

...men ni undslipper inte söndagskrönikan, föregående var ett extranummer.

Så...är allt bra?
Jotack, inga krämpor, vare sig i kropp eller skalle.
En helg som började lugnt och blev intensivare.
Idag femtio mil i bilen för att besöka släktingar och deras födelsedagar, ibland blir mötena oftare, och däremellan desto mer sällan.
Byggnaden vi besökte är ultramodern men har ett aber, så kalt inredd att man blir hörselskadad.
Avsaknaden av mjuka material gör den ekig och med vårat tjatter så blir det nästan outhärdligt, alla försöker till slut överösta varandra och inte blir det bättre när de mindre barnen poppar järnet på stereon.
Stereon förresten, så heter det väl inte längre, blåtandshögtalaren heter det väl numera, det gäller att hänga med...
Sextiotialist som jag är, har jag fått uppleva Lp, MC, CD och MP3, men..men..
Med en halvdöv gammal mamma i bilen under några timmar som en slutkläm så fick mina trumhinnor nog och skickade en överklagan till hjärnan som bestraffade mig med en rejäl huvudvärk under kvällen, vågar tillstå att jag inte var lika social mot kvällen.
Varje gång jag vred upp volymen på bilradion så var morsan tvungen att efter 10 sekunder upprepa något hon redan berättat tidigare under dagen....
Va?
JAHA!
Va?
Jo jag sade jaaahaaa!.
Jag hör inte!
JO JAG SADE JAHA, VAD BRA!
Bra?
Ja...bra!
Ja bra vad det, jomenvadvarejagskullesäga, jo...har du träffat hon vad heter hon nu igen...BrittMari Johans...
MAMMA!
Ja!
HAR DU INTE BYTT BATTERIER I DINA HÖRAPPARATER?
Nej, de tog slut under fikat, och jag brydde mig inte om att byta dessa för det var en sådan liv runt kaffebordet så att....
Suck!

Annars tycker jag nog att det är rätt avslappnande att sitta och kuska långt med bilen, jag får tid för att rådda runt med mina inre tankar, ja om inte morsan ör vaken vill säga.
Det är grått och trist i november, så pass mörkt att instrumentpanelen väljer att gå ner i mörkerläge redan under dagen.
Små envisa daggdroppar får torkarbladen att gnissla enträget en gång var femte sekund allt medan de östeuropeiska långtradarna stånkar på höger sidan när vi kör om dem.
En grå pälshög vittnar om en före detta levande väsen som körts ihjäl för några veckor sedan längs vägrenen.
Och det påminner mig om dotterns gråt för två veckor sedan när hon bevittnade såg hur en hare fick bakkroppen överkörd av bilen framför dem, och hur den släpade sig fram med framtassarna.
Svärsonen stannade bilen och tvingades backa tillbaka tills dess en obehaglig duns kändes i höger bakhjul för att göra slut på dess lidande, hon gråter och hulkar fortfarande när hon berättar om det än idag.
Jag försöker trösta henne och säger, vad var alternativet?, skulle den fortsätta att släpa sig fram på framtassarna?
Hon är en lika ömmande djurvän som jag, och jag förstår att det satte sina spår, stackars henne.
Här hemma räddade en granne en duva från duvhöken i förra veckan, den led länge med ett utstucket öga och många försök till att försöka flyga igen, jag tror nacken var skadad och den dog några dagar senare...
Frågan man ställer sig om det ändå var det rätta, det slutade med många timmars dödligt lidande för duvan och en svältande duvhök, hade det inte varit bättre om naturen hade fått haft sin gång?

Hursomhelst, det blev ändå en bra helg...
Det är kul att umgås med de sina, och vi är många på en gång, runt 20 stycken, alltifrån en halvåring till 90-taggare.
Vi blev bjudna på årets första glögg, i både alko och alkofri variant, värdinnan frågade mig om hon fick använda samma slev till båda kastrullerna, men hallå, jag är inte rabiat!....
Glöggsmaken i munnen fick stresshormonerna att sätta igång inför julen, snart är den här, faktiskt med mindre tid än en månad.
En härlig tid men med mycket jagande och fixande, kanske julkänslan skulle må bättre med lite mer snö, istället för obefintlig.
Så har jag fått det sagt nu, november är en förbaskad tråkig tid med trist väder, det är inte mycket som piggar upp.
Men vi har redan bokat upp tre olika teatrar framöver som kommer att liva upp det lite, och något att längta till.

