Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Tack miss lyckad för peppen och tack knaskatten för detsamma ♥️

Känns jättebra att jag tagit tag i hemmet nu. Längtar nästan ännu mer till jag även kan återta vardagsrummet. Det blir så tydligt hur han faktiskt tar all plats nästan.

Fixade mitt sovrum också men det var svårt att tänka på det som MITT. Men de gånger jag lyckades känna in att det är mitt rum kändes det så himla kul på nåt sätt. Men det blir ännu bättre när han flyttat.

Han tar fortfarande så mycket energi. Han betalar inte hemma längre men behöver låna pengar av mig. Känns oroande för framtiden om han ska se mig som sin långivare. Kanske måste börja ljuga sedan om min ekonomi och säga att jag spar pengarna i ett låst fondkonto eller något. För jag vill inte behöva låna ut mina sista pengar varje månad istället för att kunna ha en trygg ekonomi.

Han har vissa hälsoproblem också som akut kostar och som han lånar av mig till för sina egna pengar har han supit bort. Och han har inbokade hälsobesök som han struntar i att gå till. Och sedan är det mig han klagar till över sin hälsa. Och han tycker det är hemskt av mig att lämna honom som ju inte är frisk.

Han är som en igel.

Han är även kallad på förhör hos polisen för något som hänt ute på krogen. När han berättade för mig kände jag mig bara så less på att detta är mitt normala. Varesig han är skyldig eller inte så är jag trött. Han ska inte ens befinna sig i en miljö där fylla runtomkring leder till händelser där polis behöver rycka ut.

Sedan ska jag lyssna och nicka och förstå hur otur han har hela tiden.

Såg honom genom fönstret idag och råkade säga högt för mig själv "nej fy fan". Känner mig så TRÖTT på honom. Trött på att livet med honom är som en jävla loop av samma vecka ut och in. Samma bekymmer. Samma dilemman och samma oro. Det tar aldrig nånsin slut på ursäkter till varför det är som det är.

Hans bästa vän är likadan. Jag har börjat grubbla på hur hans fru och barn har det också. De kvällar de drar ut ihop och jag vet att mitt helvete åtminstone snart är över. Hon sitter hemma med alla barn i deras nya hus. Jag får en klump i magen av att fler än jag är fast i detta. Eller mår hon bra? Är han kanske inte lika hemsk... Har de kanske varit ihop för kort tid så hennes förälskelse hjälper henne att förneka allt? Jag har ju tappat kärleken som ett tag kunde överskugga eländet.

Många tankar snurrar i mitt huvud så fort jag har en lugn stund.

Jag längtar till våren för då tror jag han flyttat. Längtar så mycket.

Kramar ♥️

Lim

God fortsättning allihopa på forumet. Hoppas ni fått en vit julhelg på fler sätt än ett.

Jag känner mig lurad. Mannen har nestlat sig in mitt känsloliv. Han har ändrat på vissa saker och pratar ofta om att han fortfarande vill ha mig även när vi skilts. Idiotisk som jag är så sa jag häromdagen att jag tycker att han har blivit gulligare mot mig (för på flera sätt har han det) . Då sa han att han försökt förändra sig. Och pang så växte hans ego. Nu sitter han i vardagsrummet och dricker med sin kompis. Öl efter öl. Och igår smögdrack han. Han försökte låtsas som ingenting men hans små hostar när han öppnade ölen... Suck... Han vet inte att jag vet.

Mitt hjärta slår så fort för jag försöker hålla mig lugn. Skulle vilja kasta ut honom. För att palla detta måste jag försöka finna styrka. Och lära mig att aldrig få för mig att det på nåt sätt finns en framtid för oss.

Han manipulerar mig så oerhört och nu känner jag mig så ledsen. Han pratar om oss som ett par med en framtid nästan varje dag men han fortsätter med allt jag plågas av. Jag har inte viljat bli ett par igen men för att hålla honom nöjd har jag spelat med nästan. Han är väldigt "needy" och det är svårt att hitta en balans.

Så jag ska försöka hitta min ilska igen som gör att jag står upp för mig själv.

Det är inte tal om att vi inte ska skiljas men nåt i hans beteende får mig osäker på vad han tänker sig. Men ikväll blev han sitt gamla jag igen. Jag sitter i köket och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen i mitt eget hem igen ☹️

Varför hittar han aldrig en lägenhet! (Jag letar också).

