Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Bakslag igen. Ingen lägenhet. Jag gråter och gråter. Det är så slitsamt. Ovissheten. Sorgen. Ilskan. Frustrationen. Panik allt oftare.

Mannen är bortrest. Har varit det ett tag och är det i en vecka till. Det har varit så skönt. En smak av hur livet kan vara när man slipper stressen av en annan vuxens ovanor.

När han kommer hem igen måste jag hitta nåt sätt att hantera allt på. Hur fan nu det ska gå till. Jag vet att flera tycker att jag ska kasta ut honom. Men det är verkligen inte ett alternativ, det är bara inte det. Utan jag måste stå ut bara. Men jag har åtminstone denna tid när han är bortrest fått insikt om att jag måste vara den som bestämmer här. Han FÅR inte dricka här igen. Jag ska be honom sova borta om han dricker ute. För nu orkar jag inte en sekund till.

Jag är så nedslagen och ledsen nu. För i flera veckor har jag laddat. Sörjt också men mest laddat inför att mycket snart bo själv. Nu blir det som en krock inom mig som är så hemsk. Som att jag var på väg i ett flygplan till en paradisö och precis när vi skulle landa så vänder planet hem igen till en mörk vinter.

Och jag är så trött på att tänka positivt. Men jag måste. Försöker direkt tänka "men nu hinner det bli ännu närmare våren" och "barnen hinner bli ännu lite större innan de ska ha skilda föräldrar" osv osv. Men jag är så trött på det. Att försöka vända sanningen till nåt bättre än vad det är.

Vet ni vad det värsta är....som gör mig mest gråtfärdig. Det är att han ska fortsätta stöka till och smutsa ner här. Ja drickandet är förstås det värsta av allt men sedan är det att leva i en röra hela tiden och aldrig få vila.

Kanske får dra igång ett rens ihop här. Att när han kommer försöka våga säga att vi måste börja rensa och städa här och packa saker han kan ta med sig. Hur nu det ska gå till. Han orkar ju aldrig sånt.

Har lust att ta bort de mattor han ska ha. Göra allt kalt och tomt. Då blir det också mindre stök. Fan också. Säg att det finns en mening med detta...

Suck.

Men detta gör att du måste bli ännu mer bestämd kanske? Den snälla metoden verkar inte gå hem hos din snart expartner..Man kan vara tydlig och bestämd, men det vet du nog redan..Så trist när du nu trodde att det skulle bli av..Jag har en känsla av att barnens pappa är hyfsat nöjd med situationen. Kunna fortsätta supa..En kvinna som jobbar stenhårt, betalar det mesta, tar hand om barnen, städar, roddar, lagar mat..Hoppas det blir en förändring snart..Skickar massor av styrka och energi till dig??✨✨✨??Kram..

Vilka tråkiga nyheter. Usch. Sånt bakslag! Förstår att det känns jättetungt för dig.
Kan du inte börja rensa och fixa och dona nu när han är borta? Börja packa ihop lite saker, fixa lite som du vill... och när han kommer hem blir det lite nytt. Han har saker i lådor, får inte dricka hemma längre och du accepterar inte att han smutsar ner och inte betalar? Rimligt ju. Då kanske det inte är lika bekvämt att hänga kvar hemma?
Stor kram till dig! Det KOMMER att ordna sig. ???

Lim, jag tycker du ska gå på Knaskattens förslag, packa ner hans grejer i lådor, förbjud alkohol och vägra serva honom med allt från mat till rena kläder.
Helt sjukt som han håller på!? Att han inte skäms nån gång!!? På riktigt!
Stora kramen till dig Lim??

Lim

Tack miss lyckad, knaskatten och finalisa ♥️

Jag har varit på väg ett tiotal gånger att börja packa ner saker men det är som att luften går ur mig och jag väljer att göra annat istället.

Jag mår väldigt dåligt just nu av många orsaker. Ingenting går riktigt bra nu... Eller vissa saker går kanske bra men det är för att jag sliter så.

Försöker verkligen se det som en tillfällig period i mitt liv. Försöker se ljuset i tunneln. Man kan komma ut starkare. Men just nu mår jag inte bra och det är lika bra att erkänna.

