av Prinsessan på ärtan

Prinsessan på ärtan
fre, 2020-01-17 - 07:35

Nu har jag läst om medberoende och lyssnat på boken "Djävulsdansen'. Läste även tråden från "kärringen" här i forumet.
Jag börjar nu må dåligt av att ha fått vetskapen av att jag är en medberoende person ? för överallt vad och var jag än läser så får jag känslan av att som medberoende så "bryr" man sig för mycket om en Anna människa som har problem? Och det är fel att sätta en annans intressen eller mående framför sina egna? Jo kanske om det skulle ske 24/7 365dgr om året. Men riktigt så är det inte? Eller?

Dom fina stunderna med en alkoholist som sambo finns ju oxå och dom gångerna så är ju inte alltid bara hans behov utan då får man ibland känslan av kärlek och tacksamhet för att man finns där även de tyngre dagarna.
Som "kärringen" skrev så verkar det som att det nuvarande förhållandet är inte det första utan hennes tredje liknande problematik.
Nu till min fråga och fundering.

Som en medberoende person så är det så fel i att ha hoppet om att man kanske bara kanske kan få finnas där som stöd till den man älskar och "hjälpa"' hen att inse och åh komma tillbaka till ett drägligt liv?

Är det så fel att sätta sina egna behov till sidan för en stund för att finnas där för någon annan?

Om jag är medberoende eller "kärringen" (nu säger jag inte eller ställer några diagnoser utan bara spekulerar med mina tankar) vad kallar då sig alla de som jobbar med beroendepersoner?
De finns ju där varje dag på sitt arbete och hjälper försöker hjälpa beroendepersoner minnst 8h per dag? Ibland har vissa även jour tider så de finns där mitt i natten om det behövs?
Lägger inte de också sina egna behov åt sidan då? Eller är det skillnaden på medberoende om man får betalt/lön?

Bara en tanke som jag grubblar på och hoppas jag får något konkret svar på mina funderingar ?

Ullabulla
fre, 2020-01-17 - 08:51

Som definierar mig som medberoende (tyvärr)
Så handlar det om att jag sätter mina egna problem tankar och behov åt sidan för att låta mig uppslukas av en annan människas bekymmer.
Dvs jag krymper som människa i förmån för någon annan.
Mitt liv blir inte bra om den person jag bryr mig om inte mår bra.
Jag har svårt att sätta sunda gränser runt mig själv och bejaka det jag behöver.
Jag låter mig vara med om felaktiga saker och låter andra eller tom jag själv flytta mina gränser över vad som är ok.

Jag brukar också när jag mår dåligt gärna söka upp en beroendeperson,eller en som jag vet behöver mig i någon form.
Får jag då hjälpa denne och tom ibland får ett tack så får jag min belöning.
Jag är värd något och är viktig för den personen.

Jag har alltså svårt att se mitt eget värde om andra inte behöver mig.
En professionell person försöker också på samma sätt nå andra människor för att kanske komma in under beroendeskalet och hitta människan.
Där kunna ge stöd motivation och hjälp.

Men jag som medberoende tappar då min roll och mitt syfte och kan ibland tom sörja att den beroende blivit nykter.
För vem är jag då?
Vad ska jag göra nu?

Men detta är bara en kort sammanfattning och utifrån mitt perspektiv.
Andra har säkert andra formuleringar och grunder.

Att låta den beroende hitta sin egen väg,behandling och ev tillfrisknande utan att jag är där och petar är mycket svårt för mig.
Jag vet minsann bäst hur en alkoholist ska bli frisk.
Och jag är inte på något vis beroende av alkohol..

Dvs jag tar över den beroendes tankar och funderingar och försöker lägga mina åsikter och värderingar på den personen.
För då minsann kommer allt att ordna sig och de kommer att bli frisk och jag bli lycklig.

För mig handlar det ofta om att jag känner en oro.
Får jag då tala om för någon annan hur de bör leva sitt liv så får jag mindre oro,dvs jag utövar någon form av kontroll på en annan människa för att jag ska få ro.
Istället för att jag tittar på mig själv och varför jag känner oro och så att säga tar hand om mina egna problem.
Jag har också blivit fysiskt beroende av min beroendeprson.
Om jag inte har de nära eller kan nå dom så får jag abstinens.
Får jag då veta var de är eller vad de gör,om de dricker eller inte så lägger sig lugnet och jag känner mig hel.
(jag lever inte längre nära en alkoholist,men har gjort det i 20 år)

Men allt detta stämmer som sagt på mig,men kanske inte på dig eller någon annan som definierar sig som medberoende.