Lim

God morgon.

Igår på kvällen kom mannen in till mig och undrade vad som var fel. Jag sa att det inte var nåt. Men han insisterade så jag sa att jag tyckte det var respektlöst av honom att dricka hemma. Hans kompis var fortfarande kvar då också. Jag sa att jag vill ha ett alkoholfritt hem och att han vet det. Jag sa att jag bor här och vill inte ha öl här. Då svarade han "jag bor också här! Och efter flera dagar jobb vill jag slappna av lite". Ja han bor här. Gratis. På övertid. Och jag sa även att jag också jobbar men att det inte gör att jag måste dricka här i vårt hus. Han frågade vart han ska dricka om inte här och jag sa bara varsomhelst. Kanske hos sina kompisar som tycker om att dricka. Det verkade ge honom panik över att inte få slappa hemma med alkohol.

Han blev typ besviken och sa att han snart flyttar och då ska jag få bo hur jag vill och göra vad jag vill. Det irriterande när han säger att jag ska få göra vad jag vill är att jag inte vill GÖRA nåt. Tvärtom. Jag vill få bort saker ur hemmet. Sluta göra och börja vara.

Lite senare kom han igen och sa att han ber om ursäkt för att han drack här. Att han ska göra det ute sedan istället.

Man kan ju tänka att jag ska bli glad över ursäkten men tvärtom gjorde det mig nervös. Det kändes uträknat för jag hörde honom diskutera med kompisen innan han kom till mig igen.

Det kändes som att allt på nåt sätt lades på mig. Är jag arg över gårdagen så har jag ingen rätt till det på nåt sätt eftersom han så artigt bad som ursäkt.

Han kom hem kl 3 inatt. Hörde hur han kräktes en halvtimme senare. Låg i sängen och hjärtat slog sådär snabbt igen. Förväntade mig att han skulle bråka med mig i och med att jag klagade igår. Men tur i oturen var han nog alldeles för full inatt. Det brukar inte stoppa honom men inatt verkar han mått för dåligt.

Jag trodde jag skulle hitta ett nedspytt badrum imorse men otroligt nog gjorde jag inte det.

Nu är jag i en otroligt jobbig fas igen. Tänker att jag är överkänslig och otacksam. Han har gjort många fina saker sista tiden och varit mer familjefaderlig än förr. Och så dricker han och jag får taggarna ut direkt trots att han inte gjorde nåt illa då. Men samtidigt är det ju själva drickandet som är problemet nu. Även om han är lugn. Men trots det så hade jag ingen plats och ingen ro i mitt eget hem. Och natten blev orolig.

Jag utelämnar en del saker pga anonymiteten som egentligen spelar in också... Men ja.

Jag känner mig överkänslig, manipulerad, förd bakom ljuset, lurad, småaktig, sviken, överdriven, felsökande, blåögd...

Det känns som att han aktivt försöker få mig att vilja ha honom kvar i mitt liv samtidigt som han smyger in alkoholen. Han ordnade fin middag igår och massa annat som liksom godkände att hans vän var här och att de drack. Han försökte lura mig helt enkelt. Och när jag genomskådade det så bad han om förlåtelse. Men det var ju redan gjort. Så jag blir kvar med ilskan över att han drack här (de dricker mycket dessutom, inte bara ett par öl) men också med en skuld över att han sa förlåt men att jag ändå inte är nöjd.

Är detta en del i en alkoholism? Hans sätt att vilja ha kvar mig och vårt liv och hans fina sätt sista tiden... Parallellt med att han smyger in alkoholen igen. Försöker han lura mig till att acceptera läget och till och med tillåta alkoholen igen? Jag blir så själsligt trött av det här för det handlar ju om mina känslor, om mitt liv och min familj. Det är ingen lek eller på låtsas.

Det är som en evighetscirkel. Nu dricker han lugnare (bråkar inte med mig) men av erfarenhet vet jag att även det kommer snart igen. Det är samma sak år efter år. Lugnt drickande, sedan aggressivt där han börjar prata om att skiljas oavsett hur vårt äktenskap ser ur för stunden, sedan ånger och lugnt temperament igen men fortfarande ett aktivt drickande, och så blir det aggressivt igen och han vill skiljas. Runt runt runt. Och mitt i karusellen står jag och kan inte göra nåt för att ändra på det.