Om ett par dagar kommer mannen hem igen. Jag har inte saknat honom en enda gång. Det har inte hänt förut att jag varit så obrydd av hans frånvaro. Jag har behövt den här tiden själv för att rensa tankarna och läka. Det har resulterat i bra stunder men känslor har också bubblat upp. Känslor jag har tryckt ner länge. Så pga det mår jag sämre nu trots att jag egentligen mår bättre. Låter kanske konstigt. Men jag har kunnat ta tag i andra saker än allt som skett kring mitt äktenskap. Saker som är stora och viktiga och som också får mig att må väldigt dåligt. Jag har haft panikångest och katastroftankar och brytit ihop.

Men idag just i denna stund försöker jag bara andas. Det är vad det är och allt har en mening. Jag måste tro det.

Jag vet i alla fall nu 100 procent säkert att jag inte kan leva med honom mer. Jag visste det innan till 90 procent men nu när jag i några veckor varit själv förstår jag det helt. Jag har kunnat vila hemma. Slappnat av. Mått bra. Sluppit all evig städning. Kunnat sova på natten. Jag har haft plats. Barnen har fått plats. Allt har varit så mycket lättare. Alltså jag är egentligen rätt så chockad över skillnaden. Det är liksom så enkelt allting. Jag springer inte runt som en arbetsmyra och dammsuger efter mannens skor. Barnen går inte in med sina skor och inte jag heller så jag har knappt behövt dammsuga alls!? Disken tar jag en gång per dag. Vardagsrummet småplockar jag i nån gång ibland. Förut var det storstädning som gällde varje gång jag hade lust att vara där. Badrummet är rent! Barnen har till och med börjat hjälpa till. Det är som att allt faller på plats. Och det ÄR tungt att veta att det kanske dröjer innan jag får leva så igen.

Alldeles snart har jag varit vit i 3 år också. Jag är helt säker på att det är tack vare det som jag orkar med allt ändå. Jag är så lycklig över att jag inte dövar ångest och oro, frustration och sorg med alkohol. Jag hade mått en miljon gånger sämre om jag gjorde det.

Jag har en oro i mitt liv men jag hoppas att den försvinner snart. Det är bara ganska svårt att hantera den just nu....

Kram till er alla ♥️

Du känner kan vara ett friskhetstecken.
Dvs band som sakta släpper taget.
Insikter som trillar in.
Jag upplevde det som väldigt smärtsamt att släppa det som var tryggt välbekant och destruktivt.
Jag visste inte hur jag skulle rikta om mitt fokus och det skapase en väldig oro.

Men din oro kanske står för något helt annat.

Lim

Ja ullabulla jag tror du har rätt.

Jag har oro som inte är kopplad till mitt fallerade äktenskap men den oron har jag haft länge också men det är som att även den växte med allt nu.

Jag har en underbar son som går igenom saker och vi ska äntligen få hjälp. Men jag insåg med en enorm kraft att jag är ensam förälder. Oron jag känner för honom bär jag ensam för mannen har inte förmågan att oroa sig verkar det som. Inte heller förmågan att trösta mig i min oro eller i sin sons. Jag har andra nära som stöttar mig men det är inte samma sak som att dela ett föräldraskap med en partner. Och det skakar om mig att acceptera det.

Det skakar mig att inse att jag trivs bättre hemma i vårt hus utan mannen jag levt med i så många år. Jag har ju anat det och önskat det men att KÄNNA det... Hur enkelt livet är utan honom, det är så upprivande och nästan ofattbart.

Det handlar väl om acceptans. Jag måste acceptera mina känslor och allt det som pågår runt oss nu. Det är som att verkligheten slagit till mig. Det finns ingen återvändo. Jag kan inte leva såhär längre och det finns ingenting som kan ändra på det. Och det är läskigt.

Som du säger Ullabulla.. Vart ska man rikta sitt fokus??

Han skrev ett sms häromdagen med ett återkommande problem han har. Och det var som att "komma hem" för mig när jag fick svara det och trösta lite. Men skillnaden denna gång var att efteråt släppte jag honom. Förut hade jag börjat fantisera om att allt kanske kan bli bra igen. Men nu är det kört. Helt kört. Och det är svindlande att komma till den här punkten på allvar.

Jag är också nedstämd. I början av denna process fanns det ändå ett driv i mig. Jag hade en plan och jag genomförde den. Jag planerade framåt. Jag var arg och jag bearbetade det. Jag tänkte framåt med nån slags lust till livet. Men nu är jag i en grå dimma bara.

