av Mirabelle G-S

Knaskatten
tis, 2019-12-03 - 21:54

Ett halvt år! Det är inte illa. Stort, stort grattis!
Men jobbigt att du har det kämpigt. Med jobb och barn och oro och känslor. Fy sjutton.
Men under allt elände har du ändå humorn kvar, och det tror jag är nyckeln till allt. Att kunna skratta lite åt eländet och åt sig själv. Och tänka att det kunde ha varit värre! Du kunde till exempel druckit uppepå allt. Då hade det varit jäkligt mycket jobbigare och värre på alla sätt och vis (förutom kanske eventuellt i några onödiga och snabbt övergående minuter under första glaset).
Hoppas allt ordnar upp sig! Kram!

Fibblan
tis, 2019-12-03 - 23:05

..på ditt inlägg..?!
Stanna i känslan! Hua..?! Idag har jag flytt mina tankemonster och jobbiga känslor med först jobb sedan kakor, sedan föör mkt mat och så i med lite kakor till..?. Mår jag bättre? Nä. Tänker jag klarare på min situation? Nä. Har jag kommit underfund med vad känslan (läs; oro, ensamhet, ledsenhet, uppgivenhet) kommer ifrån?
Surprise..?
Nop!
Och då vet jag ändå vad det är för tankar som snurrar..men jag orkar inte ta tag i dem. Tänka dem fullt ut, vara kvar och låta tråden nystas upp..Eller vågar jag inte? Vad är jag, du och många med oss så rädda för?
Tror som du, och/eller Ensam att vi gör bäst i att våga vara kvar. Jag hörde till och med som ett tips från ett håll jag inte kommer ihåg, som gällde att när vi känner att känslor håller på att övermanna oss, att man kan prova då att förstärka det ytterligare. Istället för att fly; Arg, bli ännu argare, ledsen, försök gråta än mer, sug efter alkohol, se om du kan bli ännu mer sugen (utan att för den skull ge efter för själva suget förstås..?). Låter galet, jag har aldrig provat. Men tror banne mig jag ska göra det vid nästa tillfälle..?!
Nu möter vi känslorna Mirabelle G-S?!
Jag ser det som en utmaning som jag härmed antar?!
Men först ska jag också sova..?.
Trött, ska se om jag kan bli ännu tröttare..?
Stor kram!
/Fibblan ?.

Vinäger
ons, 2019-12-04 - 05:30

Fantastiska fina frispråkiga forumfavoritförebild! ?

Känner med dig i allt det jobbiga. Anade nästan, precis som förra året, att du mått sämre ett tag. En känsla bara. Mindre aktivitet i andras trådar och en annorlunda ton.

Hoppas innerligt att det vänder snart. Du är sååå värd att få må bättre, som du kämpar. Även om din största kamp för tillfället (och förhoppningsvis aldrig mer) inte är mot alkoholen, så kan livet vara minst lika tufft ändå.

Önskar dig sömn och positiv energi, de vandrar ju ofta hand i hand.

Tack för att du finns!

Kramar i massor

(Förresten, finns det någon som helst chans att ses på förumträffen?)

IronWill
ons, 2019-12-04 - 17:55

Starkt jobbat trots motgångarna. Du är väl som jag av olika skäl lite kryptisk kring detaljer ibland så jag är inte säker på att jag hängt med i svängarna men det kommer gå över den här gången också. Då har du dig själv att tacka för att du är nykter då med. Ytterligare en trofé på väggen. Du kommer kunna kämpa dig igenom detta med med nykterheten i behåll.

Mirabelle G-S
ons, 2019-12-04 - 18:56

Jag ska verkligen försöka ta mod till mig och gå på IRL träffen. Ni här inne vet mer om vad som pågår i mitt huvud än någon människa IRL, förutom min man då. Han känner den ännu knäppare versionen av me myself and I ? Du har så rätt IronWill att jag skriver kryptiskt, och det är ju av många skäl, men främst för att skydda andras integritet. Att bli igenkänd oroar jag mig inte så mycket för. Japp, det är jag som är Mirabelle som har bestämt sig för att vara en sån som inte dricker... Så skjut mig i gryningen. Nä, det är mest andra jag oroar mig för. Mina barn, som jag skriver en del om. Lojalitet mot arbetsgivare och kollegie, som jag ju också skriver en del om. Tystnadsplikten i den professionella rollen som gör att jag inte beskriver det som tynger mig desto närmre. Om vi träffas IRL och jag avslöjar min yrkesroll kommer ni nog förstå desto mer.