Jag är ändå nöjd med att det fick bli lite obekvämt igår. För min vana trogen tänkte jag inte säga nåt ens. Så det var bra att han konfronterade mig när han såg att jag inte var glad. Jag har nog spelat med lite för bra sista tiden. Men jag har ju gjort det för att jag inte vågar annat. Och jag är så trött på det.

Det är smärtsamt också att luras in i en falsk trygghet. För den högsta drömmen är trots allt att få vara gift med mannen som är mina barns far. Det är alltid den högsta drömmen. Trodde att jag släppt det men tydligen inte, eftersom att jag är så lättlurad hela tiden. Det gör ont att inse att önskan om kärnfamiljen fortfarande finns kvar. Jag vill ha en annan dröm..

Nu sover han i vardagsrummet igen. Jag skulle egentligen vilja lägga mig i soffan framför julgranen och njuta av lugnet.

Allt handlar om att hålla sams för barnens skull men jag gör våld på mig själv. För att hålla honom nöjd. Nu är jag rädd igen för konflikt men jag kan ju säga att en egen lägenhet för honom innebär ju en plats där han kan slappa och umgås med kompisar över en öl eller 20. Då har han en plats för det. Och det vill han ju ha.

Jag har också fått en märklig känsla. Han säger att han vill ha mig för alltid och får mig ofta att lova att jag fortfarande är hans. Men jag undrar jag om han är i kontakt med nån tjej? Min magkänsla säger det. Och ologisk som han är så kanske hans sätt att hantera det på gentemot mig är att bli lite svartsjuk och att vilja "äga" mig. För om han är i kontakt med andra kanske han tänker att även jag kan vara det. Och det står han nog inte ut med.

När jag var gravid med vårt andra barn är jag helt övertygad om att han var otrogen. Inte att han gjorde nåt fysiskt med någon men jag är helt säker på att han var i kontakt med en tjej. Det hade jag aldrig trott om honom. Så när min magkänsla säger mig detta så finns det nog lite sanning i det.

Det gäller att jag inte har hopp kvar om oss längre för ju mer jag hoppas och tror desto större blir smällen om han plötsligt tänker gifta om sig eller liknande. Just nu arbetar han hårt för att ha kvar mig (inte hårt nog dock eftersom han ff dricker och tycker det är viktigare än mig). Men jag kan plötsligt finna mig själv helt hjärtekrossad om jag tror för mycket på att vårt förhållande ska vara fint i framtiden. Jag har fortfarande en fantasi om att allt ska bli bra bara vi får prova bo isär. Men jag tror jag måste försöka tro på den bilden mindre redan nu. Annars kan jag nog bli väldigt sårad och besviken senare.

Skönt att skriva av mig allt det här. Och skönt att jag bara ska jobba en dag till innan det blir långledigt. Behöver verkligen ledigheten nu.

Kram allihopa ❤️

PS. Tänker jag egentligen borde skriva på anhörigsidorna men jag vill så gärna ha kvar min tråd. Så det får bli som en anhörigtråd på fel plats. Mitt eget drickande är helt irrelevant. Tänker aldrig nånsin på att dricka. Men har ändå en app kvar i telefonen. 1051 dagar. Vill aldrig hänga upp min framtid på en man som inte ens kan sluta i 30 dagar för min skull. Jag vet att man ska sluta för sin egen skull för att det ska funka. Men jag tycker också att om man älskar nån på riktigt ska man kunna sluta för dens skull också. Jag slutade för mina barns skull i första hand och det har ju gått helt utmärkt. Sedan fortsätter jag på denna väg för att jag själv mår så bra av det. Men det skulle även mannen upptäcka med tiden om han bara kunde prova för min skull. Men det är jag inte värd som det ser ut. Och på sätt och vis förstår jag. Hans intresse är hans kompisar och att festa med dem. Det är hans prio ett. Så det är klart jag inte blir värd det. Men han är inte värd mig heller då...