Tillägg:Att vara empatisk och känna för sina medmänniskor som inte mår bra är ju en jättefin egenskap som gör oss till människor.
Det är när det går överstyr och när vi inte kan hejda oss själva och kör slut på oss som det blir skadligt.
När våra tankar hela tiden går åt till den som mår dåligt och hur vi kan hjälpa,eller kontrollera eller stötta.
det är då det blir "sjukligt" och vi kanske ska fundera om det är så vi vill vara som människa.
För mig som gått långt ned på skalan som medberoende så måste jag akta mig.
Jag kan absolut komma med goda råd,eller insikter som jag lärt mig.
Men när jag känner hur min energi och livskraft sakta rinner ut,utan att jag blir påfylld så måste jag stanna upp mig själv och kanske tom backa från situationen,eller personen som gör att det blir så för mig.

gros19
fre, 2020-01-17 - 20:08

Väldigt bra beskrivet Ullabulla. Om du prinsessan på ärten inte mår dåligt av din roll i er relation så ser du kanske ingen anledning till förändring eller ? Jag har en son med missbruksproblem och jag har även under många år jobbat inom missbruksvården. Den stora skillnaden är att jag mår väldigt dåligt av min sons destruktiva liv. Det gör att jag inte kan leva det liv jag önskar. Jag styrs av hur han mår och det blir ett beroende som Ullabulla beskriver. Mitt liv blir en bergodalbana. Är han drogfri och gör som jag anser är rätt och tiktigt mår jag bra och gör han inte det mår jag dåligt.

I min proffesionella roll påverkas inte mitt mående av hur klienten beter sig. Där finns en naturlig gräns. Detta innebär inte att jag inte bryr mig, tycker om personen eller berörs, men vi "sitter inte ihop". Jag har mycket lättare att agera konstruktivt i min yrkesroll p.g.a. att denna känslomässiga bindning inte finns på samma sätt.

Prinsessan på ärtan
fre, 2020-01-17 - 21:11

Hmm Jo , det är ju just det jag funderar på?

Träffar honom, jag har mina alkohol vanor. Han har sina?! Efter 3år så inser vi att de är olika?

JAG?! Till helgen..vilket har utökats som jag vill beskriva det, för att han inte ska falla i perioder?

Dagens summarum, jag orkar inte , vill inte , jag vill ha min helg:/ men han riskerar att falla igen. Vilket ingen av oss vill ha:/

Senast dagen före jul, jag någorlunda trygg OCH han faller 7dgr??!!

Nu står vi med skilja på oss eller han försöka?! Men allt jag läst de senaste dagarna så är jag medberoende?

Och allt vad det nu innebär? Men JAG då? Mina kvällar när jag bara får slappna av åh slippa tänka på de andra gångerna som han sårat mig. Eller annat...bara dricka åh få vara glad åh bäst få vara?

Hur ska jag göra för att "ta bort" den känslan? När han kommer hem? Måste jag oxå vara nykterist?

Kärringen
tors, 2020-03-05 - 13:20

Såg nu detta!
Och jag kan bara försöka förklara att hela mitt liva har varit med alkoholister och därför har jag blivit en hjälpare och kanske enbart det!

Jag har aldrig stått upp för mig själv och mina egna behov och känner mig enbart trygg med personer som är som missbrukare.

Därför är ju mitt sätt att vara dåligt för mig för jag sätter alltid andras behov före mina!

Min alkis är oxå en jättefin person men hans hjärna är övertagen av alkoholen och gör därför val och beslut som är präglade av hans missbruk. Jag tror han älskar mig men inte mer än alkoholen tyvärr.

Så ett försök till svar är att om du hjälper och månar mer om andra så du blir att må dåligt! Då är du som jag illa ute! Tyvärr

Kärringen
tors, 2020-03-05 - 13:24

Jag är precis som ullabella beroende av min Karl! Jag går och väntar på att få träffa honom före allt annat! Vill min son komma så styr jag in det när jag vet att jag och särbon inte kan träffas.

Nu jobbar jag på att få ett eget liv och sätta mina behov främst. Hakar han på så blir jag lycklig!

Prinsessan på ärtan
fre, 2020-03-06 - 05:59

Tack för att du dela med dig.
Jag har nämnt oro med just den saken. Beroende av min Karl :/ han är fortfarande inskriven på behandlingen minst 2månade till och jag har börjat hitta mig själv under tiden. Jag har fått in rutiner med dottern varje tisdag kväll. Jag har startat en webb-shop. Har pussel som jag bygger imellanåt för avslappning. Men tankarna på hur ska jag behålla MINA nya rutiner/hobbys när han kommer hem??
Han var hemma förra veckan ons-fredag. Och jätteglad att få se han så fräsch och levande ❤️ Men så här i efterhand så kan jag se att jag hamnade i samma gamla mönster...all min uppmärksamhet och tid gick till han och oss. ?! ?

Vet inte alls hur jag ska hitta starka ben att stå på när han väl flyttar hem igen? ?

Kärringen
fre, 2020-03-06 - 12:22

Jag har egentligen inga bra svar mer än att fortsätta jobba på dig, din självkänsla, sätta gränser osv.
Jag tycker jag jobbar på det varje dag men han har iaf största platsen i mitt liv!

Kanske ännu svårare när han ändå är på behandling och vi vill ju tro att det är nu det vänder.

Fortsätt skriv här! Försök få komma i nån medberoende grupp så hoppas jag det kommer lösa sig ?