Vinäger, nu när du säger det så är det nog så att måendet har försämrats under hösten. Jag vet inte riktigt vad det är som händer, men jag ser ett mönster... Mot slutet av november börjar jag krisa. Och i december är jag helt knäckt. Även om inget stort händer. Det är som att tyngd efter tyngd har lagts på under hösten. I november börjar knäna skaka av tyngden, och sen behövs det bara litet smågrus ovanpå det i december och så rasar jag ihop. Januari till mars handlar bara om att sålla ”måsten”, hålla sig flytande och ”komma igen”. Varje år samma mönster.

Haha det är bra Fibblan! Jag antar utmaningen! Just nu är känslan ont i huvudet. Ska jag försöka få ännu ondare då, typ banka huvvet i kaffebordet, eller klämma det i kylskåpsdörren, dyka med huvve före ner från soffan, eller göra som minstingen och slå kullerbyttor nerför trappan... Näe, det var nog inte riktigt så du menade va? Men jag tror på idén faktiskt. Tänker testa den. Nästa gång jag blir sådär gråtig ska jag göra som små barn brukar göra. Ställa mig framför spegeln och jobba upp förtvivlan av hysteriska mått. Någon slags payback måste det ju finnas i det, annars skulle de inte göra så.

Nåja, med skruttigt mående och huvudvärk är det ju till syvende och sist som allas vår Knaskatt skriver. Det hade kunnat vara värre. Man hade kunnat dricka på skiten och må sju resor sämre i det långa loppet.

Tack Strulan och Fina Lisa också för fanfarer och tillrop. Litet duktig känner jag mig allt ? Ju större kamp, desto ljuvare smakar segerns sötma ? Och tack Li-Lo för bekräftelse. Jag tror det är dags för mig att omvärdera en del ”sanningar” som inte längre stämmer ang vad som tar energi och vad som ger energi.

Mirabelle G-S
fre, 2019-12-06 - 18:42

Ikväll har jag helt glömt varför i hela världen jag väljer att inte dricka alkohol. Men jag vet ju ATT jag har valt det. Och jag brukar ha jäkligt goda anledningar bakom beslut jag fattar. Så jag håller till godo med Loka crush även ikväll. Tungsinnet och orosmolnen som låg över mig tidigare i veckan har iaf skingrats. Det blir som det ska bli med det mesta, oavsett om man förpestar tillvaron med oro och ångest eller inte. Så jag satsar på inte. Go’ fredagskväll alla forumvänner!

Mirabelle G-S
lör, 2019-12-07 - 13:53

Det närmar sig föreställning med min grupp hobby-entertainers. Jag vill verkligen inte. Och det känns så tråkigt. Det brukade vara det bästa jag visste, att uppträda tillsammans, ge vår värme och gemenskap vidare till publiken... Visst har jag känt ett motstånd ibland, tex när man är litet halvt tillfrisknad från influensan och knappt orkar stå på darrande ben... Men det motståndet har farit all världens väg bara vi kliver upp på scenen, och jag har lämnat scenen euforisk. Under det senaste året händer den där boosten liksom inte längre. Det inre motståndet växer och jag känner mig bara förljugen där jag strålar mot publiken. Anledningen är säkert en kombination av min utmattningsdepression och konstig stämning i gruppen. Jag orkar egentligen inte alla resor, uppträdanden och övningar sena kvällar. När det var kärleksfull och stöttande atmosfär inom gruppen var det ändå värt en tynande ork. Men stämningen har ändrats. De som har utgjort gruppens hjärta och varit sådana där kärleksspridare har liksom ledsnat på de som styr mot en mer professionell inriktning. De som tidigare har bidragit med kärleksfull galenskap håller nu låg profil. Och de som tror att vi ska utvecklas till någon sorts pseudoprofessionella stjärnor pressar på mot högre grad av disciplin, större krav, högre insats. För mig känns det löjligt. Vi är en samling kärringar och gubbar. Strålglansens tid är förbi.

Nä, jag vill verkligen inte sitta och köra i mörker och regn, för att lägga timmar på ett genrep som ändå inte håller proffsmåttet, och sen genomföra en över två timmar lång föreställning. Men jag har pliktkänsla, så jag kommer att göra det ändå. Men det får bli den sista. Jag tänker pausa. Sen när lusten faller på igen kanske jag går med i någon annan grupp. Jag har turen att vara naturligt bra på det vi gör, så jag har en del inbjudningar från andra alternativ.

Vinäger
tors, 2019-12-12 - 20:19

Saknar dig här. ?

Förstår din kamp lust vs plikt. Men du är väluppfostrad, precis som jag, och vill göra avslutet juste. Det viktigaste är att du gör det, avslutet alltså. Du har precis radat upp precis alla anledningar till att avsluta och gå vidare.

Hoppas att du hittar något som känns bra och att du mår hyfsat i livet i övrigt.

