av Nordäng67

Älskar dig men kan inte va kvar!
Älskar dig men den kärleken tar!
Beslutar med hjärnan vad jag måste göra!
Hjärtat stretar emot och för en förtvivlad kamp! Det är inbördeskrig i min egen kropp och själ! Jag talar till mig själv och försöker trösta och lugna:
Du klarar det här! Stanna i känslan av sorg en stund, det är inte farligt! Du lever och fortsätter göra så! Det går över!
Tänker på dig och vet att du är förtvivlad och saknar mig! Mitt hjärta skriker åt mig att göra nåt! Min hjärna säger nej, fokusera på ditt eget mående nu! Hjärtat vrålar ”din egoist ser du inte hur förkrossad han är, hur mycket han älskar dig, trösta honom, gör nåt!
Ikväll får hjärnan bestämma, jag stannar helt enkelt kvar i känslan av förlamande sorg!

Blade Runner
tors, 2019-12-12 - 22:10

....och känner igen mig själv. Vad bra att få reflektera genom andras konversation. Det blir mer konkret när jag kan lösa om hur du kämpar och UllaBulla coachar/frågar. Men frågan är HUR man jobbar med den där ensamhetskänslan ??? Jag tänker ofta på den men undrar om man ska låta tiden ha sin gång eller om det finns övningar?
Och till syvende och sist är ju ingen av oss mer än en människa med fel och brister och underbara egenskaper. Vem har sagt att det bara är vi medberoende som känner så här? Tror många individer runtomkring oss kämpar med samma sak men inte är lika självreflekterande. Kram och jobba på med julstöket :-))).
Blade Runner

gros19
tors, 2019-12-12 - 22:21

Ja det här med känsla och förnuft går inte alltid hand i hand. Tänker när jag läser att du tror eller kanske vet att mannen i ditt liv mår väldigt dåligt av att inte vara tillsammans med dig attt det kanske inte behöver vara så negativt. Har upplevt att må riktigt, riktigt dåligt kan vara motivationen till förändring. När jag är stark, vilket jag inte alltid är, då tänker jag när jag upplever att min son mår dåligt - så bra nu kanske han blir motiverad till förändring.
Kram ?

Nordäng67
fre, 2019-12-13 - 07:12

Ja det är så otroligt värdefullt att få andras reflektioner och tankar. Man vaknar upp. Nej jag undrar också hur man jobbar med den där tomheten/ensamheten. Jag har ägnat mycket tid åt att verkligen umgås med mig själv. Inte bara vara själv utan behandla mig själv som en riktigt bra vän. Det har gjort att jag inte är lika impulsiv längre. Jag gör inget desperat löngre typ kontaktar exet när jag känner mig ensam. Tror som du att vi jobbar ovanligt mycket med oss själva. Säkerligen många som känner ensamhet. Skillnaden är väl vad man gör åt den tror jag. Och så den där hemska känslan som jag hat-älskar: lidandet, drama-sökande. Som i sin tur skapar tomhet om det är lugnt för länge. Tack för pepp och reflektioner, betyder mycket. Fick julgranen klädd igår och ett par klappar till sönerna inhandlade. Check på den :-) stor kram tillbaka

Nordäng67
fre, 2019-12-13 - 07:21

Kloka ord! Ja att må dåligt kan föra något gott med sig. Jag kom till en vändpunkt, där nere på botten för två år sedan och har jobbat mycket med mig själv för att jag ska få det bättre. Igår kände jag att jag var tillbaka på ruta ett men det är jag ju så klart inte. Man blir så trött på sig själv bara när man lurar in sig själv i något man inte ska vara i. Känns som Barbamamma som försöker se smal ut, hon trycker in magen och då pyser det ut där bak. Kanske konstig liknelse men framsidan av mig gör rätt men så gör jag saker bakom min egen rygg utan att riktigt fatta själv. Tack snälla förr reflektioner, så värdefullt. Kram