Ja, jag får det bättre utan honom. Men jag får det inte så som jag vill ha det. Jag vill ju ha en man som engagerar sig i vårat gemensamma liv.

Jag vill komma på vad jag vill göra med mitt liv. Och samtidigt händer det så mycket annat. Men jag måste acceptera även det. Jag kan inte ändra det.

Men för att ha livslusten kvar måste jag verkligen börja jobba med mig själv. Komma på vad jag mår bra av och vad som kan tända en gnista i mig och få mig att vilja vakna på morgonen. Att leva för plikterna som jag känner att jag gör just nu räcker inte. Jag måste hitta glädjen igen.

Det är så sorgligt att faktiskt vakna på morgonen och bara känna "å nej".... Jag MÅSTE komma ut detta. Måste och ska.

Så ska du inte behöva känna! Förstår att det är tungt nu av en rad anledningar, och du får bära så mycket på dina axlar.
Några saker jag funderar på:
1. Du måste ta hand om dig själv! Du verkar ta så bra (för bra?) hand om alla andra, men hur tar du hand om dig? Får du sova och äta ordentligt? Motion? Se till att ta hand om allt sånt, det är så himla viktigt.
2. Kan du få hjälp eller avlastning? Någon vän eller släkting som kan ta med barnen på något kul så att du bara kan få unna dig något, typ massage eller gå på bio eller bara fika med en vän?
3. Om du känner att det är ”åh nej” när du vaknar kanske du under en period behöver hjälp med antidepressiva? Fortsätter det såhär, ta kontakt med din husläkare.
???

Lim

Tack igen ni som skriver ❤️❤️

Ja knaskatten jag försöker verkligen. Jag rör på mig mkt. Min räddning är ju alla mina promenader med min hund. Med musik eller en pod i öronen är det som terapi. Lyssnar på podar som stärker mig och ger mig aha-upplevelser.

Sover sådär. Varannan natt bra och varannan sämre. Vaknar mkt mitt i natten tyvärr och börjar tänka. Det är som att mitt inre rusar.

Mannen har druckit idag. Samma dag som han kommit hem från sin resa. Ute med kompisar.

Vågar inte hoppas på ljusning men gör det ändå. Törs inte skriva nåt. Men jag återkommer med det. Rädd att jinxa.

Trevlig helg alla där ute ❤️

Vi människor har fått förmågan att själva göra val i livet..Somliga väljer efter vad andra vill..Vissa av oss gör val som gynnar oss själva och våra närstående..Frågan är :Vilka är våra nära och kära??.Om man funderar på vilka alltid vill oss väl, så har vi svaret där..Stor varm kram❤️

Lim

God morgon miss lyckad och alla andra förstås med ❤️

Tack för ditt inlägg miss lyckad ❤️ Du har så rätt. Och där blir det rysligt vad tydligt det är att mannen knappt är som en närstående alls. Närstående på sina egna villkor möjligtvis.

Han har ju varit bortrest en längre tid. Det var rätt så härligt att träffa honom igen. Men besvikelsen är stor både hos mig och äldsta sonen.

Min yngsta är egentligen medlaren i familjen. Vill att alla ska vara nöjda och tycker det är jobbigt med bråk osv. Men jag har också märkt att han som stod sin pappa närmast av barnen helt har slutat ha förväntningar på honom. Han verkar inte ens bli besviken när pappan drar ut med kompisar sin första dag och natt hemma. Han avskärmar sig från honom både fysiskt och känslomässigt upplever jag.

Äldsta sonen har däremot längtat. Så när pappa valde annat igår var han så besviken. Mannen var ute mellan 13 och 19 och kom hem (hade druckit) för att göra en sak han lovat (jag var tvungen att ringa flera gånger för att se till att han verkligen kom). Sedan innan klockan ens hann bli 20 så stack han. Och kom hem full kl 3 inatt.

Innan han åkte igen där innan 20 så sa jag att sonen har längtat hela dagen. Då svarar mannen att han inte vill att jag ska få honom att känna att han gör fel som sticker till kompisarna. Det är alltså fel av mig att påpeka det felaktiga i att strunta i sitt eget barn. Och jag vet att om jag står på mig blir det bråk så jag sa inte mer.

Han däremot sa att det känns konstigt att vi ska skiljas. Han sa att han alltid finns för mig för alltid oavsett vad. Att han ska bo nära och att han alltid ska älska mig. Och det visar han alltså genom att dra ut ?