Och på alkoholfronten....
Dagens tips, som jag själv provade under gårdagen.
Det finns massor av nya små glasflaskor i matbutiken (de välsorterade) med spännande smaker.
Allra helst de med alkoholfri Gin&Tonic som är bedövande lika i smaken som en äkta GT, vet inte hur de har lyckats men det finns en frän smak som liknar alkoholen med god bitterhet, en mycket bra konkurrent till den alkoholfria ölen.
I ett högt cylindriskt glas med mycket is och en citronskiva behöver man inte alls skämmas över en helgkväll.

Så till mitt inre arkiv, helgen runt min elvaårsdag har gått till samlingen för en minnesvärd vecka.
Jag mår bra i min nykterhet, och på teven på sovrumsväggen ser jag en dokumentär om hurnpolisen som just nu släpar in en gravt alkoholiserad man som slagit sin sambo in i en polisbil, och jag fantiserar.....det kunde ha varit jag, om jag fortsatt dricka alkoholen.

Jag känner en tacksamhet att jag befinner mig i ett livsskede som jag själv har varit med att påverka till det bättre.

År elva, dag ett, och det fortsätter...

Berra

Lingon1svart
mån, 2019-11-25 - 07:40

Tack för att du skriver här och påminner mig som nyss tagit steget att det går att ta kontrollen över A ???

Varmt grattis!

Berra
sön, 2019-12-01 - 23:31

Nejdå, ser det inte som någon prestation egentligen, en helg fylld av traditioner men ändå förnyelser...

Vi har tillbringat tio timmar med vår närmaste kompisfamilj, nio personer, ja eller nioochenhalv om man räknar med barnbarnet.
Vi åkte en bit med bilarna för att nå en julmarknad med lite kaliber, både ute och inne, trångt men ändå lite mysigt.
Doften av både grillat och de klassiska juldofterna hängde i luften, rökt mat ifrån bodarna, en het söt glögg värmde gott i kylan.
Och det är något speciellt med kylan i Stockholmsområdet, bara några minusgrader men kylan biter en djupt in i märgen.
Jag antar att det har med luftfuktigheten att göra, så här ont gör inte kylan när man kommer längre norrut.
Öronen ser ut som polkagrisar, både röda och vita på samma gång, men det hör julmarknaden till ändå.

Efter ett par timmar åkte vi till de nya små fikerierna som ploppat upp lite här och där, det första som ligger i en flygel till ett gammalt renässansslott var för litet för oss alla, fanns inte tillräckligt stora bord för att rymma hela gänget.
Så vi åkte till den gamla villan bredvid en av de kyrkor vi har som ligger lite utslängd i ödemarkerna.
I burspråket rymdes vi efter att ha skrämt iväg några nästan färdiga andra gäster.
Och den mjölkvarma latten lenade upp våra stela kroppar, och strax därefter knastrade det i mitt huvud, från kallt till varmt och sedan koffeinet som fick blodkärlen att växla snabbt i omfång gav mig en blixtrande huvudvärk.
En sådan som bara kan lindras av två saker, antingen alkohol eller en huvudvärkstablett, det blev en huvudvärkstablett, så klart!
Frugan fick skämmas över mig som vanligt, i montern fanns det en princessbakelse formad precis som ett bröst.
Och utan att tänka (precis som jag brukar alltså) svarade jag flickan bakom disken att jag ville ha....en tutte och en latte.
Jo hon skrattade till en kort stund för att sedan rodna, och då kom skamkänslorna över mig, fy dig Berra att genera tjejerna så där.
Gubbsjuk skulle min fru sagt om vi vore ensamma, men som tur var vi inte det, men blicken sa mig att det var vad hon skulle ha sagt.

Nåja, en timme senare for vi vidare till våra vänner för att dricka ännu en omgång med glögg, denna med smak av lakrits och hallon.
Och så mycket smak av varken det ena eller andra smakade det inte, men annorlunda var det i vilket fall.
Tillsammans med grönmögelost och pepparkakor kom decemberkänslan till mig med rekordfart, ute var det mörkt och alla grannars ljusgirlanger fick mig att njuta av tillfället, med alla dofter av glögg, pepparkaka och ost så var det som om startskottet brann av.
Nu är det verkligen juletider, på väggarna fladdrade skenet av alla levande ljus och allra mest det första ljuset i adventsstaken.

Mamman i familjen hade förberett middagen och inte långt senare stod maten dukad vid middagsbordet.
Allt var gott och väldigt gemytlig, alla barnen var med och vi satt länge och pratade vid bordet, hunden under bordet markerade snabbt vem det var som var slabbigast med att äta och väntade tålmodigt på att han eller hon skulle medvetet eller omedvetet råka tappa något.

Mätta och belåtna hamnade vi så i soffan, satte på filmen tomten är far till alla barnen som blivit en tradition hos oss alla vid någon av årets advent’ar.
Kaffe och efterrätt serverades och vi åt fast vi inte var ett dugg hungriga, men för go’saker har man alltid en liten liten lucka kvar i magen, klockan gick och vi fick nästan panik när vi upptäckte hur mycket den blivit.
Snabbt skyndade vi oss hem till våra sköna sängar, bäddade ner oss och frugan hann inte se mycket av söndagsfilmen innan hon började dra tunga stockar.

Så allt är precis som vanligt för mig, ligger här ensam vaken och skriver på forumet en söndagsnatt, och försöker sammanfatta helgen om hur den avlöpte.
Jag har fått umgås med de som jag älskar, de har också valt att dela den med mig på frivillig basis, ingen har tvingats till det.
Vi har skrattat och umgåtts delat glada och tunga minnen ihop, för det är bara med de allra bästa man kan göra det på ett ömsint och respektabelt sätt utan att känna en rädsla för att någon skall göra narr av en, eller vilja sprida elakheter om en.
En tillförlit som man bara förärats med de som älskar en lika mycket tillbaka som man älskar dem.

När alkoholens begär har svultits ihjäl så kommer andra saker upp som viktigare än tidigare.
För mig har de ÄKTA vännerna blivit de stora och viktigaste sakerna i mitt liv, inte de som bara umgicks med oss när vi drack.
De som vill se mig när mitt sinne är naket och fullkomligt sårbar och förvaltar det med omsorg, när jag gör allt naturligt utan påverkan av alkoholen och visar den jag egentligen är.
Idag fanns det överhuvudtaget inga alternativ.
Första glöggen alkoholfri, på fiket fanns bara alkoholfria ölsorter, glögg nummer två bara i alkoholfria alternativ.
Middagsdrycken läsk eller alkoholfri öl, kaffet var avec’fri.
Att det var alkoholfritt betyder också att det fanns inget att tvivla på, ingen tjat om vem skulle köra hem osv.
Det blev en frihet för oss alla, alla kunde dricka av alla sorter, inget mitt eller ditt-dricka, alla var lika, ingen som exkluderades.

Kan min nykterhet ha påverkat allt detta?
Ja döm själva, vad tror ni?

Om måndagen blir dålig kan man i vilket fall inte skylla på att man är bakfull.
Om baken är full så kanske man kan skylla på en skitmåndag?

Berra

Berra
sön, 2019-12-08 - 23:57

Ett härligt citat som jag hörde i tisdags kväll, känner så väl igen det.