mulletant
fre, 2019-12-13 - 07:36

Ungefär ’att jag vågar skriva så bara till dem som tål det’. Det tänker jag ofta på som ett dilemma. Jag vet hur jag själv vred, vände och bände när jag var ny här. Så tacksam ändå för dem som stod på sig i sitt, Adde var en av dem. En annan är inte här sen länge men min fb-vän. De som både förstod men ihärdigt påminde mig om att se på mig själv.
Jag har också känt hur min medberoende-sida kan poppa upp i relation till en del som skriver här. Aj, aj så stark den är den inlärda instinkten att ta hand om och visa ’den rätta vägen’.... trots insikten och övertygelsen att alla måste göra sina val och hitta sin egen väg.
Fick bara lust att skriva det här. Ha en fin Luciadag alla / mt
PS Idag ska jag baka pepparkakor med barnbarnen. Den dag jag vände blad i min livsbok började min väg bort från hemmet med att lämna pepparkaksdegen på barnbarnsfamiljens trappa och meddela att de får baka hemma... det var planerat att baka hos oss just den dagen. När jag minns det förstår jag själv vilket stort och tungt steg jag tog. Så tacksam att jag hade kraften. DS

Nordäng67
fre, 2019-12-13 - 07:51

Ja visst är det ett dilemma att våga skriva sin ärliga reflektion. För mig är det något bra att få uppriktiga reflektioner även om det svider lite och man känner sig påkommen och ertappad :-) Uppriktighet bottnar ju i välmening och också livserfarenhet. Hoppas du får en riktigt fin dag med barnbarnen MT! Önskar också alla en riktigt fin Luciadag! Kram

Ullabulla
fre, 2019-12-13 - 09:46

Med egna reflexioner.
Jag gick ju i några år hos medberoendeterapeut.

Där minns jag specifikt en av gångerna när jag beklagade mig över min mycket lugna trygga förankrad i sig själv sambo.

Min vilja att fly lugnet för att det skavde så hemskt.

Mina impulser att få dra igång cirkus och kalabalik då han inte bidrog med nått kryddstarkt.

Men så bra,sa hon.
Stanna i det och pina ut panikkänslan och tomheten.

Och det har varit många gånger jag gråtande skapat någon typ av kaos,men han bara tittar på håller om och tycker om mig ändå.

Dvs jag har inte ett smack för mina drama aktioner.
De lamdar tillbaka på mig själv som ett uppblåst tuggummi där bubblan spricker..

Så visst är det svårt och gör ont när man är tvungen att göra upp med de delar av sig själv man vårdat så ömt för att de gett en ngon sorts tillfredsställelse,om än inte alltid sund.

Men,detta handlar om mig,jag menar inte att peta i öppna sår.
Bara igenkänning och en sorts påminnelse om hur det sett ut för mig.

Nordäng67
fre, 2019-12-13 - 10:08

Runt mina impulser att dra igång drama. Gör mig så osäker när jag ställs inför en situation. Är det på plats att markera sina gränser? Eller är det jag som är sugen på lite dramatik? Ibland backar jag kanske fast jag inte borde. Och ibland tar jag i så håret nästan blåser av på andra. Fast jag inte borde.. eller? En osäkerhet sprider sig i mig oavsett.
Tack för att ni delar med er och reflekterar, ni är så kloka ?

Ullabulla
fre, 2019-12-13 - 11:29

uppenbarligen..
Jag har brottats och brottas med exakt samma dilemma.
I takt med att man tillfrisknar och inte längre tar samma skit så brukar jag antingen överreagera eller backa med ett,jaja lilla vän du är inte lika klok som jag.
Och när jag stannar i att inte markera så mår jag dåligt.
Och när jag markerar så får jag dåligt samvete.

Det enda jag kommit fram till när det gäller mig själv är att jag har bara rätten att dra en gräns runt mig själv.

När jag går igång om politik eller rasism eller vad det nu än handlar om så får jag verkligen bensin i systemet.
Och samtidigt,om man inte vågar stå upp för etik och moral vem är man då?

