av Förlorad själ

Förlorad själ
lör, 2019-12-14 - 15:28

Jag har vart här inne och skrivit ett antal gånger om det livet jag levde tillsammans med min tablettmissbrukade pojkvän. Fick många råd och tips samt stöd härifrån av er andra. Jag valde att flytta ifrån honom och trodde det var den sista chansen till att han skulle ta tag i sitt liv. Vilket han gjorde. Han skärpte till sig i 2-3 månader och allt verkade vara på rätt väg. Tills jag började se att han gick ner sig igen. Han gick tillbaka till sitt umgänge och han mådde så otroligt dåligt. Varken åt eller sov bra. Han skötte inte sig själv. Jag blev orolig men tvingade bokstavligen mig själv till att inte ingripa igen och försökte avbryta mitt medberoende till honom. Jag träffade honom dagen innan och såg att han var påverkad. Han själv påstod sig bara vara trött. Men jag såg annat! Jag går endå hem till mitt, ger han en sista puss i dörren, säger jag älskar dig och går därifrån. Dagen efter svarade han inte alls på mina samtal. Oron fanns hela tiden innom mig och jag beslutade mig att gå och titta till honom. Var rädd vad jag skulle hitta. Och min rädsla var befogad. Jag går in i lägenheten och hittar honom död på soffan. Han är borta, jag kan inte fatta. Så mkt vi kämpat och alla gånger han räddats från sina överdoser. 5 st totalt. Vi bara förlängde hans tid här på jorden. Han kämpade mot sina demoner men vann ej kampen. Jag dog med honom. Allt känns så tomt. Så meningslös. Han var mitt ALLT i 15 år. Hur ska jag gå vidare efter detta?

gros19
lör, 2019-12-14 - 17:23

Ja vad säger man. Det finns inga ord. Det enda jag kan säga det är väl att du lämnade inte honom för att han skulle dö utan för att du trodde det var enda möjligheten till förändring att lämna honom och låta honom ta ansvar för sitt liv. Det är ju så att motivationen kommer utav att man mår riktigt, riktigt dåligt, men denna gången gick det inte bra. Du brydde dig verkligen om honom men var maktlös. Hade säkert gjort oändligt mycket för att hjälpa honom. Förstår att allt känns meningslöst och just nu kanske inte är rätt tid att trösta att se framåt. Vill ändå säga att jag har en vän, vars son dog av sitt missbruk för tre år sedan. Hon säger att hon idag har ett bra liv och det hade hon inte trott var möjligt. Hon kan också se sin sons död som meningsfull hur konstigt den än låter. Tack för att du skriver. Tänker på dig. ❤

Förlorad själ
lör, 2019-12-14 - 17:36

Tack ♥️ nej allt är bara så konstigt. Från att ena dagen vara där. Till att andra dagen vara död. Tanken att jag aldrig kommer att få se honom, prata med honom, pussa, krama gör mig rädd. Men jag förstår på något sätt din vän. Även om det känns så otroligt tufft just nu så var det någonting som släppte inom mig. Min oro försvann. Min kropp var i konstant stress och oro för hans liv. Jag levde inte själv. All min energi gick till att försöka rädda honom. Jag önskar ingen att behöva hitta sin älskade död på grund av ett jävla missbruk. Vet dock att det händer dagligen ??

gros19
lör, 2019-12-14 - 17:57

Ja oron försvinner och bara det känns väldigt konstigt. Nästan som man saknar oron. Den har ju varit en trogen följeslagare under många år. Minns när jag en gång skulle göra en semesterrresa. Min son var då tvångsomhändertagen pga hans missbruk. Hela tiden hade jag en känsla av att jag glömt något, min nescessär kanske eller något jag inte kunde definiera. Sedan kom jag på det oron hade jag inte med mig, men den är en mycket stor del av livet när man lever med någon med missbruksproblem. Hoppas du har stöd av vänner, anhöriga. Men jag vill råda dig att också söka proffesionell hjälp. Ringa vårdcentralen eller psykiatrin. ❤

