av Denhärgången

33 helnyktra dagar.
Bråkade med min pojkvän, skulle trösta mig med en folköl.... Krasch.
Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att ha ett riktigt liv.
Känner mig mindre ensam när jag läser om alla er.
Dag 2 idag. Nu kämpar vi.

Denhärgången
tors, 2019-09-19 - 11:26

Jag trodde jag vunnit högsta vinsten, men allt det där som läkaren lovade innan sommaren var visst bara tillfällig tur. Personalbyte, nya bedömningar, slita ut hela livshistorien en gång till, tre gånger till, och det landar i det vanliga, medicinering och klara sig själv.
Jag har varit igenom det här fler gånger än jag kan räkna. Det finns inget att vara besviken över. Hade jag inte råkat hamna hos den förre läkaren i början av sommaren hade jag ju aldrig trott på en annan utgång heller.
Jag vet inte vad jag hoppades. Det är ingen som kommer skruva upp det här och hitta den felmonterade muttern. Varför får jag ibland ett så starkt behov att ta sönder allt, varför tittar jag på livet som en film, varför har jag varit in och ut på psyk sen jag var sex. Det är bara som det är. Lite ångestdämpande och hela tiden bestämma sig för att bli starkare. Jag behöver hitta kraften där istället. Jag kan leva med mig själv.
Idag vill jag kura ihop mig till en boll, gosa in mig i den härligt vaggande blandningen av självömkan och förakt. Det ska jag bara göra en liten stund. Sen ska jag pressa vidare mot mina deadlines, och sen vara en jättebra ensamstående småbarnsmorsa med massor av ork, och sen gå och lägga mig som en ännu lite starkare person.
Och den där gnagande oron över att jag väl sa nej till medicinering ganska många gånger kan jag ju ta ett lugnande piller mot.

Denhärgången
lör, 2019-09-28 - 09:59

Mitt liv är svårt just nu. Stressar med deadlines, sjuka barn, ensamhet. Har inte börjat ta min medicin. Upptäckte att jag denna vecka missat social aktivitet, brukar försöka iaf en gång i veckan träffa en kompis eller ge mig ut på nåt, och det gör mig lite bortkopplad, som att jag lever i en liten burk.
Min treåring har gått in i en ny demonfas. Varje dag är hundra krig. Det är riktigt, riktigt svårt att vara ensamstående förälder.
Men jag märker att jag gör det annorlunda. När min dotter gick igenom det här hade jag hela tiden kriget inuti, att det är jag som inte är tillräckligt bra, att jag förstört hennes liv, att jag är för trasig för att vara förälder. Jag känner hur nära allt det där ligger, men jag förstår det som en väg inuti som jag bara måste välja bort. Jag måste tänka: småbarn är ibland förjävliga. Det är okej. Vissa dagar tränar vi bara på att vara utmattade tillsammans.
Jag börjar hitta den där tryggheten i mig själv. Jag litar på att jag fixar det. Istället för att bli förtvivlad över att jag är ensam och lite skyddslös kan jag välja att tänka att jag gjort alla dom här valen för att jag vill klara mig själv. Och att det inte gör nåt att det är asförjävlakukjobbigt.

Vinäger
tis, 2019-10-01 - 11:56

Varje gång du tvivlar och det känns övermäktigt, läs det sista stycket i inlägg #183. Att välja att se hur mycket bra du gjort och gör istället för att fastna i förtvivlan över annat.

Du är bra! /Kram

Denhärgången
tors, 2019-10-03 - 17:38

också dagar som den här. Men det är svårt. Jag vill bara sjunka ner i att jag suger. Jag vill gråta tills hela världen tar slut.
Jag hade köpt cyklar till barnen och jag var så glad för det, liksom i en sekund var jag en person som fixar sånt, erbjuder lite stabil barndom. Men det blev kaos, för det går inte. Jag kan ingenting om cyklar, jag vet inte hur man gör det här, det går inte att vara bara en vuxen när ett barn behöver lugn och tröst och vila och det andra behöver spring och äventyr och båda behöver ens fulla uppmärksamhet hela tiden. Jag kan ju inte. Det finns ju inget sätt i hela universum som jag kan räcka till.
Hej gamla liv jag kommer tillbaks. Jag kan vara förljugen skåpsdrickande hemmafru igen, bara du ger mig någon bredvid mig som kan få allting att bli lite mindre dramatiskt, som kan ta vid där jag slutar, eller bara tala om att det är okej att inte orka, som kan få en femårings cykel att rulla.
Det går ju inte heller. Inget går.
Jag ska inte gå den här vägen. Jag ska bryta nu, stuva lite makaroner och laga den här kvällen. Just keep swimming.