Många kramar

Mirabelle G-S
fre, 2019-12-13 - 18:17

Jag kan alltid räkna med att du förstår mig ❤️ Vi är nog litet samma skrot och korn du och jag ❤️ Jag har nu förberett några nyckelpersoner på att jag förmodligen kommer att ta paus under nästa år. Bäddar för snyggt avslut, och ger mig själv en spark i ändan att ta min egen olust på allvar och göra något åt saken, istället för att bara fortsätta leverera på förväntan...

Här är det fredag kväll igen, och jag har jobbat alldeles för många timmar utöver de där 40 per vecka det sägs att man ska jobba. Det är struligt med stundande ledningsbyte på nya jobbet, och en nuvarande ledning som liksom släppt i förtid och skiter i allt. Utan en tanke på att den där stackars nyanställda människan inte har gått igenom ett årshjul än och faktiskt inte vet vad som ska göras när. Den ena obehagliga överraskningen efter den andra dyker upp. Tur att männskan som snart inte är min chef längre har tagit plötslig semester och flytt fältet. Annars hade jag sagt en hel massa beska sanningar jag skulle få ångra senare. Med brösttoner. ?

Mirabelle G-S
fre, 2019-12-13 - 21:14

Just ja... Det här forumet handlar ju om alkohol. Inte ekorrhjulet from hell. Alkohol. Men jag har liksom inget att skriva om det, för jag dricker inte sånt ? Och inga alkoholproblem har jag heller att dryfta, så länge jag inte dricker skiten. Och det lär jag aldrig göra efter att Knaskatten fick mig att för evigt associera alkohol med den vidriga skvätten under toaborsten ?? Min app säger att jag närmar mig 200 dagar. Märkligt. De första 100 dagarna gick så långsamt. Sen hann jag bara blinka och så är antalet plötsligt dubbelt. Det är obra att tiden går så fort. Efter 30 svär jag att dagar, månader och år bara har snabbspolats förbi... De där första 100 dagarna gick däremot i slow motion. Det var bra dagar.

Mirabelle G-S
lör, 2019-12-14 - 12:16

Lördag - den dag i veckan då jag kokar av ilska, svär osande eder för mig själv och drömmer om en egen bostad. Alla andra i familjen är så himla stökiga och äckliga. Man släpper allt man använt där man står och går. Svettstinkande träningskläder i varje rum. Ytterkläder i soffan. Skor och halvfulla väskor på att möjliga och omöjliga ställen. Gömmer undan sopor istället för att kasta dem. Samlar pizzakartonger, läskburkar och pappersåtervinning på hög. Gör av med minst en maskins värde av tvätt per person varje vecka, men tvättar märkligt nog aldrig. Sorterar aldrig in ren tvätt i skåpen. Äter och dricker i hela huset utan att vare sig torka eller sopa eller ställa in disk i köket efter sig. Använder alla hygienfaciliteter, yes även toastolen, utan att bekymra sig om spåren de efterlämnar. De kan inte ens kasta tomma toarullar eller tandkrämstuber i soporna. De släpper dem bara på golvet. I shit you not! Jag far runt som en jävla lämmel på uppåttjack och försöker hålla misären stången, men ”att göra högarna” växer i samma takt, eller snabbare ändå. Min man är lika äckligt funtad som ungarna. I över tjugo år har jag levt i varierande grad av snusk trots att jag sliter som en galärslav. Prata hjälper inte. Planera och delegera hjälper inte. Skrika hjälper inte. Gråta hjälper inte. Att själv strunta i allt och vänta ut dem hjälper inte. Det har jag testat. De är fullkomligt nöjda med att leva i en hälsovådlig soptipp. I månader. Just i skrivande stund funderar jag på att ringa en låssmed som kommer och byter ut låsen när de alla är ute på sina håll ikväll. På allvar.

Strulan65
lör, 2019-12-14 - 15:05

Låter som ett av mina pmsanfall när barna var små, mannen brukade säga Oj det är denna veckan vi äter i badkaret barn så vi inte smular. Nu ler jag åt minnet och njuter av att vara klimakteriehäxa dvs får bli galen hela månaden ?? Så byt lås ??kram Strulan

FinaLisa
lör, 2019-12-14 - 15:28

Såhär kan du inte ha det! Jag får panik bara av att läsa!!?
Du får rymma hemifrån ett tag och se om familjen skärper till sig.
Eller bunkra upp egen mat för en vecka och låsa in dig i något rum.
Vägra komma ut om det inte blir en radikal förändring!
Stå på dig Mirabelle!! ???
Kram ?