Du visar att det går och är en riktig hjälte så stanna här ?
Tror du helt enkelt måste ställa ett ultimatum bo här tills du hittar något men då är det 100% nykterhet som gäller.
Är en farlig situation du sitter i med alkohol, separation så vill han inte förstå får han bo hos någon vän.
Kram Strulan ?❤️?

siggestardust69

Hej
Noll, nada daltande! 100 % nykterhet är det som gäller. Om inte, sparka ut han direkt! Han är kär i alkoholen och det är det enda han värnar om.
Vill han ngt?! Då får han tamigfan visa ngt!
Alla ska få känna sig trygga i sitt egna hem!
Kram Sigge

När jag såg tillbaka på mitt gamla förhållande, så kom jag på att jag aldrig någonsin tagit in mitt ex i mitt liv om jag träffat en sådan man nu...Med det menar jag att se på barnens pappa som han är och har varit det senaste året..Är det en sådan man du vill ha? Ibland vill vi så mycket att man ”glömmer” all skit som varit och som partnern gjort..Du är en fantastisk person, kvinna och mamma lim..Du är värd ett gott liv..Du fixar det..???..Varm kram????

Fy vad jobbigt! Fattar att du slits mellan känslorna, och det är ju inte konstigt att du önskar att du kunde fortsätta vara gift med dina barns pappa. Men när han dricker och inte respekterar dig så är det inte bra för varken dig eller barnen att fortsätta ihop. Det gör våld på er.
Jag tycker att det är en helt rimlig begäran att ert hem ska vara nyktert. Han har haft flera månader på sig att få tag i någonstans att bo nu. Det minsta han kan göra när du har varit så snäll och låtit honom bo kvar är att hålla hemmet nyktert och i ordning.
Jag tänker att du skulle kunna använda årsskiftet som kommer nu. ”Från och med nyårsafton kommer det här att vara ett helt alkoholfritt hem.”
Sedan skulle jag gärna lägga till något i stil med ”och den 31 januari ska du ha flyttat ut - har du inte hittat en lägenhet då får du hyra in dig i andra hand eller bo hemma hos en kompis.”
Han har skrivit under skilsmässopappren, han har haft flera månader på sig. Och han behandlar dig inte schyst nu när han försöker manipulera och ge falska förhoppningar samtidigt som han väljer alkoholen.
Förmodligen är det bästa för honom också att få lite krav ställda och få ta konsekvenserna av sitt handlande. Hur ska han annars ha anledning att förändra sig?
Ta hand om dig, fina Lim. Läs igenom din tråd, påminn dig själv om allt som har varit. Det är dags att det får ett slut. Ett gott slut! ❤️❤️❤️

Lim

Hej hej sista dagen på året.

Jag hämtade mig inte riktigt efter mannens senaste drickande här hemma. Jag blev för besviken. Och dagen efter var ju en bakisdag och han gick inte ut förrän två dagar senare. Då sa han att han kände sig deppig av mörkret. Jag kände bara att han åter igen ville göra så att det var honom det var synd om.

Igår när jag kom hem från årets sista arbetsdag var hemmet en röra. Jag har lyckats ha det fint, mysigt och rent under de lediga dagarna men så går det en halv dag och det är matrester här och där (bland annat sill!). Barnen bråkade med varandra och de hade fått dålig lunch.

Idag när mannen vaknade började han reta mig genom att leka på ett sätt med vår hund som gör att han tjuter till. Och varenda gång han gjorde det så tittade han på mig som en retsam liten skitunge. Jag sa det till honom att jag tycker det är ett skumt beteende att vilja reta mig med det där. Han var förvånad.

Några små saker ledde till att vi nu är osams. Jag har alltså visat irritation mot honom kanske tre gånger. En igår (som jag förklarade och bad om ursäkt för) och två idag pga hans retsamhet. Och då börjar hoten hagla. "Så som du har behandlat mig och varit otrevlig de här dagarna (antar han menar sedan vi bestämde oss för att skiljas) det ska du få känna sedan!! Du ska få se!".

Jag blir så paff. Jag behandlar honom så bra! Visar jag någon form av missnöje en enda gång så tycker han att jag alltid är otrevlig.

Hela hela hela tiden måste jag spela ett spel för att han ska vara nöjd. Inte klaga, inte tjata, inte vara ärlig med mina känslor. Och plötsligt orkade jag inte för en kort stund och direkt blev det bråk.