Blade Runner
lör, 2019-12-14 - 21:22

Så ledsen att läsa det du skriver och med ett avslut som ingen önskar. Mina tankar finns hos dig även om jag inte känner dig. En förlust av något man älskat/älskar går ju inte att beskriva i ord. Viktigt att du tar hand om dig och be om hjälp. Stor kram Blade Runner

InteMera
mån, 2019-12-16 - 16:35

Mitt varmaste deltagande i din stora sorg! Så tragiskt, så onödigt, så hjärtskärande ? Jag hoppas du nånstans i djupet av dig själv med tiden kan acceptera det som hänt, han utkämpade sin kamp och du utkämpar dig egen. Jag rekommenderar också att du tar kontakt nånstans där du får prata av dig och att du har stöd omkring dig! Massor med styrkekramar till dig ?

Rosette
mån, 2019-12-16 - 17:39

Jag beklagar det som hänt och att du behövde hitta honom så. Verkligen tragiskt och kan tänka mig att det kan ta lite tid att bearbeta. Hoppas du har mycket stöd runtomkring dig. Jättebra att du skriver här och berättar vad som hänt och hur du mår, det ger oss chansen att ge dig stöd.

Du försökte stötta honom på alla sätt du kunde komma på. Nu var det att flytta ifrån honom och jobba med att försöka lyssna mer på dig själv och ta till dig av råd du fått utifrån. Du har verkligen jobbat bra med dessa, trots att det kanske var svårt emellanåt.

Klokt det du skriver att han kämpade mot sina demoner och att detta kunde hänt mycket tidigare än just denna gång, han var i sin process och du är i din. Du är också väldigt insiktsfull och det hörs i ditt andra inlägg här; ”Jag levde inte själv. All min energi gick till att försöka rädda honom.” Kanske känner du nu att du behöver lägga extra mycket energi till att rädda dig själv och att ge dig chansen att verkligen leva ditt liv. Du får lite tips här om att söka stöd för egen del, vad tänker du kring det? Kanske är det något helt annat du tror skulle vara hjälpsamt för dig, det känner du såklart bäst själv.

Fortsätt såklart gärna skriva och läsa här.
Önskar dig en så fin vecka som möjligt, ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Förlorad själ
tis, 2019-12-24 - 22:21

Tack för alla era fina svar. Jag känner en fruktansvärd tomhet inom mig. Speciellt nu på julafton. Vi skulle ha firat ihop men nu är han inte här. Känns konstigt. Har iaf haft familj o vänner runt mig sen dagen det hände. Har inte sovit en enda natt själv. Kommer dock bli konstigt efter begravningen och jag ska bo själv här 40mil ifrån min familj. Känns även konsrigt att komma tillbaka till jobbet efter begravningen sen. Kommer säkert komma många frågor och jag har aldrig berättat sanningen om vår situation. Har tagit kontakt med vc och fått psykologtid i januari. Det behövs! Bilden från dagen jag hittade honom återkommer varje kväll när jag stänger ögonen och ska sova. Jag saknar honom fruktansvärt mycket. ❤?? God Jul till er och jag hoppas ni får det lungt dessa högtids dagarna. Kramar

gros19
tis, 2019-12-24 - 22:53

Skönt höra från dig och det verkar som du har det så bra du kan just nu. Tror det skulle vara väldigt skönt för dig att berätta på jobbet hur du haft det. Du skulle få förståelse på ett annat sätt och det skulle du nog må bra av, speciellt när du är så långt ifrån dina anhöriga. Vad tror du själv du som känner dina arbetskamrater. Känner igen det här med minnesbilder som återkommer och det varar nog en tid. Såg själv en ung man som hade hängt sig och för min del återkom bilden ett par månader, men mer och mer sällan ju längre tiden gick. Nu hade jag inte dom känslomässiga banden så det var ju inte så plågsamt för mig även om det var obehagligt. Skönt att du har anhöriga och vänner och även tid hos en psykolog. Det var ett fint avsked du beskrev när du sista gången träffade honom och du verkar kunna behålla en fin bild av honom. Det är smärtsamt men viktigt. ❤

