av Boston95

Boston95
tors, 2019-11-07 - 20:12

Har läst många av era tankar och råd och blir stärkt av allt.. Man inser snabbt att man tyvärr inte är ensam om de olika stadierna i ett beroende..

Min historia är lång och brokig.. jag har inte varit felfri.. (vem sjutton är det egentligen)

Jag och min exman träffades för över 8 år sedan.. Allt gick oerhört fort. Efter en månad bodde han hos mig.. ytterligare en månad senare hade vi skaffat hund och sex månader efter vi träffades hade vi köpt hus. Vi gifte oss efter två år tillsammans. Samma år som vi skulle gifta oss fick vi vårt första missfall. Det hanterade vi på helt olika sätt.. Mitt ex stoppade huvudet i sanden och jag blev manisk och deprimerad.

För 4 år sedan fick till slut vår älskade dotter. Hon är den mest välplanerade unge som finns på denna planet tror jag. Och älskad över allt annat. Det blev ytterligare 3 missfall innan vi fick henne.. Därav kunde jag inte njuta en sekund av graviditeten.. jag väntade hela tiden på att missfallet skulle komma..

När hon väl kom var min värld komplett. Mitt ex däremot.. Han började bete sig som om han var 20 igen.. Festade flera gånger i veckan. Drog hem polare som sov över.. de skrek och härjade i huset.. Det gick så långt så att jag till slut kallade in förstärkning från hans föräldrar.. En förbättring skedde och vi skaffade ett barn till.. Hon kom för drygt 2 år sedan.

Ber om ursäkt om det här inlägget hoppar lite men försöker få fram huvudpunkterna i vårt liv.. Kommer skriva mer senare..

Under de senaste fem åren har mitt ex misshandlat mig psykiskt.. "fan vad värdelös du är" "varför har du inte städat? du är ju bara hemma?" "fitta" "äckliga jävla hora"... jag har intalat mig att jag har stängt av när han dragit igång med sina tillmälen men nu inser jag att det någonstans har satt sig..

Till saken hör att jag alltid har sagt att jag och mitt ex är två tuppar i en hönsgård. Jag är en stark kvinna med en bra karriär och försvarar mig om någon ger sig på mig.. Så även med mitt ex.. Orden tänkte jag att jag bara kunde stänga av.. så fel jag hade.. Ska även tillägga att dessa ord alltid kom när han hade druckit.. Vilket var varje dag.. Han kom hem.. vi åt middag och han lade sig sedan i badet.. i 2-4 timmar.. med x antal öl och whiskey som sällskap..

För ett och ett halvt år sedan övergick orden i handling.. Mitt fel? Jag ville inte ha sex med honom efter ett bröllop.. Det resulterade i att han sparkade ner mig från sängen.. alltid dåligt samvete efter "men du var inte heller oskyldig"..

I maj i år kulminerade allt när våra barn var hos sin farmor över helgen.. Han flippade helt... välte soffbord och slog i väggar.. skillnaden denna gång var att jag drog. Jag gick till mina vänner som bor i närheten.. var hos dem tills jag trodde han hade deckat och gick sedan hem igen.. Tyvärr vaknade han när jag kom hem.. Återigen sparkade han mig ur sängen.. följde efter mig till barnens rum och tog stryptag på mig,. Först när vår hund gick mellan så vaknade han upp ur sin psykos. Jag tog hunden och drog till mina vänner.. Dagen efter tog jag beslutet att lämna honom.. Vi var överrens om allt.. lite skrämmande överrens..

Hela sommaren bodde vi tillsammans då det inte är helt enkelt att finna boende under sommaren.. Under den tiden pendlade han något fruktansvärt i humöret.. Han hade monologer varje kväll om varför vi skulle ha sex. " Du behöver det. VI behöver det" kom igen nu.. Det var minst sagt en påfrestande tid...