Nu är jag arg på mig själv som inte bara bet ihop. Samtidigt verkar detta ständiga ihopbitande bara göra att jag aldrig kommer nån vart!

Han vet vad han ska säga för att få mig att må dåligt. Det är dessa hot hela tiden. Nu är jag spänd och orolig. Och han vet det nog.

Om han märker att jag mår dåligt, vilket jag gjort ett par dagar, så väcker det en ilska i honom istället för empati. Han blir störd av att jag inte mår bra. Han är glad när jag är glad och arg när jag är ledsen/missnöjd/låg.

Jag hade sagt till honom att jag inte visste vad vi skulle göra till nyår då våra planer blev inställda. Jag försökte få ihop något med oss bara. Jag, mannen och barnen. Han visade vilja att göra nåt. I förbifarten fick jag veta att han ska jobba... Han tänkte inte ens tala om det. Så jag gjorde planer. Fick veta igår att han slutar ikväll rätt bra tid och då ska han träffa kompisar! Han visste att jag oroade mig för nyår. Men han ordnade nåt åt sig själv bara. Det ligger också som en besvikelse över mig för att jag var DUM som trodde att han faktiskt brydde sig en gång.

Jag avskyr att vara osams så jag skulle lätt kunna försöka lösa det här. Men det är ju detta jag har fått nog av! Att alltid fixa allt och vara nöjd och glad fast jag egentligen vill skrika.

Ibland undrar jag om han ser på mig som en mamma. Han vill ha hjälp med allt och bor ju till och med gratis nu plus att han inte ens handlat maten vi har nu. Han vill bli omhändertagen och daltad med och han vill bli älskad villkorslöst. Jag städar och tvättar och ringer telefonsamtal åt honom. Det är kanske därför han blir sur när jag inte beter mig som en mamma.

Jag hoppas så innerligt på ett bra år 2020. Ett år som gör mig harmonisk och lycklig. Jag hoppas så mycket. Vill inte ha bråk och konflikt. Kära gode Gud, ge mig och barnen ett fint år 2020.

Kära fina Lim.
Jag skulle önska att du - istället för att bli arg på dig själv för att du inte orkade bita ihop nu sist - blev heligt jävla asförbannad på din skitstövel till karl. Det är han som förtjänar din ilska, inte du. Han utnyttjar dig och din godhet! Och du gör våld på dig själv genom att låta honom göra det.
Är det inte dags att verkligen säga ifrån? Sätta ner foten? Ge honom ett datum då han ska ut ur huset? Och fram till dess se till så att han 1) betalar för sig vad gäller mat och husrum 2) respekterar era ytor och städar undan efter sig 3) håller hemmet nyktert och (framförallt) 4) respekterar DIG och barnen och förstår att han är i ert hem, inte i sitt eget.
Jag förstår att det säkert är mycket mer komplicerat än vad jag får det att låta, men det är ju inte så konstigt att begära att han ska flytta när ni nu faktiskt har bestämt att ni ska skilja er.
Jag tänker att 2020 är DITT år. Starten på ditt nya, starka liv. Där du prioriterar dig själv och ditt välmående. I så många år har du satt honom främst - nu är det din tur.
Nästa nyårsafton ska vi skriva att 2020 har varit ditt bästa år hittills och 2021 ska bli ännu bättre. Du förtjänar det.
Allt gott och all lycka och all styrka till dig!
❤️❤️❤️

Lim

Idag sken solen. Kändes som ett gott tecken.

Jag ska öva på att bry mig om vad jag själv tycker är rätt. Inför kommande år. Man kan ta in andras åsikter osv men i slutändan måste man stå för det man själv faktiskt tycker.

Jag mår inte helt bra just nu. Men nu satt jag en stund och tänkte och jag insåg att jag ändå har kommit en bra bit. Förut drömde jag om dagen jag skulle våga ta steget och skicka in skilsmässoansökan. Trodde det skulle dröja säkert 5 år till! Men nu har det gått 3 månader sedan vi skickade in dem.

Jag har då och då en form av inre panik, det känns som att jag aldrig kommer att få känna mig som en fri människa. Men så tänker jag att jag har ändå kommit en bit. Ett steg i taget. Det gäller bara att hålla fast och ihop.