Förlorad själ
ons, 2019-12-25 - 11:58

Den första chocken har ju lagt sig och verkligheten kommer ifatt. Att det är sant, det är ingen dröm. Den första veckan var morgonen värst. Jag vaknade upp och insåg att jag ej hade drömt. Jag drömde nämligen en obehaglig dröm om honom för ca. 1 år sen. Att han kastade sig ut från ballkongen från 11e våningen. Vaknade med hjärtat i halsgropen och var så glad att det bara var en dröm. Min mamma hade vart hos en spådam i februari 2019. Jag tror lite på andlighet mm. Och jag lyssnade på deras inspelade samtal. Hon återkom många gånger till min kille och sa att varför går han ner i mörkret, jag önskar jag kunde få kort som visade att det blir bättre framöver men hon såg ingen bättring. Och detta var utan att min mamma ens visste om problemen vi hade för jag berättade aldrig. Var rätt obehagligt likt hur det var. Samt att hon sa jag ser din dotter i tårar. Mamma förstog ingenting vad hon pratade om. Om ödet finns så måste detta vart hans. Alla gånger vi räddat han från döden i sista sekunden. Förlängt tiden lite, lite varje gång. Jag är orolig för att berätta på jobbet, tänker att dom kanske tycker att jag ljugit och ej känner att dom kan lita på mig. Jag har iaf min killes underbara kompisar att prata med dom var involverade i detta och visste hur det såg ut. Så vi kan bolla det med varandra. Konstigt att vi alla nu runtomkring känner en viss ånger eller skuld till att ha kunna gjort mer, ställt upp mer, varit där mer.. jag vet att det bara var han själv som kunde vänt på detta. Han behövde riktig hjälp och inte från oss utan från sjukvården. Men jag tar en dag i taget och han lever kvar i mitt hjärta ❤?

gros19
ons, 2019-12-25 - 14:02

Du skriver väldigt fint och insiksfullt. Att ta in verkligheten och som du säger har det verkligen hänt. Svårt att ta till sig när man inte vill det ska vara så. Vet inte om du kunde gjort mer, men jag vet precis som du, att du inte kunde förhindra det som skedde. Var på en föreläsning med Kay Pollack och han sa just det här med att göra så gott man kan. Vi ifrågasätter inte att det lilla barnet gör så gott det kan, men när slutar vi med det? Lätt att ta på sig skuld när saker sker som man inte vill ska ske. Man vill på något sätt tycker jag få det ogjort. Kanske lättare att acceptera vad som skett om man använder sig av sjukdomsbegreppet. Det är ju så man ser det idag och det är dessutom en dödlig sjukdom. Förstår att du har mycket att fundera över och att omvärdera i livet. Kan tänka mig att man i din sitution förändras i grunden och ifrågasätter meningen med livet. Det hade i alla fall jag gjort. Vad det gäller andligheten brukar jag tänka så, berikar det mitt liv då räcker det. Tror det finns många vägar till sanningen.

Förlorad själ
sön, 2020-01-05 - 21:02

Det har redan gått över en månad sen jag hittade min älskade. 1 månad är nog den längsta tiden vi vart ifrån varandra förut. Och vi har alltid haft samtals och sms kontakt dagligen och väldigt ofta. Nu är det så tyst. Otroligt tyst. Trots våra turbulenta 3 år så försöker jag ha i minnet våra 12 fina. Hur kunde allt gå så utför så snabbt? Förstår inte riktigt varför allt blev så fel.. så snabbt. Jag är så arg på honom samtidigt tycker jag synd om honom. Otroligt blandade känslor. Jag saknar dig ❤

gros19
sön, 2020-01-05 - 23:26

Förstår nog åtminstone delvis din ilska. Hur kan någon göra dig så illa orsaka så mycket smärta. Tar nog sin tid att bli av med den, men du har behållt tolv fina år. Har i helgen varit med om något liknande men min son överlevde. Han hade ställt sig på spåret, men tåget hann stanna. Det är mycket vi som anhöriga ska gå igenom. ❤