Veckan innan jag flyttade ertappade jag honom med att ta kokain hemma i huset medan våra barn låg och sov.. Jag tappade det totalt. Drog med barnen till mina vänner.. sa till dem att vi skulle på semester.. och sa till exet att antingen skaffar du hjälp eller så får du aldrig ha barnen igen..

I samma veva fick jag reda på att han träffat en ny tjej via Tinder.. kanske inte mitt problem tänker ni.. nej det är det ju egentligen inte.. men har så mycket skit jag bär på att det faktiskt var droppen för mig

I oktober flyttade jag äntligen med barnen till mitt nya hus.. Samma dag tog han hem sin nya tjej.. Han fick inte ha barnen själv men han fick träffa dem på dagarna..

Trodde jag enbart skulle känna lättnad när jag flyttade men det har varit otroligt jobbigt. Ångest/sorg/extrem ilska.. Ilskan är värst.. Han är våra barns pappa.. och de älskar honom över allt annat.. jag önskar så att jag slapp ha med honom att göra men tyvärr är jag för evigt sammankopplad med honom..

Han har nu varit nykter i en månad (från både alkohol och droger) och har bevisat det genom att lämna tester. Därmed har han nu barnen på halvtid.. Min ilska har släppt en del.. men den kommer och går.. Går på terapi och medberoendesamtal vilket hjälper men ångesten tar så mycket energi..

Hur släpper man ilskan? Hur går man vidare? Den stackars nya tjejen (som dessutom är 11 år yngre än mig).. hon har ju inte en aning om vad hon ger sig in i.. inte nog med att jag oroar mig för mig själv och barnen.. nu ska jag oroa mig för henne också??? En sak ska mitt ex ha jävligt klart för sig.. När det gäller mina barn så blir jag en tiger.. och jag lämnade detta främst för deras skull.. Om jag får höra att han kallar X för det ena eller det andra så kommer jag göra allt i min makt för att få bort dem därifrån..

Förlåt att jag varit lite diffus i allt men jag har så otroligt mycket att berätta.. känns skönt att få skriva av sig även om ingen orkar läsa genom allt :-)..

Uppföljning kommer..

Skrållan
tors, 2019-11-07 - 20:55

Jag orkade läsa allt. Vad mycket jobbigt du varit med om. Det klart att alls ilska och sorg kommer när du flyttat. Det är ju då du får chansen att känna. Innan det har du bara försökt hålla huvudet över vattenytan. Och kämpat.
Jag lämnade min man, numera X-man, för ett halvår sedan. Vi bestämde först att vi skulle bo isär, men dagen efter ställde jag ett ultimatum, att han skulle bli nykter och ta hjälp.
Han valde inte det.
Jag kan vara irriterad och arg på honom ibland när vi träffas, för saker han säger. Vi håller fortfarande på med ett hus som är sålt och snart ska övertas av nya ägare. Men nu känner jag mest att det är en sjukdom han har. Jag är inte längre arg eller bitter för det som hände, med allt drickande.
Så jag vet inte egentligen om kanske tiden kan få en att till slut inte känna sig arg. Forumet här hjälper mycket. Det är bra att skriva av sig om det man upplever. Och bra att du går och pratar med någon.
Jag tänker att allt man upplevt har varit under lång tid så det tar nog sin tid att läka.
Men fortsätt att skriva här. Du kan få många goda råd från alla här som varit med om samma saker.

Nordäng67
fre, 2019-11-08 - 07:21

Läsa allt. Håller med Skrållan: ilskan kommer när man har möjlighet att känna efter. Jag har också varit jättearg, gått ensamma skogspromenader och skällt högt över ALLT som varit. Låt ilskan och alla andra känslor komma till ytan. Lägg tid på att bearbeta och att stärka dig själv. Att oroa sig för sina barn är naturligt men hans nya tjej får allt ta ansvar för sig själv. Henne tycker jag inte du ska oroa dig för, slöseri med tid och energi. Låt dom sköta sitt och fokusera på dig själv och dina barn. Märks att du är modig och stark, det kommer du ha nytta av. Kram

Clara
fre, 2019-11-08 - 09:47

Ingenstans i din text kan jag hitta nåt som du gjort fel, det är han som är ett as. Hurra för dig som tog dig ur det!