Börjar drömma om att mannen ska bli kär i nån annan. Släppa mig. Bli glad samtidigt.

Blir han lycklig i sitt nya liv kanske han lättare släpper mig och besvikelsen över att jag inte orkar mer av livet med honom.

Inatt kommer han att vara full. Men jag och barnen ska inte sova hemma så jag slipper i alla fall ha ont i magen för det. Är han sur kanske han skickar några arga sms men det ska jag försöka skaka av mig. Jag är så trött på att hans sinnestillstånd ska påverka mig jämt.

Jag måste dessutom försöka våga se mig själv som en person även utan barnen bredvid. Så länge jag hela tiden tänker att de är jag så vågar jag inte nånting. Är alltid rädd att de ska komma i kläm. Jag måste våga tro på att det kommer att bli bra för oss alla tre. Jag kommer att bli så mycket gladare om jag får slippa all stress mannen ger mig. Men jag är rädd att få en värre tillvaro isär om han blir hämndlysten. Just därför måste jag öva på att inte bry mig om hans humör. Jag är van att ansvara för hans humör. Men jag måste öva på att sluta. Annars kommer jag att må dåligt varje gång han visar minsta tendens till att vara sur mot mig.

Försöker se med spänning på det kommande året istället för med rädsla. Jag är på rätt väg.

Jag vill inte att barnen ska minnas mig som alltför ofta ledsen eller som en mamma som har massa hemligheter för dem. Vill kunna vara öppen och glad. Inte dölja och sopa över både händelser och känslor.

Det nya året ska bli en pånyttfödelse.

Ser nästan framemot dagen då alla grannar får veta att vi flyttat isär. Känns som att de under alla år sett hur ensam jag är. Känns som en revanch när de får se att jag fick nog och att jag ska bo här själv med mina pojkar. Jag är ingen dörrmatta även om de flesta nog tror det just nu.

Revanch och pånyttfödelse. Och fortsatt nykter, nu och för alltid.

Va inte rädd.
Du tar helt rätt kliv.
Var modig.

Önskar dig all harmoni i världen som ni är SÅ värda. Du och dina barn.

Gott slut - ut med skiten. Gott Nytt år när det blir - in med ny ljus energi.

ps vi är på rätt sida mot våren och ljuset igen... om ett par timmar

Kram

MM

Ler

Lim .. Nu lämnar vi 2019 bakom oss .. 2020 ska bli ditt År ? Gott Nytt År till dig och barnen .. Stor Kram Lerigen ?

Du har gjort jättesteg framåt!! Grattis till det?..Det är inte alls mycket kvar nu..Och du vet ju både hur du ska tänka och agera..Inte alla som vet det, i din sits..2020 blir ett Gott år..Kram?

Lim

Knaskatten, Ler, miss lyckad och Monday ♥️ Tack till er. Och jag önskar er ett underbart år 2020.

Knaskatten, det du skriver är så rimligt och rätt. Borde göra allt det du skrev. Men... Det där men:et. Gör jag så kommer vi garanterat skiljas som riktiga ovänner. Det kan förstöra de kommande åren totalt. Även om det egentligen är det rätta och rättvisa. Men när jag tänker efter har inget nånsin varit så rätt och rättvist alls på många år.

Jag skickade några glada sms till mannen igår och när jag och barnen kom hem idag sa jag gott nytt år och var glad mot honom. Ska försöka ha ett pokerface. Han vet var jag står i alla fall efter dessa lite mer "rocky" dagarna.

När vi kom hem låg mannen och sov och det står en tom spritflaska på bordet. Tänk vad olika vi väljer att leva våra liv. Jag startar varje morgon lika nykter som jag slutar kvällen. Han däremot badar i alkohol och alkoholångor så fort han är ledig. Hur han orkar är en gåta.

Han dricker mycket sällan sprit så att de gjort det här hemma igår visar liksom på hur tragiska de är. Alla som var här igår är familjefäder med fruar och barn. Känns så SKÖNT att jag är en av fruarna som sagt upp sig som fru.