Förlorad själ
mån, 2020-01-06 - 09:48

Vad hemsk att höra det om din son. Förstår din stress och oro. Önskar du ej behövde bära den för jag vet exakt hur jobbigt det är. Blev han omhändetagen av vården nu då? Det hoppas jag.. Ush när man är så jävla maktlös. Man vill så mkt men når inte fram. Hoppet håller sig kvar in i slutet. Det lämnar inte. Iaf inte för mig lämnade det aldrig utan jag hoppades på ändrig och trodde på att han kunde. Känner mig lixom bestulen på min livs kärlek och här står jag nu själv. Hur ska mitt liv bli nu? Jag som ville ha barn med honom om han bara kunde ha tagit tag i sitt liv. Nu kanske jag blir barnlös. Är endå 31 år.. klockan tickar. Så många tankar. Inatt drömde jag om att jag var tillbaka i lägenhetshuset jag hittade honom. Allt var sant och hande hänt. Jag pratade med hans vänner och umgicks lite med dom. Varför drömmer jag inte om honom? Inte en enda natt.. ?

gros19
mån, 2020-01-06 - 18:29

Ja hoppet är det sista som överger människan säger man ju. Man kan försöka intala sig att man inte hoppas för att skydda sig mot besvikelse, men ändå hoppas man ju. För dig finns ju inte hoppet kvar och jag har svårt att föreställa mig hur det känns. Det finns inget att säga är bara så hemskt att alkohol och droger ska få förstöra så många människors liv. Det är nog väldigt svårt för oss att förstå hur starkt ett beroende är och vilken kamp en beroende person utkämpar. Visst kan man hjälpa men att leva och att ha en nära relarion med någon som missbrukar fungerar inte. Konstigt och orättvist att det ska vara så svårt för vissa människor. Han slogs mot sina demoner och förlorade kampen. Det gör verkligen ont att höra dom orden, ❤

Självomhändertagande
ons, 2020-01-08 - 11:42

Hej Förlorad själ! Jag läste din tråd först av alla trådar när jag hittade hit för närmare 10 dagar sedan, men jag orkade inte skriva då. Jag är medveten om att mitt ex kan dö när som helst och jag tänkte länge på att jag inte kunde ha honom boendes hos mig längre, då jag insåg att det var så illa.
Du kunde inte rädda din älskade, men du kan rädda dig själv. Du är ung. Om du vill ha barn så har du god tid. Du har också en möjlighet att välja en man som mår bra i sig själv och som inte missbrukar, när den dagen kommer. För den dagen kommer! Nu kan du tillåta dig att vara i det som är och ta hjälp, prata med de du vill prata med och gör det som känns bra för dig själv. Ge dig tid att läka, landa och ta reda på hur du vill ha det. Jag förstår din sorg och din smärta. Det är verkligen så att missbruk tar liv. Du gjorde allt du kunde. Gör allt du kan för dig själv nu. Ta hand om dig!

Förlorad själ
fre, 2020-01-10 - 23:16

Okej.. jag började skriva här innan sommaren 2019 tror jag. Nått av det bästa jag gjort på länge. Att få prata ur sig allt med andra som har liknande händelser i sitt liv är så givande. När jag började skriva så hade min älskade sitt tablettmissbruk som han kämpade med. Eller snarare VI kämpade med. Kan fortfarande inte fatta hur det kunde gå såhär. Vi hade 12 fina år utan missbruk. Under loppet av ett år lyckades han bli beroende av smärtlindrande tabletter och drog på sig skulder ca en halv miljon. Under 1 år.. sån otrolig förändring under ett år. Allt gick så fort att jag inte riktigt hängde med. Sen kämpade vi i 3 år med nedgångar och uppgångar sen var hans liv slut. Fattar inte än idag. Var vid hans grav idag första gången själv. Satt på huk ute i regnet ca 20 min och bara pratade till honom. Känns inte som att det är han som ligger där nere. Jag ska försöka ta hand om mig själv nu precis som du säger. Är nog i chock fortfarande bara. Livet är otroligt skört. Ena dagen är man där, nästa dag inte.. ?