Rör du på dig? Springa långt tycker jag är skönt, då tömmer man hjärnan på allt som maler, dock måste jag lyssna på musik eller bok i lurar, annars drar jag igång evighetslånga monologer om vilket svin mitt ex är och hur arg jag är på honom. :-)

Fortsätt! Du är på rätt spår.

Adde
fre, 2019-11-08 - 14:28

orkade också läsa hela ditt inlägg !! Skriv så mycket du kan för det hjälper dig själv så otroligt mycket ! Och du gör helt rätt som drar !!!
För många år sen var det en kvinna som skrev här och var i stort sett i samma sits som du. Hon tog sig ur det och fick ett bra liv efteråt. Sök på Mie antingen som egen tråd eller i Berras tråd där hon skrev massor. Varken jag eller Mie kommer ihåg namnet på hennes tråd ???
Styrkekramar !!!

Boston95
fre, 2019-11-08 - 15:43

Tusen tack för era stärkande ord.. det är ju egentligen lite märkligt att man trots allt mår bättre av att veta att andra haft det tufft. Framförallt att man inte är ensam.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på VAD jag är arg på.. allt skit som har hänt eller det faktum att han rusar in i något nytt utan att tänka efter? Jag tror jag är fruktansvärt arg för att han försatte mig i situationen där han tog kokain och jag fick hantera allt praktiskt.. han kunde dejta och må bra samtidigt som han höll sig borta från alkohol. Självklart är jag glad att han är nykter just nu.. men jag är livrädd för vad som sker i vår när uteserveringarna öppnar och fotbollssäsongen drar igång.. men försöker att inte fokusera så mycket på saker som eventuellt kommer ske..

Jag kan bara fokusera på mig själv och barnen men gud vad det är svårt.. jag är helt enkelt arg för att det är JAG som mår skit och inte han. Vem har dock sagt att det är rättvist..

Tack igen för fina ord och råd❤️

InteMera
fre, 2019-11-08 - 20:33

Jag orkade också läsa allt och jag får känslan du har mycket kvar inom dig som skulle behöva få komma ut! Vi är många här som känner igen sig i din ilska! Rädslan hur det ska gå med barnen, att alltid försöka förutse och planera sånt som ännu inte hänt.. alltför välbekant! Fortsätt skriv här, dethär är ett hjälpsamt forum med massor av kloka och erfarna mänskor som förstår, att skriva av sig är nog många gånger den bästa terapin!

gros19
fre, 2019-11-08 - 21:29

Det är mycket känslor man lagrar som medberoende. Ilska, sorg, smärta, rädsla, skräck. Allt och för mig har ilskan ofta varit ett uttryck för maktlösheten. Ofta finns det något annat bakom ilskan. Du mår skit för att du är frisk. Hur han mår i nyktert tillstånd vet du inte och det behöver du inte veta. Nu handlar det om dig. Ilskan, sorgen och allt dåligt mående har ett slut om man inte, som dina barns pappa, bedövar det med kemiska preparat, även en förälskelse kan ju tillfälligt ha samma funktion som en drog. Försök fokusera på dig själv. Det är det du kommer att må bra av tror jag.