Sofia
fre, 2019-10-04 - 13:38

Vilken styrka du har som håller din plan genom alla dessa prövningar! Att vara ensamstående med en fullskaligt trotsig treåring som behöver tröst och vila och en femåring som vill ut och cykla är verkligen ingen liten utmaning. Otroligt bra att du håller huvudet kallt och inser att det är en jobbig period i livet, barnen är krävande i sina olika utvecklingsperioder (och vissa dagar mer än andra) och det har inget att göra med hur du är som förälder. Du har gjort val för att klara dig själv och för att ge dina barn en stabil barndom genom det jobb du har gjort med alkoholen. Oavsett hur det blir med cyklarna så ger du dina barn väldigt bra förutsättningar genom att bara simma vidare och stuva makaroner medan du tar hand om känslan av otillräcklighet inombords. Finns det någon möjlighet för dig att få lite avlastning, på något sätt?
Med hopp om en lugn helg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Denhärgången
tors, 2019-10-10 - 07:59

Jag är mitt inne i deadlineperiod, två stora arbeten ska in i slutet av oktober.
Jag känner ganska sällan sug, det är det här som är min trigger. Brukade lösa arbetsstress genom att liksom bara kötta på, strunta i dygnsrytm och bara dricka och jobba tills det blev klart.
Jag har inte riktigt förstått hur jag ska lösa det, provat att kötta dygnslöst utan a och det funkar sådär, provat att börja jobba halv fem på morgonen och det funkar bra men resten av dagen håller inte.
Var inställd på det denna vecka, att mina barnfria dygn skulle vara all-in jobba tills jag blöder. Skulle jobbat hela kvällen igår. Men jag märkte att det ju drar igång hela det där systemet, tjatet om att jag orkar lite till om jag dricker, att jag behöver ge kreativiteten skjuts, att jag bara kan lösa stressen så blir allt bättre sen.
Så jag fattar att det här är en vana från mitt gamla liv som bara måste brytas. Jag måste se mig själv på ett annat sätt. Min superkraft är inte att jag kan koppla bort mig själv och dra på när det gäller, utan att jag kan ta hand om mig själv så att jag orkar gneta på i normalt tempo.
Så jag slutade jobba vid fem, tränade och lagade mat. Har nu sovit nio timmar och förbereder mig att göra samma sak igen. Det här är alltså helt ny, outforskad mark för mig. Efter snart ett år nykter fattar jag att jag kan ha ett liv som faktiskt funkar.
Tack kära Vinäger och Sofia, ert stöd hjälpte mig igenom dom där dagarna <3 <3

Sofia
tors, 2019-10-10 - 12:59

Hej igen! Vilken klok insikt om hur du har fungerat och vill göra framåt i arbetslivet. Istället för att köra på dygnet runt med alkohol och arbete, så gör du nu ett val som jag tänker mig säkerligen är mer långsiktigt hållbart. Nu fördelar du din energi över flera dagar och ser till att ta hand om kroppens grundläggande behov av mat, sömn och motion. Så klokt! Det ska bli spännande att höra hur resultatet blir. Kanske märker du att du genom att ta hand om dig på ett bra sätt kan prestera bättre den tid du lägger på arbetet? Och oavsett hur det blir med resultatet just nu, så tänker jag att du gör en väldigt god investering i dig själv. Det blir kanske lättare att ta sats inför nästa mammavecka också, om inte energidepån är nere på noll efter en veckas arbete helt utan återhämtning? Jag har tidigare arbetat med utmattningsrehabilitering och önskar att ingen skulle behöva gå över gränsen till utmattning. Det är så fint att ta del av såna här beslut, du visar att det finns en annan väg! Hoppas att många vågar följa dig.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Denhärgången
lör, 2019-10-26 - 07:07