Jag satt på den abonnerade bussen som jobbet hade hyrt för att köra oss till julbordet.
Bakom mig satt en nyanställd med sin chef, och han myntade detta som jag själv har sagt tidigare.
Smålog för mig själv när jag tjuvlyssnade på dem båda...
Chefen lite nyfiket frågade varför, och han sade lite undanflyende att det hade aldrig varit hans grej.
Jojo tänkte jag, finns det sådana?, eller ligger det något annat i bakgrunden?
För en tiondels sekund tänkte jag vända mig om och se mannen i ögonen och säga, ..verkligen?
Men höll på inandningen och avbröt vridningen av kroppen med att ta höger hand och låtsades klia mig i nacken istället.
Jag vill inte sätta sanningen på prov och avslöja något som skulle genera honom, jag är ju inte elak av mig.
Tänkte på hur det skulle ha tagits emot om det var jag i min nyktra början, kanske hade det stjälpt mer än hjälpt.
Nej, jag fortsatte att tjuvlyssna med stort intresse, det här kan bara bli bättre tänkte jag...
Han fortsatte...Nej det är ett helvete faktiskt...
Jasså va’då’rå frågade hans chef?
Man får sådana konstiga blickar och frågor, folk tror att man är från en annan planet, liksom...
Precis som om man undanhåller något, de blir misstänksamma på något sätt...
Chefen tvärtystnade som om hans frågor hade blivit pinsamma, eller hade de det?
Chefen harklade sig tittade ut genom bussfönstret i mörkret och säger, men vilket snöoväder vi har fått hörrö!
Och genast byttes samtalsämnet till något så vardagligt som vädret, det som var så intressant att lyssna på.
Suuuuuck, tänkte jag för mig själv inombords, fanken också.
Nu tänkte jag på om jag skulle återkoppla till föregående samtalsämne genom att vända mig om och säga att jag har också varit nykter under en längre tid, men varför sätta grodd i något som andra kanske inte har något intresse i.
Chefen som drickare skulle nog känna sig i minoritet i en klunga av tre personer, ha!
Det enda som skulle kanske kunna hända att jag avslöjade mig som tjuvlyssnare, vad vet jag.
Men det gav mig en tankeställare, jag är inte ensam, vi är fler som har problemet med alkoholen, både när vi drack, och även efteråt.

På julfesten lottades jag till ett bord med bara herrar, de andra mycket yngre än mig, och jag fick en form av ofrivillig ledarposition.
Kämpade med att hålla igång konversationen vid bordet, de andra ifrån olika avdelningar och hade inget gemensamt alls.
Utan mig skulle det ha varit tvärtyst, ingenjörerna för sig, programmeraren, utvecklaren, snubben på golvet osv.
Men vi lyckades hålla igång ändå, vid kaffet kommer killen på golvets kumpan slirande, kaffekoppen skvätter oroligt över oss andra med tårtfatet i andra handen, den som han koncentrerade blicken på att inte tappa, men kaffet då?
Han sätter sig ner med blöta och röda ögon, pratar långsamt och osammanhängande, jagar tårtan med skeden och dräller den ena tredjedelen utanför fatet, en tredjedel i munnen (eller mer runt), resten i knät på hans fina kostym.
Det är svårt att för oss andra att svara allvarligt på hans frågor då vi alla andra bara fäster blickarna på grädden på näsan och en sladdrig jordgubbe i mungipan, det fnissas lite bland grabbarna, men det uppfattar han aldrig.
Igenkännande känner jag en orolig känsla i min mage, det där var jag för kanske 25 år sedan, så ser det ut, fyllan.
Biter mig lite i underläppen när minnena flödar över hos mig, men tänker...det där kan jag inte göra någonting mot.
Inte ändra på min historia, och inte förändra hans som skapas här och nu, vi måste alla genomlida förnedringen tills vi inte klarar av den längre, och därefter ta konsekvenserna av den och förhoppningsvis göra någonting mot den.
Ni har hört det förut, förändring är bra, lite läskigt till en början, men det blir bättre med tiden.