brme
fre, 2019-11-08 - 22:24

Jag blir verkligen berör av att läsa den här tråden. Du har varit med om så mycket, beroendeproblematik, separation och våld i nära relation, med barn!!! Det är liksom många hemska saker på en gång. Det är klart att det tar tid att återhämta sig och komma vidare. Låt det ta tid, var snäll mot dig själv och ta emot den hjälp som passar för dig. Inom KBT finns begreppet acceptans som lärs ut för att hantera ilska, sorg, ångest. Jag fick tipset att läsa/lyssna på "Att leva ett liv, inte vinna ett krig : om acceptans" av min terapeut och blev hjälpt av det när jag var i en kris och mådde de dåligt.
Fokusera på dig och dina barn. Ditt x och hans nya är inte ditt ansvar. Du verkar redan vara inne på spåret att inte låta barnen vara hos honom om det uppstår en ny situation med psykisk misshandel osv. Helt rätt!!! Tveka inte att göra en orosanmälan till soc om du märker att han "bara knuffar... inte slår..." igen. Barn skall inte leva med våld.

Du verkar vara en stark person och du kommer gå vidare med ditt liv. Otroligt bra gjort av dig allt det du berättade i ditt långa inlägg. Du fixar det här.

sessi
ons, 2019-11-13 - 00:20

Min särbo håller på med både alkohol och amfetamin. Jag skulle också ha gett mig av om jag hade bott hos honom och haft barn.

Boston95
lör, 2019-11-16 - 19:57

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev här och det går upp och ner. Sakta men säkert så mår jag bättre.

Av en slump så såg jag en annons för ett webinarium idag som handlade om narcissistisk personlighetsstörning.. Jag började läsa om vad detta var och ALLT föll på plats..

Jag har alltid trott att min exman har ADHD (vilket han förmodligen även har) men nu vet jag att han även har en personlighetsstörning..

All psykisk misshandel.. all brist på empati.. att allt alltid egentligen var mitt fel.. att hans liv ALLTID gick före både mig och barnen.. att han kan snacka omkull en tusenårig ek oavsett om han har rätt eller inte.. ALLT faller på plats.. Den sista pusselbiten som jag har saknat har äntligen fallit på plats och jag är både lättad och livrädd på samma gång.. Vad innebär detta för våra barn? Vad innebär det för vårt samarbete i framtiden?

I veckan fick han för sig att våra barn var stora nog för att bli lämnade själva hemma medan han gick med hunden.. eller han gick inte med hunden (säger han själv) utan han gick runt huset utanför för att "träna" dem. Han hade Facetime på plattan så att de kunde se honom.. Jag blev livrädd.. Våra barn är 2 och 4 år gamla.. Allt!! Precis Allt kan hända.. och vår stora tjej har dessutom ganska stor separationsångest.. Jag försökte ta upp detta med honom på ett lugnt sätt och han lovade mig att han inte skulle göra detta igen men han var tydlig med att säga att han inte höll med mig..

Det som skrämmer skiten ur mig är att han har för vana att bryta sina löften.. han kan lova en sak och ett par veckor senare så säger han att han har tänkt på det och inte tänker hålla sitt löfte.. Tänk om han gör detsamma denna gång också??? Jag har pratat med vår stora tjej och sagt att pappa har lovat att inte lämna dem själva igen (hon sa själv att pappa gick med hunden och att hon och lillasyster var hemma själva då eftersom de är tillräckligt stora för att klara av det).. Jag sa att hon måste berätta för mig eller annan vuxen om det ändå skulle hända igen..

Jag är så tacksam för alla era fina kommentarer och tips.. Träning har jag inte kommit igång med riktigt än men det finns på listan.. boken du rekommenderade brme ska jag kolla upp.. jag blir stärkt av detta forum och jag jobbar mycket med mig själv just nu.. Att sätta gränser är en stor del jag behöver arbeta med och det är en svår nöt att knäcka då vi har våra barn tillsammans.. babysteps helt enkelt.. en fot framför den andra så ska jag ta mig i mål.. Hittade en sida som kanske kan hjälpa andra som lever eller har levt i samma situation som mig själv.. ett citat från sidan "Den bästa hämnden är att leva väl".. det ska jag försöka följa..

http://www.narcissism.se/

Boston95
ons, 2019-11-27 - 22:15

Jag har sökt mycket information kring narcissism senaste tiden och är fortfarande övertygad om att det är det han lider han.. Dock sitter jag lite i en situation just nu.. Mitt ex träffade ny betydligt yngre tjej redan innan jag hade flyttat ut.. första reaktionen är som vanligt ilska och avsky.. men nu är det verkligen genuin oro..