Jag skällde ut min läkare och fick tillbaks min behandling. Kommer få samtalsterapi till våren och neuropsykiatrisk utredning inom två år.
Jag har fortfarande inte bestämt hur jag ska göra med medicinen. Har gjort upp en plan med läkare att börja efter mina deadlines i början av november, men jag har sagt att jag är tveksam. Jag sa i alla bedömningssamtal i början att jag inte ville, men nu när allt blev så rörigt har jag tappat bort min vilja.
Å ena sidan: jag älskar att det är så svårt att vara nykter. Har varit så stolt över mig själv för hur jag hanterar starka känslor, upptäckt att jag är väldigt mycket starkare än jag trodde. Jag är rädd att ta in något som dämpar intrycken, att det ska sluta kännas såhär klart och friskt.
Å andra sidan: jag tror att läkaren faktiskt förstod den ångest jag beskrev och bedömde att medicinen kan hjälpa mot det. På receptet står det "mot surr". Tänk om jag faktiskt kan bli av med det här konstanta tjatet i skallen. Vad mycket energi jag kunde lägga på annat då.
Å tredje sidan: min egen teori är ju att "surret" har en neuropsykiatrisk förklaring, så jag skulle ju ha mycket lättare att ta ställning efter utredningen. Men det är ju om flera år.
Nån som har erfarenhet av fluoxetin? Eller bara någon annan input?
P&K

Denhärgången
lör, 2019-11-02 - 09:22

Igår lämnade jag in ett arbete jag levt i 1,5 år. Jag känner självtvivel och tomhet. Nu ska jag ta en vecka ledigt.
Jag har också passerat året. Tycker inte om att räkna dagar, men det borde kanske uppmärksammas.
När jag vaknar ur post-deadline-döden ska jag ta en stund till stoltheten. Ett år nykter. Vilket år.

Denhärgången
ons, 2019-11-06 - 10:02

Spenderade kvällen på sjukhus med treåring. Han är okej, men det var läskigt. Det är lite skönt med såna där stunder. Plötsligt fattar man inte hur man kunde tycka att nånting annat nånsin var viktigt.
Och oj, jag var på riktigt nära att kasta bort det. Jag kunde druckit bort mig från hans liv. Vilket jättejättejättebra år.

Denhärgången
mån, 2019-11-25 - 12:55

Det här jävla gråmörkret är ju inte klokt. Skönt att man inte är ensam om att orka absolut inget. Jag misslyckades med att vila efter en intensiv arbetsperiod och nu är jag fast i nåt förlamande halvläge. Kroppen tar slut så fort jag går upp men hjärnan speedar på.
Jag snubblar över nycklar. Börjar förstå vem jag är och i korta stunder vem jag vill vara.
Häromdagen i ett meningslöst gräl med min älskade trillade en tegelsten ner i skallen på mig. Det är som att jag börjar höra mina inre försvar, som en röst som tar över och säger att den kan läsa situationen, men om jag lyckas backa ut och fråga vad den egentligen menar så fattar jag att den har fel. Och den går för det mesta ut på att göra mig väldigt, väldigt liten. Mitt trassel är mitt vapen. Om jag hotar med att gå sönder vågar ingen göra mig illa. Fan vad pinsamt.
Men stenen som trillade ner var den här: ingen har älskat mig för att jag är stark. Jag tror att jag bara får kärlek om det är synd om mig.
Jag blev glad för jag tycker om att hitta vad jag kan jobba på att förändra. Och sen blev jag matt för att det kommer ta tid. Och rädd för att jag inte har någon annan bild av vad trygghet är.
Minns en kväll som kanske var förra vintern, när jag trillade ner på köksgolvet och bara låg. Och att jag plötsligt bara visste vad jag måste göra: jag måste bli starkare. För det är bara så man gör. Jag får svårt att se det ibland för att det fortfarande snurrar till sig då och då, men sen den kvällen har det ju faktiskt hänt en hel del:
Jag tänker nästan aldrig att jag vill dricka längre. Jag har slutat göra illa mig själv. Jag äter mat och låter den vara kvar. Jag litar för det mesta på att jag är en bra förälder.
Så jag är ju ganska bra på att bestämma mig för förändring. Nu behöver jag bara förstå hur man gör. Lita på att den här personen i sig är nåt att ha liksom. Jävla läskigt.
Jag undrar om det är dags att flytta över min tråd. Hur gör man det?
<3