Om vi bara tigande tittar pånär andra säger och gör dumheter fegar jag då ur,eller är jag klok och värnar om mig själv och min egen energi?

Jag tror för min del att det handlar om att jag äntligen känner mina gränser, och för min egen skull likt ett litet barn behöver bli hörd och bekräftad i att det jag ser är sant.
Dvs en orättvisa,eller en felaktighet behöver jag springa med till någon som (förstås) håller med mig.
Då stärks jag i att jag har rätt att ha en åsikt.

Men det är ursvårt och det sätter igång många tankar om vad som är rätt och fel.
Alla måste ju som bekant ha rätten till sitt eget uttryck,likväl som jag har rätten till mitt.

Nordäng67
fre, 2019-12-13 - 13:06

Så intressant och givande att prata med er om detta. Vet inte men funderar mycket runt den där hemska känslan jag får när jag lider och samtidigt är tillfredsställd. Äcklas av det men kan inte få det ur mig. Vet att det är helt onormalt. I våran familj (den ursprungliga bröder, mamma, pappa) pratar vi verkligen ALDRIG om det som varit. Alla tiger och låtsas inte om det! Dom få gånger jag tagit upp det blir tystnaden enorm, någon harklar sig, tittar besvärat åt ett annat håll. Och sen börjar alla prata om något annat och ignorerar. Länge sen jag vågade mig på det nu, har tystnat jag med Läste någon bok där uttrycket "elefanten i rummet" användes. Så fruktansvärt bra uttryckt. Alla vet men låtsas som det regnar. Känns som det där hemska dramabehovet skulle lägga sig om man verkligen fick prata om det som ÄR problemet och med dom som var med och upplevde det. Vet inte kanske gör jag det för enkelt. Men tänker att man fortsätter skapa typ falska draman/uppgörelser och på så sätt försöker bearbeta det riktiga dramat.

Ullabulla
fre, 2019-12-13 - 14:18

Det är så enkelt som att när någon gått upp i vikt så säger man inget.
Men det ligger kvar i en och man kanske känner antingen lite skadeglädje,eller i bättre fall undrar om personen tröstäter och egentligen inte mår bra.
Eller eller.
Om man då likt ett barn kunde säga:
Du jag ser att du gått upp i vikt?
Som för att ineda en fråga med att egentligen höra.
Hur mår du?
Dvs säga det alla ser men ingen säger.
En metafor förstås.
Lite mer polityr än så har tom ullabulla?

Men om man är med barn som för det mesta bara ser och säger så känner i alla fall jag att mina egna linjer rätas ut.

Ja just det,så var det.

Medan som du skriver nordäng familjehemligheter sakta mals ned till ett stoft.
Men det stoftet ligger ju där och byggs på med nya familjehemligheter.

Ja,det är spännande med andras erfarenheter som liksom länkar en vidare i ens egna skrymslen.

Jag tänkte också på att jag i dessa stunder av upplevd ensamhet, när jag står ut att vara i den också har fått nya insikter.
Som värkt fram.
Kanske enkla saker som att
Ok,dags att börja powerwalka.
Eller dags att..osv

Plus de djupare insikterna om en själv.
Både de plus och minussidor som man inte riktigt har tillgång till när man går ner i grottan.

Nordäng67
fre, 2019-12-13 - 23:34

Och såg "Jag kommer hem igen till jul". Min kompis valde den så visste inte riktigt vad det var för film. Men herregud vad den berörde mig, handlade om precis det vi har pratat om i min tråd idag. Lyckligt slut (så klart) där alla pratar ut och all skit under mattan plockas fram i dagsljus. Fasader som rämnar. Och så sjunger ju Peter Jöback bara sååå fint och har sååå fina ögon ☺️?

Azalea
mån, 2019-12-16 - 22:41

Helt underbar film som jag tror ingen går oberörd ifrån. Det finns alldeles för mycket sk hemligheter som aldrig får pratas om men som alla förmodligen hade mått bättre av att reda ut.
Mycket tänkvärd film, och Peter Jöback alltså...vilken röst.