Hur kan jag som kvinna till kvinna INTE informera henne om vad jag varit med om.. hur kan jag INTE förklara att det inte är en fråga om OM det kommer ske utan om NÄR.. Att hon bör ha kvinnojouren som snabbkontakt.. att hon bör springa för livet.. att hon absolut INTE ska skaffa barn med honom..

Hur säger JAG som galen exfru det här på ett sätt som hon kan förstå..

Jag slits mellan lojalitet mot henne som tyvärr är på väg in i en relation som är dömd att misslyckas.. och som kommer skada mina barn i längden.. och så tänker jag på vad som kan ske OM jag berättar för henne.. tänk om hon är så hjärntvättad redan att hon inte fattar att det jag säger är för hennes och barnens skull.. tänk om hon berättar det för mitt ex.. då riskerar jag våra barns säkerhet..

Ska tillägga att mitt ex börjat dricka vin igen.. han bad om min accept på detta men jag vägrade ge den. Det enda han var ute efter var att få min accept.. Han lovade att vara nykter till nyår men det höll alltså bara fram till denna veckan.. men han ska ju "bara" dricka en flaska vin varannan vecka... tvivlar starkt..

Har tappat 10 kg i vikt pga sorg mm.. det fantastiska i det hela (läs med ironi) är att han kommenterat hur "sjukt snygg jag är nu och att jag gjort ett fantastisk jobb med att tappa vikten.. håll i det nu med lite träning.. att det ska krävas en skilsmässa för att man ska anstränga sig för att bli snygg".. undrar ju lite svagt om han förstår att det är en tillfällig ätstörning jag har.. jag äter.. men misstänker att jag lider av PTSD.. mår bättre som sagt men finns många tecken på utbrändhet och PTSD som stämmer in..

Boston95
lör, 2019-12-07 - 13:46

Jag landade någonstans i att jag inte kommer säga något till hans nya flickvän. Jag känner fortfarande ett ansvar gentemot henne men jag inser att jag aldrig kan rädda dem alla.. Om jag mot förmodan når fram till den här tjejen så kommer det snart en ny.. Mitt beslut i det här blir helt enkelt att ta ett steg tillbaka, lära känna henne när den tiden kommer och finnas där om helvetet bryter ut.

Gällande mitt ex drickande så är jag fortfarande nervös.. "jag ska bara dricka en flaska vin varannan vecka och ABSOLUT ingen öl eller whiskey".. Det löftet bröt han på mindre än en vecka.. vet med säkerhet att han druckit mer än en flaska och han sa att han druckit en öl i jacuzzin "men det var ju bara EN"..

Jag kommer att ha alla tentakler ute och följa med på utvecklingen på avstånd.

Min och mitt ex relation har trotts allt detta blivit mycket bättre de senaste veckorna. Genom min terapi har jag framförallt börjat arbeta med att sätta gränser och att inte låta hans manipulationer trigga mig. Eftersom jag är mamma så har jag alltför många gånger hört om lågaffektivt bemötande och jag insåg att detsamma gäller på mitt ex. Om jag håller mig lugn och inte ger bränsle till hans försök att manipulera mig så vinner jag.

Nu när han ser att jag släpper taget så har hans ton mjuknat och helt plötsligt är han rolig, charmig och supertrevlig mot mig.. Jag vet ju att det bara är ett försök att dra in mig i hans liv igen.. så jag håller mig kall i detta men försöker vara strategisk för att behålla en god ton mellan oss. Jag är tyvärr för alltid bunden till den här personen och för allas skull är det bättre om vi är någorlunda vänner.