Denhärgången
ons, 2019-12-04 - 12:08

Den här månaden har jag krisat ekonomiskt. Jag har vräkt i självförakt över det. Pinsamt pinsamt pinsamt att vara över trettio och behöva låna till hyran. Jag vill vara vuxen och ha ett sparkonto. Varför misslyckas jag så fatalt med att tjäna pengar när jag jobbar så mycket. Vad är det andra fattar som inte jag listar ut?
Jag har också skärpt mig och varit stolt. Jag har byggt ett helt nytt liv och jag väljer det trots att det är fattigt. Jag är ju inte hopplös, jag är nyskild.
Blablabla jag är less på att slåss mot skamdemonerna. Fan det är en lång jobbig resa att städa upp det inre efter alkoholismen. Det är som att det där har satt sig i ryggraden som enda reaktion på allt, att skämmas, känna sig ovärdig, vilja gömma sig. Den konstanta känslan av att när som helst kunna bli påkommen. Aldrig få känna sig som en riktig person som klarar livet.
Det handlar nog om acceptans. Acceptera att jag drack bort decenniet jag hade på mig att bli vuxen. Stå ut med att det är pinsamt att reparera det jag pajat.

Adde
ons, 2019-12-04 - 13:36

aktiv alkis och ett bra tag in i nykterheten var jag världsbäst på att slå på mig själv. Jag hade slarvat bort mitt liv, mina barns uppväxt, gjort av med enorma pengasummor.....allt som definierar en "bra" människa var min motsats.

Att jag inte hade för fem öre självkänsla slog mig aldrig in, då. Som aktiv hade jag ett enormt självförtroende men min självkänsla låg på minus. Jag fick rådet att naken stå framför spegeln och säga högt åt mig själv att jag duger precis som jag är och att jag är värd att älskas för just den personen jag är. Kändes urfånigt i början men efter några gånger vände det och jag kände mer och mer att jag är JAG och inte bara en alkis !! Ungefär där började min återuppbyggnadsfas och jag kunde se på mig själv utan att skämmas. Vad andra tyckte då var enbart deras problem, inte mitt.

Men det tog ca 1.5 år in i nykterheten innan jag hittade min egen framtidsväg och att jag fullt ut insåg att jag ÄR en egen person med en egen identitet och att jag hade förmågan att använda mina kunskaper på ett bra sätt.

Jag är inte enbart en alkoholist idag utan en stolt, nykter, alkoholist !!

Styrkekram !

Denhärgången
lör, 2019-12-14 - 21:27

Ikväll bjöd jag hem vänner för att fira min födelsedag. Första gången i mitt nya liv. Jag gjorde det mest som utmaning för mig själv, för att jag måste sluta se mig själv som en som inte kan sånt, som ingen vill komma hem till. Var sjukt nervös, men det blev superfint.
Märkte en skum grej när jag och min pojkvän höll på att förbereda. Skulle ta en snus, och sen gick jag på nån slags automatik och gömde snusdosan i skafferiet. Som att jag skulle dölja det för honom, när jag annars snusar helt öppet, bara för att ha något att smussla med. För att det var ett sätt för mig att bli bekant med situationen antar jag. Det enda jag minns av hur man ordnar kalas, smygandet.
Hur som helst, mycket tacksam över idag. Och att imorgon vara ett år äldre, och klokare.
<3

Fibblan
lör, 2019-12-14 - 22:46

Vad härligt! Eller hur, ett år äldre, betyder ett år till av livserfarenhet och nya insikter och klokskap?!
Och roligt o höra du vågade utmana dig, och att det dessutom blev riktigt bra!
Heja dig?!
Småskrattar igenkännande kring smusslet med dosan..?. Precis som du säger är det lätt att gamla vanor vill kicka in vid nervositet. Återigen, bra jobbat?!
Somna nöjd och vis?!
Kram!
/Fibblan,?.