Mirabelle G-S
sön, 2019-12-15 - 11:29

Eller sur vet jag inte, kanske mer deppig. Maken vill prata. Det vill inte jag. Vad finns att säga som inte redan sagts under 20+ år? Slöseri med energi. Det är som det är och det kommer alltid att vara så, oavsett vad som sägs och lovas. Ungar flyttar hemifrån förr eller senare. Och då kan man bestämma sig för om man ska behålla gubben eller inte. Cyniskt va? Skit samma. Nu ska jag tvätta om fyra IKEA-kassar med fd ren tvätt som karleländet hade gömt i förrådet under höstens gång, litet i taget, istället för att sortera in i skåp som utlovat. Jag hittade dem, och diverse sopsortering han enligt mig hade kört iväg med redan, när jag var tvungen att klättra över dem för att komma fram till juldekorationerna.

Mirabelle G-S
mån, 2019-12-16 - 07:25

Luften har gått helt ur mig. Ska snart åka iväg på jobb. Orkar inte. Vill dra täcket över huvudet och bara skita i allt. Varit osams med familjen hela helgen. Maken blir en tjurig tonåring han med, som regredierar och börjar fräsa åt ungarna för att han är sur på mig. Stämningen är hostil. Går att skära luften med kniv. Mitt eget fel, som börjar bråka om städning igen. Jag vet ju att det inte funkar. Vi lever i harmoni så länge jag antingen sköter allt själv med minimal insats från andra, eller blundar och låter hemmet förfalla. Jag börjar bli rätt bra på att blunda. Till jag glömmer och börjar vädja, sen tjata, sen kräva, sen blir riktigt jävla förbannad. Och så är alla osams med alla. Men nu skiter jag i det här. Nu ska jag på jobb och bli osams med alla där också.

IronWill
mån, 2019-12-16 - 10:47

Så är min familj med. Jag kan inte avgöra exakt vem som är latast men såklart barnen. Men din beskrivning är spot on. Jag plockar fruktklistermärken från alla möbler i huset, ytterkläder ända upp i övre badrummet, mögliga frukter och bananskal från gömmor i barnens rum. The list goes on. Men jag och min fru är nog ungefär på samma nivå. Vi får ryck ibland och håller finare i omgångar men faller tillbaka titt som tätt. Vi kör dock hårt innan gäster, men lever i förfall under veckorna. Känns som ett sisyfosjobb :)
Men jag tänker att det får vara så. Annat är viktigare just den här perioden av livet. Men om du inte klarar av att acceptera förfallet så är det ju absolut ett problem för dig. Eftersom jag och frugan är ung. lika bra/dåliga så är det snarare ett gemensamt problem än att vi är sura på varann för det. (Förutom när jag lackar på att hon fyller upp diskhon med sopor, och hon spårar ur på mina kaffefläckar jag lämnar efter mig. Men även där går det typ på ett ut).
Men jag har hört på jobbet om ”samtalet”. Det man har när barnen flyttat ut och man måste lista ut om man mest varit ihop för barnen och att det varit tryggt och enkelt. Verkar ändå som rätt många hittat nog med skäl till att fortsätta :)

Mirabelle G-S
mån, 2019-12-16 - 11:30

Att man annars har det bra tillsammans, med gemensamma intressen och värderingar. Jag tänker att när ungarna är utflugna så blir det ju dramatiskt mycket mindre städning helt plötsligt. Då kanske man inte blir topp tunnor rasande på slarvig gubbe längre?

IronWill
mån, 2019-12-16 - 13:00

Jag tror att kaos hemma föder mer kaos. Det är stökigt så vad gör lite mer stök osv.
Men när man bara är två vuxna är det nog betydligt lättare. Men även att man har tid till att göra saker tilsammans.

Mirabelle G-S
mån, 2019-12-16 - 17:19

Jag lyckades inte bli osams med en enda kotte på jobbet. Inte enns någon av dem som vanligtvis är game för en redig urladdning. Det gjorde iaf gott att ha familjen slarv ur syn ur sinn ett tag. Nu är de förlåtna. Till nästa gång, uppskattningsvis om sisådär ett kvartal, när irritationen lagts på hög...

Mirabelle G-S
ons, 2019-12-18 - 19:39

Vad fan är en slagskruvdragare med nåt luft-tjosan och massa hammarslag??? Jag har i vart fall köpt en sån till min man i julklapp. Blir han glad? Den såg ju väldigt bra ut... men vad exakt gör den? Det stod inte på förpackningen? Drar ut skruvar? Trycker in skruvar? Hamrar? Kan den borra? Den var tung som ett jävla as att släpa hem iaf... Jag köpte en elektrisk värmekrage för nacke och axlar också. Som komplement liksom. Han använder astunga maskinen - får ont i axlarna - tadaaa! Briljant, eller hur ?