Som ni säkert förstår har jag kommit en bra bit på väg. Sakta men säkert hittar jag tillbaka till mig själv och jag känner glädje och livslust igen. Jag är otroligt stolt över att jag tog mig ur den här skiten och att jag lärt mig hantera honom.. svackor kommer med 100 % säkerhet med påföljande ångest men nu är "episoderna" kortare och jag repar mig fortare..

Om jag skulle ge ett enda råd till andra i min situation så är det: Berätta för alla! För mig blev det avgörande för att orka ta mig ur det. Vet inte om jag hade orkat ta mig ur det av egen kraft utan stödet från vännerna och familjen. Någonstans tog jag ett indirekt beslut när jag berättade. Jag gjorde det omöjligt för mig att stanna kvar den här gången genom att berätta för mina nära vänner.. En av mina vänner som jag berättade för sa "men snälla du.. detta är inte normalt.. Du pratar som om att en knuff är ok. Det är INTE ok någonstans. Det är misshandel och du måste ta dig därifrån". De orden satte igång en process hos mig då jag alltid ursäktat hans beteende och känt att en knuff är ju inte så farligt.. De orden räddade eventuellt mitt liv..

Blade Runner
lör, 2019-12-07 - 15:21

Alla vi kvinnor som ofta är starka behandlas så illa av män. Det talas ofta om att Sverige kommit så långt men bakom fasaden sker fruktansvärda påhopp hela tiden. Vi måste stå upp för oss själva och varandra, vi ska inte behöva ta sådan skit och vi ska inte behöva mörka och bära all smärta på våra axlar. Jag har läst ditt inlägg och du är stark och bra. Hoppas ditt x kommer må bättre framöver så att era barn har en pappa och du kan få mer lugn i ditt liv. Stor kram Blade Runner

Blade Runner
lör, 2019-12-07 - 15:21

Alla vi kvinnor som ofta är starka behandlas så illa av män. Det talas ofta om att Sverige kommit så långt men bakom fasaden sker fruktansvärda påhopp hela tiden. Vi måste stå upp för oss själva och varandra, vi ska inte behöva ta sådan skit och vi ska inte behöva mörka och bära all smärta på våra axlar. Jag har läst ditt inlägg och du är stark och bra. Hoppas ditt x kommer må bättre framöver så att era barn har en pappa och du kan få mer lugn i ditt liv. Stor kram Blade Runner

Boston95
ons, 2019-12-18 - 19:10

är bara förnamnet Adde..

De senaste veckorna har vi haft en bra relation. Igår tror jag dock han kände att jag mådde lite för bra just nu så då behövde han skapa lite mer ångest igen..

Han kom hem till mig för att slå in julklappar tillsammans (eftersom jag köpt allt och han inte hade en aning om vad det var). På något sätt spårade det ur till att han berättade att hans nya tjej fick missfall för två veckor sedan.. "det är ju något mellan henne och mig men ville du skulle veta om det".. varför i h*****e behöver jag den informationen.. mår jag bättre av den? inte ett skit.. det adderar mer stress och tankar.. så tack X för att du så stilfullt sparkade ned mig i ångestträsket igen.. Vi har valt att ha korta intervaller med barnen hittills men vi märker att de inte mår bra av det så vi kommer byta till varannan vecka efter jul. Minsta tjejen är ledsen och kontaktsökande på förskolan så de har reagerat.. Stora tjejen är som ett plåster på mig vilket gör att jag tappar tålamodet och blir frustrerad.. Jag misstänker att hon någonstans tänker att om mamma kan lämna pappa så innebär ju det att hon även kan lämna mig.. Hon får fullskalig panik om jag går till ett annat rum.. tar max 2 sek innan hon ropar efter mig och måste alltid veta var jag är.