Jag känner en stor förväntan på det nya året måste jag säga. Men så fort jag uttalar det eller skriver det så blir jag rädd. Rädd att jag hoppas på för mycket. Tänk om jag bara kommer få ett år av stora prövningar. Men det är åtminstone prövningar som leder mig bort från ett liv som olycklig medberoende till en självisk man.

Nu är jag inne på mitt tredje nyktra år. Det har givit mig så mycket. Jag har vuxit så oerhört av att börja älska mig själv och bry mig om min egen hälsa. Allt startade där. Med mitt löfte om nykterhet. Det är jag säker på.

Kram till er alla ♥️

Jag önskar verkligen dig ett mycket bättre och lyckligare liv än vad du har nu. Så hoppas verkligen att 2020 blir ditt år på riktigt, inte bara en önskan.

När jag läser dina inlägg så kretsar allt runt mannen och hans hänsynslösa sätt att vara mot dig och barnen.
Förstår inte hur du står ut?!
Du är alldeles för förlåtande mot honom och han utnyttjar dig till max.
Vad tror du kan hända om du sätter hårt mot hårt? Du säger att det kan bli problem längre fram, men på vilket sätt?
Det är ju bra i och för sig att du skriver här på forumet för det är ju samtidigt en dokumentation som är så in i vassen grundlig. Och den kan ju komma till nytta framöver om det skulle bli en juridisk konflikt.
Hoppas du inte tar mitt inlägg som kritik mot dig, jag vill ju bara dig allt det bästa.?
Blir bara så ledsen för din skull...?
Kram ?

Gott Nytt År till dig och vad jag läser mig till så är du stark och på väg att stå på egna ben med rätt fokus på nykterhet och utan medberoende. Du kommer fixa det så bra, vilken stjärna du är mitt i hela skilsmässokarusellen. Det är bättre att vara ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten och detta nya år blir ditt år med fokus på dig fina Lim?

Kram PimPim?

Lim

Tack snällaste finalisa och pimpim ♥️ jag tar åt mig och blir stärkt av att ni stöttar. Och stärkt av andras ilska mot min man. Ni upprörs åt mig fastän jag inte ens skriver allt. Tack för att ni alla som kommenterar hjälper mig att hålla kvar styrkan.

Igår var mannen som en förväxt treåring. Han gnällde om att vara hungrig, gnällde om att vilja ha choklad. Han var retsam och han var avundsjuk när barnen eller hunden ville vara med mig. När jag tillslut reagerar säger han alltid att han bara skojar. Men jag tror inte det. Han kamouflerar det riktiga behovet han har; att reta mig och att visa missnöje.

Tänkte ett tag att jag borde filma honom när han håller på. Skulle han få se filmen sedan skulle han nog häpna över vilken bebis han är.

Han var ju bakis igår då givetvis. Och då stannar han ju hemma och drygar sig hela dagen. Usch. Han klagade även på sin hälsa. Klagar över smärtor här och där. Men de är direkt relaterade till en sjukdom han har och som han vägrar sköta. Jag har försökt även där att stötta och peppa honom till ett hälsosamt liv men han lyssnar ju inte. Men däremot klagar han på symptomen hela tiden. Vad jag ska svara vet jag inte för han tar ju ändå inte åt sig av mina råd (råd jag kan ge för att jag läst på om sjukdomen för hans skull) . Så jag orkar snart inte höra mer!!

Jag tror också att han faktiskt spenderat alla sina pengar redan för denna månad. Trots att han inte ens betalar hemma längre. Jag försöker att inte ta på mig ansvaret för detta. För nåt år sedan hade jag oroat mig otroligt för detta men nu försöker jag tänka att snart är han inte mitt bekymmer.

Dock oroar jag mig för att bli hans långivare. Så jag ska vara tydlig från början där att mina pengar absolut inte räcker till det. Jag har redan ett helt hushåll att ta hand om. Ibland tänker jag att han skulle behöva en god man... På riktigt alltså. Vill han låna nu tänker jag säga nej.

Vanligt folk utvecklas och mognar med åren men för honom går allt baklänges känns det som. Det är så frustrerande att vara den ansvarsfulla vuxne ensam.

Som igår. När mina barn inte behövde nåt så drog mannen igång. Helt jävla sjukt. Vuxna människan var mer krävande än de riktiga barnen. Jag blir snart gråhårig.

