Hatar mitt barn

78 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Självomhändertagande
Motivation, kemi och lust

Jag förstår. Jag kan inte de diagnoserna så bra, men har viss insikt. Jag ska själv utredas för adhd och det är jobbigt att upptäcka vilket kaos livet är ibland.

Det ser så olika ut var en bor, vilka människor som arbetar, vilka människor som finns runt omkring och jag tänker att det är viktigt att få det stöd en behöver och att det även utförs lustfyllt. Det kan vara så att kemin till boendestödjaren är avgörande. Jag har vänner som har boendestödjare och jag har förstått att det kan skilja sig enormt där, precis som det är med kemi. Vissa fungerar bra ihop och andra inte. Vissa funkar det inte ihop med alls och vissa lyfter en.

Det är inte lätt när en är i "utsatt" position om han upplever sig så. Jag hade flera år i kris och jag kände mig totalt utsatt. Innan jag insjuknade så var jag välfungerande och hade ett bra liv med karriär och allt funkade tills jag arbetade för mycket och kraschade rejält.

Jag har önskat mig tillbaka till ett arbetsliv till varje pris, men jag hamnade mellan stolarna och har fått kämpa själv med allt. Jag har mött inkompetens och byråkrati, jag har mött professionella som uppmanat mig att arbeta svart och jag har hamnat utanför i perioder. Att landa i det och acceptera en ny situation var svårt. Jag kämpar vidare.

Idag saknar jag en motivation då jag blivit nerbruten, men jag är inte deprimerad och även om min lust till livet är skrämmande liten idag, så vet jag att jag måste kämpa mig igenom den tunga mörka dimman. Någonstans längre fram så kommer det klarna, jag vet det. Det har det alltid gjort. Det gäller att härda ut.

Men det behövs en motivation. En som knuffar en lite och en som stöttar och ibland kanske till och med drar. Jag vet att det är jättetungt för anhöriga, eftersom jag har pratat mycket med mina anhöriga om hur deras syn på min sjukdom var när jag var allvarligt sjuk. Det är svårt att höra hur det tog på dem, särskilt eftersom under den tiden jag var svårt sjuk så var det tyst om denna diagnos i media. Det är stor förändring idag och det är bra att du berättar om hans diagnoser. En person med ADD är ofta "svår" startad och kan behöva draghjälp. Jag är också anhörig till en vän med bipolaritet och det var en skrämmande erfarenhet när jag behövde gå in och stötta. Jag är förskräckt över psykiatrin idag. På riktigt. De vänner som fortfarande behöver lägga in sig då och då säger alla, jag måste vara hemma om jag skulle behöva åka in, det är hemskt att vara inlagd. Det händer väldigt dåliga saker där, vilket media har berättat om. Att dessutom bli medicinerad med kanske något en inte tar annars, kan få förödande konsekvenser. Jag har hört om kvinnor som blivit drogade och råkar väldigt illa ut. Men det finns också en psykiatri som fungerar.

Att göra roliga och lustfyllda saker är viktigt. Det kanske hjälper att ta en paus från krisen. En kris går inte över sig själv och missbruket blir lätt en flykt. Han måste förstås vilja arbeta med det som är svårt och sedan kanske "tjata" om att få samtal eller annat stöd.

Är det någon som frågar honom vad han vill göra? Är det någon som frågar vilket stöd han önskar?

Kanske han har lust att göra något som är möjligt, men han vet inte om de möjligheterna. Om han inte mår bra, så blir det inte bättre av att skaffa sig ett jobb och vänner. Han behöver kanske avledas och göra något som passar honom och det är kanske inte så lätt.

Det brukar även finnas dagverksamheter som hittar på olika saker. Kanske det kan finnas någon verksamhet som skulle tilltala din son och börja i en annan ända?