Denhärgången
mån, 2019-12-23 - 08:31

Jag har gjort några saker annorlunda inför den här julen. Försökt vara tydlig med mina gränser, tagit kontroll över det jag kan kontrollera.
Det blir som vanligt julafton hemma hos exet, med min familj och hans. Det här är ju min svagaste punkt. Jag faller när de tittar på mig, när de ser mig som ett misslyckande, den som drog, den som trasslar till det, den som är självisk och sabbade familjefriden med sitt kaos. Jag är inte den personen, jag vet vad som är sant, jag måste hålla fast i mig själv.
Jag ser lite annorlunda på min skilsmässa nu, det går i vågor. Jag tror att det som hände var att vi var fast i en beroendespiral båda två. Och när jag föll över kanten efter en tung graviditetsdepession var vi redan så långt ifrån varandra att jag inte kunde be honom om hjälp. Det finns ingen skuld i det, det är bara sorgligt. Att min enda väg mot ett nyktert, helt liv var att göra det själv.
Och oavsett hur han och hans familj ser på det måste jag ju veta att det var rätt beslut. För att jag är en nykter mamma nu, dessutom utan självskadebeteenden och knäppa ångesthål. Det finns ju ingen dömande blick i världen som kan ta ifrån mig det.
Jag ber universum fylla mitt hjärta med generositet. Det är kärlek som kan hjälpa mig i det här. Jag vill tänka så stort, öppet och förlåtande jag kan om mig själv och alla omkring mig. Tacksamhet över att jag har familj omkring mig, att vi alla utsätter oss för den här svåra situationen för att vi tror på vår välvilja. Och tacksamhet för att mitt ex fortfarande kan öppna upp sitt hem för oss.
Önskar alla hjältar och kämpar här inne all frid i världen, allt ljus, all tröst, en vacker jul eller en smärtfri tisdag.
<3 <3 <3

Denhärgången
tors, 2020-01-02 - 11:01

Nyår är min favorit. Älskar den här känslan av att allt är möjligt. Julen blev såklart alldeles för slitig. Nu börjar jag om. Snäll, kärleksfull, tacksam, stark.
Mitt nyårslöfte 2019 var att jobba på mitt jämförande. Det gick sådär. Börjat undvika Facebook, men inte gjort någon egentlig förändring i mitt perspektiv, mer som att jag flytt i panik. Så 2020 blir en utveckling: generositet. Jag ska hitta ett perspektiv där jag är så trygg i min egen kärna att jag kan glädjas åt andras livsval utan att det stressar mig. Vara stolt över min krokiga lilla väg så att jag kan möta andra med välvilja.
Och såklart fortsätta att inte dricka. Just nu är det lätt.
P&K

Dee
tors, 2020-01-02 - 21:42

Hoppas jag blir ditt år Denhärgången, och att du fortsatt vill finnas vid min sida och att vi fortsätter lyfta varandra!

Tack för ärlig vänskap ❤️

Fibblan
tors, 2020-01-02 - 22:05

formulerat och underbart med fortsatt icke alkohol ?! Dina mål för 2020, tror jag vi alla skulle må väl av. Jag tror som du att när man når dit, så är det, det som är lycka definerat! Tack för att du valde att sätta ord på dina tankar här?! Jag tar dem med mig som små ledstjärnor på vägen ✨?!
Själv har jag funderat en del kring skam och självdestruktivitet, hur de hänger ihop och göder varandra i en alltid nedåtgående spiral.. kärlek, både till sig själv och andra, att glädjas och känna tacksamhet. När det får växa, finns det inte plats för det andra..?.
Du är bra! Jag är bra!
Vi är älskvärda och starka var och en för sig ❤️!
Men med gemenskap och värme växer vi alla och blir starkare!
Tack för fina ord Denhärgången?!
Och lyckönskningar på din färd
genom 2020?!
Kram!
/Fibblan ?.