Malkolm85

Jag har svårt att klara av vardagen. Alla måsten ett krävande liv. Jag är så pressad av min livssituation. Då kommer den lilla saten fram och säger "ta den lättaste vägen" "idag känner du dig glad men du skulle må ännu bättre om du dricker lite" hur ska man göra när man inte klarar av det vardagliga livet pga stress å press? Aldrig känna sig lugn. Jaga efter något men vet inte vad. Sträva efter att må bättre men det man söker har bara infunnit sig antingen med alkohol eller medicin. Jag har fart illa i mitt liv och har tappat tron på att känna mig lycklig. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?

svagis

Vad bra att du skriver några rader här! Jag kämpar också mot "den lille saten" som du skriver :-D
Imorgon lördag ska jag gå på mitt första AA-möte på länge. Jag behöver kamrater omkring mig som förstår och är ett stöd om jag ska klara att fortsätta vara nykter. Precis som du vill jag gärna dricka alkohol för att klara av vardagens krav. När jag är ledig är det mycket lättare att avstå. Och just nu är jag ledig...och inne på Dag 7 av min nykterhetsresa. Det 7 januari börjar jobbet igen...lite nervös för det men håller på att lägga upp en plan med omvägar runt Systembolaget, boka in möten på AA direkt efter jobbet osv.

Lever du med familj eller ensam? Vad är det som pressar dig mest, utifrån eller inuti?
Kram

Malkolm85

Skönt att höra att man inte är ensam. Bra jobbat ? av dig. Jag lever med fru och snart två barn. Dessvärre är det min fru som stressar mig värst. Hon har panikångest och fobi mot sjukdomar som tar upp hennes liv mycket. Jag får skuld . Blir skällde på. Och div otrevliga saker när hon mår dåligt. Det i sin tur gör att jag inte får ro varken på jobbet eller hemma. Så jag har druckit i panik när jag inte vet vad jag ska ta vägen. Ansvar för jobb,hus,hund,barn, och till stora delar min sjuka fru. Det finns inte tid för min återhämtning och då har jag supit för att få ro. Och det vet ju alla hur bra det går.
Kram

svagis

då förstår jag bättre...
Inte konstigt att du är pressad. Min ex-man hade det som du när jag hade panikångest och fobier åren mellan 20 - 30. Jag var jättejobbig för honom och ställde höga krav på stöttning. Det var ingen lätt tid för någon av oss.

MEN din frus mående beror faktiskt inte på dig överhuvudtaget. Jag tycker du ska läsa på och lära dig mer om panikångest och fobier så att du inte "dras med" när hon skäller på dig pga hur hon mår. Skaffa dig lite distans till hennes mående genom att tänka att du ska "studera henne" istället för att dras med känslomässigt i hennes stress. Jag hoppas du förstår vad jag menar, att jag kan förklara. Min ex-man var väldigt snäll, livrädd för psykisk ohälsa och växlade mellan att vara väldigt stöttande och sen fick han otroliga känsloutbrott för att liksom "skapa distans" till mig, för att få mig att förstå hans svaghet, att han bara är en människa han också.

OM du skulle dö/rymma imorgon (Gud förbjude) - tror du att din fru skulle klara av sitt liv? Svaret är naturligtvis Ja, det skulle hon. Så låt henne inte köra skiten ur dig utan se till att hon söker hjälp av professionella hjälpare, vårdcentralen har mycket mer än förr så där kan hon få bra stöd. Du kan fortfarande vara snäll mot henne naturligtvis och det är klart att du ska men inte på bekostnad av ditt mående och hälsa.
Kram

Malkolm85

Väldigt skönt att höra någon som haft samma problem med panikångest och fobier säga dom orden. Det låter exakt som min fru. Jag försöker hålla distans det går ibland och ibland inte. Jag har tagit på mig mycket vad det gäller hennes mående. Men det är väl som du säger att jag måste få till ännu mer distans för att själv må lite bättre. Tacksam för alla ord. Kram

svagis

jag var inte var alltför burdus....märker att jag är lika frispråkig som tidigare fast skillnaden är att nu är jag nykter :) Dag 8 har just börjat och jag ska gå till AA.

För min del så behövde jag följande för att bli frisk från min panikångest och fobier: 2 års psykologkontakt, 1 träff per vecka. Medicinering med Paroxetin, 20 mg/dag. KBT-behandling mot fobierna. Allt är ju så individuellt förstås men gissar att jag är ganska genomsnittlig. Jag var livrädd för att vara ensam med barnen när de var små....försökte alltid arrangera så att jag skulle ha sällskap vilket var utmattande. Manipulerade min man så att han skulle ställa in det mesta av sitt egna liv för att vara hemma hos mig. Skäms när jag tänker tillbaka på de åren. Det var under min värdighet att bete mig på det viset men svårt att bryta.

Nog om din fru. Hur går det för dig själv denna jul?
Kram

Malkolm85

Ja hon behöver hjälp. Och hon är också manipulativ och försöker göra så jag ska avstå saker. Det är bara skönt att veta att det inte är jag som är heltokig. Ibland tvivlar man på sig själv. Du var inte för burdus det är ett stort problem som jag inte vet hur jag ska greppa. Men jag försöker fokusera på mitt mående.

Ja min jul var en riktigt pinsam jobbig fylla på julafton inför min frus familj. Dom är ganska dömande så jag har inte stått högt i kurs. Men efter julafton har jag inte tagit något. Jag försöker hantera ångesten och göra andra saker. Fixa i sonens rum och spela tv spel. Vad som helst som skingrar mina tankar. Det blir sena nätter dom är värst. När allt är tyst och alkohol jävulen försöker bota min ångest. Men den flytande psykologen är inte bra för mig.

Tycker det är starkt jobbat av dig. Jag har haft ett långt uppehåll från aa. Det är inte så bra.
Kram