Är det hans sätt att göra slut på? Han vill att jag ska veta att han finns för mig men ändå på distans? Det kanske är så. För hans fina ord verkar vara ett plåster på såren.

Den enda fördelen med hans beteende är att det visar att även han är redo för separationen. Hade han känt en tvekan hade han inte gjort sådär igår.

Det hemska är sveket mot sina barn. Jag antar en ny fas börjar nu. Fasen där jag struntar i vad han gör mot mig nära på men där jag kommer behöva stötta mina barn. Stärka dem i att deras sällskap är underbart. Och jag vet ju hur det känns att längta efter honom och hoppas på att få bekräftelse. Och jag har lärt mig att det är omöjligt att få det i den mängd man behöver.

Snart kommer även äldsta sonen strunta i sin pappa igen och DÅ kommer mannen bli sur över att ingen bryr sig om honom. När världens finaste chans till att läka relationen till sina barn finns framför honom så sumpar han den.

Sonen har flera gånger sagt till mig att det är konstigt att hans pappa bara drar iväg. Och jag säger att jag håller med och att pappa inte förstår bättre. Pratar inte illa men bekräftar sonen i känslan. För det hans pappa gör är fel. Det är inte fel på sonens känslor. De är helt normala.

Kram till er alla och ha en fin söndag ❤️

Lim

Tack snälla Charlie ♥️

Jag velar hela tiden fram och tillbaka kring om jag ska skriva eller inte. Inte för att jag inte vill utan för att jag känner mig så skrockfull. Är rädd att förstöra allt som är på väg åt rätt håll om jag tror för mycket.

Men fantasin skenar snabbt iväg när man gått i 4.5 månader och väntat. När det varit en berg-och-dalbana så länge (det var det ju långt innan jag bestämde mig för att ordna skilsmässa).

Men jag försöker motarbeta skrocken.

Jag tycker att mannen verkar ha landat i det här beslutet nu. Han är glad. Han planerar för flytten. Nu har vi till och med delat upp möblerna. Jag själv har beställt hem lite nya saker jag ska ha sedan när han tagit med sin del. Köpte helt efter egen smak och det var ganska så coolt ska jag säga att köpa något och veta att det är MITT. Tillsammans med barnen förstås men inte tillsammans med en man som spiller öl på grejerna.

Inget är klart än men skulle planerna gå åt skogen nu så blir det verkligen en chock. Då vet jag inte vad vi ska ta oss till riktigt. Till och med mannen är glad för det boende han (förhoppningsvis) får. Han planerar till och med blommor och gardiner och har bett mig fixa blommor åt honom (jag sätter ofta sticklingar osv och har många fina växter). Skulle det alltså inte bli av så blir nog både jag och han otroligt besvikna.

Det känns som att det är för bra för att vara sant. Å andra sidan har det hittills varit för dåligt för att vara sant så lite flyt borde ju vara på sin plats ?

Jag ska kasta sååååå mycket grejer. Rensa skåp utan dess like och äntligen få plats.

Jag kommer förmodligen spendera för mycket pengar men just nu får det vara så. Jag måste göra hemmet till mitt eget. Kan inte ha alla minnen sitta i tyger och mattor. Måste få en frisk start. Något nytt i varje rum tycker jag i alla fall skulle kännas härligt. Alltså en del grejer köper jag ju nytt för att mannen ska ta med vårt gemensamma så jag okynneshandlar inte bara.

Nu vill jag bara få goda nyheter. Det är så jobbigt att vänta och inte veta om hela drömmen ska rasera snart igen. För det kan den verkligen göra. Det har hänt flera gånger hittills i letandet efter boende. Det har varit så nära flera gånger...

Kram kram ♥️

Hoppas hoppas hoppas att det blir så nu! Det låter helt underbart att du äntligen kan få göra hemmet till ditt och att du slipper all denna enkelriktade hänsyn. Härligt!
Och visst är det okej att få unna sig lite nytt och fint. Det behöver du och det är du så värd.
❤️?

Lim

Tack knaskatten för pepp som vanligt ♥️ heja dig!!

Hahahaha jag satt och tänkte nu att herregud vilken lång tid det tar att få svar om boendet. Jag går in och skriver av mig lite på forumet för nu var det väl 4-5 dagar sedan jag skrev. Men så var det tydligen igår ?‍♀️?‍♀️ Hur långsamt GÅR tiden?????