Nordäng67
tis, 2019-12-17 - 08:03

det vi pratade om här i fredags. Att "genomskåda" sig själv är nog bland det svåraste som finns. Har bestämt mig för att inte kommentera politik mm på Facebook. Eldar upp mig nåt kopiöst. Tror det triggar mitt medberoende. Tänker på det Ullabulla skrev så bra om "bensin i systemet...".
Var och fikade med en kompis i helgen. Har undvikit henne länge för att jag tycker hon får mig att må dåligt genom pikar, verbala nålstick, man får noll utrymme mm. Fick för mig att jag själv hade skapat detta "drama" och på så sätt låter gammal vänskap gå i graven. Så jag ringde henne och föreslog en fika. Tänkte positiva tankar före och mådde skit efter. Blev inte så mycket klokare, vet fortfarande inte om det är jag, hon eller vi som skapar "dramat". Ska hålla mig ifrån "fika-experiment" just nu. Inte redo för det. Ska bara försöka sitta lugnt och fint i båten, gå lugnt. Inte agera utåt utan känna inåt. En dag i taget.

Ullabulla
tis, 2019-12-17 - 08:47

Jag tror att vi när vi söker nya vägar att leva livet får famla oss fram lite.

Som du skrev,den där tillfredsställelsen.
När man antingen har hjälpt någon eller kanske är uppfylld av ilska och irritation istället för tomrum.

Man måste nog experimentfika ibland för att känna skillnaden.
Fokusera inåt när känslorna rinner över och kanske bli lite klokare över vem man är eller vad som driver en in i fel mönster.

En dag i taget,en sak i taget.

Nordäng67
tis, 2019-12-17 - 09:53

att famla lite är nog bra. Det är ju erfarenheter man lär sig av. Att sen samla ihop sig och ta sig tid att känna efter. Varför man känner på ett visst sätt i en specifik situation eller tillsammans med en viss person. Sen är det ju inte bara man själv som har djupt rotade mönster och beteenden, det har ju andra också. Relationer som går långt tillbaka i tiden har skapat gemensamma mönster. Som kan vara svåra att bryta om det inte skaver för bägge så att säga. Märker att jag inte går all in när jag möter nya vänner. Det får växa fram mer. Man ger lite i taget av sig själv. Har väl till stor del med ålder att göra men också att man trots allt är en friskare person nu. För några år sedan kunde jag nog mer "servera hela härligheten" direkt. Utan att veta om det var en person man ville "servera" och utan att veta om personen ville bli "serverad". Jag gjorde relationen förtrolig direkt. Men förtrolighet är ju något som växer fram.

Nordäng67
mån, 2019-12-23 - 10:20

I lugnt tempo, bara göra det vardagliga och vara till freds med det. Ger mig själv tid att tänka efter när jag skall svara på något typ ja tack eller nej tack till julkalas mm. Lugnt och fint bara säga det ena eller det andra. Försöker också bara lyssna på vad folk säger och inte lägga till någon gissning av vad dom tänker eller menar. Dumt att gå i taket över rena gissningar och spekulationer från min sida. Haft dom där ältande tankarna det sista. Ältar gamla oförrätter som sen länge är passerade. Försöker korrigera mig själv när dessa tankar kommer. Finns bra och härliga saker här och nu att tänka på istället. Kommit ifrån min lilla morgonrutin att tänka på vad som var bra igår och ta med mig det in i den nya dagen. Har börjat med det igen för att komma på rätt spår igen. Vet att det hjälper mig att vara mer här och nu istället för att älta gammal skit.

Renée
mån, 2019-12-23 - 16:18

Hej Nordäng67,

Verkligen tänkvärt, det du skriver.
Ska läsa det om igen, det är så bra.
?
Önskar dig en fin Jul
och ett riktigt Gott Nytt År 2020.