Jag kämpar just nu med extrema skuldkänslor för mina utbrott mot framförallt min stora dotter.. Jag har lärt mig att behålla lugnet med mitt ex men av någon anledning så tar jag ut frustrationen mot barnen. Jag börjar lära mig behärska detta också men jag går sönder inombords när jag inser hur jag pratat med dem.. Min stora tjej har börjat ta efter allt jag säger och det låter inte trevligt alls.. hon snäser och fräser och styr och ställer.. Jag blir förkrossad när jag inser att det är så jag låter.. Det är mitt ansvar att ta tag i det här men just nu känner jag mig som världens sämsta mamma..

Gällande mitt ex alkoholvanor så fortsätter han att bryta alla löften han gett. I måndags hade han barnen. Han hade ett par vänner på besök som jag inte hade träffat på sjukt länge så jag svängde förbi dem för att gratulera till förlovningar och bebis på väg.. Jag märkte på en gång att han hade druckit.. den släpiga läspande rösten.. glansiga ögon och lite stevie wonder gung med huvudet.. alla tecken på att han hade druckit redan.. när jag kom drack de dock bara en kopp kaffe men det var nog sjukt medvetet.. Dagen efter sa han att han hade gjort ett undantag eftersom hans polare var på besök.. så det blev enligt honom två glas vin och två öl.. van av erfarenhet så dubblar jag det per automatik..

Så från att gå från en flaska vin varannan och ABSOLUT ingen öl eller whiskey. Han skulle ABSOLUT inte dricka en droppe när han har barnen.. Det tog 2 veckor.. alla "löften" är brutna och jag kan inte göra ett skit åt det förutom att vara lyhörd mot barnen..

Jag kämpar på men det är otroligt tungt att jag aldrig får slappna av.. Har diskuterat sjukskrivning med min terapeut vilket är sjukt främmande för mig.. Jag är konstant trött. Måste i princip sova varje dag. Har svårt att ta mig iväg till jobbet och om jag kommer iväg så åker jag hem vid lunch och sover 1 timme.. Utbrändhet eller PTSD.. svårt att avgöra men min terapeut sa "det är ju inte konstigt att du är trött när du arbetar 100 % på privata planet och ca 50 % med jobbet" . Vi har sagt att vi ska låta julen passera så får vi se hur jag mår efter lite längre ledighet.. Vi firar julafton tillsammans och sedan åker jag till min familj i södra sverige i mellandagarna. Jag har barnen i princip hela julen men har backning av min familj vilket är skönt.

Tack för ert stöd här inne. Värdesätter er så otroligt högt.. Kriget måste utkämpas av mig men det underlättar att ha en armé bakom sig..

Adde
tors, 2019-12-19 - 08:23

önskar så mycket att du kan låta bli all kontakt med din alkis !!! Mie som skrev här i tidernas begynnelse tog kontakt med https://vardochomsorg.uppsala.se/personligt-stod/socialt-stod/trappan/?… och fick väldigt bra hjälp själv och med sina barn. Vet ju inte var du bor men kanske finns nåt liknande eller så kan du kontakta Trappan som har tips om liknande verksamhet i Sveriges avlånga land. Och ja, en sjukskrivning så du får landa låter som en bra idé !!

Kom ihåg att du är viktig också för din egen skull !!

Kram !

Boston95
tors, 2019-12-19 - 09:48

Tack Adde.. Jag kunde inte vara mer enig med dig där.. Jag har sagt att det lutar åt att jag tar totalt avstånd till all hans dramatik framöver. Jag orkar helt enkelt inte mer... Efter i tisdags så snurrar alla tankar konstant och jag känner mig som en urvriden trasa... Jag hade en förhoppning om att jag och exet skulle kunna vara vänner och det kan vi kanske vara på sikt men just nu behöver jag distans.. vi får se hur det utvecklar sig..

Jag ska kolla upp det där med trappan och har för mig att jag faktiskt pratat med min terapeut om detta. Dock vänder den sig till lite större barn men oavsett kan jag kanske få lite vägledning och råd..

Kram