av Firstep

Firstep
sön, 2019-12-22 - 10:07

Jag lever med en man, vi har varit tillsammans ungefär halva vårt liv (sen vi var 14, vi är 28 idag). Vi har varit gifta i ett par år och har 2 barn tillsammans.
Vi bor i ett litet hus och på ytan skulle jag säga att vi har ett ganska välordnat liv och har det gott ställt. Jag studerar och han har ett heltidsarbete där han är borta i en vecka för att sen vara hemma en vecka.
Det som gnager i mig och som varit anledningen till flera av våra gräl är hans alkoholkonsumtion. Ibland känns det som att han förstår mig när vi pratar, men oftast viftar han bara bort det med att han inte dricker mer än vad hans vänner gör.
Jag vet att han klarar arbetsveckorna väldigt bra, då dricker han inte en droppe eftersom arbetet är av sådan karaktär att han inte skulle kunna dricka. Men hemmaveckorna då kan det bli öl både söndag, måndag, onsdag, torsdag, fredag, lördag. På en vecka kan det enkelt gå åt en platta, en kväll han dricker lite dricker han kanske 4-8 öl, på fest-fest en platta. Inte stupfull varje dag eller varje vecka men ändå lite för ofta. Jag är mer eller mindre nykterist och dricker kanske 2 gånger per år under fest och utan sällskap av barnen. Han menar på att jag är onormal eftersom jag är uppvuxen med nykterister och därför inte har någon vidare uppfattning om vad som är normalt.
Till saken hör att båda hans föräldrar är alkoholiserade och han växte upp med enbart pappa som drack varje dag. Jag är väldigt orolig för att det kommer sluta på det sättet också för min man.
Jag har varit tydlig i min kommunikation och sagt att jag inte tycker drickandet är okej, speciellt inte vid tillfällen när barnen är hemma. Igår när han kom hem från jobbet hade han druckit ett par öl med en polare direkt efter jobbet. Han hade dålig balans, hade kräkts på vägen hem och däckade på soffan i 3 timmar. Då var klockan bara eftermiddag och barnen hade inte träffat honom på hela veckan, och han gör sådär. Ledsen och arg är milda uttryck för vad jag kände och barnen var också besvikna och ledsna.
Hur ska jag få honom att förstå? Vill verkligen inte lämna honom även om jag berättat för honom att det troligen måste bli så för barnens och min skull. Vart kan jag be honom vända sig för att prata om det? Han blir så otroligt sur när jag säger att han har problem.

Li-Lo
fre, 2019-12-27 - 11:28

Hej Firstep

Välkommen till oss. Du är en av alla anhöriga där ute som kämpar och har kämpat länge, utan att ge upp. Du har haft mod att lyfta din oro och problematisera din partners alkoholkonsumtion. Du undrar också hur du ska kunna förmå din partner att förstå att alkoholen faktiskt förstör er relation, påverkar föräldraskapet negativt och såklart försämrar hans hälsa och kan leda till beroende. Den situation du beskriver från förra veckan låter skrämmande och är precis som du säger svår att förstå utifrån hans perspektiv. Jag gissar att han själv inser att det inte är den typ av partner eller förälder han vill vara.

Trots dina försök att vara hjälpsam så har det inte lett till förändring i en positiv riktning. Det låter som att du närmar dig ett beslut att faktiskt lämna relationen och skapa andra förutsättningar för dig och dina barn.

"Jag vet inte hur du vill förmedla, har förmedlat dina tankar till din partner. Ett förslag (om du inte redan gör så!) är att använda sig av jagbudskap, speciellt då det finns ett ultimatum med. Det kan förmedlas så här:
Förra veckan då du kom hem berusad var det något som liksom sprack i mig. Jag såg en skrämmande framtid framför mig och det väckte en sorg. Vi har så många fina år tillsammans och jag har länge haft hopp om att vi även ska få många fina år framöver samtidigt så fastnar vi när vi talar om alkohol. Vi har olika erfarenhet och kanske olika tankar om vad som är rimligt då det kommer till alkohol. Detta är inte rimligt för mig. Jag skulle så gärna vilja veta vad du tänker om vad som är rimligt. Vad som ska behöva hända för att du ska känna oro. Som partner, som förälder? Inte för att ställa dig ”mot väggen” utan för att jag uppriktigt ska kunna ta beslut om hur min framtid ska se ut. Jag gissar att du tänker mycket på detta också men att det kan vara svårt att tala med mig om det. Jag har tankar på att lämna vår relation som det ser ut nu. Det är inget "hot" utan ett försök att bjuda in dig till mina tankar och känslor. Jag finns här nu"

Det här är såklart inget "facit" och jag känner ju inte dig utan mer ett exempel på "jagbudskap".

Jag hoppas att din tråd får fart, det kan ta ett tag och jag hoppas att du stannar hos oss för du beskriver så tydligt något många kan känna igen sig i och har varit med om. Tack.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet