av Brigitte44

Brigitte44
fre, 2019-12-13 - 18:03

Jag har en vuxen son, han har bra utbildning och haft bra jobb utomlands. Hans pappa dog för några år sedan, ett trauma för honom. Då kom han hem och har sedan dess bott hos mig, druckit i perioder och inte jobbat. Jag har alltid sagt att han inte får bo här om han dricker. Har försökt få honom förstå att han behöver ta hjälp och också fått behandling som mest ett halvår men drack ibland även då. Han har isolerat sig fysiskt men sista månaderna sökt flera jobb, tränat och varit nykter.
Han har nu druckit konstant i en månad, flera gånger haft över 3 promille i kroppen och varit medvetslös. Blivit utsläppt från sjukhuset nästa dag. Han har sökt sig till min lägenhet men jag har stängt min dörr för honom och sagt att han får söka hjälp på sjukhus och soc.
Han har inga pengar, ingen bostad, inga andra kläder än de han har på sig och inget jobb. Och nu inte heller en familj. Han lever på gatan och far väldigt illa. Han har en kontakt på soc, dom har också öppnat en lvm-utredning eftersom han inte vill behandlas frivilligt.
Han är såklart väldigt arg på mig och hotar med att ta livet av sig.
När är botten nådd? Hans syskon och jag är oroliga, ska vi vänta på att han själv tar tag i sin situation eller ska t ex hans bror försöka få honom med till soc? Eller ska vi bara lämna honom åt sitt öde? Kanske att han dör.
Att få plats på behandlingshem tar antagligen tid om det ens är möjligt. Vad kan vi göra under tiden? Att utestänga och lämna en sjuk människa, som inte själv inser att han behöver vård, på gatan är svårt.

gros19
lör, 2019-12-14 - 10:01

Först och främst vill jag rekommendera alanon som stöd. Leta på nätet efter lämplig grupp. Fruktansvörd situation att befinna sig i som anhörig. Det finns en pågående lvm utredning och ansvaret att se till att han inte avlider till följd av sitt missbruk är socialförvaltningens, men det är ju ingen garanti. Ring soc så många som möjligt och berätta allt ni vet som styrker att han behöver hjälp. Förhoppningsvis kan ni påskynda utredningen. Sedan är det ju den känslomässiga biten och det är ju oehört plågsamt att se sin son rasera sitt liv och att veta att han riskerar att dö. Vad kan man göra? Låter som läget är akut och i det läget anser jag att då kanske man inte kan följa de "regler" eller råd man får att man inte ska göra något utan som du säger vänta till botten är nådd. Ja det finns självklart en risk att din son dör i den situation han befinner sig. Jag har själv en son som missbrukar alkohol och droger och utsätter sig för stor fara och ibland känner jag hopp men ju längre tiden går blir hoppet allt mindre. Jag genomgick ett anhörigprogram vilket var ovärderligt och jag går på alanon möten vilket är en trygghet. Man ska givetvis inte underlätta ett fortsatt missbruk, men var går gränsen, man kan ju inte låta sitt barn dö på gatan. Nu säger jag kanske något som många tar avstånd från men det är min åsikt att man inte alltid kan gå efter "manualer" ibland får känslorna vara vägledande. Har varit i den situationen att min son varit försvunnen i 17 dagar. De flesta trodde nog att han inte var i livet och jag mådde fruktansvärt dåligt. Trots all hjälp var mina dagar outhärdliga och jag bestämde mig för att leta efter honom och att leta till jag fick veta vad som hänt. Visste inte var jag skulle leta men beslutade att åka till Köpenhamn och efter två timmar där hittade jag honom och jag tog med honom hem. Min son levde på gatan, inga pengar, inga mediciner, inget boende och i en livsfarlig miljö där djungelns lag råder. Skulle jag inte åkt dit? Finns inget rätt och fel anser jag, men man ska vara uppmärksam på som jag tidigare sa att man inte underlätta ett fortsatt missbruk. Något av det mest smärtsamma som finns att ha ett barn som lever i missbruk.

Simon2018
lör, 2019-12-14 - 10:02

Jag är numer nykter alkoholist, och jag har varit samma situation som din son. Jag var inte heller välkommen hem till min mamma när jag var nykter, men hon löste det så att hon och jag träffades på något cafe eller McDonalds, på så sätt vek hon ändå inte från min sida. Hon gav mig inte pengar, men jag kunde få en humburgare. Hon sa till mig att hon skulle stötta mig allt hon kunde när jag tog steget att gå på behandling vilket jag gjorde till slut. Men beslutet att gå på behandling måste komma från en själv. Däremot tänker jag att det finns på en del orter motivationsboenden. De flesta vad jag vet kräver nykterhet, men med dygnet runt personal, någon att prata med när ångesten slår på, för det gör den när alkoholen får ur. Kanske skulle din son behöva bli avgiftad först, sedan transporteras direkt till motivationsboenden k väntan på behandling. I ett första skede gäller det att först nyktra till, och det är tufft och kan vara farligt utan sjukhusvård. Hur som haver, det är en tuff situation för anhöriga, förstår att det är som att knuffa på en betongvägg. Kanske kan ni försöka att helt enkelt köra honom till ett sjukhus, det vore det bästa för honom och er tänker jag, sedan får ni och han ta det därifrån, men hans hjärna måste nyktra till så att han börjar tänka något så när klart och får tillbaka hoppet. Hoppet är början på förändring och kan återbygga ett liv på sikt efter hårt arbete och mycket störning från socialtjänst och familj. Många styrke kramar från en dotter som en gång i tiden var mycket illa ute. Nu har jag arbete, lägenhet och barn.

Brigitte44
tis, 2019-12-17 - 19:54

Jag kämpar varje minut med vad som är rätt och fel att göra i det här läget, och är så tacksam för era svar som ger mig stöd. Bara att det finns en förståelse för situationen är en hjälp för mig. En hjälp till att våga släppa taget och kontrollen och ändå försöka finnas där om han fattar beslutet att ta behandling.
Och den här gången är det mer illa än någon annan gång men jag hoppas han får tillbaka hoppet och överlever.