av Hejsan123

Hejsan123
fre, 2019-12-20 - 01:21

Min sambo sedan 6 år är alkoholist- vilket han erkänner nån gång då och då men helst ignorerar. Han dricker för att känna sig normal, för att slappna av, för att fira, för att orka...anledningarna är många och det känns som att otroligt låg självkänsla och depression ligger bakom allt. Han ser sig själv som svag men vill bevisa att han kan lösa detta själv- han behöver ingen hjälp. Ändå har inget egentligen ändrats under åren vi varit tillsammans och av vad han berättar var det likadant i många år innan vi träffades. Han kan va elak verbalt, men oftast riktar sig aggressiviteten mot andra än mig- och i slutändan alltid mot sig själv. Mig sätter han på piedestal- jag ör perfekt, jag har rätt i allt jag säger om hans missbruk osv. Men han vill inte söka hjälp och han vill inte sluta helt- bara minska...
Så vad gör jag? Jag älskar honom mer än allt annat och tycker inte att man ska lämna någon som har problem- han står ju ut med alla mina skavanker. Men samtidigt tycker jag att vi båda förtjänar bättre. Även om de bra perioderna är fler nu, även om vi är kärleksfulla mot varandra så tycker jag inte det är ok att komma hem som ikväll- en vardag och han har däckat med jacka och skor i sängen. Ligger och spottar i sängen. Börjar spy (tror det är blod i) och lyckas inte ens pricka spannen jag ställt fram.
Så min fråga är- vad kan jag göra för att hjälpa till? Jag vet att beslutet måste komma från honom men är rädd att jag gör det värre genom att bara stå bredvid och se på. Ska jag göra hans familj uppmärksam på problemen (även om han skulle se det som ett enormt svek)? Måste jag lämna honom så att han vaknar till liv? Jag vet inte om jag orkar att lämna och sen finnas där när han är frisk igen. Eller ör det bara otroligt själviskt att tänka så?

Hejsan123
fre, 2019-12-20 - 01:21

Min sambo sedan 6 år är alkoholist- vilket han erkänner nån gång då och då men helst ignorerar. Han dricker för att känna sig normal, för att slappna av, för att fira, för att orka...anledningarna är många och det känns som att otroligt låg självkänsla och depression ligger bakom allt. Han ser sig själv som svag men vill bevisa att han kan lösa detta själv- han behöver ingen hjälp. Ändå har inget egentligen ändrats under åren vi varit tillsammans och av vad han berättar var det likadant i många år innan vi träffades. Han kan va elak verbalt, men oftast riktar sig aggressiviteten mot andra än mig- och i slutändan alltid mot sig själv. Mig sätter han på piedestal- jag ör perfekt, jag har rätt i allt jag säger om hans missbruk osv. Men han vill inte söka hjälp och han vill inte sluta helt- bara minska...
Så vad gör jag? Jag älskar honom mer än allt annat och tycker inte att man ska lämna någon som har problem- han står ju ut med alla mina skavanker. Men samtidigt tycker jag att vi båda förtjänar bättre. Även om de bra perioderna är fler nu, även om vi är kärleksfulla mot varandra så tycker jag inte det är ok att komma hem som ikväll- en vardag och han har däckat med jacka och skor i sängen. Ligger och spottar i sängen. Börjar spy (tror det är blod i) och lyckas inte ens pricka spannen jag ställt fram.
Så min fråga är- vad kan jag göra för att hjälpa till? Jag vet att beslutet måste komma från honom men är rädd att jag gör det värre genom att bara stå bredvid och se på. Ska jag göra hans familj uppmärksam på problemen (även om han skulle se det som ett enormt svek)? Måste jag lämna honom så att han vaknar till liv? Jag vet inte om jag orkar att lämna och sen finnas där när han är frisk igen. Eller ör det bara otroligt själviskt att tänka så?

mulletant
fre, 2019-12-20 - 02:57

Jag börjar där du slutar, med din fråga vad du kan göra för att hjälpa till.... Det du kan göra är att ta hand om dig! Det låter säkert känslolöst och brutalt men så är det. Du kan inte få honom att sluta, det måste han göra själv. Det där har du förstått men är rädd att göra det värre - och jag förstår dig så väl.
Jag har gått igenom det där, efter ett långt äktenskap och med stor vånda. Och verkligen inte bara jag - vi är många. Och många som skriver här i samma ärende.
Visst kan du vara ett stöd, men som jag tror du själv (börjar) inse(r) - inte genom att vara tyst och släta över. Läs här, fortsätt skriva - det är otroligt hjälpsamt att sätta ord på hur man har det och att kunna gå tillbaka och läsa. Börja utforska ditt medberoende, se hur du fungerar och tänk efter vad som är sunt. Gör klart för dig hur du vill leva ditt liv. Tala klartext med din sambo. Så bra att ni inte verkar ha barn och en tilltrasslad ekonomi. Det gör din situation mycket ’enklare’ - många här har en livssituation med barn, bostads- och ekonomiska problem.
Det här betyder inte alls att du ska ’överge’ din sambo. Beroende är en sjukdom och den måste han sjölv ta ansvar för. En medberoende blir lätt en möjliggörande som gör det möjligt att sjunka djupare i missbruk. Ditt medberoende är din sak att inse och ta hand om. Göra dig fri ifrån. Läs gärna Alanons sida på nätet och gå gärna på möte! Ditt liv handlar om dig! / mt