Så vad händer annars i mitt liv, tja allt och samtidigt ingenting, kanske inte jätteintressant för er andra att läsa om.
Men jag lever nyktert, och det fungerar alldeles jättebra, ett kalas och en glögg utan minsta tvekan.
Som vi brukar på morgonfikat på fredagar så frågar vi varandra vad vi ska göra i helgen.
En kollega som är jämnårig med mig söker kärleken på tinder efter att levt ensam i nästan tio år, förra helgen lös det i hans ögon när han skulle på typ tredje daten med samma brutta, nu försjunken ner i bordet och svarade motvilligt på förra helgens brinnande förhoppning, det verkar inte gå så bra och jag är uppriktigt ledsen för hans skull, han förtjänar bättre.
Ett ämne som vi nog ska ta på tu man hand, och inte inför en grupp där gärna grabbigheten kan få ett fäste.
När frågan kom till mig så svarade jag utan att tänka mig för, jo jag ska på födelsedagskalas.
Jasså, vem är det som fyller år?
Det är syrran svarade jag stolt.
Jahaja kom responsen omedelbart, hur mycket fyller hon?
Jag....sjuttio år!
Det tystnade direkt i rummet, och genast gick det upp för mig, herrejesus så j.vla gammal jag kände mig.
Jo jag är en sladdis, och mitt mellannamn skulle nog ha varit spruckna kodisen, oväntad med älskad ändå.

På kalaset träffade jag svågerns syrra, hon hade aldrig sett mina barn så det är minst 26 år sedan.
Hon hade blivit gammal hon med, men fortfarande en väldigt trevlig och omtänksam person, och social måste man nog vara om man har varit hårfrisörska i hela sitt yrkesverksamma liv.
Men som alltid med gamla människor så halkar man nästan alltid in på sjukdomar, jag hatar att prata om sjukdomar.
Vet inte varför man alltid ska prata om det, det är mig det är mest synd om, eller?
Känn medömkan, ja oj vad synd det är om dig med ischias, Parkinson, gikt, onda knän, sover dåligt och en ojämn avföring.
Det är som om de letar efter fel på sig själva, de har tid för att hinna känna efter.
Jag har nog också en väldigt massa fel på min kropp, men jag orkar inte riktigt känna efter, då skulle jag nog bli ännu mer nere.
Ja själv är jag en alkoholist, en nykter sådan!
Undrar hur det skulle mottas, nä ser du, det där är ingen sjukdom, det är något som du själv ansvarar för, det handlar om disciplin.
Skitsnack, ska vi ta en allvarlig diskussion?

Nu är det där ingenting som togs upp då, utan bara tankar som kom efteråt, när man blir så där bra eftertänksam.
Man hinner tänka igenom mycket när man ligger ensam vaken en sen söndagsnatt i sin säng och sammanfattar veckan som gått.
Som vanligt har jag umgåtts med de som jag älskar mest, min familj, min energireserv, mitt livskapital.
Söndagsmiddagarna är ovärderliga med barn, svärson, och barnbarn, önskar bara få en god svärdotter också så jag får en komplett familj och en lite lyckligare son som just nu känner sig lite vilsen och ensam.
Det gör ont i ett fadershjärta att se sin son ledsen, men man kan inte välja ut en flickvän åt honom, det vore att backa generationer bakåt i tiden, men han jobbar på det, och jag kan inget annat än att heja på.

Så veckans roman tar här sin ände, tack för att du orkade läsa, skulle uppskatta om ni ville bara säga ett hej tillbaka eller lämna ett hjärta där nere i hörnet så jag vet om ni fortfarande läser mina inlägg.

Berra

Strulan65
mån, 2019-12-09 - 20:24

Du är viktig och din tråd är en otrolig resa du låter oss göra i ditt liv.
Ha en underbar vecka och vi väntar med spänning på denna veckas betraktelser// kram Strulan

Fibblan
tis, 2019-12-10 - 21:19

..har du i mig Berra ❤️!
Finns inget bättre än att ta del av dina
(nyktra☺️!) betraktelser ?!
Sluta aldrig skriv här! M
Eller snarare..; så länge du vill skriva och dela med dig av dina reflektioner och klokskap här, är jag evigt tacksam ?❤️!
Stor kram!
/Fibblan ?.