Jag vet inte, bara spånar lite. Jag har aldrig haft någon som hjälpt mig, eller dragit mig upp. Jag har i stort sett alltid haft en inre drivkraft och den börjar sina. Mitt eget medberoende tog liksom musten ur mig och så har det blivit klart för mig hur svårt det kan vara i detta samhälle.

Så jag jobbar på med min motivation och min glädje varje dag. Det gäller verkligen att kämpa och mellan kampen så behöver vi andas, meditera och låta tankarna vila.

Jag tänker att jag inte ska någonstans, jag har sänkt min ribba. Jag är långsam och jag finns. Jag andas och jag väntar på min utredning för att kunna ta beslut om mina val i framtiden. Jag behöver fler verktyg och jag kommer att få dem och jag vet att det kommer att dröja.

Nu har jag min kunskap inom mindfulness och jag noterar livet som det är. Förr flydde jag ofta, i mitt medberoende. Livet är inte alltid roligt eller lätt. Det gäller att finna sina vägar att stanna upp och landa i det som är. Att acceptera att det är som det är just nu.

Att ta ett steg i taget. Att vara snäll med sig själv. Att sätta upp ett mål för dagen eller för veckan och ge sig själv beröm för det som blivit utfört. Att inte sträva, utan bara vara. Att vara i det som är just nu.

Nu skrev jag bara rätt upp och ner, delvis till mig själv och jag hoppas att det kanske kan vara till någon hjälp.

gros19
Klokt

Bäst skriva rätt upp och ner. Tack för alla råd! Det är en skrämmande tid jag och min son befinner oss i just nu. Hoppas det finns en vög härifrån. Eftersom jag inte vet vad problemet är så är det svårt att känna hopp. Min son han sa ju "hoppas jag någon gång i framtiden kan berätta om vad allt detta handlar om ..... men tack för din vilja att hjälpa kommer att läsa det igen. ☺

Självomhändertagande
En bit på väg

Jag förstår att ni har det tufft. Samtidigt så säger din son att han hoppas att han någon gång i framtiden kan berätta om allt som det handlar om. Bara att han säger det kanske betyder att han vill prata om det och är nära. Lyssna när du tror att han vill prata. Säg gärna att du vill lyssna när han är redo. Kanske det är början på något. Vem vet.

Kram!

gros19
Tack för all uppmuntran.

Tack för all uppmuntran. Trots allt något positivt har i alla fall hänt. Jag köpte en försenad julklapp en aukustisk gitarr till min son (har endast haft elgitarrer tidigare). Han är så glad och spelar hela tiden. Så viktigt att få lite positiv input både för honom och mig. Har ringt psykiatrin också för att jag vill ha anhörigsamtal och jag har fått veta att tre samtal har man rätt till. Därefter gör man en bedömning om fler samtal behövs. Känns bra att kunna göra något konstruktivt i allt elände! 😊

Självomhändertagande
Glädjande

Det är så glädjande att höra om de positiva händelserna. 😊 Blir väldigt glad att höra om hur din son spelar gitarr och är glad. Jättebra att du får samtal via psykiatrin. Det var något som jag inte visste erbjöds anhöriga. Bra jobbat. Det finns möjligheter för ringar på vattnet, att det är tid för bra saker nu.

HI
❤️

Jag tänker på dig. ❤️

gros19
Tack

Tack själomhändertagande och HI. Skönt att upptäcka att det finns okända människor som bryr sig. Det ger också ringar på vattnet.❤

gros19
När jag läser det du skriver

När jag läser det du skriver förstår jag att du genomgått mycket och kunnat tillgodogöra dig vårdefulla insikter som du delar med dig av. Mitt i allt det svåra förefaller du kunna bevara ett hopp. Det imponerar på mig och där ör inte jag. Tidigare var du välfungerande skriver du. Jag tycker du verkar vara extremt välfungerande idag, kanske inte karriärsmässigt, men som människa. Tack för allt du delar med dig av ❤

gros19
När jag läser det du skriver

När jag läser det du skriver förstår jag att du genomgått mycket och kunnat tillgodogöra dig vårdefulla insikter som du delar med dig av. Mitt i allt det svåra förefaller du kunna bevara ett hopp. Det imponerar på mig och där ör inte jag. Tidigare var du välfungerande skriver du. Jag tycker du verkar vara extremt välfungerande idag, kanske inte karriärsmässigt, men som människa. Tack självomhädetagande för allt du delar med dig av ❤