Jag vet jag klagar helt otroligt mycket nu. Men jag måste få ut allt nånstans. Igår var det ett enormt prov på mitt tålamod. Vill ju inte bråka med honom men jag kände igår att det snart inte går att låta bli om han inte ger sig.

Jag tänkte att det vore bra för honom att bo i en tvåa men jag tänker råda honom nu att ta en sån billig lägenhet som möjligt bara. Han måste klara sin ekonomi först och främst. Jag bor stort för barnens skull men då även dyrare så jag ska absolut inte behöva vara hans bank också.

Jag börjar misstänka att han lider av spelberoende också. Jag vet att han spelar regelbundet redan men jag tror att han spelar mer än vad jag trott. För det är inte rimligt att hela hans lön försvinner på någon vecka. Han har shoppat också och druckit och lagt pengar på vissa saker som jag vet om och som var dyra men han har inte ens handlat hem mat! Det är nåt skumt med det hela. Men jag ska försöka att inte luska i det.

Ska som sagt bara säga nej om han vill låna pengar av mig.

Nu känner jag nästan att jag skiter i vår relation. För barnens skull vill jag kunna samarbeta men i övrigt... Alltså han ger mig nästan bara bekymmer och oro. Det finns inget område i vårt liv där inte något med honom har försvårat saker. Allt från att ha ett städat hem till god ekonomi och psykisk hälsa till barnens välmående. Allt försämras pga honom. Och mitt i allt det så ser han sig själv som ett offer och på mig som den känslokalla kvinnan.

Och NU kom mitt dåliga samvete igen för att jag skriver sånt här elakt om honom. Trots att jag vet att det jag skriver är sant. Antar det krockar med åren av lojalitet där jag inte ens skulle vågat tänka dessa tankar för mig själv.

Jag drömmer verkligen om ett liv som riktig singel nu. Sörjer ofta det förlorade livet som gift men när alla problem bara hopar sig i mitt huvud känns ett liv som singel som en utopi. Kan man leva sitt liv efter egna regler!!? Efter sina egna önskemål?! Det känns helt otroligt.

Min målbild är att bli singel på riktigt.

steget fullt ut nu så har du ett år som bara är ditt ! Din egen ekonomi inte minst ! Det tog ett tag för mig att inse att jag faktiskt kan leva med mina egna regler, göra i stort sett vad jag vill, göra egna planer och följa dem ! Häng på vettja !!

Är ju vanligt..Många som växlar när något beroende blivit för ”blottat” eller att man försöker minska ett beroende..Jo du lim..Sköt dina kort väl gentemot barnens pappa..Tydliga gränser så att du själv mår bättre..Jag märker på mig själv att jag fortfarande kan bli ilsken på mitt ex, när han försummar sina barn..Men har kommit till insikt att han själv får försöka fixa sina relationer eller inte..Hans egen förlust..Mina barn är såpass smarta så dom ser vem som bryr sig och inte..Ibland har jag skickat exet bilder på barnbarnet, men tänker att det får han fixa själv hädanefter..Jag har skött alldeles för mycket redan..Jag tror att du medvetet kan sätta gränser, vara rak och tydlig..Tex..”Jag vill använda mina pengar till mig och barnen, mat osv..INTE till ditt supande och spelande..Det är slut med det nu! Kanske något liknande som passar dig att säga? Tydlighet och självrespekt är ledord..Varm kram??

Förstår att du är mån om att ha en bra relation med honom, inte minst för barnens skull. Men kom samtidigt ihåg att han inte lägger två strån i kors för er relation, utan det är bara du som anstränger dig. Du bygger upp och han raserar.
Jag tänker: vad är det värsta som kan hända?
I mina öron låter det som att han ser det här som en smidig lösning. Att bo gratis, ha mat i kylskåpet och någon som plockar undan. Varför skulle han ha bråttom att flytta ut? Det är ju ett perfekt sätt för honom att kunna fortsätta sitt missbruk utan problem.
Han behöver flytta, så snart som överhuvudtaget möjligt. Han får väl flytta till något tillfälligt, hyra ett rum hos någon eller vad vet jag, tills han har lyckats hitta något mer permanent. Få ut honom därifrån, byt lås och låna absolut inte ut några pengar till honom.
Ta hand om dig! ❤️