Kom av mig litegrann. Hoppas på positivt svar imorgon då så det blir innan helgen.... Jag blir tokig. Vill bara spola fram tiden nu. Är så nervös och orolig och spänd.

Kram!!

Lim

Det blev inget svar idag. Vilket betyder en helg i ovisshet. En helg då mannen dessutom är ledig.

Jag kom hem med barnen och deras kompis för en timme sedan. Ser spår hemma av att mannen varit hemma redan efter jobbet. Han har inte hört av sig. Men jag ser ju att han duschat och bytt om och det luktar parfym i badrummet.

Det är 120 procent säkert att han dricker ikväll. Frågan är vart. Det stör mig något så oerhört att han är ledig den här helgen. Önskar han jobbade. Jag kommer sova dåligt igen och han kommer ligga bakis imorgon. Ligger han inte bakis imorgon skulle det väl vara för att han kommer att dricka även då.

Det är nämligen så att hans ena kompis också har en fru som fått nog av ett liv med sin man som ser ut som mitt liv med min man gjort så länge. De är inte lika långt gångna i processen men som jag förstår det så finns det en konflikt där och de är nog i det stadie jag var i för 3-4 månader sedan. Då det var kyligt här hemma och vi bråkade en hel del. Så den kompisen håller sig nog gärna ute. Och mannen här måste ju förstås dricka med sin stackars kompis va? ?‍♀️

Det är så lätt för mig att fokusera på allt dåligt. Redan nu stör jag mig på att mitt hem kommer lukta alkohol imorgon. Han dricker alltid så pass mycket att hela huset luktar dagen efter. Det är så äckligt.

Men jag måste komma ihåg allt det som är bra. Jag har faktiskt gjort det. Om lite mer än en månad har vår betänketid på 6 månader passerat. Om allt vill sig väl har han hunnit flytta innan dess. Jag tar ansvar för mitt eget liv. Barnen slipper växa upp ännu fler år i ett hem där deras mamma alltid är lite ledsen eller har lätt för att bli stressad och irriterad på kvällarna (pga nervositeten mannens drickande och uteliv ger).

Jag har så länge sett mig som ett offer i mitt äktenskap. Sörjt och lidit. Och på många sätt har jag varit ett offer för omständigheterna! Men jag är stolt över att jag vågade kliva ur den rollen. Stolt över att jag PÅ ALLVAR beslutade mig för att nog är nog.

Däremot är det tungt att inte veta när jag blir fri att leva själv med barnen. Jag längtar så mycket.

Jag vet inte hur jag ska kunna uppskatta helgen nu för jag vill bara att det ska bli ny vecka så att jag får veta.

Kanske ska ägna helgen på riktigt åt att rensa saker. Det tröttar ut och det gör att jag kommer framåt. Ja det får bli min helg. Nu bestämmer jag det!!

Du ska inte försöka dra iväg på något kul med barnen i helgen i stället för att rensa? Då slipper ni ju ångor och irritation i hemmet. Barnen får sin mammas fulla uppmärksamhet i en lite rörig tid. Winwin liksom.
Kram!

Lim

Jo Charlie. Jag tänkte också det. Var iväg på stan en dag förra helgen och på bio den andra för att bara ha det trevligt.

Men nu är ena sonen sjuk så vi blir hemma åtminstone imorgon. Tänker förstås inte bara rensa men ett förråd som ska rensas innehåller en del saker som barnen tycker om så det kan bli lite roligt att få fram det.

Men känns det för olidligt imorgon så köper jag hem god mat istället och tittar på film hela dagen med barnen ❤️

Och hoppas vi kan ge oss ut nånstans på söndag.

Men du har nog rätt. Kanske det är viktigare att bara försöka ha det trevligt. Tänkte att ett rens kunde ta bort lite av frustrationen jag känner men å andra sidan kanske det bara blir övermäktigt att ägna sin tid för återhämtning till massa tråkig städning.

Kanske en totalt kravlös helg är vad som behövs. Jag vet inte jag....

Kram!

Ler

Ja, Lim .. Du tar verkligen ansvar över ditt liv .. som jag önskar att din ex man och barnens pappa också kunde göra det .. Försök nu att ha en riktigt bra helg tillsammans med dina pojkar .. trots orosmolnen som finns .. ? Stor Stor kram ?