Självomhändertagande
Tack gros19

Tack för dina ord. ❤ De värmde väldigt och jag fick en tår. Jag är nog välfungerande nu också (det beror på vem som ska "mäta") och mycket riktigt så syftade jag på karriär. Jag kör ju inte på längre, eftersom då blir jag allvarligt sjuk och jag passar inte in överallt. Har verkligen försökt. Jag är på rätt väg och jag har ingen aning om vart den leder mig än. Allt jag vet är att jag kan ta bra hand om mig, det är det jag är bäst på.

gros19
Förbjudna tankar

Hur hanterar man konflikter med en person som försökt ta sitt liv? Får man säga vad man känner, vad man tycker? Får man överhuvudtaget finnas till? Jag är arg, rasande på honom för att han utsätter mig för såna plågor genom sitt agerande, sitt självdestruktiva liv, genom att försvinna och inte höra av sig på drygt två veckor, genom att ställa sig på spåret när tåget ska komma. Jag tycker inte det är rätt att utsätta anhöriga för sånt men det vågar jag inte säga för då kanske han tar livet av sig. Överhuvudtaget ska jag utplåna mig själv totalt för att han har det ju alltid ändå värst.

Här sitter jag sönderslagen efter att ramlat i en lång stentrappa. Värk och ont överallt, värst i huvudet. Ögat är hoptejpat och börjar bli infekterat och på nätterna vaknar jag av att jag skriker aj. Det gör så djävla ont och samtigt kommer tårarna och blandar sig med varet i ögat. Ja,ja så kan livet se ut ibland och det löser sig säkert. Kunde varit mycket mycket värre. Egentligen inget problem men......................

Så kommer min älskade och hatade son och mår dåligt, Att skona mig från detta i den situationen jag befinner mig skulle han aldrig tänka, så jag lagar mat, försöker vara trevlig så att han inte mår ännu sämre och försöker ta sitt liv igen. Förbjudna tankar och känslor men dom finns där ändå och jag känner mig faktiskt inte dålig för att jag har dom.

HI
Kram

Kärlek till dig i natten! ❤️

Nordäng67
Att hantera...

sina egna känslor går att komma tillrätta med. Bra att du inte känner dig dålig när det gäller dina känslor och tankar. Men precis som du skriver så är det jättesvårt att veta hur man pratar med en människa som mår så dåligt. Dom säger ju att självmord och försök till det är rena impulshandlingar. Att man lugnt ska påpeka att det finns hjälp mm. Tror varken du eller han mår bra av att du lättar ditt hjärta för honom när det gäller dom "förbjudna" tankarna. Det är ju inte en frisk människa som reagerar friskt. Så tänker jag när det gäller min mamma. En riktigt frustrerande situation där man sugs med i det osunda. Man kan inte agera och prata som en frisk människa. Man är rädd att säga något som utlöser ett nytt försök. Och om problematiken runt en beroendeperson likställs med "elefanten i rummet" kan situationen runt en suicid person likställas med "en tickande bomb". Många kramar till dig♥️

gros19
Ingen hjälp

Just det är så svårt. Det finns ingen hjälp att få. Den erfarenheten delar han och jag. Min son har haft kontakt med psykiatrin i femton år, egentligen hela livet, men han mår ändå inte bra. Det är samtidigt så att det verkar svårt för att inte säga omöjligt för honom att ta emot hjälp. Behöver man hjälp är man en sopa har han tidigare uttryckt.

Ibland tänker jag fler förbjudna tankar och det är att må dåligt har blivit hans identitet, det är han "bäst" på. Vi har en vän som är bäst på att vara fysiskt sjuk. Skulle man "avslöja" honom med att må bra då säger han, men du skulle sett mig igår då mådde jag jätte, jättedåligt. Allt detta snurrar i huvudet som ett sätt att undkomma smärtan kanske. Just nu vet jag ingenting, men är oehört tacksam för att en lugn, klok person läser det jag skriver och försöker bringa ordning i det. Så tacksam Nordäng. 💚

Nordäng67
Så bra uttryckt..

"Att må dåligt har blivit hans identitet." Sätter på pricken ord på hur jag upplever min mamma. Hon verkar "trivas" med det. Häromdagen sa hon "jag saknar tiden när jag var inlagd förra sommaren"😱 Man blir ju mörkrädd när man hör sånt. Hon trivdes med fullt fokus på hennes sjukdom, kaos, övervakade toalettbesök, personal som pratade med henne hela tiden och vi i familjen som kom och hälsade på med rädsla i blicken. Dramadrottning helt enkelt. Och hon ÄR verkligen ingen annan heller, har ingen annan roll. Hon är egentligen mamma, mormor, farmor, pensionär, kvinna men spelar en enda roll i "livets teater": psykiskt sjuk. Frågar aldrig hur någon annan mår, hur det går för barnbarnen, firar aldrig jul. Kram

Självomhändertagande
Känner igen det där med "må dåligt identitet"

Usch, då! Att du ramlat i en stentrappa och slagit dig. Sänder en omfamnade och tröstande kram! Hoppas att du har ett stöd kring dig som kan hjälpa dig? Du är stark inför din son och lagar middag. Har du också intagit en roll att alltid vara stark och klara allt? Att han försökt att ta sitt liv innebär inte att du inte får må dåligt och ha det jobbigt. Du kanske inte behöver säga dina förbjudna tankar, men jag tycker att du har rätt att säga att det är fler som mår dåligt förutom han. Det är något som jag har erfarenhet av när jag pratat om hur jag haft vissa tankar, då har andra även berättat hur de känner sig. Ingen har ensamrätt på att må dåligt och det kan vara så att den som gör det och har gjort det länge, har svårt att se att andra också kan må dåligt. Du kanske kan säga något i stil med att jag har så ont sedan jag ramlade, kan du hjälpa mig med att handla från affären eller liknande. Att visa att du också behöver hjälp eller stöd. Bara en tanke.
Jag känner även igen "att må dåligt" lätt kan bli en identitet. Det är så mycket som spelar in för att förändra det synsättet och tyvärr så kan det behövas en inre drivkraft som säger att "nu vill jag må bra!" eftersom det är så lätt att fastna i det som är dåligt. Alla förtjänar att må bra. Kram!

gros19
Alltid stark

Jo den rollen har jag intagit. Van att klara mig själv sedan jag var barn. Jag har svårt att be om hjälp men det ska jag pröva. Fast egentligen ber jag ju om hjälp hela tiden när jag skriver här. Tänk att kunna be om hjälp här och när man loggar in nästa gång så finns det ett svar. Inte boka tid och vänta fyra månader för att få max 10 samtal som kanske inte heller ger så mycket.

Nordäng som du har haft det under din uppväxt, så sorgligt att din mamma intagit en sån roll. Det kan inte varit mycket hon gett dig. Besök med rädsla i ögonen blir arg när jag läser det. Vad man utsätter människor för. Läste en gång om självupptagna människor att dom som barn lämnats ensamma, inte bekräftats av sina vårdnadshavare. Lite lättare att ha överenseende med det kanske, men samtidigt har nan ju en skyldighet att växa som människor och inte föra arvet vidare. Förstår att du fått kämpa. Blir lite nyfiken på hur det fungerar idag. Kram och tack till er båda.

Sidor